Etikettarkiv: Vänskap

Music, Maestro!

Det absolut bästa med mitt jobb just nu är mina mer eller mindre oändliga möjligheter till frihet. Jag och barnet kan i princip promenera hela dagen, utom när vi äter lunch. Hen gillar det, jag gillar det. Det lugnar, rensar huvudet, och ger ro.

Jag brukar, kanske inte på jobbet men alltid annars, lyssna på antingen ljudbok eller podcast, men idag kände jag att musik var the grej of the day. Det har blivit för lite musik på senare tid. Så idag har jag lyssnat på ”This is: Ed Sheeran” på repeat 450 ggr. Minst. Och promenerat. Jag tror vi gick sju km före lunch, i solen.

Och som sagt: promenaderna rensar huvudet och tar udden av det som skaver. För det är ju som jag skrivit tidigare, man får fatta ett beslut. Man får fundera över om man kan jobba runt en del brister i en relation. Ställa sig frågan om det är värt det? Om svaret är nej avslutar man relationen. Känner man panik inför tanken att avsluta en relation så har man fattat ett beslut. Då har man bestämt sig för att man kan överse med, och jobba runt, dom brister som finns.

Därför att, det kommer alltid finnas saker som skaver i en relation. Människor är olika. Vi går igenom faser. Men, dom människor jag har i mitt liv har jag där för att jag tycker om dom. Det som gör att jag tycker om dom är summan av hur dom är, och deras intressen. Plockar man bort något, eller ändrar något, så ändrar man den personen, och det har jag inget intresse av. Man kan inte ta bort en komponent och få samma produkt. Jag vill ju ha den person jag har, inte en polerad version. Summan av det kantiga, kanske man kan säga.

Det man får göra är istället att på sikt jobba fram en förståelse och ett samförstånd, så att relationen fungerar trots båda parters brister. Kompromissa. Till dess får man andas djupt ibland, och ställa sig frågan om det är värt det. Om och om igen. Så jag promenerar, och lyssnar på Ed Sheeran. Galway girl kan jag snart utantill.

Efter vår förmiddagspromenad kom chefen in i lite olika ärenden. Till mig ställde hon frågan om jag kunde tänka mig att stå i ett slags monter under ett fortbildningstillfälle i maj. Det handlar om Unikum som jag är huvudansvarig för, så jag är väl utan tvekan bäst lämpad, och visst kan jag stå där om hon vill det. Men när jag började fråga om jag skulle förbereda en PPT eller nåt så visade det sig att hon liksom bara ville att jag skulle STÅ där, beredd att svara på frågor om Unikum. ”Jag har med dator och så finns det projektor, så kan du visa lite om någon funderar på något! Dom är lite rädda för Unikum på skolan!”.

Nu känner jag mig själv så pass att jag fattar att om jag står ensam i ett bås, med en dator och en projektor, då kommer exakt INGEN i hela universum komma fram och ställa några frågor. Dom kommer undra vem jag är och varför jag står där och glor? Så jag slängde ihop ett litet kollage. Det är jättelitet, med bara några små bilder och texten UNIKUM, men det förklarar iaf vad jag gör där, och vad det handlar om. Med lite tur väcker det lite intresse också…

Sen började jag fundera på varför i hela friden skolan ens skulle bry sig om Unikum? I vår intraprenad har vi sju förskolor och en grundskola. Vi i förskolan använder Unikum, förskoleklassen använder ingenting alls, och sen använder skolan något som kallas itslearning. Vi har riktat kritik mot det här, för ska vi nu jobba TILLSAMMANS så vore det ju en jäkla bra början om vi använde samma programvara… Så jag misstänker, helt utan grund egentligen men jag BRUKAR ha rätt när jag misstänker saker, att även skolan ska börja använda Unikum. För mig som ansvarig vore ju det SJUKT bra, men vi får se! Jag ska börja med att se till att dom slutar vara rädda för Unikum, medelst ett kollage… That should do it.

