Etikettarkiv: Löpning

När det är lätt att imponera…

Eftersom jag är ”chef” den här veckan och nästa har jag lite speciella arbetstider (och jour dygnet runt) vilket i kombination med FANTASTISKA kollegor inneburit att jag kunnat ta komp och gå hem tidigare varje dag i veckan. Som kompensation ska jag jobba extra länge idag, men ändå.

Igår kunde jag gå redan kl 13, och hade förberett mig genom att ta med löparkläderna till jobbet. Drömmen hade ju varit att kunna springa hem efter jobbet (Eller ännu hellre DIT!) men eftersom jag cyklar blir det jävligt knöligt. Men istället för att åka hem, väcka upp hundarna som blir jätteglada för att jag kommer hem, och sen sticka ut igen utan dom så bestämde jag mig för att springa först och åka hem sen.

När jag hade bytt om kom ett gäng barn och frågade vad jag höll på med, och jag svarade att jag skulle springa. ”Så du blir STARK!” sa ett barn, och jag svarade att mjo, något åt det hållet iaf… När jag sen kom tillbaka för att hämta mina prylar kom samma barn tillbaka i sällskap med ett annat, som frågade vad jag hade gjort? Hen fick då till svar att ”Hon har sprungit, och SHIT vilka starka ben du fått!”

Haha, dom är inte svåra att imponera på, gullefjunen. Särskilt stark eller snabb blev jag inte, men återigen är jag löjligt nöjd över att jag kom ut öht.

Idag har vi lovat barnen att gå på Pokémonpromenad. Och i helgen fortsätter jag lära mig minecraft… The things I do…

En gnutta av sig själv…

Den där dagen häromdagen när jag plötsligt fick energi till att börja  FUNDERA på att ta tag i mitt liv bestämde jag att jag skulle springa intervaller idag, och det har jag hållit fast vid. Tills jag cyklade hem, och det började ÖSREGNA. Då började jag hata mig själv…

Men, det faktum att det var korta, snabba intervaller jag skulle springa (30 sekunder snabbt, vila 30 sekunder, upprepa 10 ggr) och praktiskt taget kunde göra det utanför dörren hjälpte till så att jag faktiskt tog mig ut genom dörren, trots regnet. Yey me!

Som sagt. 30 sekunder springa snabbt(!), 30 sekunder vila. Upprepa 10 ggr. Jag var helt slut efter 3 ggr… Men jag gjorde alla 10, och hela passet minus uppvärmning tog 11 minuter *S*

Löjligt nöjd över att jag kom ut faktiskt. Även om jag är så SJUKT otränad efter att inte ha rört en muskel på mer än sju månader så är jag nästan lycklig över att JAG KOM UT.

Jag tror inte ens att jag kan förklara för mig själv hur nere jag har varit (ja, det är definitivt för tidigt att ropa hej, men…). Jag har verkligen inte brytt mig om NÅGOT. Inte ORKAT något. Jag tror inte jag hade brytt mig om jag blivit påkörd, helt oengagerad i ALLT och vill INGENTING. Så, bara det faktum att jag ENGAGERADE mig tillräckligt för att göra något svinjobbigt i 11 minuter är fan en vinst. Jag börjar känna igen mig själv, om än i spillror. Och det faktum att jag känner igen mig sjäålv gör ju att man blir lite gladare, bara av det.

Om jag kommer ha träningsvärk i morgon? Japp.

Ett minimalt engagemang i livet

Det är svårt att veta exakt vad det beror på, troligen en kombination av flera faktorer, men livet känns aningen mindre nattsvart. 

Det kan bero på att jag inte är fullt lika orolig över en konflikt jag haft med någon jag tycker mycket om, tack vare att vi faktiskt har PRATAT med varandra på senare tid. Pratat, inte ältat. Eller så kan det bero på att jag inte är lika fuckad i huvudet sen jag började äta mina tillskott igen. 

