Etikettarkiv: Skaffa barn

Jag vill inte vänta mer nu!

När jag berättade för min chef om det här med att jag tänker bli gravid så sa jag också att jag hade tänkt vänta till nästa år, men jag är fan för gammal för att våga chansa! Hon skrattade lite och menade att SÅ gammal är jag ju inte (yeah…), men tiden drar fan iväg…

S hörde av sig när jag precis kommit hem, och menade att fertilitetsenheten måste ju ha öppet, ägglossningen (och jag…) skiter väl i Jesus?! Jag menade att det är landstinget, så det skulle förvåna mig MYCKET om dom hade öppet röda dagar! Hon googlade lite, och hittade massa matnyttig info som jag HELT missat (Eller nä, räknat med att läkaren skulle förse mig med, dumt nog) angående det där med ägglossningstest, när man ringer och vilka dagar dom inseminerar. Exakt allt det där jag funderat över och som min rara, men flummiga läkare liksom missat att delge.

Som synes visar det sig att dom HAR öppet lördagar, men inte söndagar. Min ägglossning är ju på en lördag enligt appen, men det hjälper ju inte när det är långfredag dagen före, jag kan ju inte ringa. Så, aldrig förr har jag hoppats på att min mens är fyra dagar sen så mycket som nu!

Och som sagt, tiden drar iväg. Om inget mirakel sker är första försöket i MAJ (en torsdag). Misslyckas det är vi inne i JUNI (en tisdag). Misslyckas det igen är det sex månaders väntetid, och då är vi inne på nästa år. Hade jag väntat ett år och startat processen då så hade jag SNABBT blivit för gammal. Smart tänkt Ebba. Smart tänkt!

Men jag vill ju BÖRJA nu!

En samhälls- och vänskapsreflektion

Gud, vad frustrerande det är när man går HELA dagen med ett blogginlägg i huvudet, och inte har en chans att sätta sig ner och SKRIVA UT det ur huvudet… Som sagt, för många tankar och behöver verkligen en ventil för jag släpper ju aldrig en tanke förrän jag fått ”prata ut den” mot antingen en person eller i ett blogginlägg… Gärna flera varv så jag verkligen är KLAR med den…

Jag började som sagt älta det här i morse, när jag satte punkt för inlägget jag skrev då, fem minuter innan jag åkte och jobbade. Idag åkte jag hemifrån klockan 07, och innan jag kommit hem och gått en ordentlig promenad med hunden så är klockan 20 på kvällen. Jag HATAR dom dagarna, och jag är ju så lyckligt lottad som har hjälp med hunden.

Grejen är ju att jag kommer ha dom dagarna även när jag får barn. Det här var en av dom sakerna jag och Barbro (Eller kallade jag henne Gudrun? Jag minns fasen inte, hon heter ju något annat… Vi håller oss till Barbro så länge) pratade om igår, att hela samhället liksom är byggt för att man ska vara TVÅ. Det spelar, numera, ingen roll vilket kön de två har-så länge det är två.

Nu har ju vårt samhälle äntligen kommit så långt att även vi kvinnor som är ensamstående har fått möjlighet att lagligt skaffa barn och på det viset bilda en familj, vilket ju är fantastiskt, men det sociala stödet har liksom inte riktigt hunnit med. Sen vet inte jag hur det ens skulle lösas, jag kan inte på rak arm ge ett förslag på hur samhället skulle kunna anpassas, men det är klart att det SAKNAS ett stöd. Det bygger på att kvinnan har en familj, eller ett socialt kontaktnät på annat sätt, som kan hjälpa henne med barnet. Det här är ju något som en ansvarsfull kvinna får ta i beaktande innan hon börjar den här processen-vilket jag givetvis gjort. (Eftersom jag är sjukligt planerande)

Jag har fina människor i mitt liv, som jag vet att jag kan luta mig mot. Frodis är den man kan ringa när alla ligger hemma och kräks, och man behöver handla. Hon löser det och ställer en kasse utanför dörren =)

Både T och F har lovat att hjälpa mig. T jobbar ju i samma organisation som jag, men har tack och lov VÄLDIGT sällan APT samtidigt som jag har det. Kanske en gång per termin. Sen får ju hon cykla TVÄRS över hela stan för att hämta mitt barn (jag var så nära att skriva MINA, jag är så inne på tvillingar nu…), vilket ju blir lite bökigt, speciellt på vintern, men det löser sig.