En samhälls- och vänskapsreflektion

Gud, vad frustrerande det är när man går HELA dagen med ett blogginlägg i huvudet, och inte har en chans att sätta sig ner och SKRIVA UT det ur huvudet… Som sagt, för många tankar och behöver verkligen en ventil för jag släpper ju aldrig en tanke förrän jag fått ”prata ut den” mot antingen en person eller i ett blogginlägg… Gärna flera varv så jag verkligen är KLAR med den…

Jag började som sagt älta det här i morse, när jag satte punkt för inlägget jag skrev då, fem minuter innan jag åkte och jobbade. Idag åkte jag hemifrån klockan 07, och innan jag kommit hem och gått en ordentlig promenad med hunden så är klockan 20 på kvällen. Jag HATAR dom dagarna, och jag är ju så lyckligt lottad som har hjälp med hunden.

Grejen är ju att jag kommer ha dom dagarna även när jag får barn. Det här var en av dom sakerna jag och Barbro (Eller kallade jag henne Gudrun? Jag minns fasen inte, hon heter ju något annat… Vi håller oss till Barbro så länge) pratade om igår, att hela samhället liksom är byggt för att man ska vara TVÅ. Det spelar, numera, ingen roll vilket kön de två har-så länge det är två.

Nu har ju vårt samhälle äntligen kommit så långt att även vi kvinnor som är ensamstående har fått möjlighet att lagligt skaffa barn och på det viset bilda en familj, vilket ju är fantastiskt, men det sociala stödet har liksom inte riktigt hunnit med. Sen vet inte jag hur det ens skulle lösas, jag kan inte på rak arm ge ett förslag på hur samhället skulle kunna anpassas, men det är klart att det SAKNAS ett stöd. Det bygger på att kvinnan har en familj, eller ett socialt kontaktnät på annat sätt, som kan hjälpa henne med barnet. Det här är ju något som en ansvarsfull kvinna får ta i beaktande innan hon börjar den här processen-vilket jag givetvis gjort. (Eftersom jag är sjukligt planerande)

Jag har fina människor i mitt liv, som jag vet att jag kan luta mig mot. Frodis är den man kan ringa när alla ligger hemma och kräks, och man behöver handla. Hon löser det och ställer en kasse utanför dörren =)

Både T och F har lovat att hjälpa mig. T jobbar ju i samma organisation som jag, men har tack och lov VÄLDIGT sällan APT samtidigt som jag har det. Kanske en gång per termin. Sen får ju hon cykla TVÄRS över hela stan för att hämta mitt barn (jag var så nära att skriva MINA, jag är så inne på tvillingar nu…), vilket ju blir lite bökigt, speciellt på vintern, men det löser sig.

F bor ju ett stenkast bort och har betydligt lättare att hämta på förskolan, och har även han lovat att i den mån han kan hjälpa till med hämtningar när jag har KUKDAGAR på jobbet. För även om jag KAN, så VILL man ju inte lämna sitt barn, speciellt inte en ettåring, 13 timmar på förskola…

Problemet är ju att allt är så bräckligt. Mitt största, eller egentligen ENDA problem med min och F’s relation är att vi aldrig umgås. Min hund träffar honom betydligt oftare än vad jag gör. När man behöver hjälp finns han där till 120%, och hur ont jag än får i magen av att fråga, så vet jag att han ställer upp när allt skiter sig. (Så därför vill jag inte fråga bara för att ”roa mig” ibland.) En fantastisk fixarsork som är väldigt pålitlig, om än en smula glömsk en gång i kvartalet. Men, hur oändligt mycket tacksamhet jag än är skyldig denna fixarsork, och hur glad jag än är över all den hjälp jag får, så är det ju inte DET jag vill ha i första hand. Jag vill ju ha en vän att umgås med. Någon att dricka kaffe med, ta en promenad, äta ost, se en film. Även om jag mer eller mindre helt och hållet förstår dom bakomliggande orsakerna så är det något som mellan varven gör mig väldigt ledsen.

