Etikettarkiv: Träning

Paolos Yoga-bokrecension

Den här typen av bok brukar jag dubbelposta, både här eftersom träning och hälsa är relevant i min vardag, men även i bokbloggen.

Yoga utan andning är bara stretching

I Paolos yoga avmystifierar Paolo Roberto yoga som träningsform, och poängterar att vi alla har olika ingångar till den.

Oavsett om du tränar yoga för att bota en ond och stel rygg, vill bli stark och smidig eller har behov av att lugna tankarna och andningen så funkar det. Det handlar inte om att kunna nudda dina tår, utan om vad du kan lära dig på vägen ner till tårna.

På sitt karakteristiska sätt delar Paolo med sig av sin yoga. Det handlar inte om rökelse, sanskrit och mantran, utan om vikten av andning, fokus, kroppskännedom och tålamod. Genom att förstå och kunna kontrollera din andning i övningarna kommer du att uppleva de positiva effekterna av djup stretching, och då kommer även styrkan, smidigheten och lugnet.

Well. Jag har ju en bit kvar innan jag är riktigt DÄR, eftersom en sak jag gillar skarpt med den här boken är att det går relativt snabbt att göra ett pass *S* Ja, tidspress är motsatsen till yoga, men ibland ser livet ut så och då uppskattar jag att man kan få ett komplett pass på relativt kort tid.

Jag har främst gjort ryggpasset, eftersom min rygg är i enormt stort behov av stretching och mer rörlighet. Jag har problem med korta, stela muskler i baksidan av låren och rumpan, och det sliter sönder ryggen. Men, ju fler gånger jag gör passet desto mindre benägen känns ryggen att krampa ihop, och jag får inte lika lätt ont i rumpmusklerna av en normal promenad.

Jag gillar Paolo, han sätter en profilbild till mina ledord-Aut viam inveniam aut faciam. I’ll either find a way or make a way. Han vet dessutom vad han pratar om när det gäller träning, och i det här fallet yoga/stretching. Han har koll på kroppen. Boken är snygg och övningarna är enkla att förstå. Pluspoäng rakt igenom!

I’ve got a feeling…

Jag kände igår att jag v e r k l i g e n måste börja träna igen… Jag vet inte hur jag ska hinna (ha samvete att lämna hundarna mer) eller orka, men jag måste iaf försöka komma igång igen.

Ett bra första steg kände jag var att tvätta träningskläderna som legat oanvända i gymväskan i sisådär 11 månader… Minst. Ett bra andra steg var att skriva in träningen på min to do, på dom dagar när jag skulle få MINST dåligt samvete. Ett bra tredje steg blev att kolla upp busskort, så det blir marginellt billigare att faktiskt åka… Har inte bestämt än om månadskort eller reskassa blir bäst. Troligen reskassa (billigare) eftersom jag med stor sannolikhet inte kommer åka och träna exakt tre dagar i veckan…

Ni inser ju att logistiken med att PLANERA det hela är det som går lättast här… Fjärde steget är ju att faktiskt åka, och där lär jag behöva lite hjälp känner jag…

En gnutta av sig själv…

Den där dagen häromdagen när jag plötsligt fick energi till att börja  FUNDERA på att ta tag i mitt liv bestämde jag att jag skulle springa intervaller idag, och det har jag hållit fast vid. Tills jag cyklade hem, och det började ÖSREGNA. Då började jag hata mig själv…

Men, det faktum att det var korta, snabba intervaller jag skulle springa (30 sekunder snabbt, vila 30 sekunder, upprepa 10 ggr) och praktiskt taget kunde göra det utanför dörren hjälpte till så att jag faktiskt tog mig ut genom dörren, trots regnet. Yey me!

Som sagt. 30 sekunder springa snabbt(!), 30 sekunder vila. Upprepa 10 ggr. Jag var helt slut efter 3 ggr… Men jag gjorde alla 10, och hela passet minus uppvärmning tog 11 minuter *S*

Löjligt nöjd över att jag kom ut faktiskt. Även om jag är så SJUKT otränad efter att inte ha rört en muskel på mer än sju månader så är jag nästan lycklig över att JAG KOM UT.

