Lika bra att passa på…

Vaknade nästan sent i morse, inte förrän 06 gu’bevars! En snabb titt på termometern visade att det plötsligt är nästan humana temperaturer ute, inte ens -7 var det, så jag drog på mig underställ, täckbyxor (kläder är för mesar) och dunjacka och gick ut på promenad med djuren i en timme.

Det snöade under hela promenaden, men det ska visst inte hålla i sig. Redan på eftermiddagen var det mildare, bara -2, och nederbörden var snarare regn än snö, och så ska det tydligen förbli nästa vecka. Redan nu varnas det för blixthalka i morgon, så jag riktigt LÄNGTAR efter att cykla till jobbet…

Jag och Frodis kom iaf ut och lufsade en sväng. Jag vet att vi var duktiga, men exakt HUR duktiga vi var vet jag faktiskt inte eftersom min pulsmätare bestämt sig för att plötsligt visa KALORIER istället för KILOMETER… Jag tror att den straffar mig för att jag la den i en garderob efter att jag använt den senast. Hur som helst sprang vi ganska många minuter i sträck (Vi är ju aningens ur form…) i ett ganska, för oss, högt tempo. Vi avslutade med lite löpteknikövningar, så det känns som om vi gjorde lite nytta, även om jag inte har en aning om hur långa sträckor vi sprang. Jävla garmin!

”Tänk om folk tror att vi SPRINGER så här?!” sa Frodis när vi skuttade fram och sparkade oss själva i röven, och jag bröt ihop av skratt. Men jag bjuder på den. Eftersom jag måste. =)

Nu har jag grävt fram isbroddarna jag köpte förra vintern till mina löparpjucks. Återstår att se om jag får använda dom i år eller om snön helt enkelt försvinner innan dess.

Välkommen november!

November. Månaden då JAG GÅR PÅ SEMESTER!! Min första betalda semester ever, dessutom. Bara 26 dagar kvar.

Det är helt vrickat. Jag gick runt på morgonen med en så konstig känsla i kroppen. Det är svårt att förklara, men det var liksom lite ovant och skavde, eftersom jag inte kunde identifiera känslan. Tills det plötsligt slog mig: Jag var glad. Det var så länge sedan jag var GLAD, sådär utan anledning, att jag inte kunde identifiera känslan. Stabilt. Jag har ju varit glad i olika situationer, där det liksom funnits en anledning, men inte sådär tillfreds och bara spontant glad. Nu när jag har identifierat vad det är jag känner blir jag glad för att jag är glad! Det finns hopp om livet.

Stress, trötthet och allmänt ruttet mående (se ovan) har gjort att det blivit lite för mycket vin lite för ofta, och alldeles för mycket godis senaste månaderna. Man kan säga att midjemåttet expanderat till en nivå som inte känns ett dugg bekväm längre (och jag är ändå ganska generös mot mig själv på den punkten), och det gör ju inte direkt att man känner sig mer attraktiv eller för den delen glad! Ska jag gå runt i bikini i en hel månad vore det, som Frodis sa, trevligt om bikinin syntes, så nu får det bli lite ordning på torpet igen innan jag åker på semester. Inte pimpla vin flera dagar i veckan, och inte äta godis vareviga dag…

Så, jag passade på att klämma ur det sista ur oktober i veckan… Vin drack jag o torsdags när jag och W hade något slags tycka-synd-om-konferens. I fredags var jag så trött att jag inte var sugen (vem är jag ens?) och idag skulle jag springa så inget vin igår! Däremot åt jag allt flottigt jag kunde lägga vantarna på…


Tack och lov hade vi redan bokat in ett löppass idag, jag kände mig helt otippat inte i toppform efter den dieten *S*

Vi skulle springa ett varv på femkilometersrundan i skogen hade vi sagt. Den har en del backar att kämpa sig uppför också så det är bra träning! Vi kom dock bara 4 km idag. Jag hade nog kunnat springa vidare, om än med ruskigt stumma ben och värkande rumpa, men tant Frodis har varit ute hela natten och skakat rumpa, och var en smula mör i kroppen 😉


Vi lyckades trots allt springa lite, lite snabbare än vi brukar. Bara det är ju ett framsteg! Det är så skönt när man känner att kroppen faktiskt svarar positivt på träningen! Förutom att jag orkar springa mer och lite snabbare, så har jag utöver min armmuskel (fortfarande löjligt nöjd) fått riktigt bra magmuskler! Inte så att dom syns, dom är väl vadderade, men dom KÄNNS! Riktigt hårda muskler hela vägen från mumindalen upp till tuttarna, och ute runt midjan.

