Etikettarkiv: Nej jag tänker inte posta det här inlägget på Facebook

Att skapa utrymme…

225049-I-Need-A-Break-From-My-Own-ThoughtsSovmorgon till 05, så givetvis vaknade jag 04 och stressade över att det bara var en timme kvar innan jag skulle upp, och så kunde jag inte somna om… Så jag började tänka på det där med att ge någon utrymme. Utrymme att slippa press, och att andas. Försökte sammanställa tankarna under morgonpromenaden så dom skulle bli begripliga (ens för mig själv), men jag hade ingen större framgång på den punkten…

Det handlar ju mycket om hur man är som person. Och hur den sociala pressen ser ut. Jag själv har ju i princip ingen social press. Jag tar ju glatt emot minsta chans till socialt samspel, även om det bara handlar om att åka med Frodis och shoppa, även om jag inte ens själv behöver något. Bara för att få umgås.

Jag är ju också sån som person att om jag tycker om en människa så pratar jag gärna med den människan varje dag, hela dagen. Och då menar jag inte djupa samtal om livet, gud nej. Bara om ingenting. Jag och W pratade ju exakt HELA dagen en period. Vi sa god morgon, skickade meddelanden hela dagen (om absolut ingenting) och sen ringde vi varandra på kvällen och pratade om ingenting. Just då hade vi båda det behovet, och mådde väldigt bra av det. Av ingentinget. Sen fick han ett akut behov av att ljuga mig rakt upp i ansiktet istället för att säga ”Jag är inte så sugen på den där festen vi ska på tillsammans”. (Och var dum nog att inte fatta att jag skulle avslöja att han ljög…) Och så var det slut på pratandet. Nu är det åtta månader sen vi gick från att prata varje dag till att aldrig prata. Det blev tomt.

P, E, A och några till pratar jag också med varje dag, via snapchat. (Ja, jag är tonåring.) Återigen om INGENTING, snäppet över ”Jag är på toa” ibland. Det handlar inte så mycket om vad som sägs, utan mer om att känna att det finns en människa som tänker på att man existerar och vill dela något trivialt med en. Det lilla.

Och då kommer vi ju in på nästa faktor, bekräftelsen. På något sätt är det lättare att luta sig tillbaka och ge någon utrymme om man lämnas med en känsla av att vara en faktor i den personens liv. En 10 sekunders snap på en asfalterad väg och ett ”löprunda” (Såna får man från P ibland, han är så duktig med sin träning!!) säger mig så mycket mer än att han är ute och springer. Jag är inte så intresserad av att han springer mil efter mil, det jag blir glad av är att han ville dela den tanken med mig. Och 40 andra, det vet jag ju, men jag var en faktor. Bekräftelsen.

Om man känner att man själv är den som ALLTID hör av sig, eller föreslår att man ska ses, blir det svårt att slappna av. Här kommer även tillit och självkänsla in som jävligt fula faktorer. Människor är olika. Jag, P, E och A är såna att vi gärna hör av oss ofta om ingenting. Andra har en annan social press, och andra behov och erfarenheter, och så blir det en kollision. Personen som vill dela små skitsaker med en person den tycker om, blir frustrerad och ledsen när personen som har 45 andra som också pockar på uppmärksamhet inte fungerar likadant. Det är ju så svårt att veta om det handlar om att människan inte VILL höra av sig, eller umgås, eller om det helt enkelt är körigt.

Jag kan känna att ofta blir det lite så att med människor som man INTE snapchatar med varje dag (tex, sms funkar ju fint också…) så blir umgänget så stort och komplicerat. Lite som att OK, nu har vi inte setts på tre månader och det kommer ta tre månader till nästa gång, nu måste vi göra det här på riktigt! Det blir så stort, när man egentligen kanske vill sitta på personens trappa 40 minuter och vara tyst tillsammans, en vanlig måndagskväll. Det blir fel. Jag kan tänka att umgänget då känns lite komplicerat, eftersom det känns som en så stor maskin som ska dras igång varje gång det sker. Och så går det ännu längre tid till nästa gång.

Ett jättekort meddelande om absolut ingenting kan säga så väldigt mycket mer än en stor gest. Man blir ju så osäker när man själv är den som alltid hör av sig. Det är ganska svårt att tolka det på något annat sätt än att man inte är så spännande att prata med. Så kanske det inte alls ÄR, men man hamnar lätt i den slutsatsen. Och så blir man needy, eftersom man är helt jävla vrickad.

Om en person visar intresse för att man existerar kan man slappna av och ge personen utrymme, men i samma sekund som personen visar att den behöver lite space, då får man ett akut behov av att tvinga sig på den personen. Och med man menar jag givetvis jag. Inte medvetet, men det blir på något vis resultatet när man lämnas att analysera saker.

”Jag är lite upptagen, kan jag höra av mig när jag är klar?” ger ett mycket lugnare sinne (för att det är rakt, tydligt och ärligt) än en förbannad tumme upp på facebook. Jag HATAR den där tummen. Inte tummen i sig, utan det den symboliserar. ”Jag är upptagen, så nu vill jag bara avsluta det här samtalet”. Samma innebörd, men inte lika tydligt och ärligt. Det ena är öppet för tolkning (VILL hen inte prata med mig? Någonsin igen?) det andra är rakt och förklarar en begriplig omständighet som inte har ett dugg att göra med en själv som person. I ärlighetens namn är det ju ganska sällan det handlar om en själv som person, men man (jag) behöver få det bekräftat lite mellan varven, eftersom man är rätt vrickad, och har lite väl mycket bagage…

Äh, jag kan älta det här resten av dagen, det blir inte mer begripligt för det! F sa en gång att han inte riktigt förstod motivationen bakom att blogga, och jag svarade om att det handlar om att man har för många tankar och för få att dela dom med. Det är ett sätt att få ur sig tankar, strukturera dom och göra dom begripliga. I viss mån för att förstå hur man själv fungerar, eftersom man reder ut det medan man skriver.

Nu: Jobb.

Har man sett en snopp får man genast se en till.

Jag gillar killar med hjärna. Jag liksom FÖRUTSÄTTER att dom killar jag pratar med har kuk, jag är lite naiv på det viset. Jag behöver inte kvalitetsgranska, det ger sig med tiden. Jag tänder inte på kukbilder, jag tänder på killar med humor och intelligens.

Ändå har jag sett mer kuk på bild än jag någonsin önskat att få se… Oftast ser det ut ungefär så här: Jag: Hej! Han: Tja! Här är en bild på min kuk!

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?! Var finns alla självsäkra killar som vill briljera med sin stora hjärna snarare än sin snopp? Hur kan man ens inbilla sig att det är det första jag vill se?! Står det ”Show me your dick” i pannan på mig?

Kompisen sa ”Man måste gå igenom en stor mängd dåliga killar innan man hittar en bra, du får öka takten helt enkelt!”. Men really, hur mycket kuk orkar man se innan man helt enkelt tappar hoppet helt?