Etikettarkiv: Löpning

Ett klapp-på-axeln-inlägg

Chefen mailade igår med den feedback ni kan se nedan. Hur kul som helst! När jag hade funderat på saken en stund insåg jag att hon troligen tagit fasta på en grej jag sa vid APT senast. Hon frågade hur vi ville att hon skulle visa sin uppskattning (eftersom det var en sak vi ville bibehålla från medarbetarenkäten) och jag svarade att många kanske behöver få konkret positiv feedback.

Vi har en väldigt effektiv chef, som dessutom är ganska upptagen (hon är chef över 50 anställda, mot rekommenderade 30…) och JAG tolkar henne som att när hon inget säger så är allt bra, då är det bara att köra på. Men många andra kanske tycker att hon säger ju aldrig något positivt, så då är väl inget bra då? Jag tror inte alls att det är så, men jag lyfte det ändå när hon frågade, och det var efter det som dessa mail började trilla in.

När jag insåg det blev jag först lite obekväm. JAG tycker ju inte att JAG behöver den feedbacken, hoppas det inte bara är jag som får det för att hon tolkar det som om jag menade mig själv… Och det är förvisso sant, det hoppas jag verkligen. Men samtidigt insåg jag att jag ju faktiskt blir så pass glad av att få den här feedbacken att jag vill visa den för alla och envar, så jag kanske behöver den mer än jag tror själv…

Dessutom kan jag hur som helst vara säker på att den är ärlig. Min chef skulle aldrig komma med falska komplimanger, bara för att ge positiv feedback, det ligger långt från hennes personlighet. Jag får helt enkelt försöka komma över den obekväma känslan, och fokusera på det positiva. Jobbet går iaf bra just nu! (Åtminstone den del jag kan påverka…)

Och ska jag fortsätta klappa mig själv på axeln så tycker jag att jag har varit rätt duktig med den här gymgrejen. Dels att inte tänka att ”jag är ju där så sällan så vad spelar det för roll?” och att faktiskt ta mig dit dom dagar jag känner att jag har tid. Och inte ta det där tänket att ”hinner jag inte så hinner jag inte” med mig in i dom dagar när jag HINNER, men kanske inte har LUST…

Den här veckan har varit hemsk på jobbet, så jag har bara hunnit dit två gånger, varav andra gången var idag. Det var iofs lika bra det, för idag var första gången sen sist som jag kunde GÅ NORMALT! Herregud vilken träningsvärk jag har haft!! I benen då såklart, armarna har jag inte känt något i vilket har retat mig.

Idag kom jag iväg ”lite sent”. Jag var vaken redan kl fem, men kom inte iväg till gymmet förrän vid sju, och då brukar det vara några andra morgonpigga jäklar där. Idag var det dock inte en själ inne på tjejgymmet, och bara någon enstaka ute i det andra gymmet. Jag var där i strax över en timme, och inte en enda människan kom under den tiden! Skönt som sjutton.

Dels behövde jag inte ta hänsyn till andra, vänta på min tur och sånt där som hör till ett socialt samhälle, utan jag kunde bara köra på exakt hur jag ville, i vilken ordning jag ville och hur länge jag ville. Skönt. Sen blir jag ju så självmedveten när det är andra människor där, men när ingen är där kan jag testa lite mer nya maskiner, och idag hittade jag en som tränade armarna väldigt bra, så nu hoppas jag på rejäl träningsvärk! Jag känner mig ganska mör i armarna. Benen var jag LITE mer försiktig med den här gången. Jag tränade ordentligt, men med lite tur kan jag träna IGEN på måndag när jag slutar tidigt…

Jag testade dessutom löpbandet. Jag är lite rädd för såna där tingestar, men nu har jag testat iaf. Jag sprang inte utan promenerade, men jag känner att jag är rätt sugen på att springa igen! Skulle jag mot förmodan vara gravid är det ju ingen idé att starta upp någon satsning mot löpning, men är jag det inte (vilket jag med tidigare erfarenheter troligen inte är…) så har jag ju gissningsvis runt ett halvår på mig att springa innan det blir IVF. Om jag inte kör några privata insemineringar emellan, men jag vet inte… Vi får se. Jag är iaf sugen på att börja springa igen. Det var länge sedan jag kände det suget.