Men. Jag är 38 år, och när det väl snöar i helvetet och vi faktiskt KAN ses utan att något behöver GÖRAS, så vet jag att det här är min vän, som jag tycker väldigt mycket om, och känner tillit till. En ettåring funkar inte riktigt så. För att F, eller T för den delen, ska kunna hämta på förskolan med gott samvete så behöver ju barnet ha något slags RELATION till dom. Det händer ju inte bara sådär, och framför allt behöver det ju underhållas.

Nu ska jag inte säga att det här är något som OROAR mig. Men det är något jag TÄNKER mycket på. Det är ju en fråga som ligger (minst) två år in i min framtid, och ingen vet ju hur något ser ut då, men det är ju en sån grej man som både ensamstående och ENSAM behöver försöka lösa ändå, innan man med gott samvete kan skaffa ett barn. Jag tycker inte att man med gott samvete bara kan tänka att ”det löser sig säkert”, utan att ens ha en DRÖM om hur det ska kunna lösa sig.

Jag är helt inne på det där med att it takes a village. Saknar man det stödet så blir det jäkligt trixigt i det samhälle vi lever i nu, där TVÅ är normen. Man ska både försörja barnet (dvs jobba skitmycket) och helst vara hemma så mycket som möjligt samtidigt. Plus att hela samhället utgår från att man har en hel familj i ryggen, som självklart kan hjälpa till.

Som sagt, jag oroar mig inte, men jag ser en del problem med mina lösningar, och en hel del dåligt samvete i min framtid.

God natt mina vänner, roligare än så här blev inte den här dagen!

Relationer

I brist på annat tittar jag en del på Renées brygga just nu. Varierande kvalité och intresse måste jag säga, men idag såg jag ett avsnitt där Anders, arga snickaren, sa något jag reflekterade lite över.

Nu minns jag inte exakt vad det var han sa, men det handlade om relationer och hur man hanterar konflikter som uppstår. Han sa något om att om man inte gör ett gräl av en konflikt, utan löser det genom att resonera sig igenom det, så lär man känna varandra bättre och skapar en bättre relation.

Jag tror att hans utgångspunkt främst var parförhållanden, men jag känner att det gäller alla relationer. VILL man ha en relation med någon, oavsett vilken sort det handlar om, får man försöka lära känna varandra, brister och allt, och skapa en relation utifrån att jobba runt den andre personens brister. Vi har alla brister, vi har alla perioder i livet när vi behöver mötas med lite mer förståelse än under andra perioder. Är man inte villig att resonera sig igenom konflikter som uppstår och lösa problemen är kanske frågan om man ens ska ha en relation till den personen?

Ingen ska behöva kompromissa med sig själv eller sina känslor, men genom att lära känna varandra och respektera varandra kan man komma fram till ett sätt att mötas halvvägs, ge och ta. Överse med en del brister, och jobba runt andra. Det går inte att be om tillit och förtroende utan att erbjuda något att basera det på, och förvalta det sedan. Om det inte förvaltas rasar tillitsmätaren ner på noll igen. Det går inte att bara delge sin egen upplevelse av en konflikt, utan att resonera med den andre parten för att försöka få till något slags förståelse, och mötas halvvägs. Ingen relation kommer vara perfekt direkt (Är den det kommer det inte hålla i längden), det är nötandet som skapar förståelsen, kompromisserna som lägger grunden. Misstagen man lär sig av, och viljan att laga det som blivit kantstött som skapar respekten och förtroendet, precis som bestraffningar i form av tystnad eller ovilja att försöka gör att det kantstötta blir en ordentlig spricka, och tillitsmätaren rasar.

