Etikettarkiv: Livet

Optikern och livet…

Det blev en lång jäkla dag idag, men jag var tvungen att masa mig till optikern. Inte optimalt att göra det efter jobbet, men jag bokade tiden för över en månad sen och idag var första lediga tid dom hade, då går det inte att vara kräsen!

Jag behöver linser, igen. Jag hade för några år sedan, men dom funkade inget vidare för mina ögon som blev svintorra, så jag slutade använda dom. Men, när man jobbar med barn, eller bär runt på en bebis, och har glasögon i kombination med kladdpanik blir det jobbigt… Minsta fläck på glasögonen driver mig up the wall, jag kan tvätta glasögonen 40 ggr om dagen, och det blir en smula tröttsamt. Så vi testar linser igen.

Men bortsett från sena dagar och den stora otåligheten med allt, så känns det lite som om allt flyter ganska bra just nu. Det har kommit in extra pengar, och kommer komma in ännu mer framöver, vilket gör att jag minskat mina månadskostnader med nästan 2000kr. Perfekt när jag nu är helt bestämd med att jag SKA bli föräldraledig. Inte hoppas, jag ska.

Jobbet funkar, ekonomin funkar, graviditetsplanerna tar jävligt lång tid, men tycks funka. Sen är det bara kroppens jobb kvar, och eftersom jag har en ultrafertil mamma hoppas jag att den ska sköta det fint. Om inte så tar vi den psykosen då, och omgrupperar. Innan vi VET har jag BESTÄMT att det ska funka. Punkt.

Det finns ett pyttelitet, grådaskigt moln på min himmel, men jag är glad att ärligt kunna säga att det är helt ok. Jag känner igen ett mönster från förra året, och känner mig uppriktigt trygg med att det inte nödvändigtvis handlar om mig, utan om hen och något hen går igenom just nu, som då. Jag kan inte säga att ”jag köper din shit”, och sen bara mena det när allt är bra och relationen är toppen, så just nu känns det rätt bra att känna sig trygg med att this too shall pass, som man säger. Hen sa förra året att ”jag hade hoppats att det positiva i vår relation skulle väga över”, och i år är jag glad att säga att jag är trygg med att det faktiskt GÖR det. Jag vet inte riktigt vem jag är men (jag har ätit mina vitaminer JÄVLIGT noga sen förra årets mentala kollaps) jag känner mig så jäkla harmonisk och trygg med allt these days… Skum känsla. Intressant att se vad det tillför livet!

Självrannsakan

Om ganska exakt 12 timmar kommer det tre vilt främmande människor hit på middag. Jag känner mig en aning stressad över det, och inser att jag fattade helt rätt beslut när jag bestämde mig för att bjuda dom hit-istället för att försöka ge mig på att åka till någon av dom. Jag hade förmodligen blivit rädd och skitit i det i slutänden.

Jag vet vad dom heter och att en av dom bor utanför stan, en har en bebis och en har en hundvalp, that’s about it. Jag får känslan av att alla tre är minst tio år yngre än vad jag är, så allt är som vanligt *S*

Men det blir nog bra, det behövs lite förändring, och är det något livet lärt mig så är det att ingenting kommer utan att man kämpar för det. En kollega, som just sagt upp sig, på en annan förskola sa till mig att orsaken var att hon inte får chansen att utvecklas där hon jobbar nu. Jag kan inte säga att det inte är så, det vet jag ju inget om, men eftersom vi har samma chef ställer jag mig lite frågande, och undrar om det kanske är så att hon inte TAR chansen att utvecklas. Man kan ju inte bara vänta på att utvecklingen ska trilla ner i knät, man måste se vad man vill ha och ta det.