Peppen som får ligga på is

En sak som hänt på senare tid, det började ungefär (ganska exakt) när jag köpte en barnvagn för multisportare, är att jag fått tillbaka lusten att löpträna. Jag har ju inte sprungit PÅ RIKTIGT på nästan två år. Jag har mått dåligt, blivit tjockare, inte haft tid, lust eller energi. Noll motivation. Så jag ställde löparskorna på hyllan och bestämde mig för att ta bort DEN pressen från mitt liv iaf. Träningsångesten. När man VILL, men inte har energi eller samvete. Så jag sket i det i några år.

Men nu är lusten tillbaka, och jag samlar den på hög och liksom laddar tills dess att jag kommer kunna börja springa igen. Just nu känns det inte som om det är någon idé. Jag har planerat att bli gravid om 5+12 dagar. Gravid, tjock(are) och orörlig. Skulle det däremot bli så att det blir IVF och jag måste vänta sex månader hamnar ju saken i ett annat läge, då har jag ju gott om tid att löpträna och njuta av det (med lite tur…) innan det är dags att bli tjock. Det är ju ingen nackdel att vara stark när man ska vara gravid. Men vi hoppas ju att jag blir gravid om 5+12 dagar. Fem dagar till mens, 12 dagar ytterligare till positivt ägglossningstest.

Under tiden fortsätter jag att promenera, och gå ner i vikt. Eller, jag har inte gått ner ett gram av allt detta promenerande, men jag har blivit smalare. Muskelmassa och allt det där. Och eftersom jag vill springa LÅNGT när jag väl börjar igen är det bra att vänja kroppen vid distansen redan nu. Ligament, ledband, höfter och knän. Sånt som är känsligt och tar stryk.

Och så var det den där saken med att stretcha också… Jag måste bli mer noggrann med att stretcha min rumpa och baksidan av låren/vaderna. Typ hela baksidan.

När det är lätt att imponera…

Eftersom jag är ”chef” den här veckan och nästa har jag lite speciella arbetstider (och jour dygnet runt) vilket i kombination med FANTASTISKA kollegor inneburit att jag kunnat ta komp och gå hem tidigare varje dag i veckan. Som kompensation ska jag jobba extra länge idag, men ändå.

Igår kunde jag gå redan kl 13, och hade förberett mig genom att ta med löparkläderna till jobbet. Drömmen hade ju varit att kunna springa hem efter jobbet (Eller ännu hellre DIT!) men eftersom jag cyklar blir det jävligt knöligt. Men istället för att åka hem, väcka upp hundarna som blir jätteglada för att jag kommer hem, och sen sticka ut igen utan dom så bestämde jag mig för att springa först och åka hem sen.

När jag hade bytt om kom ett gäng barn och frågade vad jag höll på med, och jag svarade att jag skulle springa. ”Så du blir STARK!” sa ett barn, och jag svarade att mjo, något åt det hållet iaf… När jag sen kom tillbaka för att hämta mina prylar kom samma barn tillbaka i sällskap med ett annat, som frågade vad jag hade gjort? Hen fick då till svar att ”Hon har sprungit, och SHIT vilka starka ben du fått!”

Haha, dom är inte svåra att imponera på, gullefjunen. Särskilt stark eller snabb blev jag inte, men återigen är jag löjligt nöjd över att jag kom ut öht.

Idag har vi lovat barnen att gå på Pokémonpromenad. Och i helgen fortsätter jag lära mig minecraft… The things I do…

En gnutta av sig själv…

Den där dagen häromdagen när jag plötsligt fick energi till att börja  FUNDERA på att ta tag i mitt liv bestämde jag att jag skulle springa intervaller idag, och det har jag hållit fast vid. Tills jag cyklade hem, och det började ÖSREGNA. Då började jag hata mig själv…

Men, det faktum att det var korta, snabba intervaller jag skulle springa (30 sekunder snabbt, vila 30 sekunder, upprepa 10 ggr) och praktiskt taget kunde göra det utanför dörren hjälpte till så att jag faktiskt tog mig ut genom dörren, trots regnet. Yey me!

