Etikettarkiv: Warwick

Jo men det där gick ju bra…

Det där med att blogga medan jag var borta gick ju sådär… Dagarna gick i ett, och vi hade så fruktansvärt roligt hela tiden, så det blev liksom inte av. Hoppsan.

Måndagen spenderades med att ÅKA. Vi lämnade Örebro 10,46(!) och kom fram kl 20,15 ungefär. Vi blev försenade en timme i Köpenhamn eftersom planet vi skulle åka med hade fått något slags motorproblem. Tacksamt att dom kom på det innan vi åkte.

Det tråkiga, som stressade mig enormt, var att jag bara hade sagt vilken tid vi skulle komma fram till vår värd som skulle möta oss, inte vilken flight vi kom med. Dessutom hade Köpenhamns flygplats inget wifi, så jag kunde inte maila och säga att vi var sena. Otroligt stressande för någon som hatar att komma för sent, när jag vet att dom står och väntar. Nu var dom kvar ändå, och såg det inte alls som ett problem, det var ju liksom inget vi kunde göra åt det, men ändå. Det visade sig att Turkiets representanter inte kom ALLS, så vi var ändå inte sämst…

När vi väl kom fram var det välkomstmiddag, och vi var så hungriga att vi nästan dog. Vi fick en helt otroligt god pizza som slank ner i rödaste rappet. Sen fick vi skjuts till hotellet, väckte innehavaren, och somnade som klubbade sälar trots att gästen före hade vridit upp elementet så att rummet var som en bastu. Vi fick dra igång AC för att ens kunna andas. Men gott sov vi, herregud!

Under tisdagen gick vi runt och tittade på olika skolor och förskolor, precis hela dagen utom den stund då vi hade projektmöte. Otroligt intressant, och jag skulle vilja (ska) hitta ett sätt att ta med delar av deras sätt att arbeta och kombinera det med vårt sätt att arbeta här i Sverige. Det finns dock aspekter av deras sätt att arbeta som jag inte gillar alls, tex att barnen testas i kunskap redan från fyra års ålder, men samtidigt så tror jag ändå att dom är något på spåren, för barnen HAR ett akademiskt försprång jämfört med våra barn. Mer kunskap, men på ett kravlöst sätt, tänker jag. Det var väldigt intressant.

På onsdagen var det turistdags. Först besökte vi Warwick Castle, ett HELT otroligt slott. Jag har bilder på jobb-ipaden, så det kommer säkert upp några vart det lider. Otroligt slott, jag blev helt kär. Utöver att vi fick klättra runt på murarna och i tornen så fick vi gå in i slottet, ner i en fängelsehåla och sedan fick vi en typ guidad tur  i ”the dungeons”. Slottet ägs av samma entertainmentbolag som har Madame Tussadus och legoland, och i fängelsehålorna jobbade det skådespelare som liksom berättade historien bakom slottets mörkare vrår, samtidigt som dom agerade i ett skådespel. SJUKT roligt!! Väldigt välgjort och skickliga skådespelare, så det blev väldigt lyckat tycker jag.

På eftermiddagen åkte vi till Stratford upon avon och gick runt lite. Jag älskar dom här små engelska småstäderna som knappt är mer än byar, dom är så fina! I Stratford hamnade vi ganska snabbt på en pub, den äldsta dom har som är 450 år gammal, och satt där och pratade ganska länge. Sen gick vi runt i lite butiker och köpte lite krimskrams innan vi tog bussen hem igen. Helt slut var vi när det var dags för middag, så jag gjorde en förhållandevis tidig kväll.

På torsdagen besökte vi ytterligare två skolor/förskolor, och hade ett projektmöte till där absolut ingenting blev beslutat. Otroligt frustrerande. Skolorna vi besökte var intressanta, men vid det här laget var man ganska mätt och orkade inte ta in fler intryck nästan. En av skolorna var en såkallad forest school, och påminner lite (rätt mycket) om waldorf. Mycket mäta trädens ålder med armarnas omkrets, göra armband av harbajs(!), bygga en åsna av pinnar och sådär. Verkligen inget för mig, men barnen får ju vara ute i naturen mycket iaf.

Efter dessa besök hade vi lite ledig tid och då passade jag på att köpa några presenter i en liten, fantastisk öl-shop. Det var öl från golv till tak, många var bryggda i bygden, och alla hade en liten historia bakom. Fantastisk liten shop!

