Etikettarkiv: Skaffa barn

Måndag, ack Måndag…

Måndagen var väl inte den bästa dagen på länge… Det började tidigt som fan med att t r e kollegor sjukanmälde sig före kl 06. Flera av dom skulle dessutom börja före klockan sju, när vikariepoolen öppnar, så det fanns inte en chans att kunna täcka dom med vikarier. Nu var jag redan klar, så jag satte mig på cykeln en timme tidigt och så löste vi frukosten iaf.

Resten av dagen gick helt ok, fram tills jag skulle till sjukhuset. Jag hade efter många om och men fått en tid klockan 13,20. Inte en superbra tid, men det gick-typ. Jag fick stressa iväg efter lunch och vila, fick en blodsockerfall längs vägen och var tvungen att stanna och köpa godis på pressbyrån. Världens längsta kö, så när jag väl kom fram till sjukhuset och anmälde mig i kassan var jag en minut sen. Gick i princip från kassan till gynstolen, var helt genomsvettig och andfådd, och mådde illa av godis. Toppenförutsättningar.

Dessutom var jag inte tillräckligt kissnödig, så läkaren hade lite svårt att komma in rätt i livmodern, utan fastnade lite. Gjorde ont som fasen, och blödde lite, men jag blev iaf inseminerad ordentligt.

Vi får väl se, jag är oerhört skeptisk till det här. Inte bara för att det känns som om allt strulade, utan även för att det har ju inte funkat hittills… Inget skulle ju förvåna mig mer än om jag faktiskt skulle bli gravid den här gången… Blir jag det inte, vilket jag ju mest troligt inte blir, så blir nästa försök ett IVF. Sist jag pratade med läkaren om det var det sex månaders väntetid. Hon trodde att labbet kanske skulle hinna jobba undan lite efter semestern (förra årets) men… Det kan ju lika gärna vara tvärt om, att kötiden dubblats. Vi får se, helt enkelt.

Cykeldag tio

Jävligt oklart.

Det syns inte så tydligt på bilden, men det ena strecket ÄR svagare än det andra. Inte mycket, men dock. Men jag känner att det är så lite att jag nog får betrakta testet som positivt?

Jag känner att jag hellre gör en behandling en dag för tidigt än för sent. Är det för tidigt kan ju spermierna leva ett tag till i livmodern, är det för sent så är det ju just för sent. The eggs will have left the building… Dessutom känner jag lite, lite ägglossningssmärtor djupt där inne, så jag ringer i morgon när labbet öppnar och får en tid någon gång under morgondagen.

Fjärde försöket. Jag skulle be er hålla tummarna men det har ju inte funkat hittills så…

Cykeldag nio och odlingslotten

Cykeldag nio-negativt. Inga konstigheter.

Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vem som hyr ut dom där jävla odlingslotterna, oerhört frustrerande. Jag har fan svart bälte i google/stalking. Jag har hittat hemadress och telefonnummer till två stackars tyskar, med enbart LAND och FÖRNAMN som utgångsläge, men jag kan inte hitta information om vem som hyr ut en jävla odlingslott.

Nästa steg är att kontakta kommunen, som har en PRISLISTA för att hyra ut lotter, men ingen mer info. Oklart vem på kommunen, men dom lär väl ha någon @info adress.

I morse gick jag bort dit med lilla hunden för att kolla om det finns någon form av anslag som berättar vem man kan kontakta, men det finns i n g e n t i n g. Nada. Lilla hunden blev JÄTTEGLAD för han trodde vi skulle hem till F, lotten ligger nämligen halvvägs mellan F och mig. Sorry hunden, dom människorna kommer du aldrig mer träffa tyvärr. Jag blev mest sur för att jag inte hittade det jag sökte…

Längst ut på ena hörnet fanns det en lott som till 98% ser rätt övergiven ut. Det enda som går emot det är två pallkragar i ena hörnet, som INTE är fulla med ogräs. Jag kollade inte exakt varenda lott, men dom flesta ser använda ut, bort sett från den här då. Den är säkert nyss uthyrd, men finns det inga lediga kan man ju ställa sig i kö. Om man får veta HOS VEM!!!