Bellen sa för några år sedan att man får se till vilka brister ens partner har, och sedan bestämma sig för om man kan leva med dom. Kan man inte det är det inte en person man ska ha i sitt liv. KAN man leva med dom måste man vara öppen för att jobba runt bristerna, för då har man accepterat att relationen är värd det jobbet. Det är antingen det ena eller det andra, för båda parter i en relation ska må bra, inte bara den ena…

Fördelen med att bo i förorterna…

Middagen igår var jättetrevlig, som vanligt. Nu är vi ett litet kärngäng på tre personer som har varit med varje gång hittills, den fjärde har haft förhinder två gånger, och jag börjar fundera på om hon kommer vara kvar i gänget eller om livet är lite för rörigt. Vi får se! Vi tre börjar iaf lära känna varandra lite bättre nu, och det är ju kul.

Det var skönt att ha middagen en fredag, så man slapp tänka på att stressa hem för att sova… Nu blev det lite senare än planerat, just för att det var så trevligt, och plötsligt insåg vi att sista bussen hade gått. Då var klockan inte ens midnatt… Hit hem går sista bussen 02,15 på nätterna, så man är inte riktigt van vid att det finns stadsdelar där folk tydligen inte åker buss på nätterna! Fördelen med förorterna… Jag var hemma strax efter kl 01.

Nästa middag skulle vara hos den fjärde personen, men eftersom hon inte var med igår tar jag den istället. Det är rätt skönt, då slipper jag dessutom be F om att låna bilen. Nog för att det delvis var han som erbjöd sig att låna ut den, men ändå.

Ikväll kommer Frodis hit för pyjamashäng och melodifestival. Kod för ”Vem fan orkar bry sig vi vill bara gnälla lite!”. Jag har gjort(!) guacamole och köpt hem diverse suspekta grönsaker vi kan dippa för syns skull, och låtsas att chipsen inte räknas.

På onsdag ska det tydligen övningsköras. Fördelen med att det är ett år sen sist är att jag känner F bättre, och inte känner mig lika självmedveten när han ska sitta bredvid och ha åsikter. Nackdelen är att det är ett år sedan, så det finns inget muskelminne, jag känner mig nervös, och jag är ovan med att köra när det är mörkt, vilket öppnar upp för en del ny problematik. Men men, syftet är ju att jag ska lära mig, så även om det känns värdelöst nu är det ju bara att bita ihop. Sparkontot designerat en bil växer väldigt långsamt, men dock. Det kommer bli något litet, med plats för en bebis, en vagn och en hund, som tar mig dit jag vill. Jag behöver inget fancy, det är viktigare att det är en billig bil som fungerar.

Nu är frågan, innan jag går och skivar grönsaker: Är det värt att lägga energi på att fundera över personer som slutar höra av sig?

Optikern och livet…

Det blev en lång jäkla dag idag, men jag var tvungen att masa mig till optikern. Inte optimalt att göra det efter jobbet, men jag bokade tiden för över en månad sen och idag var första lediga tid dom hade, då går det inte att vara kräsen!

Jag behöver linser, igen. Jag hade för några år sedan, men dom funkade inget vidare för mina ögon som blev svintorra, så jag slutade använda dom. Men, när man jobbar med barn, eller bär runt på en bebis, och har glasögon i kombination med kladdpanik blir det jobbigt… Minsta fläck på glasögonen driver mig up the wall, jag kan tvätta glasögonen 40 ggr om dagen, och det blir en smula tröttsamt. Så vi testar linser igen.

Men bortsett från sena dagar och den stora otåligheten med allt, så känns det lite som om allt flyter ganska bra just nu. Det har kommit in extra pengar, och kommer komma in ännu mer framöver, vilket gör att jag minskat mina månadskostnader med nästan 2000kr. Perfekt när jag nu är helt bestämd med att jag SKA bli föräldraledig. Inte hoppas, jag ska.

Jobbet funkar, ekonomin funkar, graviditetsplanerna tar jävligt lång tid, men tycks funka. Sen är det bara kroppens jobb kvar, och eftersom jag har en ultrafertil mamma hoppas jag att den ska sköta det fint. Om inte så tar vi den psykosen då, och omgrupperar. Innan vi VET har jag BESTÄMT att det ska funka. Punkt.