F bor ju ett stenkast bort och har betydligt lättare att hämta på förskolan, och har även han lovat att i den mån han kan hjälpa till med hämtningar när jag har KUKDAGAR på jobbet. För även om jag KAN, så VILL man ju inte lämna sitt barn, speciellt inte en ettåring, 13 timmar på förskola…

Problemet är ju att allt är så bräckligt. Mitt största, eller egentligen ENDA problem med min och F’s relation är att vi aldrig umgås. Min hund träffar honom betydligt oftare än vad jag gör. När man behöver hjälp finns han där till 120%, och hur ont jag än får i magen av att fråga, så vet jag att han ställer upp när allt skiter sig. (Så därför vill jag inte fråga bara för att ”roa mig” ibland.) En fantastisk fixarsork som är väldigt pålitlig, om än en smula glömsk en gång i kvartalet. Men, hur oändligt mycket tacksamhet jag än är skyldig denna fixarsork, och hur glad jag än är över all den hjälp jag får, så är det ju inte DET jag vill ha i första hand. Jag vill ju ha en vän att umgås med. Någon att dricka kaffe med, ta en promenad, äta ost, se en film. Även om jag mer eller mindre helt och hållet förstår dom bakomliggande orsakerna så är det något som mellan varven gör mig väldigt ledsen.

Men. Jag är 38 år, och när det väl snöar i helvetet och vi faktiskt KAN ses utan att något behöver GÖRAS, så vet jag att det här är min vän, som jag tycker väldigt mycket om, och känner tillit till. En ettåring funkar inte riktigt så. För att F, eller T för den delen, ska kunna hämta på förskolan med gott samvete så behöver ju barnet ha något slags RELATION till dom. Det händer ju inte bara sådär, och framför allt behöver det ju underhållas.

Nu ska jag inte säga att det här är något som OROAR mig. Men det är något jag TÄNKER mycket på. Det är ju en fråga som ligger (minst) två år in i min framtid, och ingen vet ju hur något ser ut då, men det är ju en sån grej man som både ensamstående och ENSAM behöver försöka lösa ändå, innan man med gott samvete kan skaffa ett barn. Jag tycker inte att man med gott samvete bara kan tänka att ”det löser sig säkert”, utan att ens ha en DRÖM om hur det ska kunna lösa sig.

Jag är helt inne på det där med att it takes a village. Saknar man det stödet så blir det jäkligt trixigt i det samhälle vi lever i nu, där TVÅ är normen. Man ska både försörja barnet (dvs jobba skitmycket) och helst vara hemma så mycket som möjligt samtidigt. Plus att hela samhället utgår från att man har en hel familj i ryggen, som självklart kan hjälpa till.

Som sagt, jag oroar mig inte, men jag ser en del problem med mina lösningar, och en hel del dåligt samvete i min framtid.

God natt mina vänner, roligare än så här blev inte den här dagen!

Ägglossning var det här! Eller?!

Jag såg inte riktigt vitsen med att slösa en massa, helt ärligt rätt dyra, ägglossningstest en månad när jag INTE ska bli inseminerad. Men jag litar på att dom vet vad dom styr med, trots att läkaren är minst sagt virrig, så jag gör mina test.

