Etikettarkiv: Träning

Ett klapp-på-axeln-inlägg

Chefen mailade igår med den feedback ni kan se nedan. Hur kul som helst! När jag hade funderat på saken en stund insåg jag att hon troligen tagit fasta på en grej jag sa vid APT senast. Hon frågade hur vi ville att hon skulle visa sin uppskattning (eftersom det var en sak vi ville bibehålla från medarbetarenkäten) och jag svarade att många kanske behöver få konkret positiv feedback.

Vi har en väldigt effektiv chef, som dessutom är ganska upptagen (hon är chef över 50 anställda, mot rekommenderade 30…) och JAG tolkar henne som att när hon inget säger så är allt bra, då är det bara att köra på. Men många andra kanske tycker att hon säger ju aldrig något positivt, så då är väl inget bra då? Jag tror inte alls att det är så, men jag lyfte det ändå när hon frågade, och det var efter det som dessa mail började trilla in.

När jag insåg det blev jag först lite obekväm. JAG tycker ju inte att JAG behöver den feedbacken, hoppas det inte bara är jag som får det för att hon tolkar det som om jag menade mig själv… Och det är förvisso sant, det hoppas jag verkligen. Men samtidigt insåg jag att jag ju faktiskt blir så pass glad av att få den här feedbacken att jag vill visa den för alla och envar, så jag kanske behöver den mer än jag tror själv…

Dessutom kan jag hur som helst vara säker på att den är ärlig. Min chef skulle aldrig komma med falska komplimanger, bara för att ge positiv feedback, det ligger långt från hennes personlighet. Jag får helt enkelt försöka komma över den obekväma känslan, och fokusera på det positiva. Jobbet går iaf bra just nu! (Åtminstone den del jag kan påverka…)

Och ska jag fortsätta klappa mig själv på axeln så tycker jag att jag har varit rätt duktig med den här gymgrejen. Dels att inte tänka att ”jag är ju där så sällan så vad spelar det för roll?” och att faktiskt ta mig dit dom dagar jag känner att jag har tid. Och inte ta det där tänket att ”hinner jag inte så hinner jag inte” med mig in i dom dagar när jag HINNER, men kanske inte har LUST…

Den här veckan har varit hemsk på jobbet, så jag har bara hunnit dit två gånger, varav andra gången var idag. Det var iofs lika bra det, för idag var första gången sen sist som jag kunde GÅ NORMALT! Herregud vilken träningsvärk jag har haft!! I benen då såklart, armarna har jag inte känt något i vilket har retat mig.

Idag kom jag iväg ”lite sent”. Jag var vaken redan kl fem, men kom inte iväg till gymmet förrän vid sju, och då brukar det vara några andra morgonpigga jäklar där. Idag var det dock inte en själ inne på tjejgymmet, och bara någon enstaka ute i det andra gymmet. Jag var där i strax över en timme, och inte en enda människan kom under den tiden! Skönt som sjutton.

Dels behövde jag inte ta hänsyn till andra, vänta på min tur och sånt där som hör till ett socialt samhälle, utan jag kunde bara köra på exakt hur jag ville, i vilken ordning jag ville och hur länge jag ville. Skönt. Sen blir jag ju så självmedveten när det är andra människor där, men när ingen är där kan jag testa lite mer nya maskiner, och idag hittade jag en som tränade armarna väldigt bra, så nu hoppas jag på rejäl träningsvärk! Jag känner mig ganska mör i armarna. Benen var jag LITE mer försiktig med den här gången. Jag tränade ordentligt, men med lite tur kan jag träna IGEN på måndag när jag slutar tidigt…

Jag testade dessutom löpbandet. Jag är lite rädd för såna där tingestar, men nu har jag testat iaf. Jag sprang inte utan promenerade, men jag känner att jag är rätt sugen på att springa igen! Skulle jag mot förmodan vara gravid är det ju ingen idé att starta upp någon satsning mot löpning, men är jag det inte (vilket jag med tidigare erfarenheter troligen inte är…) så har jag ju gissningsvis runt ett halvår på mig att springa innan det blir IVF. Om jag inte kör några privata insemineringar emellan, men jag vet inte… Vi får se. Jag är iaf sugen på att börja springa igen. Det var länge sedan jag kände det suget.