Som sagt. 30 sekunder springa snabbt(!), 30 sekunder vila. Upprepa 10 ggr. Jag var helt slut efter 3 ggr… Men jag gjorde alla 10, och hela passet minus uppvärmning tog 11 minuter *S*

Löjligt nöjd över att jag kom ut faktiskt. Även om jag är så SJUKT otränad efter att inte ha rört en muskel på mer än sju månader så är jag nästan lycklig över att JAG KOM UT.

Jag tror inte ens att jag kan förklara för mig själv hur nere jag har varit (ja, det är definitivt för tidigt att ropa hej, men…). Jag har verkligen inte brytt mig om NÅGOT. Inte ORKAT något. Jag tror inte jag hade brytt mig om jag blivit påkörd, helt oengagerad i ALLT och vill INGENTING. Så, bara det faktum att jag ENGAGERADE mig tillräckligt för att göra något svinjobbigt i 11 minuter är fan en vinst. Jag börjar känna igen mig själv, om än i spillror. Och det faktum att jag känner igen mig sjäålv gör ju att man blir lite gladare, bara av det.

Om jag kommer ha träningsvärk i morgon? Japp.

Ett minimalt engagemang i livet

Det är svårt att veta exakt vad det beror på, troligen en kombination av flera faktorer, men livet känns aningen mindre nattsvart. 

Det kan bero på att jag inte är fullt lika orolig över en konflikt jag haft med någon jag tycker mycket om, tack vare att vi faktiskt har PRATAT med varandra på senare tid. Pratat, inte ältat. Eller så kan det bero på att jag inte är lika fuckad i huvudet sen jag började äta mina tillskott igen. 

Det är orimligt att jag ska känna mig så mycket gladare efter två ”semi-bra” samtal. Det är orimligt att jag ska bli mindre deprimerad efter en vecka med kosttillskott (det tar flera månader att fylla på depåerna av b-vitamin). Men likväl. Skillnaderna i relationen är så otroligt små att praktiskt taget ingenting ändrats, förändringen i attityd måste komma inifrån mig, och det är inte som om jag genomgått lobotomi under veckan… 

Att säga att jag är GLAD vore att överdriva. Men jag är plötsligt inte gråtfärdig från morgon till kväll. Jag orkar bry mig lite om saker. En morgon åkte jag till och med till jobbet med ett leende. Jag känner mig inte lika maniskt tvungen att lösa ett problem som inte vill lösas. 

Det är svårt att beskriva hur jag har känt mig (och jag vågar inte ropa hej riktigt ännu, faktiskt, jag är fortfarande otroligt känslig och känslomässig), men livet har verkligen varit nattsvart senaste månaderna. En konstant känsla av att hjärtat är en sten, och aldrig mer än en tanke från att börja gråta. 

Helt orimligt ledsen, människan är ju inte DÖD, vi är lite ledsna på varandra ”bara”. Men för mig har det känts som död. Jag hoppas att jag inte faller tillbaka dit, för det är riktigt svårt att hantera. Speciellt när man inget hellre vill än släppa det och skita i allt.

Påminn mig är ni snälla, om att inte hoppa över mina vitaminer flera månader i sträck. Ok? 

Men, jag tycks ha hittat ett minimalt engagemang igen. Inte så att jag är svinpeppad, utan mer en känsla av att ”nu måste jag börja ta tag i det här”. 

Så, jag har strukturerat upp min kalender inför hösten…


Och försökt skapa lite rutiner för att få ordning på kroppen…


Och börjat tänka lite på träning igen. Med betoning på lite. 


Vi får väl se. Jag orkar inte vara sådär sjukt ledsen mer. Och tydligen kan jag inte bli en som inte bryr sig, hur gärna jag än vill. 

Smyglansering

Jag smyger in en liten notis om att vi (jag och Frodis) tydligen inte längre har något val annat än att sätta fart och springa… Vi har nämligen gjort slag i saken och (eftersom jag gjorde mig till chef för det projektet) snabbare än blixten startat en fundraising inför vårt elefantlopp i London i sommar!

Den 11 Juni ska vi stå på startlinjen i London, iklädda elefantkostymer och redo att lufsa en hel mil. (Idag sprang vi 1,3 km, så vi är ju rätt nära…) Men vi har gjort det förr, så vi kan fixa det igen, det är jag helt övertygad om. Ni får hemskt gärna hoppa in på sidan och donera några stackars pund, så gör vi mer nytta för elefanterna! HÄR kan ni läsa mer om själva loppet.