Själv tycker jag att min arbetsplats/chef ger mig oändligt med möjlighet att utvecklas. Idag t ex ska jag på TAKK-utbildning, jag har ”precis” avslutat en handledarutbildning, jag fick resa till England förra våren. Jag misstänker att det handlar om att jag hela tiden SÖKER något, utan att veta vad det är, och gladeligen hoppar på olika projekt som känns spännande utan att egentligen tänka efter. Just det där sökandet kan jag ibland känna att jag önskar att jag kunde sluta med, kan jag inte bara få vara nöjd?! Men nu när jag reflekterar över det så tror jag helt ärligt att det är det där sökandet som ger mig olika chanser. Om jag var nöjd skulle jag inte hitta olika sätt att, utan att det är meningen, skapa mig en position på min arbetsplats.

Sen finns det saker jag behöver jobba mer med. Jag ägnade mig åt självrannsakan på morgonpromenaden och kom fram till att det är en sak att känna att man borde ändra på något, och en helt annan att faktiskt GÖRA det. Jag kan inte hela tiden tänka att jag skulle vilja vara mer si eller så, och sen fortsätta på exakt samma sätt. Lite skärpning nu, känner jag.

Tricky…

Nu tycks även huvudet vara på väg in i semestermode. Det är både positivt och negativt, för samtidigt som jag behöver vilan innebär det att huvudet går från ”vad gör vi nu?” Till ”vad gör vi egentligen med vårt liv?”

Det var tufft igårkväll, inatt och i morse med många tankar som snurrade. Den fysiska distansen hjälper ju bara om man faktiskt lämnar skiten HEMMA. Sen blev jag lite upptagen med att åka bil, gulla med bebis och titta på den nya säsongen Gilmore girls, och det var DÄR jag hittade början på en tankekedja jag inte riktigt orkat utforska ännu.

Jag nämnde ju för några veckor sen att jag SAKNAR något i livet. Jag visste inte riktigt vad, det enda jag var skapligt säker på var att det inte nödvändigtvis var en man. (Men just in case vore det ju snällt om min(a) vän(ner) med ett socialt liv inkluderade mig, så jag har en SPORTSLIG chans att hitta en… they dont grow on Krönikegatan…)

Either way. Jag vet inte om det var serien (jag ÄLSKAR Gilmore girls) i sig, eller låten som just då spelades, troligen en kombo, men medan jag lyssnade på texten började jag lite grann greppa vad det är jag saknar. Jag behöver få tid (tystnad och egentid) till att ta en promenad och börja nysta i det där. Det finns flera aspekter, jag behöver analysera det grundligt. One thing’s for sure: det är definitivt inte en man. 

Så just nu är jag våldsamt sugen på en bushwalk. Det var jag ju redan innan vi lämnade landet, så det står sort of på vår to do, men det är lite för varmt för att ta med bebisen ut i bushen, och då blir det trixigt. Jag har önskat en mid week camping trip, så kanske det blir enklare. Vi är så jäkla upptagna så helgerna funkar helt enkelt inte, men frun meddelade att husfar kan ta några dagar ledigt så vi kan campa.  Jag behöver sortera. 

Just nu har jag egentid i soffan, för jag har lovat pappan ostörd speltid på datorn. (Mamman sover-som vanligt) Men jag behöver RÖRA på mig för att komma fram till något vettigt. Ligga på soffan och lösa livets stora problem har aldrig riktigt funkat för mig, jag behöver vara ute och röra på mig. Jag är rastlös. Både i kroppen och själen. Jag kommer få problem att somna ikväll känner jag.

Ändå ett positivt avslut.

Om vi ska sammanfatta året 2016 lite i förskott så kan man väl säga att det genomsnittliga betyget blir rätt dåligt… Visst har det funnits positiva saker också, jag har ju bland annat fått lära känna lite nya människor, och lärt känna några som slank in på slutet av 2015 väldigt mycket bättre, och det har ju varit övervägande positivt. Även det som INTE har varit positivt har utvecklat mig som människa, och lärt mig både hur jag VILL vara, och hur jag INTE vill vara. Som det där memet säger: What doesn’t kill you gives you really unhealthy coping mechanisms… Med reservation för stavning på sista ordet där, jag ORKAR inte googla. (Eller ärligt, börjar jag googla quotes så fastnar jag där, jag älskar google quotes…)