Jag tror inte ens att jag kan förklara för mig själv hur nere jag har varit (ja, det är definitivt för tidigt att ropa hej, men…). Jag har verkligen inte brytt mig om NÅGOT. Inte ORKAT något. Jag tror inte jag hade brytt mig om jag blivit påkörd, helt oengagerad i ALLT och vill INGENTING. Så, bara det faktum att jag ENGAGERADE mig tillräckligt för att göra något svinjobbigt i 11 minuter är fan en vinst. Jag börjar känna igen mig själv, om än i spillror. Och det faktum att jag känner igen mig sjäålv gör ju att man blir lite gladare, bara av det.

Om jag kommer ha träningsvärk i morgon? Japp.

Ett minimalt engagemang i livet

Det är svårt att veta exakt vad det beror på, troligen en kombination av flera faktorer, men livet känns aningen mindre nattsvart. 

Det kan bero på att jag inte är fullt lika orolig över en konflikt jag haft med någon jag tycker mycket om, tack vare att vi faktiskt har PRATAT med varandra på senare tid. Pratat, inte ältat. Eller så kan det bero på att jag inte är lika fuckad i huvudet sen jag började äta mina tillskott igen. 

Det är orimligt att jag ska känna mig så mycket gladare efter två ”semi-bra” samtal. Det är orimligt att jag ska bli mindre deprimerad efter en vecka med kosttillskott (det tar flera månader att fylla på depåerna av b-vitamin). Men likväl. Skillnaderna i relationen är så otroligt små att praktiskt taget ingenting ändrats, förändringen i attityd måste komma inifrån mig, och det är inte som om jag genomgått lobotomi under veckan… 

Att säga att jag är GLAD vore att överdriva. Men jag är plötsligt inte gråtfärdig från morgon till kväll. Jag orkar bry mig lite om saker. En morgon åkte jag till och med till jobbet med ett leende. Jag känner mig inte lika maniskt tvungen att lösa ett problem som inte vill lösas. 

Det är svårt att beskriva hur jag har känt mig (och jag vågar inte ropa hej riktigt ännu, faktiskt, jag är fortfarande otroligt känslig och känslomässig), men livet har verkligen varit nattsvart senaste månaderna. En konstant känsla av att hjärtat är en sten, och aldrig mer än en tanke från att börja gråta. 

Helt orimligt ledsen, människan är ju inte DÖD, vi är lite ledsna på varandra ”bara”. Men för mig har det känts som död. Jag hoppas att jag inte faller tillbaka dit, för det är riktigt svårt att hantera. Speciellt när man inget hellre vill än släppa det och skita i allt.

Påminn mig är ni snälla, om att inte hoppa över mina vitaminer flera månader i sträck. Ok? 

Men, jag tycks ha hittat ett minimalt engagemang igen. Inte så att jag är svinpeppad, utan mer en känsla av att ”nu måste jag börja ta tag i det här”. 

Så, jag har strukturerat upp min kalender inför hösten…


Och försökt skapa lite rutiner för att få ordning på kroppen…


Och börjat tänka lite på träning igen. Med betoning på lite. 


Vi får väl se. Jag orkar inte vara sådär sjukt ledsen mer. Och tydligen kan jag inte bli en som inte bryr sig, hur gärna jag än vill. 

Efterlyses: Min röv.

Det har varit väldigt praktiskt (för mig alltså, ta lite hänsyn till mitt ego nu!!) när Frodis varit arbetslös och haft all tid i världen. Nu när hon jobbar har hon plötsligt annat att göra på kvällarna (go figure…) och hinner inte springa med mig varannan dag. Typiskt! Nu måste jag mao själv ta ansvar för att ta mig ut, och känner jag mig själv kan det bli lite tungt… Jag är ju rätt lat. Det är roligare att anmäla till lopp än att träna till dom… Det är ju inte en slump att jag slutade springa när Frodis tappade sugen i höstas, trots att jag var i mitt livs löpform och på god väg mot en halvmara…

Nåja, jag tog mig ut idag iaf efter jobbet. Halo fick följa med, så slapp jag både gå och springa. Han har ju inte sprungit med mig på flera år, så han var väl inte skitpeppad direkt, men han är så tacksam för han hänger ju med ändå när jag ber om det. När jag väl tog mig ut gick det fasen bra! Första intervallen var så tuuuuuuung för benen, men andra pinnade jag på rätt bra, och kom 1,2 km(!!) utan att gå. Jag hade faktiskt kunnat springa lite längre, men Halo hade tappat så mycket fart att kopplet tog emot bakom mig, så det var väl läge för honom att få vila lite… Jag får fasen vara nöjd, jag är ju i katastrofdålig form, och när jag och Frodis sprang i lördags gick det så tungt att jag nästan dog! 400 meter kom vi utan att gå då, benen var som betongklumpar.