Det finns ett pyttelitet, grådaskigt moln på min himmel, men jag är glad att ärligt kunna säga att det är helt ok. Jag känner igen ett mönster från förra året, och känner mig uppriktigt trygg med att det inte nödvändigtvis handlar om mig, utan om hen och något hen går igenom just nu, som då. Jag kan inte säga att ”jag köper din shit”, och sen bara mena det när allt är bra och relationen är toppen, så just nu känns det rätt bra att känna sig trygg med att this too shall pass, som man säger. Hen sa förra året att ”jag hade hoppats att det positiva i vår relation skulle väga över”, och i år är jag glad att säga att jag är trygg med att det faktiskt GÖR det. Jag vet inte riktigt vem jag är men (jag har ätit mina vitaminer JÄVLIGT noga sen förra årets mentala kollaps) jag känner mig så jäkla harmonisk och trygg med allt these days… Skum känsla. Intressant att se vad det tillför livet!

Kuratorsbesök och kass vän

I morgon är det äntligen dags för besöket hos kuratorn. Sista stoppet innan själva behandlingen startar! Jag har haft så mycket annat på gång så jag har, tack och lov, inte riktigt haft tid att fundera på saken, men lite nu och då kommer jag ihåg att det snart är dags, och får lite svindel i magen. Herregud vad jag ser fram mot det här!

Just nu känns det som om det enda jag vill prata om är den här skaffa-barn-grejen, och antalet mottagare som är villiga att lyssna är en smula begränsat 😉 (Det blir ju lite tjatigt…)

Stackars F gjorde mig häromdagen uppmärksam på att jag inte är så jävla skoj att prata med ibland. Han har ju den oturliga förmågan att på något sätt vara magisk. Han behöver bara befinna sig inom synhåll, så känns det som om livet kommer ordna sig, allt kommer bli bra. Pulsen går ner, allt känns självklart och enkelt. Patriarkat, världskriser eller Trump? Inga problem, det ordnar sig. Det innebär ju då att jag, som är en smula trög, gärna vänder mig till honom när jag har ett eller annat problem, oroar mig för något etc. Det kanske låter positivt att vara en så trygg person, men när man konstant får vara mottagare för ångest och dåliga nyheter blir det ju minst sagt tröttsamt. Det inser till och med jag, när jag väl började tänka efter… Trög, som sagt.

F har, eftersom han i möjligaste mån undviker konflikter, en tendens att bita ihop tills han helt enkelt lackar helt, och då har det gått rätt långt… DET om något bäddar ju för konflikter, så jag har bett honom säga ifrån tidigare när jag är dum i huvudet. Vi har lite att jobba på båda två… Jag tror det är enklare att ha en konfliktfri relation, oavsett om det handlar om vänskap eller något annat, om man inte är rädd för att säga vad man tycker. Jag tror det skapar mindre konflikter, eftersom man förstår varandra bättre. Frodis är ju fantastisk på den punkten, hon köper inte min skit utan säger ifrån direkt om hon inte håller med, om jag är tjatig eller dum i huvudet, och jag kan inte minnas att vi varit oense en enda gång under alla år vi känt varandra.

Oh well. Man utvecklas ju i alla relationer, den saken är säker.

Och apropå att sakna barn som inte är ens egna. Den här lilla och hennes storasyster, herregud vad dom är långt borta!

The sum of all crappy things…

För att vara den dag det varit måste jag säga att jag ändå tycker att det gått ovanligt bra. Jag slutade ju tidigt, vilket innebar att jag fick gå ifrån gruppen redan 14,30. Gick och köpte mat på Saigon-det enda positiva med såna här dagar! Hade mina sista två utvecklingssamtal, båda gick bra och det var inga konstigheter, så nu kan jag lägga DET ansvaret bakom mig. Oväntat smidigt har det gått, ingen har bytt tid och alla har kommit! Dessutom har jag fått in ytterligare tre föräldrar i Unikum, löjligt nöjd.