Sjukt nöjd.

Nu undrar jag om jag inte ska packa lite inför semestern… 😉

Stora löparboken för kvinnor, Norstedts förlag

ezvmnys90zlrpha1e9r6Snälla Norstedts skickade ”Stora löparboken för kvinnor” av Jessica Almenäs och Lovisa ”Lofsan” Sandström till mig. Jag väljer att recensera den här istället för i bokbloggen, eftersom det är här jag skriver om träning. Känns rimligt! Jessica och Lofsan har ju även en podcast, som jag lyssnar på as we speak! Rekommenderas!

”Stora löparboken för kvinnor hjälper dig att träna smartare och prestera bättre. Oavsett om du är 15, 35 eller 55 kommer du att få tips och idéer kring hur du på ett lustfyllt och hållbart sätt med träningsglädje kan löpträna och förbättra din prestation.

Förutom fysik, teknik och distans kan du läsa om vilka övningar du ska komplettera din löpning med, hur du kan tänka kring mat, hur du ska göra för att förbereda dig för ett lopp och hur du kan löpträna under och efter en graviditet. Boken visar att mer inte alltid är bäst utan att det viktigaste är att du tränar smart, utifrån just dina förutsättningar”

Det som inte skiljer den här boken från andra böcker om löpning är att den innehåller en del om styrka, en del om teknik och träningsprogram för olika distanser.

Det som skiljer den här boken från andra böcker om löpning, och som gör att jag gillar den lite extra, är att den vänder sig till kvinnor. Den är skriven av kvinnor, om kvinnors kroppar. Merparten av böckerna som riktar sig mot seriös träning är skrivna av män, för män, utefter mäns förutsättningar, när det är lika stor del kvinnor som läser och tränar!

Kvinnor fungerar inte på samma sätt som män. Varken våra hjärnor (det ska gudarna veta… Mvh emotionellt instabil) eller våra kroppar, och jag tycker att just den här boken är skriven på ett sätt som tilltalar min kvinnliga hjärna! Den resonerar och förklarar, och knyter an på ett känslomässigt plan. Lite kloka ord (Sånt som man egentligen vet men behöver påminnas om, precis sånt som jag gillar) och personliga reflektioner varvat med kliniska fakta om kvinnors kroppar. Bra!

Boken är tydligt indelad i olika kapitel så att man enkelt kan hitta det man är intresserad av, och hoppa över det som inte känns aktuellt just nu. Är man inte gravid, vill man inte tävla eller gå ner i vikt så hoppar man över dom kapitlen lika lätt som man hittar dom om man är intresserad.

Träningspassen är tydligt uppdelade på 5, 10, 21 samt 42 km, och vad som menas med de olika passen står tydligt förklarat i början av kapitlet. Jag gillar att man inte lagt in styrka som en del i träningsplanen, det föredrar jag att sköta vid sidan av, på mitt eget sätt… Jag tar med mig träningspasset för 21 km när jag drar till Thailand, resesällskapet är förvarnat!

Överlag en väldigt komplett bok, skriven för kvinnor!

Lite mer energi

Jag måste säga att det känns riktigt bra att ha lämnat över den sjunkande skutan till en annan kapten på jobbet. Plötsligt måste jag inte tänka på allt själv, och jag behöver inte jobba över varenda dag… Jag bara tittade tomt på kollegan som blev helt förskräckt över att jobba över någon timme EN gång (Då får jag ju ÖVERTID!) samtidigt som jag stod med påsar under ögonen, puls som en vettskrämd hare och hade jobbat över praktiskt taget varje dag i två månader… Really?

Hur det nu var, så känner jag att jag faktiskt orkar lite mer. Även fast jag är konstant trött, har haft huvudvärk i en vecka och går på autopilot så har jag ändå lite energi över till att ta tag i att träna igen. Det finns tom dagar då jag är lite glad och positiv, hör och häpna! Nu kanske man snart slår på stort och blir lite emotionellt stabil…

Så länge jag får planera in min träning en vecka i förväg är det inget större problem att få den gjord, även om jag är trött och sliten. Är det planerat, och gärna inbokat tillsammans med någon, så finns inte så mycket utrymme för att känna efter. Det är bara att göra. Just nu är Frodis lite upptagen på veckorna så min gymträning får anpassas efter när hon kan springa med mig. Jag föredrar att träna på gymet dom dagar jag slutar tidigt pga hundarna, men har större behov av SÄLLSKAP när jag springer och då får jag springa när Frodis kan springa, eftersom jag ”bara” har henne just nu. (Det där lät lite fel, Frodis är världsbäst att springa med, men jag skulle vilja ha fler löpande kompisar att utnyttja till sällskap och motivation när hon inte kan!)