Värdelöst vetande

Slirade in i mina journaler från fertilitetsenheten igår kväll. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med informationen, men jag har inseminerats med 2,2, 1,7 och 4,1 miljoner spermier. Och noll av dom har gjort sitt jobb. Eller så har dom det, men ägget har inte fäst.

Som sagt, värdelöst vetande.

”Plötsligt händer det!”

Jag fick ju mens i fredags, men missade telefontiden till fertilitetsenheten så jag har ägnat tre dagar den här veckan åt att försöka komma fram. Stört jävla omöjligt. Man kan sitta som nummer ett i kön i 45 minuter. Vad PRATAR folk om så länge? Tar dom fikarast mellan samtalen?

Idag kom jag iaf fram, och blev så förvånad att jag ropade till lite i örat på den stackars barnmorskan. Hon startade upp en ny cykel, och vi pratade igen om hur jag vill fortsätta, och tyckte det lät rimligt med en till insemination och sen IVF som jag planerat.

Jag frågade även om det finns något mer vi kan göra för att vara HELT säkra på att det verkligen är rätt dag vi inseminerar. Det är ju som sagt fjärde, och näst sista försöket, jag har helt tappat hoppet. Barnmorskan läste mina journaler och konstaterade att det enda som återstår är att hålla tummarna… Jag är frisk, fertil, har regelbundna cykler och bra hormonnivåer, röker inte, snusar inte, och har gott om ägg. Det är bara turen som saknas… Jag blir så frustrerad, och ledsen. Det kommer aldrig hända.

Även om vi gör en IVF och äggen bevisligen är befruktade så är det ju inget som säger att dom fastnar i livmodern. Det kommer ju kännas ännu värre… Fan vad less jag är.

Men nå. Ny cykel startad. Den sista inseminationen. På lördag börjar jag med testerna igen och jag gissar på positivt test måndag eller tisdag. Appen säger torsdag, men det tror jag inte en sekund på. Näst sista gratis-besvikelsen då. Sen är det dags att börja kontakta kliniker och banker.

Triggervarning: Too much information

Trots att testet var negativt väntar jag ju fortfarande på mens. Den bör komma i morgon. Appen säger fredag, men ägglossningen var en dag före appen sa att den skulle vara, så jag räknar med att mensen kan vara en dag tidig.

Men, trots att jag inte vet till hundra procent ännu så känner jag noll förhoppning. Man studerar ju aldrig(!!) sina flytningar så noga som dagarna före mens när man försöker bli gravid, och idag tyckte jag att dom börjat skifta färg mot blodiga. Varsågoda för information, men ni vet ju sen tidigare att det här är en gränslös blogg 😉

Jag blir så himla frustrerad… Folk blir ju gravida till höger och vänster, och använder abort som preventivmedel, och jag blir helt enkelt inte gravid trots helt kliniskt kontrollerade förutsättningar. Så oerhört frustrerande.

Nu har jag ett försök kvar med insemination, och en IVF. Eller tre inseminationer, men jag känner att om inte nästa försök lyckas heller, då har jag misslyckats fyra gånger. Två till lär inte göra någon skillnad… Det är ändå BETYDLIGT större chans med en IVF än insemination. Tyvärr också en betydligt större procedur…

Jag kom att tänka på det i morse, under morgonpromenaden. Blir det IVF så måste jag bland annat ta en massa hormonsprutor för att stoppa min naturliga cykel, och sen starta upp en ny. Jag är oklar över hur många/hur länge, men det är ett gäng iaf. När jag har opererats tidigare så har jag ju fått ta blodförtunnande sprutor i magen eller låret, och det har gått ok trots att jag är så jävla spruträdd. Men, hormonsprutorna ska tas i en muskel. Typ i röven. Det fixar inte jag på egen hand. Så jag frågade T i morse när jag träffade henne om hon kunde tänka sig att hjälpa mig. Vi jobbar ju ca 2 minuter från varandra, så jag kan ju bara ta min spruta och gå ner dit en gång om dagen så fixar hon det. Tack och lov svarade hon ”Självklart!”, och så var DET problemet iaf löst.

Nu hoppas jag ju att jag slipper IVF, men lyckas inte fjärde försöket så blir alla försök därefter IVF. Nu säger jag ALLA som om det vore en självklarhet, men jag får börja kolla upp kliniker snart också. Ska jag betala massa pengar till en klinik så ska jag iaf ta det alternativ med störst chans att lyckas, så då fjösar jag inte med en massa inseminationer utan kör på IVF. Men, med lite (hahaha) tur lyckas fjärde försöket. Eller den efterföljande IVF-behandlingen.