Vi har även startat upp en facebooksida för projektet, men den måste pyntas lite innan ni får länken 😉

Efterlyses: Min röv.

Det har varit väldigt praktiskt (för mig alltså, ta lite hänsyn till mitt ego nu!!) när Frodis varit arbetslös och haft all tid i världen. Nu när hon jobbar har hon plötsligt annat att göra på kvällarna (go figure…) och hinner inte springa med mig varannan dag. Typiskt! Nu måste jag mao själv ta ansvar för att ta mig ut, och känner jag mig själv kan det bli lite tungt… Jag är ju rätt lat. Det är roligare att anmäla till lopp än att träna till dom… Det är ju inte en slump att jag slutade springa när Frodis tappade sugen i höstas, trots att jag var i mitt livs löpform och på god väg mot en halvmara…

Nåja, jag tog mig ut idag iaf efter jobbet. Halo fick följa med, så slapp jag både gå och springa. Han har ju inte sprungit med mig på flera år, så han var väl inte skitpeppad direkt, men han är så tacksam för han hänger ju med ändå när jag ber om det. När jag väl tog mig ut gick det fasen bra! Första intervallen var så tuuuuuuung för benen, men andra pinnade jag på rätt bra, och kom 1,2 km(!!) utan att gå. Jag hade faktiskt kunnat springa lite längre, men Halo hade tappat så mycket fart att kopplet tog emot bakom mig, så det var väl läge för honom att få vila lite… Jag får fasen vara nöjd, jag är ju i katastrofdålig form, och när jag och Frodis sprang i lördags gick det så tungt att jag nästan dog! 400 meter kom vi utan att gå då, benen var som betongklumpar.

Men alltså. När jag hade duschat råkade jag av misstag titta mig i spegeln och blev helt förskräckt. Var är min röv?! Den har väl aldrig varit särdeles välformad, men nu är det katastrof! Den har helt trillat av mig! En riktig gubbröv!! Här blir det fan inget ligga av, den röven visar jag inte upp för NÅGON!!! Jag vet inte när jag ska ha tid, men benpressen på gymet står jävligt högt upp på listan över saker att klämma in i schemat!!

Utöver det så är mina ögonbryn på utväxt, så jag ser förskräcklig ut. Man kan säga att självkänslan är på topp just nu. *Drar en filt över sig*

Lika bra att passa på…

Vaknade nästan sent i morse, inte förrän 06 gu’bevars! En snabb titt på termometern visade att det plötsligt är nästan humana temperaturer ute, inte ens -7 var det, så jag drog på mig underställ, täckbyxor (kläder är för mesar) och dunjacka och gick ut på promenad med djuren i en timme.

Det snöade under hela promenaden, men det ska visst inte hålla i sig. Redan på eftermiddagen var det mildare, bara -2, och nederbörden var snarare regn än snö, och så ska det tydligen förbli nästa vecka. Redan nu varnas det för blixthalka i morgon, så jag riktigt LÄNGTAR efter att cykla till jobbet…

Jag och Frodis kom iaf ut och lufsade en sväng. Jag vet att vi var duktiga, men exakt HUR duktiga vi var vet jag faktiskt inte eftersom min pulsmätare bestämt sig för att plötsligt visa KALORIER istället för KILOMETER… Jag tror att den straffar mig för att jag la den i en garderob efter att jag använt den senast. Hur som helst sprang vi ganska många minuter i sträck (Vi är ju aningens ur form…) i ett ganska, för oss, högt tempo. Vi avslutade med lite löpteknikövningar, så det känns som om vi gjorde lite nytta, även om jag inte har en aning om hur långa sträckor vi sprang. Jävla garmin!

”Tänk om folk tror att vi SPRINGER så här?!” sa Frodis när vi skuttade fram och sparkade oss själva i röven, och jag bröt ihop av skratt. Men jag bjuder på den. Eftersom jag måste. =)

Nu har jag grävt fram isbroddarna jag köpte förra vintern till mina löparpjucks. Återstår att se om jag får använda dom i år eller om snön helt enkelt försvinner innan dess.