Etikettarkiv: Man får inte vara rädd

Man får inte vara rädd. Men man är ju det.

Förutom MÄNNISKORNA i familjen Cassidy så saknar jag allra mest med semestern att vara en del av S sociala nätverk. Luncher, julfester, lekparkshäng och gud vet allt vad vi gjorde. Vi var så upptagna ett par veckor att jag blev helt SLUT, och fick be att få vara lite ledig från det sociala ett tag… Jag saknar det.

Dessutom var ju framför allt dom svenska mammorna vi umgicks med så otroligt inkluderande så det kändes som om man var en del av gruppen, trots att man bara var på besök. Jag saknar dom också!

Hur som helst. Jag drabbas regelbundet av känslan av att jag inte är nöjd med mitt liv, och att något måste ändras. Människor behöver tillföras. Dom jag har är toppen, men alla har ju sitt, och en social krets på fyra personer blir lite klen faktiskt…

Så. Mitt i allt det sociala i Australien kände jag att det är precis det här jag vill ha hemma. Att vara så jäkla upptagen att jag bara vill vara lite själv ett tag. Istället för tvärt om… I samma veva satt Lady Dahmer på Facebook och, av anledningar jag inte forskade i, la ut länkar till olika grupper. ”Feminister söker vänner i…”. Bra idé, tänkte jag och sökte upp en för Örebro och gick med.

Sen blev det lite som vanligt. Det pratades om att vi skulle ses, men det HÄNDE inget, för ingen tog riktigt tag i det. Sen kom det in en ny medlem som presenterade sig, och sa lite svävande att det skulle vara kul med ett matlag som sågs ibland och lagade mat åt varandra… Den högg jag på direkt, och hips vips hade vi styrt upp det. Vi blev fyra stycken, men en av tjejerna verkar inte ha sett få chat så jag hoppas hon kommer ändå.

Som jag nämnde sist så brukar det ju sluta med att jag ÄR rädd, och direkt vi började bestämma saker så började jag fundera på om jag ”orkade”… Så, för att jag inte skulle stå där och vara rädd och inte åka, så anmälde jag mig frivillig att ha första träffen. Jag kommer vara lika rädd, men jag kommer inte kunna backa ur. Så, nästa tisdag kommer två (Kanske tre, om tjej nr tre inte hoppat av) tjejer jag inte känner, en bebis och en hundvalp på middag. Det kan bli exakt hur som helst, men NÅGOT kommer ju ändras.

Med lite tur har dom även möbler att sitta på då… Jag och F ska på Ikea ikväll är tanken, men jag vet ärligt talat inte när jag ska hinna/orka skruva ihop möblerna! Jag är ju sällan hemma före 18 numera, och då ska ju lilla hunden ha sitt, och så ska man ju hinna somna framför Farmen kl 19,30…

Man får inte vara rädd…

Man får inte vara rädd. Det hävdar S ungefär tio gånger om dagen, och jag tror jag skulle behöva printa ut det citatet och hänga upp det i hallen hemma. Man får inte vara rädd.

Jag försöker med det ganska ofta. Att inte vara rädd. Testar mina egna gränser, kastar mig ut i situationer jag inte är helt bekväm med. Tyvärr är väl ”kastar” något av en överdrift, eftersom jag alltid gör en noggrann konsekvensanalys. Men i dessa situationer gör jag analysen och intalar mig själv att jag vågar, det BLIR inte så jobbigt!

Men, så är jag ju en planerande själ som alltid är ute i god tid. Att ”kasta sig” innebär snarare att ”släntra lagom sävligt”, och allt som oftast brukar jag i slutänden bli just rädd. Eller feg, snarare än rädd, men skitsamma. Samma känsla. Samma resultat.

Det brukar sluta med ”Nej men jag orkar inte…”, som-om jag ska vara helt ärlig-egentligen betyder ”nej nu blev jag osäker och ängslig”.

Jag kastade mig in i en sån grej idag. Jag var, och är väl fortfarande, jättepeppad och VILL verkligen. Men, jag vet också att när det är dags att åka hemifrån kommer jag stå där och fundera på om jag ”orkar”.

Men man får inte vara rädd. Sägs det.