På kvällen var det avskedsmiddag, mingel och lite sånt, och det var såklart jättetrevligt. Jag tror nästan att det som var roligast med hela resan var att träffa alla dom som kom och besökte oss förra året. Så otroligt roligt! Det var som att träffa gamla kära vänner, och när vi åkte igen var det verkligen som att lämna en bunt vänner man tycker väldigt mycket om. Flera av dom som jag pratat mest med både då och nu sa att om jag är i trakten igen måste jag höra av mig, och dom sa det inte sådär ”som man säger” för att vara artig, utan menade det verkligen, och det känns jätteroligt. Fantastiska människor, jag saknar både dom och Warwick! Jag skulle väldigt gärna vilja åka tillbaka dit igen.

Fredagen var ett helvete utan ände, kan man säga. Den som bokat den här resan bör söka nytt jobb, kan jag känna. Vi började dagen kl  07 med att åka tåg till Birmingham Airport. Eller snarare till Birmingham international, där vi tog en shuttle till flygplatsen. Vi checkade in, kom på planet och allt sånt där, och det var all good. Sen flög vi lite, landade i Köpenhamn, och fick vänta lite innan nästa plan. Vi flög lite till, och landade i Stockholm, där vi fick vänta en timme till, på en buss som skulle ta oss till Västerås där vi skulle byta till tåg. Klockan är nu strax före 17 på kvällen, och vi är rätt less.

Bussen kommer. 15 minuter sent. Trafik och skit. I Västerås skulle vi ha haft 10 minuter på oss att byta, så nu ligger vi lite risigt till kan man säga. Minus 5 minuter… Vi får ringa resebyrån och sånt skit för att kolla om dom kan boka om biljetten, och allt det löser sig, men det skulle innebära att vi kom YTTERLIGARE en timme senare hem och vi VILLE verkligen inte det.

Busschauffören körde ändå på rätt bra, och vi kom bara 10 minuter sent till Västerås. Precis i tid för att se vårt tåg lämna stationen. Då dog min själ lite, och jag satte mig i ett hörn och bara glodde. Så JÄVLA trött var jag. Det som gjorde mig ÄNNU tröttare var att jag, när jag kollar allt med resebyrån och byte av tåg och så, inser att tåget vi skulle åkt med avgick från Stockholm. Vi har mao åkt buss mer eller mindre parallellt med tåget vi missade, hela tiden.

Vi kom fram till Örebro runt 20,30, och då promenerade jag hem till F som var hundvakt, la mig i en soffa och dog lite. Helt slut! Efter ett tag fick jag skjuts hem med hundar och all packning, och somnade som en klubbad säl. Runt 22 kom jag in i lägenheten, duktigt trött!

Frodis skickade sms i går morse och undrade om jag ville följa med ut och shoppa? Då var klockan strax efter 8 på morgonen och jag sov fortfarande… Vet inte när det hände senast! Helt slut…

Det roliga är att hade vi flugit till London hade vi kunnat ta tåget raka spåret till Warwick. Det hade tagit en timme plus flygtid plus restid från flygplatsen till Merylebone. Jag känner att vi kunnat spara lite tid och energi där…

Men det var en fantastisk resa, jag är så glad och tacksam att jag fick åka!!

Up in the sky med envåldshärskare Söderman…

Kort sammanfattning av senaste veckan: Mötet gick bra, förutom att jag var så arg och frustrerad att jag började gråta. När man måste argumentera för att ett barn ska få må bra, det blir lite mycket att hantera när man har en skitdag. Men, vi fick igenom våra önskemål och jag tror livet kommer bli lättare, så nu känns det bra.

Avslutat en del projekt och organiserat livet lite inför resan, nu har jag kontroll på att kollegorna är i fas med mina ”administrativa” åtaganden medan jag är borta. (Det hade dom varit ändå, men kontrollbehovet…)

Drack vin med kollega från en annan förskola igår, vilket var hemskt trevligt! Skickade hem henne med bussen runt midnatt, och avslutade flaskan själv samtidigt som jag sneglade på något slags kärleksdrama på tv, och scrollade genom facebook. GIVETVIS var det ”någon” där som postat något, som gjorde att jag drabbades av akut saknad av nämnda någon, och så blev allt jättejobbigt. Närhetsbehov, ensamhetskänslor och hela fidevitten. Det var inte vackert. Men istället för att messa ”någon” och säga det (vilket iofs var ovanligt smart…) messade jag en annan vän och terroriserade honom med mitt dravel. Stackars människa, jag borde ge mig själv telefonförbud… alt radera ”någon” ur mitt liv helt och hållet. Det skulle nog underlätta livet en del. Out of sight out of mind och allt det där.