Either way. 2016 har överlag varit ett år när jag mått rätt ruttet mentalt, vilket lett till att jag mår rätt ruttet fysiskt (10 kilo plus, toppen för någon som gått ner 50 kilo…) vilket i sin tur givetvis inte gör att jag känner mig MER NÖJD med mig själv. Just nu skulle det vara rätt schysst att hitta den där semi-positiva människan jag (ätit upp…) känner att jag kan vara ibland. Jag hyser visst hopp till semestern, faktiskt. Inte bara för att få vara ledig, utan mer den meditativa känslan av en buschwalk. Den fysiska distansen till exakt ALLT som gör att huvudet snurrar. Att inte ”behöva” ha F som snuttefilt, för att han är den/det enda som saktar ner det där snurrandet i min vardag…

what-doesnt-kill-you

Men, either way. Igen. Jag nämnde ju häromdagen att jag luftat lite med vår specialpedagog, som sa att hon skulle ”göra en blockad!”. Jag fick intrycket av att den blockaden skulle ske efter min semester, men icke. Det tog en dag. Idag kom min chef förbi och pratade lite, och innan hon gått hade jag fått nya arbetsuppgifter och nytt schema. Helst ville hon ge mig nytt schema from måndag, men jag sa ”Jag ska fika med E på tisdag, det är INTE förhandlingsbart!”, och det förstod hon. Så för min vikarie börjar det nya schemat och våra nya arbetsuppgifter på onsdag, när jag går på semester.

Det känns väldigt bra, faktiskt. Det kom ju lite plötsligt på även om jag visste om att det skulle ske, men det känns bara positivt. Jag tror att det är bra för mig som person, och definitivt för mitt välmående. Att få ett break från det som upplevts som negativt, och samtidigt göra nytta. Chefen sa också att ”vi har sett att du gör ett väldigt,  VÄLDIGT bra jobb med…”, och trots att det känns som om hon liksom betonade det för mycket så känns det såklart bra med lite positiv feedback.

Nu känner jag att jag är på banan inför det nya året. Jag vet exakt vad min uppgift är. Vilket ansvar jag har. Jag ska strax skicka ett mail till specialpedagogen, så hon kan hjälpa mig med vad mitt MÅL är, så jag kan klura på hur jag ska komma dit under semestern. När jag säger att jag tror att nästa år kommer bli lite bättre så är jag inte sådär klyschigt klämkäck, utan jag tror på riktigt att allt kommer kännas mycket mer positivt. IDAG känns allt mer positivt, och jag känner lite glädje inför min arbetsuppgift igen. Jag kommer också i större grad kunna reglera sånt som gör mig stressad i arbetet, vilket givetvis är positivt.

Två saker fick chefen lova innan jag tackade ja. 1, att mitt ansvar som Unikum/IT-ansvarig var oförändrat, för det är ett uppdrag jag verkligen stimuleras av. 2, att jag fortfarande ska kunna åka och bada/åka till lek och bus med E och F ibland. Mitt nya schema kommer vara 7,30-16 eller 8,15-16,30, inga tidiga eller sena dagar. I det schemat ryms inga bad eller besök på lek och bus med E och F.

Chefen ville ändå korta av några dagar så att jag ska jobba 38,5 timmar på schema och ha 1,5 timme i veckan i tjänstemannatid för tex planering eller APT, så det var inga problem att få igenom det kravet. ”När brukar ni göra såna saker då?” Tja, en vardag mitt i veckan! Det slutade med att jag fick en måndag, en torsdag och en fredag, på rullande treveckors schema. Jag är nöjd. Jag tror uppriktigt att jag kommer må mycket bättre av det här. Sen får vi ju se när det här uppdraget är över efter sommaren, för då återgår jag i ”normal tjänst” och då gäller det ju att jag kan deala med det som stressar mig. Men jag är faktiskt inte oroad, jag ser positivt på framtiden. Mitt största stressmoment försvinner medan jag är på semester, och jag känner att det som är kvar är hanterbart.