Överlevde den förbannade APTn. Det var inte kul, men det gick att överleva trots att jag blir en smula aggressiv av skenheliga människor som sätter upp en så JÄVLA fin fasad, och sen snackar skit bakom ryggen.

Cyklade hem i ösregn efter 12,5 timme på jobbet och var sjöblöt när jag kom hem… Jag brukar stanna hemma och lämna cykeln och väskan innan jag hämtar lilla hunden hos hans andra familj eftersom det är så tungt att släpa på, och idag fick jag byta kläder också för jag var sjöblöt.

När jag väl kom till F tyckte lilla hunden inte att det var så himla petnoga, det där med att gå hem. Han tyckte att han kunde få ligga kvar i soffan med E istället, nu när han ändå varit där ett dygn! Jag fick intrycket att alla var väldigt avslappnade. Jag vet iofs inte var Elsakatten var, hon kanske flyttat hemifrån eller stängt in sig själv någonstans, men idag var inte lilla hunden begränsad till kontoret som han brukar vara (Han valde dock att vara där, med sin bästis E) utan han kunde ströva fritt. Han brukar vara begränsad just för att Elsakatten ska få lugn och ro, men nu verkade det som sagt som om allt VAR väldigt fridfullt i det F-sonska hemmet!

Det gör mig i så fall väldigt glad! Jag vill ju inte att någon, varesig familjen F eller Elsakatten, ska känna att det är ett besvär att ha lilla hunden där (när jag nu ska dumpa honom där i 1,5 månad…), så det känns ju skönt att han har ramlat in i sin vanliga gubb-lunk som han har hemma, trots att det är barn och katter i hemmet. Jag blir så tillfreds! Ju mindre friktioner det finns mellan den Södermanska och den F-sonska familjen desto gladare blir jag, eftersom jag tycker väldigt mycket om dom och vill spendera tid tillsammans utan att det ska vara något slags PROJEKT. Kravlöst och enkelt, hans barn och mina barn. Friktionsfritt. Men som sagt, jag vet ju inte om Elsakatten flyttat hemifrån. Hon kanske sa FUCK THIS SHIT och drog *S*

Det enda som möjligen suger en smula med dagen är att jag tycks ha fått en utomjordisk UVI. Jag har så sjukt ont, och är typ inkontinent… Jag får ju ringa vårdcentralen i morgon, men LYCKA TILL att få en tid inom en vecka-som passar med mina arbetstider… Jag har ju 30 minuter till och från jobbet, att ta det mitt i arbetsdagen är inte riktigt ett alternativ… Men men, wishful thinking and all that… Måste jag så måste jag ju, det får ju bara lösa sig, även om jag inte vet hur.

”Jag tar en öl, och du röker lite”

The saga kontinues… Jag fick till sist intyget av chefen, när vi rett ut vad det var och vilken blankett. I ungefär samma sekund blev jag avskriven från kursen, för att jag inte laddat upp dokumentet… *Suck*

Men, en kvart i telefonkö, och beskedet ”maila oss” (japp, helt seriös), så var det löst, och nu är jag återanmäld. Återstår bara att vänta på antagningsbesked och se om jag kommer in, men i teorin borde det inte vara ett problem. Nu, 1,5 vecka före kursen startar, är den fortfarande öppen för sen anmälan. Vi får se.

I morse träffade jag T som snabbast när vi möttes på jobbet. Jag såg på henne att det var något hon ville prata om, men det var så mycket annat folk där som inte har med livet att göra, så vi fick avsluta efter ett ”Jag har för mycket annat att tänka på nu, jag kan inte deala med DET DÄR också!”. ”Vi kan smsa efter jobbet!” ”Jag hatar att smsa, jag kan ringa…” ”Jag hatar att prata i telefon…” ”Jaha, men när har du rast då?” ”12” ”Jaha. Fan” Det klaffar sällan för oss sen hon bytte arbetsplats! Förr sågs vi en kort stund exakt varje dag.

