Etikettarkiv: Vänskap

Ambivalent 

Om jag ska kunna gå någon morgonpromenad i morgon (stackars hund, hur ska det bli nu??) så lär jag behöva äta, men jag får inte i mig något. 20.22 har jag fortfarande inte ätit frukost och bara tanken gör mig spyfärdig.

Jag är så ambivalent. Vännerna hör av sig och frågar hur jag mår, men jag orkar inte svara. Jag orkar inte prata med människor. Jag uppskattar omtanken dock. Jag återkommer om ett tag.

Den här jävla bloggen är ju min ventil, men jag känner att jag censurerar mig just nu. Det är för privat. För verkliga känslor. För mycket smärta. Dessutom handlar det ju inte bara om mig, utan om honom också. Även om jag är ganska säker på att vi missförstod varandra, vilket givetvis krossar mig ännu mer, så är ju hans känslor lika äkta som mina, och han får inte delge sin sida. 

Jag vet inte. Jag orkar inte. Kan vi inte bara lösa det här?

Ödets ironi…

Jag har varit på toa tillräckligt många gånger för att få det bekräftat, jag fick mens idag. Två dagar tidigt, vilket innebär att jag har ägglossning före påsk.

Så otroligt ironiskt att det skulle ske så, nu när det känns som om allt rasat. En person jag älskar har valt att avsluta vår vänskap, fullständigt. Jag har gått sönder fullkomligt. Jag kan inte andas längre. Jag väntar på att dagen ska ta slut så jag får blunda. Det är så mycket mer än en person jag förlorat, som om det inte räckte. Jag har förlorat en vän, ett stöd, en relation-och relationen till ett barn jag älskar.

Men det betyder inte att jag inte kommer gå vidare med insemineringen. Jag menade i morse inte att jag inte kommer göra det. Jag vet bara inte hur allt ska lösa sig SEN. Att vara ensam på förlossningen är ju bara den första saken som skrämmer mig.

Visst reser jag mig ur det här också. Jag måste bara lära mig andas igen.

Music, Maestro!

Det absolut bästa med mitt jobb just nu är mina mer eller mindre oändliga möjligheter till frihet. Jag och barnet kan i princip promenera hela dagen, utom när vi äter lunch. Hen gillar det, jag gillar det. Det lugnar, rensar huvudet, och ger ro.

Jag brukar, kanske inte på jobbet men alltid annars, lyssna på antingen ljudbok eller podcast, men idag kände jag att musik var the grej of the day. Det har blivit för lite musik på senare tid. Så idag har jag lyssnat på ”This is: Ed Sheeran” på repeat 450 ggr. Minst. Och promenerat. Jag tror vi gick sju km före lunch, i solen.

Och som sagt: promenaderna rensar huvudet och tar udden av det som skaver. För det är ju som jag skrivit tidigare, man får fatta ett beslut. Man får fundera över om man kan jobba runt en del brister i en relation. Ställa sig frågan om det är värt det? Om svaret är nej avslutar man relationen. Känner man panik inför tanken att avsluta en relation så har man fattat ett beslut. Då har man bestämt sig för att man kan överse med, och jobba runt, dom brister som finns.

Därför att, det kommer alltid finnas saker som skaver i en relation. Människor är olika. Vi går igenom faser. Men, dom människor jag har i mitt liv har jag där för att jag tycker om dom. Det som gör att jag tycker om dom är summan av hur dom är, och deras intressen. Plockar man bort något, eller ändrar något, så ändrar man den personen, och det har jag inget intresse av. Man kan inte ta bort en komponent och få samma produkt. Jag vill ju ha den person jag har, inte en polerad version. Summan av det kantiga, kanske man kan säga.

Det man får göra är istället att på sikt jobba fram en förståelse och ett samförstånd, så att relationen fungerar trots båda parters brister. Kompromissa. Till dess får man andas djupt ibland, och ställa sig frågan om det är värt det. Om och om igen. Så jag promenerar, och lyssnar på Ed Sheeran. Galway girl kan jag snart utantill.