Det är orimligt att jag ska känna mig så mycket gladare efter två ”semi-bra” samtal. Det är orimligt att jag ska bli mindre deprimerad efter en vecka med kosttillskott (det tar flera månader att fylla på depåerna av b-vitamin). Men likväl. Skillnaderna i relationen är så otroligt små att praktiskt taget ingenting ändrats, förändringen i attityd måste komma inifrån mig, och det är inte som om jag genomgått lobotomi under veckan… 

Att säga att jag är GLAD vore att överdriva. Men jag är plötsligt inte gråtfärdig från morgon till kväll. Jag orkar bry mig lite om saker. En morgon åkte jag till och med till jobbet med ett leende. Jag känner mig inte lika maniskt tvungen att lösa ett problem som inte vill lösas. 

Det är svårt att beskriva hur jag har känt mig (och jag vågar inte ropa hej riktigt ännu, faktiskt, jag är fortfarande otroligt känslig och känslomässig), men livet har verkligen varit nattsvart senaste månaderna. En konstant känsla av att hjärtat är en sten, och aldrig mer än en tanke från att börja gråta. 

Helt orimligt ledsen, människan är ju inte DÖD, vi är lite ledsna på varandra ”bara”. Men för mig har det känts som död. Jag hoppas att jag inte faller tillbaka dit, för det är riktigt svårt att hantera. Speciellt när man inget hellre vill än släppa det och skita i allt.

Påminn mig är ni snälla, om att inte hoppa över mina vitaminer flera månader i sträck. Ok? 

Men, jag tycks ha hittat ett minimalt engagemang igen. Inte så att jag är svinpeppad, utan mer en känsla av att ”nu måste jag börja ta tag i det här”. 

Så, jag har strukturerat upp min kalender inför hösten…


Och försökt skapa lite rutiner för att få ordning på kroppen…


Och börjat tänka lite på träning igen. Med betoning på lite. 


Vi får väl se. Jag orkar inte vara sådär sjukt ledsen mer. Och tydligen kan jag inte bli en som inte bryr sig, hur gärna jag än vill. 

Smyglansering

Jag smyger in en liten notis om att vi (jag och Frodis) tydligen inte längre har något val annat än att sätta fart och springa… Vi har nämligen gjort slag i saken och (eftersom jag gjorde mig till chef för det projektet) snabbare än blixten startat en fundraising inför vårt elefantlopp i London i sommar!

Den 11 Juni ska vi stå på startlinjen i London, iklädda elefantkostymer och redo att lufsa en hel mil. (Idag sprang vi 1,3 km, så vi är ju rätt nära…) Men vi har gjort det förr, så vi kan fixa det igen, det är jag helt övertygad om. Ni får hemskt gärna hoppa in på sidan och donera några stackars pund, så gör vi mer nytta för elefanterna! HÄR kan ni läsa mer om själva loppet.

Vi har även startat upp en facebooksida för projektet, men den måste pyntas lite innan ni får länken 😉

Efterlyses: Min röv.

Det har varit väldigt praktiskt (för mig alltså, ta lite hänsyn till mitt ego nu!!) när Frodis varit arbetslös och haft all tid i världen. Nu när hon jobbar har hon plötsligt annat att göra på kvällarna (go figure…) och hinner inte springa med mig varannan dag. Typiskt! Nu måste jag mao själv ta ansvar för att ta mig ut, och känner jag mig själv kan det bli lite tungt… Jag är ju rätt lat. Det är roligare att anmäla till lopp än att träna till dom… Det är ju inte en slump att jag slutade springa när Frodis tappade sugen i höstas, trots att jag var i mitt livs löpform och på god väg mot en halvmara…

Nåja, jag tog mig ut idag iaf efter jobbet. Halo fick följa med, så slapp jag både gå och springa. Han har ju inte sprungit med mig på flera år, så han var väl inte skitpeppad direkt, men han är så tacksam för han hänger ju med ändå när jag ber om det. När jag väl tog mig ut gick det fasen bra! Första intervallen var så tuuuuuuung för benen, men andra pinnade jag på rätt bra, och kom 1,2 km(!!) utan att gå. Jag hade faktiskt kunnat springa lite längre, men Halo hade tappat så mycket fart att kopplet tog emot bakom mig, så det var väl läge för honom att få vila lite… Jag får fasen vara nöjd, jag är ju i katastrofdålig form, och när jag och Frodis sprang i lördags gick det så tungt att jag nästan dog! 400 meter kom vi utan att gå då, benen var som betongklumpar.