Hade mitt första försök lyckats hade jag varit i sjätte månaden nu. Just saying…

Usch, allt känns så tröstlöst och hopplöst just nu!

Inte tredje gången gillt.

Igår när jag var och handlade hängde graviditetstesten precis framför näsan på mig, så jag köpte ett. Det är ett tidigt test, och första dagen jag kan ta det var idag, så jag gjorde det på morgonen, och det var negativt.

Nu är det som sagt första dagen jag kan göra det, så det finns en ganska stor felmarginal. Ca 49% chans att jag är gravid ändå, men jag hoppas inte. Tredje misslyckade försöket. Nu är det ett försök kvar då, om ca tre veckor, innan vi tar till det tunga artilleriet och går på hormonbehandlingar och mer avancerade ingrepp för att plocka ut äggen och befrukta dom.

Fan vad surt.

Höga berg, djupa dalar och kramp.

Idag har jag känt mig lite mensvärkig, och trots att det är en vecka kvar sjunker ju hoppet som en sten direkt. Nu kan man tydligen ha lite mensvärksliknande när ägget börjar utvecklas, men jag vågar faktiskt inte hoppas den här gången heller.

Jag har för mig att jag läst någonstans om att man får kramp mycket som gravid, och då undrar jag om det räknas om man hypotetiskt är en vecka gravid? 😉

Nu ikväll har jag fått helt SINNESSJUKA kramper i benen. Främst i det högra, men även det vänstra, fast mildare. Liksom på HELA insidan av låret. Har aldrig varit med om att ha kramp där, och det gör helt sinnessjukt ont! Det gör så ont att det inte går att räta ut benet för att krampen ska släppa, det blir bara värre! Oerhört märkligt, aldrig varit med om något liknande. Vaderna har man ju haft kramp i, men aldrig insidan av låret helt oprovocerat.

Höga berg, djupa dalar och kramp. Kan jag inte bara få vara lite gravid nu så jag slipper kastas mellan dessa jäkla berg och dalar? (Och slipper börja fundera på banklån, och vilken stad det är smidigast att välja privat klinik i…)

Förhoppningar

Tja, jag KÄNNER mig iaf gravid… Eller som jag inbillar mig att man skulle kunna känna sig… Fortfarande ingenting i kroppen, bortsett från att det spänner lite i livmodern men det har det ju gjort förr… Men jag känner mig så sjukt harmonisk. Helt out of character.

Jag hoppas verkligen att det tog sig den här gången… I början av nästa vecka borde jag kunna göra ett tidigt test, och jag är rätt sugen den här månaden… Men samtidigt livrädd för att det ska vara negativt. Då har jag ”förlorat” flera dagar av att känna mig harmonisk och tillfreds, och förhoppningsfull. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte kunna vänta, dock.

Skulle det skita sig den här månaden också (fast det KÄNNS fan inte så!) så har jag en insemination kvar, och sen tror jag att jag gör en IVF. Alternativet är att göra ytterligare två inseminationer, men då har jag misslyckats fyra gånger redan, vad säger att det skulle lyckas på två till? Det finns iofs inget som säger att en IVF lyckas heller, men det är större chans.

Vi får se. Förhoppningsvis behöver jag inte fundera på det mer efter nästa vecka.

Well, om en förkylning är ett tecken på graviditet så…

I helgen som var volonterade jag på Pride Örebro. Jag anmälde mig med den där vanliga livspaniken i bagaget… Ni vet, ”NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS!!! Livet måste vara mer än så här!” Och ska något förändras så måste NÅGOT FÖRÄNDRAS. Så, jag anmälde mig som volontär till pride.

Ungefär 22 gånger var jag nära att backa ur. Speciellt under första paradgrupps-mötet, som var så OHYGGLIGT obekvämt. Dom ansvariga kom lite efter oss andra sort of, så tio personer som aldrig träffats satt KNÄPPTYSTA och gjorde allt utom se på varandra. Det var så tyst att man kunde höra folk svälja. SJUKT obekvämt.