Efter vår förmiddagspromenad kom chefen in i lite olika ärenden. Till mig ställde hon frågan om jag kunde tänka mig att stå i ett slags monter under ett fortbildningstillfälle i maj. Det handlar om Unikum som jag är huvudansvarig för, så jag är väl utan tvekan bäst lämpad, och visst kan jag stå där om hon vill det. Men när jag började fråga om jag skulle förbereda en PPT eller nåt så visade det sig att hon liksom bara ville att jag skulle STÅ där, beredd att svara på frågor om Unikum. ”Jag har med dator och så finns det projektor, så kan du visa lite om någon funderar på något! Dom är lite rädda för Unikum på skolan!”.

Nu känner jag mig själv så pass att jag fattar att om jag står ensam i ett bås, med en dator och en projektor, då kommer exakt INGEN i hela universum komma fram och ställa några frågor. Dom kommer undra vem jag är och varför jag står där och glor? Så jag slängde ihop ett litet kollage. Det är jättelitet, med bara några små bilder och texten UNIKUM, men det förklarar iaf vad jag gör där, och vad det handlar om. Med lite tur väcker det lite intresse också…

Sen började jag fundera på varför i hela friden skolan ens skulle bry sig om Unikum? I vår intraprenad har vi sju förskolor och en grundskola. Vi i förskolan använder Unikum, förskoleklassen använder ingenting alls, och sen använder skolan något som kallas itslearning. Vi har riktat kritik mot det här, för ska vi nu jobba TILLSAMMANS så vore det ju en jäkla bra början om vi använde samma programvara… Så jag misstänker, helt utan grund egentligen men jag BRUKAR ha rätt när jag misstänker saker, att även skolan ska börja använda Unikum. För mig som ansvarig vore ju det SJUKT bra, men vi får se! Jag ska börja med att se till att dom slutar vara rädda för Unikum, medelst ett kollage… That should do it.

En samhälls- och vänskapsreflektion

Gud, vad frustrerande det är när man går HELA dagen med ett blogginlägg i huvudet, och inte har en chans att sätta sig ner och SKRIVA UT det ur huvudet… Som sagt, för många tankar och behöver verkligen en ventil för jag släpper ju aldrig en tanke förrän jag fått ”prata ut den” mot antingen en person eller i ett blogginlägg… Gärna flera varv så jag verkligen är KLAR med den…

Jag började som sagt älta det här i morse, när jag satte punkt för inlägget jag skrev då, fem minuter innan jag åkte och jobbade. Idag åkte jag hemifrån klockan 07, och innan jag kommit hem och gått en ordentlig promenad med hunden så är klockan 20 på kvällen. Jag HATAR dom dagarna, och jag är ju så lyckligt lottad som har hjälp med hunden.

Grejen är ju att jag kommer ha dom dagarna även när jag får barn. Det här var en av dom sakerna jag och Barbro (Eller kallade jag henne Gudrun? Jag minns fasen inte, hon heter ju något annat… Vi håller oss till Barbro så länge) pratade om igår, att hela samhället liksom är byggt för att man ska vara TVÅ. Det spelar, numera, ingen roll vilket kön de två har-så länge det är två.

Nu har ju vårt samhälle äntligen kommit så långt att även vi kvinnor som är ensamstående har fått möjlighet att lagligt skaffa barn och på det viset bilda en familj, vilket ju är fantastiskt, men det sociala stödet har liksom inte riktigt hunnit med. Sen vet inte jag hur det ens skulle lösas, jag kan inte på rak arm ge ett förslag på hur samhället skulle kunna anpassas, men det är klart att det SAKNAS ett stöd. Det bygger på att kvinnan har en familj, eller ett socialt kontaktnät på annat sätt, som kan hjälpa henne med barnet. Det här är ju något som en ansvarsfull kvinna får ta i beaktande innan hon börjar den här processen-vilket jag givetvis gjort. (Eftersom jag är sjukligt planerande)

Jag har fina människor i mitt liv, som jag vet att jag kan luta mig mot. Frodis är den man kan ringa när alla ligger hemma och kräks, och man behöver handla. Hon löser det och ställer en kasse utanför dörren =)

Både T och F har lovat att hjälpa mig. T jobbar ju i samma organisation som jag, men har tack och lov VÄLDIGT sällan APT samtidigt som jag har det. Kanske en gång per termin. Sen får ju hon cykla TVÄRS över hela stan för att hämta mitt barn (jag var så nära att skriva MINA, jag är så inne på tvillingar nu…), vilket ju blir lite bökigt, speciellt på vintern, men det löser sig.