Hur det nu än var så ringde hon ikväll, och jag sa att ”Jag tar en öl, så röker du lite, och jag lyssnar”, och så blev det. Vi la på med ett ”Ja men vad skönt, då kan jag släppa DET iaf, då var det bara resten kvar, men du har faktiskt rätt där med…” och så tror jag alla mår lite bättre. Hon för att hon fått älta, jag för att jag fick dricka en mellanöl 😉 Nej, kanske mest för att jag kunde få henne att slappna av lite och släppa EN ångest hon bar runt på.

Man hinner avhandla en hel del på en timme, vi gick från att hata män, till sociala relationer, till att jobba 12-timmarspass, till o-ordning och hamsterbeteende, till löneutveckling och intresseområden. Det är ju så i vår bransch att man måste göra något UTÖVER att vara bra med barnen för att höja sin lön, och har man då inga direkta intresseområden som är relevanta blir det svårt. Jag hade ju bara tur att den här IT-grejen blev helt ledig, och att jag råkar tycka att IT och teknik är sjukt roligt, även om jag inte kan så mycket. Hur lite jag än kan, så kan jag mer än alla andra. Om två veckor ska jag lära en kollega att logga in på en webbportal… Jag skojar inte. Men för mig är det ju bra. Att ha huvudansvar för IT och IKT för SJU(!) förskolor är ett jättebra sätt att höja sin lön.

Själv googlar jag programmering för fullt, och försöker klura ut hur vi ska få in robotar i barnens intressen. Idag satte jag upp iPaden som ”dokumentkamera”, och det hela slutade med att barnen hade dockteater framför den. Sjukt kul! Jag vill att barnen ska använda iPaden mer, men inte till att sitta och dum-glo på spel, utan till något kreativt. Typ programmera robotar, eller dockteater. SOM jag önskar att jag kunde lägga ut det jag filmade, när dom upptäckte att dom kunde leka framför kameran! Eller hen som försökte gömma sig för kameran, för att ”Den ska inte ta mig!”

Sjukt kul. Jag gillar verkligen att jobba med IT-grejer, speciellt människor som jobbar med barn har så många fördomar om att det bara handlar om att man sätter dom framför youtube. Det gör man ju ibland, och det har sitt värde, men det handlar ju inte BARA om det. Det handlar ju om så mycket mer.

Genom att programmera robotar lär sig barnen samarbete, riktningsbestämmelse, turordning, att vara tydlig i att GE instruktioner, och hur viktigt tydlighet är när man FÅR instruktioner, utöver språkutveckling och matematik och fan och hans moster. Det är värdefullt! Plus att vi lever i ett samhälle där IT och teknik blir mer och mer relevant, man kan ju knappt leva utan att kunna hantera ett tangentbord. (Sa hon, vis av erfarenheten att hon har kollegor som behöver hjälp med att logga in på webbportaler, eller skicka mail…)

Jag gillar det här, jag älskar IT och teknik, och hade riktigt mycket tur att just det området blev ledigt, så jag kunde ta ett rejält karriärkliv framåt! Sen att jag får jobba olika, det är en annan sak. Jag kan programmera robotar, och under tiden lära mina kollegor att skicka mail. Förr eller senare är det någon som hakar på, och då är det viktigt att jag kan MER, och kan inspirera.

Men nu ska jag inspirera mig själv till att gå i säng. (Snart iaf, jag VILL inte, jag vill googla på puppet pals) I morgon ska jag till läkaren och få se om jag är döende eller inte. Äntligen, har bara väntat två månader.

Oväntat fritt från dårar

När vi tröttnade på att frysa i min trädgård drog vi oss ner på stan för att frysa där istället. Och som jag frös… Jag plockade tom fram mitt täcke när jag ramlade in hemma vid 0230 inatt. Hej höst, jag älskar dig!

(Jag somnade inte ens på bussen, bara nästan! tittade upp två hållplatser före min och insåg att jag var farligt nära att hamna i Lundby igen, och den erfarenheten vill jag INTE upprepa.)