Men alltså. När jag hade duschat råkade jag av misstag titta mig i spegeln och blev helt förskräckt. Var är min röv?! Den har väl aldrig varit särdeles välformad, men nu är det katastrof! Den har helt trillat av mig! En riktig gubbröv!! Här blir det fan inget ligga av, den röven visar jag inte upp för NÅGON!!! Jag vet inte när jag ska ha tid, men benpressen på gymet står jävligt högt upp på listan över saker att klämma in i schemat!!

Utöver det så är mina ögonbryn på utväxt, så jag ser förskräcklig ut. Man kan säga att självkänslan är på topp just nu. *Drar en filt över sig*

Lika bra att passa på…

Vaknade nästan sent i morse, inte förrän 06 gu’bevars! En snabb titt på termometern visade att det plötsligt är nästan humana temperaturer ute, inte ens -7 var det, så jag drog på mig underställ, täckbyxor (kläder är för mesar) och dunjacka och gick ut på promenad med djuren i en timme.

Det snöade under hela promenaden, men det ska visst inte hålla i sig. Redan på eftermiddagen var det mildare, bara -2, och nederbörden var snarare regn än snö, och så ska det tydligen förbli nästa vecka. Redan nu varnas det för blixthalka i morgon, så jag riktigt LÄNGTAR efter att cykla till jobbet…

Jag och Frodis kom iaf ut och lufsade en sväng. Jag vet att vi var duktiga, men exakt HUR duktiga vi var vet jag faktiskt inte eftersom min pulsmätare bestämt sig för att plötsligt visa KALORIER istället för KILOMETER… Jag tror att den straffar mig för att jag la den i en garderob efter att jag använt den senast. Hur som helst sprang vi ganska många minuter i sträck (Vi är ju aningens ur form…) i ett ganska, för oss, högt tempo. Vi avslutade med lite löpteknikövningar, så det känns som om vi gjorde lite nytta, även om jag inte har en aning om hur långa sträckor vi sprang. Jävla garmin!

”Tänk om folk tror att vi SPRINGER så här?!” sa Frodis när vi skuttade fram och sparkade oss själva i röven, och jag bröt ihop av skratt. Men jag bjuder på den. Eftersom jag måste. =)

Nu har jag grävt fram isbroddarna jag köpte förra vintern till mina löparpjucks. Återstår att se om jag får använda dom i år eller om snön helt enkelt försvinner innan dess.

Välkommen november!

November. Månaden då JAG GÅR PÅ SEMESTER!! Min första betalda semester ever, dessutom. Bara 26 dagar kvar.

Det är helt vrickat. Jag gick runt på morgonen med en så konstig känsla i kroppen. Det är svårt att förklara, men det var liksom lite ovant och skavde, eftersom jag inte kunde identifiera känslan. Tills det plötsligt slog mig: Jag var glad. Det var så länge sedan jag var GLAD, sådär utan anledning, att jag inte kunde identifiera känslan. Stabilt. Jag har ju varit glad i olika situationer, där det liksom funnits en anledning, men inte sådär tillfreds och bara spontant glad. Nu när jag har identifierat vad det är jag känner blir jag glad för att jag är glad! Det finns hopp om livet.

Stress, trötthet och allmänt ruttet mående (se ovan) har gjort att det blivit lite för mycket vin lite för ofta, och alldeles för mycket godis senaste månaderna. Man kan säga att midjemåttet expanderat till en nivå som inte känns ett dugg bekväm längre (och jag är ändå ganska generös mot mig själv på den punkten), och det gör ju inte direkt att man känner sig mer attraktiv eller för den delen glad! Ska jag gå runt i bikini i en hel månad vore det, som Frodis sa, trevligt om bikinin syntes, så nu får det bli lite ordning på torpet igen innan jag åker på semester. Inte pimpla vin flera dagar i veckan, och inte äta godis vareviga dag…

Så, jag passade på att klämma ur det sista ur oktober i veckan… Vin drack jag o torsdags när jag och W hade något slags tycka-synd-om-konferens. I fredags var jag så trött att jag inte var sugen (vem är jag ens?) och idag skulle jag springa så inget vin igår! Däremot åt jag allt flottigt jag kunde lägga vantarna på…