F bor ju ett stenkast bort och har betydligt lättare att hämta på förskolan, och har även han lovat att i den mån han kan hjälpa till med hämtningar när jag har KUKDAGAR på jobbet. För även om jag KAN, så VILL man ju inte lämna sitt barn, speciellt inte en ettåring, 13 timmar på förskola…

Problemet är ju att allt är så bräckligt. Mitt största, eller egentligen ENDA problem med min och F’s relation är att vi aldrig umgås. Min hund träffar honom betydligt oftare än vad jag gör. När man behöver hjälp finns han där till 120%, och hur ont jag än får i magen av att fråga, så vet jag att han ställer upp när allt skiter sig. (Så därför vill jag inte fråga bara för att ”roa mig” ibland.) En fantastisk fixarsork som är väldigt pålitlig, om än en smula glömsk en gång i kvartalet. Men, hur oändligt mycket tacksamhet jag än är skyldig denna fixarsork, och hur glad jag än är över all den hjälp jag får, så är det ju inte DET jag vill ha i första hand. Jag vill ju ha en vän att umgås med. Någon att dricka kaffe med, ta en promenad, äta ost, se en film. Även om jag mer eller mindre helt och hållet förstår dom bakomliggande orsakerna så är det något som mellan varven gör mig väldigt ledsen.

Men. Jag är 38 år, och när det väl snöar i helvetet och vi faktiskt KAN ses utan att något behöver GÖRAS, så vet jag att det här är min vän, som jag tycker väldigt mycket om, och känner tillit till. En ettåring funkar inte riktigt så. För att F, eller T för den delen, ska kunna hämta på förskolan med gott samvete så behöver ju barnet ha något slags RELATION till dom. Det händer ju inte bara sådär, och framför allt behöver det ju underhållas.

Nu ska jag inte säga att det här är något som OROAR mig. Men det är något jag TÄNKER mycket på. Det är ju en fråga som ligger (minst) två år in i min framtid, och ingen vet ju hur något ser ut då, men det är ju en sån grej man som både ensamstående och ENSAM behöver försöka lösa ändå, innan man med gott samvete kan skaffa ett barn. Jag tycker inte att man med gott samvete bara kan tänka att ”det löser sig säkert”, utan att ens ha en DRÖM om hur det ska kunna lösa sig.

Jag är helt inne på det där med att it takes a village. Saknar man det stödet så blir det jäkligt trixigt i det samhälle vi lever i nu, där TVÅ är normen. Man ska både försörja barnet (dvs jobba skitmycket) och helst vara hemma så mycket som möjligt samtidigt. Plus att hela samhället utgår från att man har en hel familj i ryggen, som självklart kan hjälpa till.

Som sagt, jag oroar mig inte, men jag ser en del problem med mina lösningar, och en hel del dåligt samvete i min framtid.

God natt mina vänner, roligare än så här blev inte den här dagen!

Relationer

I brist på annat tittar jag en del på Renées brygga just nu. Varierande kvalité och intresse måste jag säga, men idag såg jag ett avsnitt där Anders, arga snickaren, sa något jag reflekterade lite över.

Nu minns jag inte exakt vad det var han sa, men det handlade om relationer och hur man hanterar konflikter som uppstår. Han sa något om att om man inte gör ett gräl av en konflikt, utan löser det genom att resonera sig igenom det, så lär man känna varandra bättre och skapar en bättre relation.