Men alltså. När jag hade duschat råkade jag av misstag titta mig i spegeln och blev helt förskräckt. Var är min röv?! Den har väl aldrig varit särdeles välformad, men nu är det katastrof! Den har helt trillat av mig! En riktig gubbröv!! Här blir det fan inget ligga av, den röven visar jag inte upp för NÅGON!!! Jag vet inte när jag ska ha tid, men benpressen på gymet står jävligt högt upp på listan över saker att klämma in i schemat!!

Utöver det så är mina ögonbryn på utväxt, så jag ser förskräcklig ut. Man kan säga att självkänslan är på topp just nu. *Drar en filt över sig*

Och så stretchar vi röven…

Jag är stelare än en djupfrusen pinne. Rätt stark, men OTROLIGT stel, i hela kroppen. Noll flexibilitet. Never mind gymnastiska övningar, jag rör mig som en åttioåring, ungefär.

Jag har, som bekant, även problem med min rygg. Korsryggen, närmare bestämt. Den är svag, och jag får lätt ont, ofta utan att ens göra något men ibland för att jag typ sträcker mig på något märkligt vis.

Häromveckan, medan jag fortfarande var på semester, satt jag och scrollade mig igenom Facebook och hittade ett inlägg i en fitnessgrupp där en person beskrev PRECIS dom ryggproblem jag har, och bad om råd. Det som var lite intressant var att en övervägande majoritet av dom som svarade var överens om att det mes stor sannolikhet beror på att man är stel i kroppen. Närmare bestämt i rumpa och baksida lår. Att dom musklerna är oflexibla, och liksom drar i ryggmusklerna.

När jag läste det så insåg jag att det är helt jävla rimligt, och jag vet ju också med mig att  jag ÄR otroligt stel, inte minst i just rumpa/baksida lår. Jag fick ju, av just den anledningen, falsk ischias i somras, som det tog TVÅ MÅNADER att stretcha bort… (Smart som jag är stretchade jag bara ENA skinkan, så nu är jag liksom inte ens LIKVÄRDIGT stel i höger och vänster rövhalva…)

Projekt stretching inleds härmed. Jag ska försöka stretcha minst morgon och kväll, och gärna en skvätt däremellan också. Det är fan LÖJLIGT hur stel jag är. Ni vet den där klassiska, där man sitter med benen rakt ut framför sig, och ska böja överkroppen framåt så långt man kan? Greppa om tårna och sånt skit? Jag kan inte ens sitta med överkroppen rakt upp avslappnat. Jag skojar inte. Om jag sitter så att det inte spänner och drar i rygg/rumpa/baksida lår, då sitter jag lätt bakåtlutad. Verkligen jättemärkligt att jag har ont i ryggen!

Jag behöver bli mer flexibel i hela kroppen, men störst fokus hamnar på baksida lår och rumpa i några veckor!

Välkommen november!

November. Månaden då JAG GÅR PÅ SEMESTER!! Min första betalda semester ever, dessutom. Bara 26 dagar kvar.

Det är helt vrickat. Jag gick runt på morgonen med en så konstig känsla i kroppen. Det är svårt att förklara, men det var liksom lite ovant och skavde, eftersom jag inte kunde identifiera känslan. Tills det plötsligt slog mig: Jag var glad. Det var så länge sedan jag var GLAD, sådär utan anledning, att jag inte kunde identifiera känslan. Stabilt. Jag har ju varit glad i olika situationer, där det liksom funnits en anledning, men inte sådär tillfreds och bara spontant glad. Nu när jag har identifierat vad det är jag känner blir jag glad för att jag är glad! Det finns hopp om livet.