Tack och lov hade vi redan bokat in ett löppass idag, jag kände mig helt otippat inte i toppform efter den dieten *S*

Vi skulle springa ett varv på femkilometersrundan i skogen hade vi sagt. Den har en del backar att kämpa sig uppför också så det är bra träning! Vi kom dock bara 4 km idag. Jag hade nog kunnat springa vidare, om än med ruskigt stumma ben och värkande rumpa, men tant Frodis har varit ute hela natten och skakat rumpa, och var en smula mör i kroppen 😉


Vi lyckades trots allt springa lite, lite snabbare än vi brukar. Bara det är ju ett framsteg! Det är så skönt när man känner att kroppen faktiskt svarar positivt på träningen! Förutom att jag orkar springa mer och lite snabbare, så har jag utöver min armmuskel (fortfarande löjligt nöjd) fått riktigt bra magmuskler! Inte så att dom syns, dom är väl vadderade, men dom KÄNNS! Riktigt hårda muskler hela vägen från mumindalen upp till tuttarna, och ute runt midjan.

Sjukt nöjd.

Nu undrar jag om jag inte ska packa lite inför semestern… 😉

Stora löparboken för kvinnor, Norstedts förlag

ezvmnys90zlrpha1e9r6Snälla Norstedts skickade ”Stora löparboken för kvinnor” av Jessica Almenäs och Lovisa ”Lofsan” Sandström till mig. Jag väljer att recensera den här istället för i bokbloggen, eftersom det är här jag skriver om träning. Känns rimligt! Jessica och Lofsan har ju även en podcast, som jag lyssnar på as we speak! Rekommenderas!

”Stora löparboken för kvinnor hjälper dig att träna smartare och prestera bättre. Oavsett om du är 15, 35 eller 55 kommer du att få tips och idéer kring hur du på ett lustfyllt och hållbart sätt med träningsglädje kan löpträna och förbättra din prestation.

Förutom fysik, teknik och distans kan du läsa om vilka övningar du ska komplettera din löpning med, hur du kan tänka kring mat, hur du ska göra för att förbereda dig för ett lopp och hur du kan löpträna under och efter en graviditet. Boken visar att mer inte alltid är bäst utan att det viktigaste är att du tränar smart, utifrån just dina förutsättningar”

Det som inte skiljer den här boken från andra böcker om löpning är att den innehåller en del om styrka, en del om teknik och träningsprogram för olika distanser.

Det som skiljer den här boken från andra böcker om löpning, och som gör att jag gillar den lite extra, är att den vänder sig till kvinnor. Den är skriven av kvinnor, om kvinnors kroppar. Merparten av böckerna som riktar sig mot seriös träning är skrivna av män, för män, utefter mäns förutsättningar, när det är lika stor del kvinnor som läser och tränar!

Kvinnor fungerar inte på samma sätt som män. Varken våra hjärnor (det ska gudarna veta… Mvh emotionellt instabil) eller våra kroppar, och jag tycker att just den här boken är skriven på ett sätt som tilltalar min kvinnliga hjärna! Den resonerar och förklarar, och knyter an på ett känslomässigt plan. Lite kloka ord (Sånt som man egentligen vet men behöver påminnas om, precis sånt som jag gillar) och personliga reflektioner varvat med kliniska fakta om kvinnors kroppar. Bra!

Boken är tydligt indelad i olika kapitel så att man enkelt kan hitta det man är intresserad av, och hoppa över det som inte känns aktuellt just nu. Är man inte gravid, vill man inte tävla eller gå ner i vikt så hoppar man över dom kapitlen lika lätt som man hittar dom om man är intresserad.

Träningspassen är tydligt uppdelade på 5, 10, 21 samt 42 km, och vad som menas med de olika passen står tydligt förklarat i början av kapitlet. Jag gillar att man inte lagt in styrka som en del i träningsplanen, det föredrar jag att sköta vid sidan av, på mitt eget sätt… Jag tar med mig träningspasset för 21 km när jag drar till Thailand, resesällskapet är förvarnat!

Överlag en väldigt komplett bok, skriven för kvinnor!