Jag tror att hans utgångspunkt främst var parförhållanden, men jag känner att det gäller alla relationer. VILL man ha en relation med någon, oavsett vilken sort det handlar om, får man försöka lära känna varandra, brister och allt, och skapa en relation utifrån att jobba runt den andre personens brister. Vi har alla brister, vi har alla perioder i livet när vi behöver mötas med lite mer förståelse än under andra perioder. Är man inte villig att resonera sig igenom konflikter som uppstår och lösa problemen är kanske frågan om man ens ska ha en relation till den personen?

Ingen ska behöva kompromissa med sig själv eller sina känslor, men genom att lära känna varandra och respektera varandra kan man komma fram till ett sätt att mötas halvvägs, ge och ta. Överse med en del brister, och jobba runt andra. Det går inte att be om tillit och förtroende utan att erbjuda något att basera det på, och förvalta det sedan. Om det inte förvaltas rasar tillitsmätaren ner på noll igen. Det går inte att bara delge sin egen upplevelse av en konflikt, utan att resonera med den andre parten för att försöka få till något slags förståelse, och mötas halvvägs. Ingen relation kommer vara perfekt direkt (Är den det kommer det inte hålla i längden), det är nötandet som skapar förståelsen, kompromisserna som lägger grunden. Misstagen man lär sig av, och viljan att laga det som blivit kantstött som skapar respekten och förtroendet, precis som bestraffningar i form av tystnad eller ovilja att försöka gör att det kantstötta blir en ordentlig spricka, och tillitsmätaren rasar.

Bellen sa för några år sedan att man får se till vilka brister ens partner har, och sedan bestämma sig för om man kan leva med dom. Kan man inte det är det inte en person man ska ha i sitt liv. KAN man leva med dom måste man vara öppen för att jobba runt bristerna, för då har man accepterat att relationen är värd det jobbet. Det är antingen det ena eller det andra, för båda parter i en relation ska må bra, inte bara den ena…

Fördelen med att bo i förorterna…

Middagen igår var jättetrevlig, som vanligt. Nu är vi ett litet kärngäng på tre personer som har varit med varje gång hittills, den fjärde har haft förhinder två gånger, och jag börjar fundera på om hon kommer vara kvar i gänget eller om livet är lite för rörigt. Vi får se! Vi tre börjar iaf lära känna varandra lite bättre nu, och det är ju kul.

Det var skönt att ha middagen en fredag, så man slapp tänka på att stressa hem för att sova… Nu blev det lite senare än planerat, just för att det var så trevligt, och plötsligt insåg vi att sista bussen hade gått. Då var klockan inte ens midnatt… Hit hem går sista bussen 02,15 på nätterna, så man är inte riktigt van vid att det finns stadsdelar där folk tydligen inte åker buss på nätterna! Fördelen med förorterna… Jag var hemma strax efter kl 01.

Nästa middag skulle vara hos den fjärde personen, men eftersom hon inte var med igår tar jag den istället. Det är rätt skönt, då slipper jag dessutom be F om att låna bilen. Nog för att det delvis var han som erbjöd sig att låna ut den, men ändå.

Ikväll kommer Frodis hit för pyjamashäng och melodifestival. Kod för ”Vem fan orkar bry sig vi vill bara gnälla lite!”. Jag har gjort(!) guacamole och köpt hem diverse suspekta grönsaker vi kan dippa för syns skull, och låtsas att chipsen inte räknas.

På onsdag ska det tydligen övningsköras. Fördelen med att det är ett år sen sist är att jag känner F bättre, och inte känner mig lika självmedveten när han ska sitta bredvid och ha åsikter. Nackdelen är att det är ett år sedan, så det finns inget muskelminne, jag känner mig nervös, och jag är ovan med att köra när det är mörkt, vilket öppnar upp för en del ny problematik. Men men, syftet är ju att jag ska lära mig, så även om det känns värdelöst nu är det ju bara att bita ihop. Sparkontot designerat en bil växer väldigt långsamt, men dock. Det kommer bli något litet, med plats för en bebis, en vagn och en hund, som tar mig dit jag vill. Jag behöver inget fancy, det är viktigare att det är en billig bil som fungerar.

Nu är frågan, innan jag går och skivar grönsaker: Är det värt att lägga energi på att fundera över personer som slutar höra av sig?