Men jag backade inte ur, och till sist är jag riktigt glad för det. Jag hade skitkul! Direkt på morgonkvisten i lördags möttes vi och första uppgiften blev att googla oss till hur man gör en ballong-båge. Det visade sig att jag är ett geni när det gäller att göra det, och sen rullade det bara på. 156 ballonger och en båge senare var vi rätt sammansvetsade trots att vi inte känner varandra, och det var rätt trivsamt.

På eftermiddagen bytte jag uppgifter och gick iväg till paradgruppen för att styra med paraden. Fler ballonger skulle blåsas upp, en lastbil och en bärgarbil skulle pyntas, och ungefär 7000 personer skulle vallas genom stan av tio volontärer, tio vakter och fyra poliser. Några volontärer skulle ansvara för varsin sektion. Två per sektion. Jag skulle ”flyta runt” och gå runt hela paraden och kolla så att allt funkade. Men med ungefär tre minuters förvarning fick jag hoppa in och ta en sektion. Själv. Tydligen hade båda dom personerna som skulle ansvara för den sektionen liksom gått upp i rök…

Nu var det inget större problem, trots att jag är rätt säker på att min sektion var på fel ställe i paraden, eftersom ingen styrt upp att dom stod på rätt ställe. Jag gick med tantaluringarna från Ängens vårdcentral, och dom var inte särskilt besvärliga att hålla rätt på *S* Dom såg lite yrsliga ut mot slutet, eftersom dom bar på en tung jäkla banner, men dom höll ut till slutet och jag fick bara jaga på dom lite mellan varven. Krakarna… Att gå i paraden är ingen slö-göra, man får fasen hålla lite tempo så att det inte blir luckor.

Framför oss gick lite studenter och småglin som tydligen jobbar på Ritz, och DÄR har ni ett gäng som var helvirriga… Vid ett tillfälle fick jag springa iväg och fösa ihop dom, för dom gick åt ett helt annat håll än paraden. Jeezuz! ”Håll till höger!” ”Jaaa då…” *Vimsar iväg i mötande körfält* Herregud.

Efter paraden åkte jag hem, helt slut. På söndagen var det städning på volontärsschemat, och jag fick lite nytta av mina nattklubbsår… När vi öppnade upp artistlogen där artisterna hade festat kvällen före sa tantaluringen som låst upp ”Åh herregud…” Äsch, sa jag, och städade hela skiten på en halvtimme. Det såg värre ut än det var, men det underlättade ju att ha lite rutin på det.

På typ två timmar hade vi städat hela backstage-volontärs-området, och så var det över. Ruskigt roligt! Jag var dock HELT ledbruten i måndags.

Igår började jag snora och fick feber, och idag kände jag mig döende när jag vaknade… Ett par nävar panodil senare överlevde jag dagen, men kanske mest för att jag slutade strax efter kl 14. Nu känner jag mig piggare, jag har ingen feber längre, så jag hyser hopp om att vara helt ok till i morgon när jag börjar sent.

Jag ska dessutom på dejt med C i morgon, så att vara sjuk är inte ett alternativ! Jag tror inte vi har setts ”på rikigt” sen i Mars. Sådär att man kan sitta ner, och PRATA med varandra, inte bara följa varandra ut på parkeringen och räkna det som umgänge…

På graviditetsfronten intet nytt. Fördelen med att jag varit rätt upptagen är att jag inte riktigt haft tid att fokusera på det heller. Jag vet i ärlighetens namn inte ens hur många dagar det är kvar till beräknad mens. Sist jag kollade var det elva dagar, men jag minns inte när det var. Men med tanke på att det är onsdag i morgon så lär det ju vara ungefär en vecka. Lite mer kanske.

Jag känner ingenting i kroppen, förutom att jag just ikväll blev OHYGGLIGT kissnödig. Jag kissar exakt hela tiden. Men, mentalt känner jag mig rätt gravid. Lite sådär som jag FÖRESTÄLLER mig att det kan kännas. Lite småmysigt, ganska avslappnat, och som om jag har en jättestor hemlighet. Men, jag vågar inte hoppas. Vi får se om en vecka eller så.

Det var väl ungefär vad som hänt sen sist… Återkommer med lite odlingsbloggande när jag piggnat på mig!