Stress, trötthet och allmänt ruttet mående (se ovan) har gjort att det blivit lite för mycket vin lite för ofta, och alldeles för mycket godis senaste månaderna. Man kan säga att midjemåttet expanderat till en nivå som inte känns ett dugg bekväm längre (och jag är ändå ganska generös mot mig själv på den punkten), och det gör ju inte direkt att man känner sig mer attraktiv eller för den delen glad! Ska jag gå runt i bikini i en hel månad vore det, som Frodis sa, trevligt om bikinin syntes, så nu får det bli lite ordning på torpet igen innan jag åker på semester. Inte pimpla vin flera dagar i veckan, och inte äta godis vareviga dag…

Så, jag passade på att klämma ur det sista ur oktober i veckan… Vin drack jag o torsdags när jag och W hade något slags tycka-synd-om-konferens. I fredags var jag så trött att jag inte var sugen (vem är jag ens?) och idag skulle jag springa så inget vin igår! Däremot åt jag allt flottigt jag kunde lägga vantarna på…


Tack och lov hade vi redan bokat in ett löppass idag, jag kände mig helt otippat inte i toppform efter den dieten *S*

Vi skulle springa ett varv på femkilometersrundan i skogen hade vi sagt. Den har en del backar att kämpa sig uppför också så det är bra träning! Vi kom dock bara 4 km idag. Jag hade nog kunnat springa vidare, om än med ruskigt stumma ben och värkande rumpa, men tant Frodis har varit ute hela natten och skakat rumpa, och var en smula mör i kroppen 😉


Vi lyckades trots allt springa lite, lite snabbare än vi brukar. Bara det är ju ett framsteg! Det är så skönt när man känner att kroppen faktiskt svarar positivt på träningen! Förutom att jag orkar springa mer och lite snabbare, så har jag utöver min armmuskel (fortfarande löjligt nöjd) fått riktigt bra magmuskler! Inte så att dom syns, dom är väl vadderade, men dom KÄNNS! Riktigt hårda muskler hela vägen från mumindalen upp till tuttarna, och ute runt midjan.

Sjukt nöjd.

Nu undrar jag om jag inte ska packa lite inför semestern… 😉

Lite mer energi

Jag måste säga att det känns riktigt bra att ha lämnat över den sjunkande skutan till en annan kapten på jobbet. Plötsligt måste jag inte tänka på allt själv, och jag behöver inte jobba över varenda dag… Jag bara tittade tomt på kollegan som blev helt förskräckt över att jobba över någon timme EN gång (Då får jag ju ÖVERTID!) samtidigt som jag stod med påsar under ögonen, puls som en vettskrämd hare och hade jobbat över praktiskt taget varje dag i två månader… Really?

Hur det nu var, så känner jag att jag faktiskt orkar lite mer. Även fast jag är konstant trött, har haft huvudvärk i en vecka och går på autopilot så har jag ändå lite energi över till att ta tag i att träna igen. Det finns tom dagar då jag är lite glad och positiv, hör och häpna! Nu kanske man snart slår på stort och blir lite emotionellt stabil…

Så länge jag får planera in min träning en vecka i förväg är det inget större problem att få den gjord, även om jag är trött och sliten. Är det planerat, och gärna inbokat tillsammans med någon, så finns inte så mycket utrymme för att känna efter. Det är bara att göra. Just nu är Frodis lite upptagen på veckorna så min gymträning får anpassas efter när hon kan springa med mig. Jag föredrar att träna på gymet dom dagar jag slutar tidigt pga hundarna, men har större behov av SÄLLSKAP när jag springer och då får jag springa när Frodis kan springa, eftersom jag ”bara” har henne just nu. (Det där lät lite fel, Frodis är världsbäst att springa med, men jag skulle vilja ha fler löpande kompisar att utnyttja till sällskap och motivation när hon inte kan!)

Allt måste dock skrivas ner i mobilen. Står det inte där så finns det inte. Jag har alltid haft ett behov av att organisera och strukturera, men nu när jag inte är helt stabil är det livsviktigt. Calenmob och googlecalendar är min räddning, så att jag alltid har en synkad kalender med mig!