Vaknade såklart alldeles för tidigt, men kunde inte somna om för jag kände ett trängande behov av att googla. Alltså, kontrollbehovet igen… Igår pratade jag med E, som är en av dom jag ska ut och resa med i veckan. Vi ska till Warwick med jobbet, och jag är så PEPPAD! Vi har fått all info, utom hur vi ska ta oss från flygplatsen i Birmingham till Warwick.

Eftersom det inte är jag som är reseplanerare (jag var på semester och hade NOLL kontroll över händelserna) fattar man ju att vi skulle få lösa det på plats. Nu låter det kanske lite ironiskt att JAG skulle vara den som planerar en resa, med tanke på att Frodis planerar (i detalj) alla våra resor, och Pernilla planerade hela thailandsresan, men i mitt sällskap törs jag gå i god för att INGEN har så bra koll på resande (Eller google) som jag.

Hur som helst. I pappren vi fått av vår värd, en skola i Warwick så står det att vi ska maila till en person och meddela vilken tid vi kommer, så ska dom möta oss på stationen. I natt någon gång inser jag att om inte VI vet när vi kommer fram, då är det definitivt ingen som har mailat honom heller, och jag blir jättestressad. Hatar lösa trådar i organiseringen!

När jag pratade med E var hon stressad och orolig över hur allt skulle gå, men jag låtsades att jag hade koll och sa att det där löser sig! Då säger hon att ”det känns så skönt att du är med, du är ju inte rädd för att flyga, är van att resa och verkar ha lite koll! Du får vara mamma på den här resan!!”. Återigen. Ironin i att jag ska vara den som har koll… Inte för att jag inte KAN, speciellt när vi ska till ett engelsktalande land är ju allt MYCKET enkelt, men det är liksom aldrig min roll att vara den som har koll när vi reser.

Så, jag släpar mig ur sängen, tar (en ipren) min frukostgröt och sätter mig och googlar. Hittar tågstationen, hur man tar sig dit från flyget (Som sagt, löjligt enkelt, engelsmännen är så organiserade!) och så hittar jag den avgång vi ska ta, och när vi kommer fram och så. Det visar sig att vi ska byta tåg en gång, och det är ju en baggis. Det är bara det att vi ska vänta 30 minuter vid bytet, för att sedan åka 4 (!!) minuter innan vi är framme. Alltså, det var så löjligt nära att hade jag varit själv hade jag promenerat, det kan inte vara mer än några kilometer!

Jag mailar vår värd, Jon, och säger att jag har kollat lite på tågtider osv, och säger att det känns lite fånigt att vänta så länge när vi är så nära slutdestinationen, så finns det något smidigare sätt att ta sig från Leamington Spa än med tåg? Han svarar raskt att han kommer och hämtar oss, vilken terminal anländer vi vid? Först tänker jag att han ska hämta oss i Leamington Spa, vilket känns helt ok eftersom det är så nära, men sen börjar jag fundera på varför han vill veta vilken terminal vi anländer till? Mailar tillbaka och frågar hur han tänker, och får till svar att han hämtar oss på flygplatsen i Birmingham! Ännu smidigare, må jag säga! Nu hinner vi dessutom vara med på välkomstmiddagen, som vi skulle missat om vi tagit tåget. Han kör oss till middagen, och sedan till hotellet. Vänligt! ”I have a Smax, I should be able to fit all of you!” Som om alla vet vad en Smax är *S*

Han sa först att han skulle droppa oss på hotellet, så kunde vi välja om vi ville joina middagen, och jag svarade (trodde jag) att vi måste ju oavsett äta, och då är det ju trevligt att göra det i sällskap med alla andra! Fast det jag egentligen svarade var att ”Vi vill gärna vara med på middagen, oavsett vad ni tänker tvinga i oss för mat!”… Gud så genant.

När allt det där var klart messade jag E och berättade att jag hade styrt upp allt, och att vi skulle bli hämtade på flygplatsen. Fick ett mycket glatt och tacksamt svar tillbaka! Det trixiga är att vi ska åka med tre personer till, och jag har inget nummer till någon av dom, så det här blir lite av en överraskning när vi möts på tågstationen i morgon… Envåldshärskare Söderman, bestämmer och organiserar utan att fråga merparten av sällskapet… Jag har dock svårt att tro att dom ska ha problem med att vi blir hämtade istället för att ta tåget, och hinner vara med på middagen.

Jag är så SJUKT peppad på den här resan. Dels för att det känns som semester, och dels för att vi får se spännande saker (Warwick Castle blir en höjdpunkt!!) men också för att jag ska få prata engelska i flera dagar, jag är så taggad! Ska försöka vara lite flitig med bloggandet igen, nu när jag är ”ledig” och faktiskt gör något värt att dokumentera.

Puss puss!