Så var det gjort…

Största anledningen till att jag slutade gå till gymmet för två år sedan, och sa upp medlemskapet för ett år sedan, var att jag aldrig hann dit. Eller snarare, hade samvete att åka ifrån hunden igen när jag väl kommit hem. Actic som jag tränade på dåhar sitt närmsta gym nere på stan, så det blir liksom restid utöver träningstiden. Så jag fick mest ångest över att jag aldrig var där, och sa upp medlemskapet. Något var tvunget att försvinna från MÅSTE-listan, och det fick bli gymmet. Mådde oerhört mycket bättre mentalt efter det.

Nu har ju fitness 24/7 öppnat alldeles i närheten av där jag bor, det tar mig fem minuter att cykla, och i ett anfall av frustration över att jag inte var gravid för några veckor sen så tecknade jag ett medlemskap där. Det är ytterst oklart hur dom två sakerna hänger ihop, men konsekvensen blev ett gymmedlemskap igen. så det var bara att damma av väskan som stått orörd i två år…

Jag var där förra lördagen, och så var jag där nyss. Jag har haft lite av den där välbekanta ångesten över att jag inte varit där i veckan, men idag fick jag liksom tanken att det där får jag bara släppa. Vissa veckor kommer det vara så att jag faktiskt inte orkar eller hinner efter jobbet, och då får det vara så. Om jag lyckas träna tre gånger en vecka, så får det kanske räcka med en gång veckan efter. Jag är ju DÄR iaf. Den här veckan har jag slutat sent i princip varje dag, så jag har inte orkat eller hunnit. Hade jag åkt hade jag ju haft lika mycket ångest för att hundkraken aldrig får sällskap…

Men idag var jag iaf där. Jag var inte svinpeppad, men det är enda dagen jag kan den här veckan, så det var bara att bita ihop efter frukost och cykla iväg. Det började lite halvhjärtat, men mot slutet hade jag fått upp både farten och motivationen och jag misstänker starkt att jag varken kommer kunna gå eller lyfta armarna i morgon… Det enda jag känner att jag inte riktigt lyckats med är mage och rygg.

Från början var det två andra tjejer där (Jag håller mig i ”tjejgymmet, så oerhört skönt!) men när jag var NÄSTAN klar gick båda och jag blev själv. Då passade jag på att testa lite maskiner som jag var nyfiken på, men inte vill testa med publik, och så blev det plötsligt ganska mycket mer träning. Skönt! Gav mig också på hantlar och löpband, så armar, rumpa och ben har fått ordentligt med träning. Gjorde squats med tio kilo extra på en skivstång, jävlar i min lilla låda vad jobbigt!

När jag väl var klar var det väldigt skönt att ha det gjort, och kroppen är sådär skönt mör. Tisdag och fredag slutar jag tidigt, så den här veckan finns det hopp om att hinna dit ganska snart igen.

När fan blir gammal…

Skaffar hon tydligen gymkort igen…

Jag är lite oklar över själva händelseförloppet, men det började med att jag kände mig frustrerad över att jag aldrig tycks bli gravid (Ca två dagar till mens, men…) och slutade med att jag skaffade ett gymkort och tog ett banklån… Helt rationellt.

Fördelen med det här gymkortet jämfört med det jag hade på Actic är att det här gymmet ligger en kvarts promenad hemifrån, och om jag skulle bli gravid så får jag pausa medlemskapet. Det fick jag inte på Actic. Dessutom ca halva priset.

Just eftersom det ligger så nära hemmet är det betydligt troligare att träningen blir av. Att åka hela vägen ner på stan igen tar för lång tid, men nu kan jag cykla dit på kanske fem minuter efter att ha promenerat med hunden, vilket känns betydligt bättre.

Jag var där igår för första gången och tränade. Jag hade ju inte direkt någon plan när jag gick dit eftersom jag inte visste hur det såg ut eller så, men nu har jag ju prov-tränat och kan ha en plan till nästa gång. Det där blir nog bra. Jag har iaf SJUK träningsvärk i benen idag…

Peppen som får ligga på is

En sak som hänt på senare tid, det började ungefär (ganska exakt) när jag köpte en barnvagn för multisportare, är att jag fått tillbaka lusten att löpträna. Jag har ju inte sprungit PÅ RIKTIGT på nästan två år. Jag har mått dåligt, blivit tjockare, inte haft tid, lust eller energi. Noll motivation. Så jag ställde löparskorna på hyllan och bestämde mig för att ta bort DEN pressen från mitt liv iaf. Träningsångesten. När man VILL, men inte har energi eller samvete. Så jag sket i det i några år.