Allt måste dock skrivas ner i mobilen. Står det inte där så finns det inte. Jag har alltid haft ett behov av att organisera och strukturera, men nu när jag inte är helt stabil är det livsviktigt. Calenmob och googlecalendar är min räddning, så att jag alltid har en synkad kalender med mig!

Nästa år in the planning…

Har precis anmält mig (nä nu ljög jag lite, mig anmälde jag igår, men W idag) och W till ett lopp nästa år, kul! Det är en mil runt Liseberg i januari, kan bli hur bra som helst. Grejen var att man kunde anmäla två för en, anmälde en person sig fick en kompis anmäla utan kostnad. Frågade Frodis men hon var inte sugen på att anmäla till lopp (än mindre i Göteborg) och sen fanns det inte fler att fråga ? Jag behöver fler kompisar att springa med! P frågade jag inte ens, jag tror att han inte förlåtit mig ännu för att jag bangade sist vi skulle springa lopp ihop. När jag berättade att jag anmält till lopp på hans hemmaplan så svarade han inte ens… Jag fattar vinken kära du!

Hur det nu var beklagade jag mig för frun, som föreslog att jag skulle fråga W. Jag var beredd på att få övertala lite, men han sa ja rakt av, så nu är vi båda anmälda! Jag har inte riktigt en sportig bild av W, så jag höjde BÅDA ögonbrynen när han på min fråga ”hur snabbt tror du att du springer en mil?” Svarade ”jag vet inte, men en gång i tiden sprang jag Göteborgsvarvet på 1.20”. Meddelade att han inte fick vara med då ☺️

  
Undrar om det finns mobil julgransbelysning?

Nu är det väl bara att träna då. Gårdagens extrapass blev avbokat, så det blev en vilodag. Jag hade haft det lite på känn och bestämt att jag skulle åka till gymet istället, men när allt kom omkring så satte jag mig ner, och kom inte upp. Pratade i tfn med frun i 1.5 timme istället.

Idag är det gym. Slutar kl 14 så jag hinner gott och väl hem och vara hemma en stund med djuren innan jag åker och tränar. Jag hinner ändå ner före värsta efter-jobbetrusningen. Sen springer jag med Frodis fredag och söndag, och så var den träningsveckan slut. 

Jag behöver en sponsor…

Det blev en dyr morgon i det södermanska palatset. Södermanskan själv ägnade sig åt att köpa nya löparbyxor… Hur många hon har redan? Ungefär fem par. Hur många som används? Ett.

Nu köpte jag nya, varma, byxor att springa med i vinter. Jag fryser redan, och det blir ju inte varmare direkt. Köpte också ett par korta att springa i under semestern (och i sommar), tror det blir lite väl varmt att springa i långbyxor i decemberthailand. Och eftersom jag numera bara springer i kompressionstights (vilket är anledningen till alla byxor som numera inte används…) blev det dyrt. Väldigt dyrt. Ändå köpte jag båda byxorna till nedsatt pris och med rabatt.

Att springa i något annat än kompressionstights känns numera helt otänkbart. Köpte ett par av en klasskompis av en slump, hon hade köpt fel storlek och orkade inte skicka tillbaka dom, och sedan dess är jag fast. Om det var socialt accepterat skulle jag alltid ha dom på mig, för det är dom skönaste byxorna som finns! Sitter som en andra hud på kroppen och håller både muskler och fläsk på plats när man springer. Älskar mina kompressionsstrumpor också, så jäkla sköna!

Det finns såklart billigare varianter, men jag är fast för 2XU. Skulle jag testa något annat finns ju risken att det inte känns lika bra och så har jag lagt pengar på något jag inte kommer använda, så jag håller mig till mitt svindyra märke… Jag behöver en sponsor. Eller en god man som kan hantera min ekonomi…

Koppla min inre tonåring…

Påminn mig nästa gång det är dags att köpa nya gymkläder att jag ska koppla min inre tonåring först… Insåg idag att jag var klädd i rosa från topp till tå, enda undantaget var strumporna… Brukar ha ett blått linne, men det sitter åt så fasligt över det tilltagande midjemåttet att jag har bytt till en t-shirt. En rosa. Call me Miss Piggy! Gick och köpte ett grått linne efter träningen. Inte så att jag lider brist på träningskläder direkt, men det var en så skön modell som sitter fast runt höften (BRA!) och är helt lös runt magen (ÄNNU BÄTTRE!). Tänk om alla tröjor kunde vara konstruerade så?