Måste ändå säga att jag är rätt glad för det, så jag fick prova på… Jag viker mig. Det är lite oklart nu om jag har ägglossning eller inte. JAG tycker ju att det vänstra strecket ser svagare ut än det högra (ingen ägglossning), men tittar jag på det ur en mikroskopiskt annorlunda vinkel så ser dom lika ut. Testet ska ge positivt besked 24-48 timmar före ägglossning, vilket gör att appens gissning på måndag inte är så jäkla tokig ändå. Bra app, den vet vad den pratar om. Dom stora fina äggen (plural) verkar än så länge ligga kvar där dom ligger, men inte så länge till.

Men. Appens träffsäkerhet skapar en viss oro. Enligt den är nästa ägglossning en lördag. Jag vet ärligt talat inte hur dom gör då, och blir lite orolig att jag måste vänta till MAJ… Så, nu hoppas vi som aldrig förr att jag får mens (minst) en dag tidigt, eller (minst) två dagar sent!

Sista momentet avklarat 

Jag tvingas ju ge honom rätt, han som saknar livmoder. Det var på sin höjd lite obehagligt, men inte ens det skulle jag sträcka mig till. Noll obekvämt, noll smärtsamt. Dock jävligt slabbigt. All koksaltlösning och kontrastvätska dom sprutade in för att se ska ju komma ut igen.

Livmodern fick högsta betyg (på en helt påhittad skala som jag just uppfann). Den var ”slät och fin” (det är tydligen  bra) och hade tunna fina väggar, tyckte jag hon sa. Tydligen också bra. A i betyg till livmodern.

Äggledarna lekte kurragömma bland tarmarna så hon hade ett jäkla bestyr med att se något, men hon kunde iaf se att vätskan sipprade fram så fint och att äggledarna inte spärrades upp av vätskan, vilket då skulle indikera ett stopp. Friska äggledare-check!

När hon undersökte livmodern så sa hon lite spontant att ”nu ska vi ju inte göra det, men hade vi gjort en insemination den här månaden så hade det kunnat bli tvillingar, för du kommer släppa två ägg”. Sådärja, då vet vi att tvilling-generna fungerar som dom ska också. Stora, fina ägg-i plural.

Medan jag låg där och tittade på mina stora, fina ägg kom jag på att det hade varit fint att ha telefonen så jag kunde ta en bild.  Sämsta bloggaren ever. Bjuder på en efter-bild istället och lovar bot och bättring.

Sen fick jag ta lite blodprover. HIV, syfilis och hepatit c. Sånt där man ofta drabbas av, ni vet. Jag fick intrycket att dom brukar avsätta ett besök extra för det, men läkaren sa något i stil med att ”du är ju redan HÄR nu”, så jag fick ta dom på en gång. Tack gode gud! Jag tror jag hade brutit ihop om jag skulle passera ett ”hinder” till! För. många. Moment!

Men om jag nu inte har HIV eller syfilis så insemineras jag på nästa månads ägglossning. ÄNTLIGEN! Hon ville att jag redan nu skulle använda några ägglossningstest så att jag vet hur dom fungerar ungefär. Känns ju inte som kärnfysik, men visst, jag är lydig… Med tanke på hur stora, fina ägg (plural) jag hade så trodde hon att jag skulle ha ägglossning allra senast söndag, troligen tidigare. Min app säger måndag, så vi får se hur accurate den är! Med så stora fina ägg (plural) så verkar jag ha rätt tidig ägglossning. Idag är jag på cykeldag 9, och senare än dag 8 ville hon inte att jag skulle börja med testerna när det väl är dags. Vi vill tydligen ha minst ett negativt ägglossningstest innan vi får ett positivt. Jag GISSAR (för jag fick inte veta varför…) att det är för att man vill veta att det verkligen är i början av ägglossningen, så det inte redan är för sent.