Men nu är lusten tillbaka, och jag samlar den på hög och liksom laddar tills dess att jag kommer kunna börja springa igen. Just nu känns det inte som om det är någon idé. Jag har planerat att bli gravid om 5+12 dagar. Gravid, tjock(are) och orörlig. Skulle det däremot bli så att det blir IVF och jag måste vänta sex månader hamnar ju saken i ett annat läge, då har jag ju gott om tid att löpträna och njuta av det (med lite tur…) innan det är dags att bli tjock. Det är ju ingen nackdel att vara stark när man ska vara gravid. Men vi hoppas ju att jag blir gravid om 5+12 dagar. Fem dagar till mens, 12 dagar ytterligare till positivt ägglossningstest.

Under tiden fortsätter jag att promenera, och gå ner i vikt. Eller, jag har inte gått ner ett gram av allt detta promenerande, men jag har blivit smalare. Muskelmassa och allt det där. Och eftersom jag vill springa LÅNGT när jag väl börjar igen är det bra att vänja kroppen vid distansen redan nu. Ligament, ledband, höfter och knän. Sånt som är känsligt och tar stryk.

Och så var det den där saken med att stretcha också… Jag måste bli mer noggrann med att stretcha min rumpa och baksidan av låren/vaderna. Typ hela baksidan.

Paolos Yoga-bokrecension

Den här typen av bok brukar jag dubbelposta, både här eftersom träning och hälsa är relevant i min vardag, men även i bokbloggen.

Yoga utan andning är bara stretching

I Paolos yoga avmystifierar Paolo Roberto yoga som träningsform, och poängterar att vi alla har olika ingångar till den.

Oavsett om du tränar yoga för att bota en ond och stel rygg, vill bli stark och smidig eller har behov av att lugna tankarna och andningen så funkar det. Det handlar inte om att kunna nudda dina tår, utan om vad du kan lära dig på vägen ner till tårna.

På sitt karakteristiska sätt delar Paolo med sig av sin yoga. Det handlar inte om rökelse, sanskrit och mantran, utan om vikten av andning, fokus, kroppskännedom och tålamod. Genom att förstå och kunna kontrollera din andning i övningarna kommer du att uppleva de positiva effekterna av djup stretching, och då kommer även styrkan, smidigheten och lugnet.

Well. Jag har ju en bit kvar innan jag är riktigt DÄR, eftersom en sak jag gillar skarpt med den här boken är att det går relativt snabbt att göra ett pass *S* Ja, tidspress är motsatsen till yoga, men ibland ser livet ut så och då uppskattar jag att man kan få ett komplett pass på relativt kort tid.

Jag har främst gjort ryggpasset, eftersom min rygg är i enormt stort behov av stretching och mer rörlighet. Jag har problem med korta, stela muskler i baksidan av låren och rumpan, och det sliter sönder ryggen. Men, ju fler gånger jag gör passet desto mindre benägen känns ryggen att krampa ihop, och jag får inte lika lätt ont i rumpmusklerna av en normal promenad.

Jag gillar Paolo, han sätter en profilbild till mina ledord-Aut viam inveniam aut faciam. I’ll either find a way or make a way. Han vet dessutom vad han pratar om när det gäller träning, och i det här fallet yoga/stretching. Han har koll på kroppen. Boken är snygg och övningarna är enkla att förstå. Pluspoäng rakt igenom!

I’ve got a feeling…

Jag kände igår att jag v e r k l i g e n måste börja träna igen… Jag vet inte hur jag ska hinna (ha samvete att lämna hundarna mer) eller orka, men jag måste iaf försöka komma igång igen.

Ett bra första steg kände jag var att tvätta träningskläderna som legat oanvända i gymväskan i sisådär 11 månader… Minst. Ett bra andra steg var att skriva in träningen på min to do, på dom dagar när jag skulle få MINST dåligt samvete. Ett bra tredje steg blev att kolla upp busskort, så det blir marginellt billigare att faktiskt åka… Har inte bestämt än om månadskort eller reskassa blir bäst. Troligen reskassa (billigare) eftersom jag med stor sannolikhet inte kommer åka och träna exakt tre dagar i veckan…

Ni inser ju att logistiken med att PLANERA det hela är det som går lättast här… Fjärde steget är ju att faktiskt åka, och där lär jag behöva lite hjälp känner jag…