Nu passade jag på att lösa in mina friskvårdskuponger på Actic. Jag har ju gett upp hoppet om att kunna boka den där massagen, och fick nyligen veta att jag kan betala gymmet med kupongerna TROTS att jag har mitt medlemskap på autogiro, skitsmart ju! Hade tänkt köpa klippkort på simhallen med dom först, men när ska jag hinna dit då? Jag har ju ambitionen att springa tre dagar i veckan (Frodis, vi måste ta tag i det där igen) och helst vara på gymmet två dagar i veckan, då blir det inte så mycket tid över till att simma! Eller alltså, tid har jag ju, dygnet har ju 24 timmar och jag sover ju knappt, men utöver knapp ORK så har jag ju hundarna. Jag kan ju inte åka och lämna dom ensam flera gånger om dagen, varje dag! Dom behöver ju inte bara promeneras, dom envisas med att vilja ha lite sällskap också! Det hade varit skillnad om vi var fler i familjen, eller om man hade haft en hundvänlig vän som hade haft lust att åka hit och titta på tv med hundarna ibland, men such things are hard to find tydligen 😉

Redan som det är måste jag lägga om min gymträning. Fokus för mig är ju löpningen. Jag har ambitionen att springa långa lopp. Jag GILLAR att träna på gym, men har inga som helst fitnessambitioner. Jag vill bli starkare, i hela kroppen i allmänhet, men i ”löprelevanta” muskler i synnerhet. Jag FÖREDRAR att träna ben/mage/rygg ett pass, och sedan armar/mage/rygg nästa pass, och visst, om man hinner/orkar ta sig till gymmet minst två dagar i veckan så kanske det funkar. Man bygger inte lika snabbt, men man bygger ändå. Som det varit nu på jobbet dock så har jag jobbat så mycket och så hårt att jag inte hunnit eller orkat dit två gånger i veckan. Max en har jag fixat. Ska jag då träna ben ena veckan och armar nästa, då behöver man inte vara mer än normalbegåvad för att se att det inte kommer ge någonting alls.

Jag får helt enkelt ta att det kommer ta lite längre tid när jag väl är på gymmet (1 timme och 15 minuter idag, så det är ju överkomligt…Fast det var ingen kö till maskinerna idag.), och träna hela kroppen samma pass. Då bör det ge lite mer resultat i muskelvävnaden än vad det gör att träna en muskelgrupp varannan vecka…

Samtidigt ska jag lägga om själva träningen också. Jag gillar att träna uthålligt, dvs med lagom mängd vikt så att jag blir trött, men ändå orkar 10×3 repetitioner. Grejen är ju att kroppen, iaf den nedre delen av den, får ju uthållighetsträning när jag springer, så på benen kan jag egentligen skippa den typen av träning och bara köra med TUNGA vikter, så att jag kanske inte orkar mer än 5×3, just för att bygga upp dom muskler som bryts ner av löpningen. På armar/mage/rygg bör det vara vettigt att variera sig och blanda uthållighet med styrka i musklerna. (Grundregeln är: stora muskler-tunga vikter få gånger, uthålliga muskler-mindre vikt fler gånger) Kör jag färre repetitioner så kommer det ju också ta kortare tid att träna, så hur jag än gör blir det nog vettigt att köra hela kroppen i samma pass.

Att träna armar är ju så erbarmligt trist… Av den enkla anledningen att jag är så vansinnigt svag! Jag orkar ju INGENTING! I flera av arm-maskinerna får jag köra tomma magasin, det är så förnedrande. Tacka vet jag mina starka ben som man kan plåga på ett helt annat sätt 😉 Jag gillar att plåga mina ben, dom är tacksamma på det viset att dom är starka även när dom är trötta. Armarna känns bara sorgliga och obrukbara. Stackars mina armar, dom får utstå hån bara för att jag inte använt dom till något vettigt sen jag slutade vara hästtjej *S*

Fick för övrigt en kram på gymmet, och insåg lite för sent hur länge sen det är jag tvättade mina gymkläder… Hoppsan.