Optikern och livet…

Det blev en lång jäkla dag idag, men jag var tvungen att masa mig till optikern. Inte optimalt att göra det efter jobbet, men jag bokade tiden för över en månad sen och idag var första lediga tid dom hade, då går det inte att vara kräsen!

Jag behöver linser, igen. Jag hade för några år sedan, men dom funkade inget vidare för mina ögon som blev svintorra, så jag slutade använda dom. Men, när man jobbar med barn, eller bär runt på en bebis, och har glasögon i kombination med kladdpanik blir det jobbigt… Minsta fläck på glasögonen driver mig up the wall, jag kan tvätta glasögonen 40 ggr om dagen, och det blir en smula tröttsamt. Så vi testar linser igen.

Men bortsett från sena dagar och den stora otåligheten med allt, så känns det lite som om allt flyter ganska bra just nu. Det har kommit in extra pengar, och kommer komma in ännu mer framöver, vilket gör att jag minskat mina månadskostnader med nästan 2000kr. Perfekt när jag nu är helt bestämd med att jag SKA bli föräldraledig. Inte hoppas, jag ska.

Jobbet funkar, ekonomin funkar, graviditetsplanerna tar jävligt lång tid, men tycks funka. Sen är det bara kroppens jobb kvar, och eftersom jag har en ultrafertil mamma hoppas jag att den ska sköta det fint. Om inte så tar vi den psykosen då, och omgrupperar. Innan vi VET har jag BESTÄMT att det ska funka. Punkt.

Det finns ett pyttelitet, grådaskigt moln på min himmel, men jag är glad att ärligt kunna säga att det är helt ok. Jag känner igen ett mönster från förra året, och känner mig uppriktigt trygg med att det inte nödvändigtvis handlar om mig, utan om hen och något hen går igenom just nu, som då. Jag kan inte säga att ”jag köper din shit”, och sen bara mena det när allt är bra och relationen är toppen, så just nu känns det rätt bra att känna sig trygg med att this too shall pass, som man säger. Hen sa förra året att ”jag hade hoppats att det positiva i vår relation skulle väga över”, och i år är jag glad att säga att jag är trygg med att det faktiskt GÖR det. Jag vet inte riktigt vem jag är men (jag har ätit mina vitaminer JÄVLIGT noga sen förra årets mentala kollaps) jag känner mig så jäkla harmonisk och trygg med allt these days… Skum känsla. Intressant att se vad det tillför livet!

Kuratorsbesök och kass vän

I morgon är det äntligen dags för besöket hos kuratorn. Sista stoppet innan själva behandlingen startar! Jag har haft så mycket annat på gång så jag har, tack och lov, inte riktigt haft tid att fundera på saken, men lite nu och då kommer jag ihåg att det snart är dags, och får lite svindel i magen. Herregud vad jag ser fram mot det här!

Just nu känns det som om det enda jag vill prata om är den här skaffa-barn-grejen, och antalet mottagare som är villiga att lyssna är en smula begränsat 😉 (Det blir ju lite tjatigt…)

Stackars F gjorde mig häromdagen uppmärksam på att jag inte är så jävla skoj att prata med ibland. Han har ju den oturliga förmågan att på något sätt vara magisk. Han behöver bara befinna sig inom synhåll, så känns det som om livet kommer ordna sig, allt kommer bli bra. Pulsen går ner, allt känns självklart och enkelt. Patriarkat, världskriser eller Trump? Inga problem, det ordnar sig. Det innebär ju då att jag, som är en smula trög, gärna vänder mig till honom när jag har ett eller annat problem, oroar mig för något etc. Det kanske låter positivt att vara en så trygg person, men när man konstant får vara mottagare för ångest och dåliga nyheter blir det ju minst sagt tröttsamt. Det inser till och med jag, när jag väl började tänka efter… Trög, som sagt.

