Etikettarkiv: Torshällamilen

Jo, men det gick ju!

Well, vi kom i mål! Och med undantag för ett stopp och för att jag gick upp för en backe så sprang jag hela vägen!

Man kan säga att vi inte riktigt lyckades hålla farten, men vi gjorde ett jäkla bra försök! Dom första fyra kilometerna ungefär sprang vi i 6,30-tempo, dvs en minut snabbare än planerat! Vi FÖRSÖKTE verkligen sänka farten, men det kändes verkligen som om vi skulle STANNA om vi sprang långsammare än så, så det fick helt enkelt vara. Och det gick ju bra! I ungefär fem kilometer. Vi låg stadigt sist, men det syntes tydligt på kvinnan framför att hon skulle krokna före en mil, och mycket riktigt så gjorde hon det på nästan exakt fem kilometer så att vi kunde lufsa förbi.

Nu började det dock bli tungt för oss också… Jag kände mig ganska ok, men alldeles för varmt klädd vilket påverkar hur mkt man orkar så orkar så otroligt mycket! Frodis däremot hade det riktigt kämpigt redan vid fem kilometer, och jag tror inte värmen gjorde det bättre direkt! Men vi kämpade på, och till sist hade vi lufsat förbi ytterligare en kvinna som kroknat. Nu kändes det rätt bra att vi inte var sist, eller ens näst sist!

Vi kom till 7,5 kilometer, sen kroknade Frodis. Rejält. Hon kunde inte springa vidare, så vi stannade lite och stod stilla en stund, innan hon beordrade mig att springa vidare utan henne. Det kändes inte helt ok (Vi gör ju den här grejen tillsammans!) men det var ju så NÄRA så jag lufsade vidare i min ensamhet. Höll nästan på att springa fel väg, och nu när jag bara hade mig själv att fokusera på så blev det ju VÅLDSAMT jobbigt! Jag gick upp för en backe runt 8 km, sen lufsade jag mig fram trots att det kändes som om jag skulle avlida när som helst. Det var otroligt knäckande när pulsklockan visade att det BORDE vara runt 70 meter till mål och jag inte kunde se något annat än en lång cykelbana! Inga funktionärer, ingen målgång, ingen musik, ingenting! Folk hade ju gett upp och gått hem… Men så rundade man en krök och kunde äntligen se målgången, och då kändes det genast bättre!

Jag lufsade mig i mål som 107e 10-kilometerslöpare (35e kvinna) på tiden 1,13,30, så jag var ändå GANSKA nära att faktiskt slå mitt eget ”rekord”. Hade jag inte stått stilla, och hade jag inte gått upp för backen, så hade jag garanterat gått i mål 45 sekunder snabbare. Men nu blev det inte så idag, men jag måste ändå säga att jag är OTROLIGT stolt över min starka, hyggliga kropp som bara ställer upp på allt jag utsätter den för! Högerbenet, det ben som jag haft ont i knät på, krånglade. Knät kändes helt ok under hela loppet, men resten av benet markerade att något inte är ok. Istället för att landa ”semi-mjukt” på främre trampdynan var det som om hela foten klafsade i marken samtidigt… Förutom att det var otroligt irriterande så ger det ju inget vidare effektivt och energisparande löpsteg!

Grejen med Frodis är ju också att hon är precis som jag är. Man kan inte säga åt henne att ”nu ska du göra det här!”, för hon kan veta hur väl som helst att jag har rätt, hon kommer vägra ändå- av princip. Precis som jag skulle göra. Det jag KAN göra är ju att säga att hon behöver bli starkare i sin överkropp, både rygg och mage, och att plankan är den absolut bästa övningen för att träna hela överkroppen på en gång. Jag också säga att det kommer ge resultat på löpningen, men sen får jag liksom bara hoppas att hon har lust att själv fatta beslutet att göra det som krävs! Det beror ju också på om man ens har lust! Jag kan ju säga att hon kommer bli både snabbare och springa längre, men sen måste hon själv vilja lägga sig ner och planka. Just nu är hon sur och besviken, och vill inte springa en meter till under det här året, men lite mer träning så ska det nog ge framsteg så att hon känner sig peppad igen! Kroppen måste få säga ifrån när den inte orkar, och idag var första gången som Frodis kropp bara vägrade! Man får ha såna dagar. Sen får man analysera vad det beror på och försöka träna och behandla kroppen utifrån det. Härom månaden skulle vi springa ett pass, men vi kom inte ens två kilometer innan MIN kropp vägrade. Den hade en kass dag, och ville inte. Tyvärr har kroppen mandat såna gånger 😉

Jag är ändå stolt över Frodis, och ännu mer stolt över min egen kropp! Jag har misshandlat den genom att vara jättefet större delen av livet, och nu ber jag den om prestationer som den egentligen inte är redo för, men den ställer upp! Min starka, fina kropp ställer upp när jag ber den springa 10 km efter minimal träning på den distansen, trots att huvudet inte vill, och den gör det dessutom i en hastighet som ligger lite högre än vad den är van vid. Jag är så imponerad över min starka kropp!

Men, avslutningsvis, så vill jag rikta en känga till arrangörerna av Torshällamilen. Efter att alla hade gått i mål var det lotteri på alla nummerlappar. Kul! Tyvärr fick man en lite sunkig smak i munnen när dom första 13 som vann var MÄN, medan efterföljande ca 13 var kvinnor. Ja, dom hade alltså delat upp lotteriet efter kön, och först lottat bland männen, och sedan kvinnorna. Det kan OMÖJLIGEN vara en slump att lotterna föll så annars. Vinnarna fick gå, i tur och ordning, till ett prisbord och välja ett pris. Fint! Men hur många av dom ”finare” priserna tror ni fanns kvar när det var kvinnornas tur att välja? Rimligare, och jävligt mycket rättvisare, hade väl varit att lotta bland ALLA startnummer, blandat?! Dåligt!!

Efter att vi hämtat oss lite åkte vi och åt mat, enligt vår mycket korta tradition! Gott! Starkare än helvetet men ack så gott. Min lyckokaka (jag minns inte vad det stod på tyska) sa att jag bara skulle bita ihop, jag kommer nå mina mål! Härligt =)

IMG_6659

Sen somnade jag kanske en smula på vägen hem, helt slut i huvudet… Men efter att jag rastat hundarna tog jag ett VÄLFÖRTJÄNT glas vin och la mina ömma muskler i badet, innan jag satte mig här med ännu ett glas och bloggade om loppet.

IMG_6660

Nu vill jag springa fler lopp! Jag blir ju peppad och sugen! Men jag tillhör ju fortfarande den kategori människor som inte har körkort, och i det state of mind Frodis är just nu är det ju bara att glömma fler lopp på ett tag, så jag får vackert klara mig utan fler medaljer :/

Men men, på’t igen! Nu: refill av vinglaset.