Hur som helst var det oväntat fritt från dårar, vi blev nästan inte besvärade alls… Förutom snubben som satte sig vid vårt bord och vägrade fatta att vi inte ville prata med honom var det bara en idiot till, som satt bakom mig och petade mig i huvudet. Första gången var det nog ett misstag, han skulle vända sig och peka ut något åt en annan person, men när han märkte att jag blev irriterad gjorde han det flera gånger till. Jävla idiot! Vad är det för jävla fel i huvudet på MÄN?

Män och deras självklara rätt att bete sig vidrigt. Med det i åtanke är jag ändå väldigt glad att jag känner åtminstone en man (Jag känner flera, men ingen av dom andra ingår direkt i min vardag på samma sätt) som inte är det minsta vidrig eller snubbig. Nästan så man önskar att han vore det ibland. Frodis och E började prata om vad man gör när det är kris, apropå att Frodis stressar över möjligheten att hundpanget bokat in hennes hund fel vecka eller nåt när hon ska till Barcelona.

”Men vad GÖR man?, vem ringer man egentligen i den situationen?” För Frodis är det självklara svaret i just hundsituationen att hon ringer mig, så löser jag det på något sätt. ”Men du ska ju till BÅSENBERGA!” Jaja, men jag är rätt säker på att jag skulle kunna lösa det ändå, jag har faktiskt TVÅ extremt snälla hundvakter, som råkar dela hus, och min lägenhet är ju tom den natten jag sover i Båsenberga.

Men själv drabbades jag lite av hur mycket jag tycker om F. För när dom satt och ojade sig och frågade ”Vem ringer man egentligen när allt skiter sig??” så var MITT självklara svar att jag ringer F. Han kanske inte alltid kan hjälpa till, men jag kan alltid fråga. En kille som sätter sig i bilen på nyårsafton och kör Örebro-Göteborg-Örebro för att hämta mig på flyget när allt har skitit sig och jag ska hem, hur kan man inte tycka hemskt mycket om honom?

Det är en fin trygghet att ha. Att det alltid finns någon som man kan FRÅGA, och lita på att om han kan så hjälper han till. Som att passa mina hundar så att jag kan åka på konferens med jobbet. Och som att passa mina hundar i en och en halv MÅNAD så att jag kan åka på semester. Så otroligt fint, den här resan hade inte varit möjlig annars. Två hundar på pensionat så länge hade kostat två månadslöner. Men F ställer upp. För att han kan. Och kan han så vill han. Det är bara så svårt att återgälda sånt. Hur kan man ens?

Så mitt i festen drabbades jag av hur mycket jag tycker om F. Inte trots hans egenheter, utan på grund av dom. Jag gillar att han sitter vid sin dator 20 timmar/dygn, (Det gjorde jag med när jag inte jobbade, jag kan sakna det…) jag gillar att fyra fula klockor är en jättebra present (det var fem, men en blev förstörd), jag gillar att jag alltid känner mig lite dum i huvudet när jag pratar med honom, det är stimulerande. Sen älskar jag att han är en fantastisk pappa, för sådana finns det inte särskilt gott om i världen!

Klockgrejen är för svår att förklara för att jag ens ska försöka. Det närmsta jag kommit är att det är ett internt skämt, men det stämmer egentligen inte heller. Möjligen är det ett internt skämt mellan F och hans andra jag, jag råkade bara vara där och höra samtalet, ungefär…  Men, när jag gav honom fyra fula klockor, som alla visar olika (fel) tid, gick det inte att ta miste på hur glad han faktiskt blev, det var kul! Jag gillar ju att ge bort grejer som betyder något för den som får dom, lite som interna skämt mellan mig och mottagaren, och just den här gången tror jag att jag lyckades rätt bra.

När jag är ute och reser (nu låter jag som värsta globetrottern) brukar jag alltid försöka hitta en elefant åt Frodis som samlar på såna, och nu tror jag att jag får utöka det till att hitta en klocka åt F från varje ställe jag besöker. En myriad av klockor från alla världens hörn, och alla visar fel tid. Sjukt roligt.