Jag hade inte fått intrycket att dom använde sig av ägglossningstest, så jag kände en viss stress över att liksom behöva RÄKNA UT exakt när ägglossningen är, speciellt om min mens ska börja småkrångla nu när jag försöker bli gravid. Nu känner jag mig helt lugn, jag har ”medicinsk” hjälp med det och behöver inte ta ansvar för att jag typ gissar fel på vad som är mens, och när den egentligen börjar *S*

Generellt känner jag att jag har fått ganska dålig information, inser jag nu när jag sitter här och skriver om det. Allt det här med ägglossningstest, cykeldagar osv har jag ju egentligen fått via Annika Leones blogg. Tack A som tipsade mig om den! Hade jag inte läst där hur hon, som åker till Danmark, fått göra, så hade jag fan inte haft en aning. Nu har jag ju ett HUM, och kan ställa ledande frågor, som jag egentligen inte får svar på… Min läkare är väl som läkare är mest, lite ofokuserad, inne i att föra journal och superdålig på att ge raka besked. Jag vet fortfarande inte om dom kan producera en tid bara sådär om jag ringer och meddelar att jag HAR ägglossning, men jag får ju anta att dom har tider avsatta för det.

Det läkaren sa var iaf att när jag får mens nästa gång ska jag ringa och kolla så att allt är klart. Så inte testerna visar att jag har syfilis, eller alla donatorspermier tagit slut, eller nåt. Det är oklart, men jag ringer såklart. Barnmorskorna som svarar i telefon brukar vara väldigt bra på att ge tydlig info, så jag frågar dom istället!

Så, nu kör vi kompisar!

Ja då var vi här då…

Såklart långt före utsatt tid. 40 minuter. Man vill ju inte behöva stressa när man ska få en ballong införd i livmodern. 

F, som av oklar anledning varit med vid en liknande, eller samma, undersökning sa att det kanske inte var trevligt, men så himla otrevligt var det inte. (Han la till ett ”för mig…” men jag fattar vad han menar.) Well honey. I Love you, men så länge du inte har en egen livmoder är just livmodersfrågor kanske något jag inte riktigt litar på dig fullt ut. Inte när det gäller hur något KÄNNS. Vi får väl se om han har rätt i mitt fall.  

Apropå smärtor är ryggen bättre, men inte bra. Igår kväll var det riktigt jobbigt, men jag har sovit och har inte haft så fasligt ont på morgonen. Får undvika plötsliga rörelser bara. 

Förlossningspodden 

Just nu lyssnas det en hel del på förlossningspodden. Jag har haft två år att lyssna ikapp, och jag har knarkat den här podden. Det jag gillar mest är att det inte hymlas med något, dom pratar om ALLT, och det gillar jag. Det är tillräckligt mycket som är höljt i dunkel runt den här KVINNOGREJEN att föda barn, det man kan ta reda på  bör man ta reda på, är min filosofi. Det finns fler graviditetspoddar, men det här är den ärligaste så jag håller mig till den.

Igår när jag pratade med F så var det i slutänden förlossning vi pratade om. Vi började prata om inlägget jag skrev, vad GÖR man med all sin tid när man har en ny bebis? Hans svar var promenerar och tittar på rugby. Det finns en fantastisk bild på E som ligger i hans knä och sover medan pappan tittar på rugby. Hon ser inte jätteimponerad ut. Men vi började alltså prata om förlossning till sist.

En av grejerna man får höra i NÄSTAN varje avsnitt av podden, eller egentligen ALLA poddar som handlar om att föda barn, är att man åker in till BB, och får åka hem igen. Efter att ha hört det om och om igen känner jag att det där funkar inte alls för mig. No way att jag ska åka dit, bara för att få åka hem igen. Jag kommer stanna hemma tills det är outhärdligt, och förhoppningsvis ha sällskap av F iaf under slutet av den processen så jag slipper vara ensam och rädd. Hålla på och kuska fram och tillbaka medan man är mitt i en uppslitande process och redan känner sig utsatt, fuck that!

