Etikettarkiv: Ynk

Grumpy mc grumpy pants, över och ut

Det skulle ju vara lätt att skylla humöret på att dagen avslutades med övertid och konflikt. Man känner sig ju så stor och fin när man bråkar med en femåring. Verkligen on top of the world.

Men sanningen är att jag blev grumpy redan när jag kom till jobbet. Jag och ena kollegan satte oss till sist och var grumpy ihop. Sen hade vi ett uppsving efter lunch, och så slutade det med katastrof.

Pratade dessutom med E. Alltså jobb-E. Fuck this, det är för många E i den här jäkla bloggen. Jobb-E kommer from nu gå under sitt alterego Barbro.

Så, jag pratade med Barbro, som undrade lite över den här skaffa-barn-grejen. Så då hetsade jag upp mig över det igen. Det satans kunskapsstödet, och finansieringen, och IDIOTIN i att bara för att det saknas en partner (en man, let’s vara lite jävla ärliga i det här patriarkatet!) så ska det vara speciella villkor. Kan inte riktigt låta bli att hetsa upp mig över det, för jag blir så f ö r b a n n a d. Hade det drabbat MÄN hade det där jävla stödet kommit fortare än satan, om det ens hade behövts. Nu drabbar det ju bara ensamstående kvinnor, och vadå? Har vi ens ett människovärde? Ni vet, ogifta kvinnor är ju omyndiga, och så… (Ok, jag ska släppa det, för nu, annars kommer jag aldrig somna inatt…)

Barbro fnissade lite och sa att ”E, (Hennes man) erbjöd sig att ställa upp!”. Haha, tack älskade du, men jag ser en komplikation eller två i det scenariot!

Men, hur det nu än är så måste jag bara släppa taget. Den grejen som irriterade mig på förmiddagen kommer inte försvinna av sig själv. Jag måste bita ihop, och hantera det som en vuxen person, och resonera bort det. Jag måste dessutom hantera att vi fungerar olika. Alla är inte effektiva maskiner som löser problem innan dom uppstår, en del kanske inte ens ser ett problem att lösa. Så är det, och det är bara att leva med. Blir jag irriterad kommer det inte drabba någon annan än mig, som går runt och är grumpy.

Så. Släpp det. Lös det, och släpp det. Och gå för fan och sov ditt freak, du ska upp 03,50!

Blogg 100, 38

Igår vaknade jag och var jättesnuvig, men jag valde att leva under föreställningen att det var pollenallergi (en dag när det ÖSREGNAR, ja…) och gick och jobbade efter en näve allergimedicin…

Det gick väl bra. Jag insåg efter ca halva dagen att det inte var allergi utan en begynnande förkylning, men eftersom mer än halva veckan redan gått, det snart var helg etc och det faktiskt gick bra ändå så tänkte jag att jag fixar resten av veckan utan problem!

När jag gick hem för dagen frågade min utvecklingsledare om jag ens skulle orka jobba om jag hade feber redan då? Jodå sa jag, jag kommer om jag så är döende! Kollegan hade möten, jag hade möten och samtal och vi hade redan vikarier, så jag kände att jag KAN inte vara borta!

Jo men tjena. Det gick fint med lite ipren till ca 2030, sen slog febern till med storsläggan. Jag ramlade bokstavligen ihop i en hög på min obäddade gästsäng och insåg att det här GÅR inte, så jag fick med svansen mellan benen messa utvecklingsledaren och säga att nej, jag KAN inte jobba, ledsen att jag kommer på det först nu…

Närmsta kollegan messade, men jag var så slut att jag inte ens kunde svara, utan jag ramlade ner i sängen (den bäddade!) och somnade DIREKT. Vaknade en sväng vid 03 och kände mig ynklig, men somnade om och sov till sju eller nåt. Helt slut. Fick släpa mig till apoteket, men sen somnade jag om igen och sov till sen eftermiddag… Nu är jag full av ipren, otrivin comp och thailändsk kuckelimuckmedicin, men jag är så otroligt risig… Så här sjuk har jag inte varit på år och dag!

Tur man har sällskap i sängen.


Och by the way. How am I still single??

Jag trodde vi var överens?

Men du kroppen? Jag trodde vi var överens om att vi skulle hålla oss friska nu? Brukar klara mig bra från alla barnbaciller på jobbet, men i höst vet jag inte vad problemet varit, jag har ju varit sjuk HELA tiden!

Senast jag var sjuk fick jag hostan from hell som ett paket på posten. Det gick liksom aldrig över, så efter två veckor fick jag hostmedicin utskrivet. ÄNTLIGEN släppte hostan, och jag kunde sova! Några dagar… Sen kom den tillbaka tio gånger värre. Jag stod inte ut längre, utan ringde vårdcentralen igen och fick en tid, där dom lyssnade, klämde, kände och tog blodprover. Diagnos: Början på lunginflammation. Så nu äter jag penicillin och har fått riktigt shyssta hostmediciner utskrivna! Hostan är mer eller mindre väck, men kroppen är HELT slut!IMG_3875-0.JPG

Eftersom jag varken bör eller orkar träna är jag rastlösare än fan… Jag orkar inte ens gå en promenad, utan sitter bara stilla… För att dämpa rastlösheten lite följde jag med Anna till gymmet. Vi brukar träna tillsammans (Nåja, vi hann med EN gång innan jag blev sjuk) och turas om att roa bebisen som följer med, men idag kunde lilla mamman träna och jag roade bebis. Och mig själv…

IMG_3893.JPG

På kvällen kunde jag inte hålla mig längre utan gick iväg till en avskild parkering för att se om det möjligen kan fungera att köra inlines och stavar, tills jag har rullskidor. Jag kan ju inte åka inlines, men har haft ett par liggande i typ åtta år, och nu när jag testat så visar det sig att det nog går himla bra! Bentekniken är ju inte densamma, men det ger stakträning åtminstone. Ska bara skaffa mig en hjälm innan jag ger mig ut och åker på riktigt. Ja, och så bli frisk också…

IMG_3897.JPG

Idag ska jag följa med Anna och barnen och bada. Ja, jag vet att jag borde vila, men jag blir galen på att bara sitta hemma!! Jag resonerar som så, att jag lär inte bli sjukare av att plaska runt i den tempererade barnpoolen med barnen. Jag ska ju inte motionssimma direkt…