En gnutta av sig själv…

Den där dagen häromdagen när jag plötsligt fick energi till att börja  FUNDERA på att ta tag i mitt liv bestämde jag att jag skulle springa intervaller idag, och det har jag hållit fast vid. Tills jag cyklade hem, och det började ÖSREGNA. Då började jag hata mig själv…

Men, det faktum att det var korta, snabba intervaller jag skulle springa (30 sekunder snabbt, vila 30 sekunder, upprepa 10 ggr) och praktiskt taget kunde göra det utanför dörren hjälpte till så att jag faktiskt tog mig ut genom dörren, trots regnet. Yey me!

Som sagt. 30 sekunder springa snabbt(!), 30 sekunder vila. Upprepa 10 ggr. Jag var helt slut efter 3 ggr… Men jag gjorde alla 10, och hela passet minus uppvärmning tog 11 minuter *S*

Löjligt nöjd över att jag kom ut faktiskt. Även om jag är så SJUKT otränad efter att inte ha rört en muskel på mer än sju månader så är jag nästan lycklig över att JAG KOM UT.

Jag tror inte ens att jag kan förklara för mig själv hur nere jag har varit (ja, det är definitivt för tidigt att ropa hej, men…). Jag har verkligen inte brytt mig om NÅGOT. Inte ORKAT något. Jag tror inte jag hade brytt mig om jag blivit påkörd, helt oengagerad i ALLT och vill INGENTING. Så, bara det faktum att jag ENGAGERADE mig tillräckligt för att göra något svinjobbigt i 11 minuter är fan en vinst. Jag börjar känna igen mig själv, om än i spillror. Och det faktum att jag känner igen mig sjäålv gör ju att man blir lite gladare, bara av det.

Om jag kommer ha träningsvärk i morgon? Japp.

Ett minimalt engagemang i livet

Det är svårt att veta exakt vad det beror på, troligen en kombination av flera faktorer, men livet känns aningen mindre nattsvart. 

Det kan bero på att jag inte är fullt lika orolig över en konflikt jag haft med någon jag tycker mycket om, tack vare att vi faktiskt har PRATAT med varandra på senare tid. Pratat, inte ältat. Eller så kan det bero på att jag inte är lika fuckad i huvudet sen jag började äta mina tillskott igen. 

Det är orimligt att jag ska känna mig så mycket gladare efter två ”semi-bra” samtal. Det är orimligt att jag ska bli mindre deprimerad efter en vecka med kosttillskott (det tar flera månader att fylla på depåerna av b-vitamin). Men likväl. Skillnaderna i relationen är så otroligt små att praktiskt taget ingenting ändrats, förändringen i attityd måste komma inifrån mig, och det är inte som om jag genomgått lobotomi under veckan… 

Att säga att jag är GLAD vore att överdriva. Men jag är plötsligt inte gråtfärdig från morgon till kväll. Jag orkar bry mig lite om saker. En morgon åkte jag till och med till jobbet med ett leende. Jag känner mig inte lika maniskt tvungen att lösa ett problem som inte vill lösas. 

Det är svårt att beskriva hur jag har känt mig (och jag vågar inte ropa hej riktigt ännu, faktiskt, jag är fortfarande otroligt känslig och känslomässig), men livet har verkligen varit nattsvart senaste månaderna. En konstant känsla av att hjärtat är en sten, och aldrig mer än en tanke från att börja gråta. 

Helt orimligt ledsen, människan är ju inte DÖD, vi är lite ledsna på varandra ”bara”. Men för mig har det känts som död. Jag hoppas att jag inte faller tillbaka dit, för det är riktigt svårt att hantera. Speciellt när man inget hellre vill än släppa det och skita i allt.

Påminn mig är ni snälla, om att inte hoppa över mina vitaminer flera månader i sträck. Ok? 

Men, jag tycks ha hittat ett minimalt engagemang igen. Inte så att jag är svinpeppad, utan mer en känsla av att ”nu måste jag börja ta tag i det här”. 

Så, jag har strukturerat upp min kalender inför hösten…


Och försökt skapa lite rutiner för att få ordning på kroppen…


Och börjat tänka lite på träning igen. Med betoning på lite. 


Vi får väl se. Jag orkar inte vara sådär sjukt ledsen mer. Och tydligen kan jag inte bli en som inte bryr sig, hur gärna jag än vill.