Det här nämnde jag för F, som svarade: ”ja, om jag skulle få gissa på en enda person som skulle föda hemma i vardagsrummet så är det nog du

vi kan fixa lite byggplast för golvet och köpa en flaska lustgas
finns säkert på ebay”. ”du är nog typen som väntar på krystvärkar innan man åker
Och inte för att jag behöver hans bekräftelse, men det var ändå lite skönt att han faktiskt bekräftade min bild av mig själv. Jag kan ju sitta här och vara hur självsäker som helst-utan att ha någon som helst aning om vad jag pratar om. Så det känns tryggt att någon som upplevt förlossning förr ändå tror samma sak om mig som JAG tror om mig. Sen vet man ju aldrig hur det faktiskt blir, det märker vi då.
Sen blev vi lite irriterade på varandra. Han sa en sak som jag blev lite förvånad över, för jag hade en annan bild, så jag frågade. Han tyckte att han svarade på frågan, men jag kände inte alls att jag fick ett svar, så han tyckte jag skulle googla eller gå på mammagrupp, och jag tyckte att han bara kunde svara på frågan så var ju problemet löst? Jag vet inte riktigt, men till sist känns det som om vi lyckades mötas i något slags samförstånd. Tydligen ÄR inte en kvart mellan värkarna jättegott om tid, som jag trodde. Som sagt, han har ju gjort det här två gånger, och jag håller ju fortfarande på och lär mig grejer, men ibland får jag känslan av att han tror att jag skojar när jag undrar över grejer han säger.
Nu måste det hända något i mitt liv som INTE är relaterat till att vara gravid!

Det där med att sysselsätta sig…

En sak som jag, uppriktigt, funderar över är vad man GÖR när man precis blivit mamma.

Alla säger det. ”Man hinner ingenting, en bra dag hinner jag klä på mig!”. ”Man GÖR inte så mycket”. Men liksom… Vadå?

S beskrev det så bra, precis det jag känner. Hon sa ”Man tar hem bebisen, lägger den på sängen och sen tittar man på den och så säger man ‘jaha, och vad gör vi nu med dig?’ ”

Så ok. Jag fattar. Bebisar äter, dom kissar rätt mycket, och ibland är dom ledsna. En del oftare än andra. Men… Dygnet har 24 timmar?! När bebisen blir äldre och liksom börjar ta sig runt så fattar jag att man har en del att stå i för att typ stoppa den från att dö, men när den är ny?

Ok. Förlåt mamman, nu lånar jag din bebis som exempel här, utan att fråga.


Den här fantastiska, fina bebisen, som av en händelse råkar ha samma fina namn som E, fick jag låna (eller nä asså, jag kanske lite la beslag på den…) och den sov. Den sov i säkert tre timmar, om inte mer. Bebisar är ganska tacksamma, dom är inte så kinkiga med var dom sover, så jag fick NJUTA i en hel evighet av att ha en sovande varelse i famnen.

Så. Bebisar sover. Om man har otur (eller tur, jag är ambivalent) så sover dom PÅ mamman och då blir hon lite handikappad om hon inte råkar ha en bärsjal. Återigen har jag inte frågat mamman, förlåt S… <3

S sa, när vi hade julfest med ”svenskgänget” att ”Ebba bara satte C i bärsjalen, och så körde hon!”, och så känns det ju. Den hänger ju där och har det bra, som en känguruunge, jag är ju inte begränsad av det?



Vi klättrade ju runt i vattenfall med den här?

Och bebisar äter, då sitter man ju där man sitter. Och så blöjor, men hur många sekunder tar det? Men sen då?? Jag fattar inte? Vad GÖR man? Vad är det som gör att man en bra dag hinner ta på sig kläder?

Ok. Man är trött. Det fattar jag. Man sover säkert en del. Men MER då?

Jag tror, att det helt enkelt handlar om att jag är LIVRÄDD för att bli ännu mer isolerad. Mitt liv är ju att jobba. Utan jobbet är jag lite handlingsförlamad. Och rädd. Och ensam.

Så berätta, vad är det som tar sån tid?