F har, eftersom han i möjligaste mån undviker konflikter, en tendens att bita ihop tills han helt enkelt lackar helt, och då har det gått rätt långt… DET om något bäddar ju för konflikter, så jag har bett honom säga ifrån tidigare när jag är dum i huvudet. Vi har lite att jobba på båda två… Jag tror det är enklare att ha en konfliktfri relation, oavsett om det handlar om vänskap eller något annat, om man inte är rädd för att säga vad man tycker. Jag tror det skapar mindre konflikter, eftersom man förstår varandra bättre. Frodis är ju fantastisk på den punkten, hon köper inte min skit utan säger ifrån direkt om hon inte håller med, om jag är tjatig eller dum i huvudet, och jag kan inte minnas att vi varit oense en enda gång under alla år vi känt varandra.

Oh well. Man utvecklas ju i alla relationer, den saken är säker.

Och apropå att sakna barn som inte är ens egna. Den här lilla och hennes storasyster, herregud vad dom är långt borta!

The sum of all crappy things…

För att vara den dag det varit måste jag säga att jag ändå tycker att det gått ovanligt bra. Jag slutade ju tidigt, vilket innebar att jag fick gå ifrån gruppen redan 14,30. Gick och köpte mat på Saigon-det enda positiva med såna här dagar! Hade mina sista två utvecklingssamtal, båda gick bra och det var inga konstigheter, så nu kan jag lägga DET ansvaret bakom mig. Oväntat smidigt har det gått, ingen har bytt tid och alla har kommit! Dessutom har jag fått in ytterligare tre föräldrar i Unikum, löjligt nöjd.

Överlevde den förbannade APTn. Det var inte kul, men det gick att överleva trots att jag blir en smula aggressiv av skenheliga människor som sätter upp en så JÄVLA fin fasad, och sen snackar skit bakom ryggen.

Cyklade hem i ösregn efter 12,5 timme på jobbet och var sjöblöt när jag kom hem… Jag brukar stanna hemma och lämna cykeln och väskan innan jag hämtar lilla hunden hos hans andra familj eftersom det är så tungt att släpa på, och idag fick jag byta kläder också för jag var sjöblöt.

När jag väl kom till F tyckte lilla hunden inte att det var så himla petnoga, det där med att gå hem. Han tyckte att han kunde få ligga kvar i soffan med E istället, nu när han ändå varit där ett dygn! Jag fick intrycket att alla var väldigt avslappnade. Jag vet iofs inte var Elsakatten var, hon kanske flyttat hemifrån eller stängt in sig själv någonstans, men idag var inte lilla hunden begränsad till kontoret som han brukar vara (Han valde dock att vara där, med sin bästis E) utan han kunde ströva fritt. Han brukar vara begränsad just för att Elsakatten ska få lugn och ro, men nu verkade det som sagt som om allt VAR väldigt fridfullt i det F-sonska hemmet!

Det gör mig i så fall väldigt glad! Jag vill ju inte att någon, varesig familjen F eller Elsakatten, ska känna att det är ett besvär att ha lilla hunden där (när jag nu ska dumpa honom där i 1,5 månad…), så det känns ju skönt att han har ramlat in i sin vanliga gubb-lunk som han har hemma, trots att det är barn och katter i hemmet. Jag blir så tillfreds! Ju mindre friktioner det finns mellan den Södermanska och den F-sonska familjen desto gladare blir jag, eftersom jag tycker väldigt mycket om dom och vill spendera tid tillsammans utan att det ska vara något slags PROJEKT. Kravlöst och enkelt, hans barn och mina barn. Friktionsfritt. Men som sagt, jag vet ju inte om Elsakatten flyttat hemifrån. Hon kanske sa FUCK THIS SHIT och drog *S*

Det enda som möjligen suger en smula med dagen är att jag tycks ha fått en utomjordisk UVI. Jag har så sjukt ont, och är typ inkontinent… Jag får ju ringa vårdcentralen i morgon, men LYCKA TILL att få en tid inom en vecka-som passar med mina arbetstider… Jag har ju 30 minuter till och från jobbet, att ta det mitt i arbetsdagen är inte riktigt ett alternativ… Men men, wishful thinking and all that… Måste jag så måste jag ju, det får ju bara lösa sig, även om jag inte vet hur.