För mig är just den senaste tidens oklarheter det som stressar mig, bland annat. Vem gör egentligen vad, och när? Jag är nog en smula autistisk, för jag behöver veta exakt vad som händer när, för att deala med det på ett rimligt sätt. Det har varit rörigt i höst, och det har stressat mig in absurdum. Tydlighet. Det mår jag bra av. Jag tar på mig för mycket ansvar annars, och stressas av saker som inte är MINA att stressas av. Jag HAR för stor ansvarskänsla, och en oförmåga att släppa saker jag upplever som ett problem.

Och ska jag fortsätta vara så här positiv så fick jag fakking GODKÄNT i kursen jag läst i höst. Betyget ramlade in idag, så där lagom före semestern, så nu kan jag släppa det också och klappa mig själv på axeln för att jag fixade det! Mycket stress, en hel del frustration, lite tårar i telefonen med chefen, men det gav resultat. Jag blev godkänd utan kompletteringar. Det är exakt allt jag kunde begära. Nu är det verkligen SEMESTER snart, och jag går på den med en känsla av att allt kommer bli riktigt bra!

Slutspurt

En vecka tills jag åker, och nu börjar jag känna mig stressad. Inte så mycket över resan. Ännu. (Det kommer…) Men det känns som om jag fortfarande har så mycket kvar att FIXA innan jag åker.

Inte så mycket på jobbet, där har jag faktiskt kunnat vara lite effektiv och avsluta projekt, lämna över ansvar och hjälpa dom som behöver hjälp, men hemma. Väskan är inte packad (jag började, men måste revidera och bli KLAR!), har behöver städa, lägga fram räkningar till F som ska hjälpa mig betala dom medan jag är borta, vattna blommor, städa upp i trädgården och gud vet vad…

I helgen ska jag och Frodis på Ikea. Vi hade lite lösa planer på att festa lite innan jag ska åka, men nu käkar jag ju antibiotika och har redan ont i njurarna, så det känns inte så aktuellt. Vi får ta Ikea i helgen, och sen luncha på Onsdag!

På Tisdag ska jag fika med E och T. Jag har haft lite bryderi över var vi ska fika, för bullarna (det måste vara bullar, mycket viktigt) har inte varit riktigt bra på dom senaste ställena vi har fikat. Men nu funderar jag på om vi inte helt enkelt skulle fika hemma hos mig? Jag måste kolla om T hinner det, för hon måste tillbaka till jobbet sen och jag bor en bit ifrån, men om hon hinner blir det kanske bra? Jag tycker iofs att det skulle vara roligare att fika UTE, men det är nog mer min hang up. E blir nog bara glad, nio gånger av tio är det första hon frågar när vi ses ”får jag vara hemma hos dig?”, och då kan vi köpa helt perfekta bullar. Lillskrutten E fyller dessutom år söndagen efter att jag har åkt, så jag tänkte att hon skulle få sina födelsedagspresenter när vi fikar också.

Men först måste jag överleva några jobbdagar till. Med början om 45 minuter.

Kluven…

Välkommen till dagens avsnitt av Södermanskans underlivsbesvär.

Jag går inte till läkaren i onödan, det ska gudarna veta. Jag har hunnit ändra mig ca tusen ggr sen igår ang huruvida jag ska ringa eller ej. ”Det går säkert över!” Främst för att jag inte har TID! Jag slutar 17 hela veckan, och får jag inte en tid som funkar måste jag åka till akuten, och då är jag inte hemma förrän mitt i natten. Kom igen kroppen, skärp dig!

Men, i morse hade jag så ont att jag fick sätta mig en stund, så jag gav upp och ringde. Skulle bli uppringd typ ett halvt dygn senare, och när dom väl ringde upp satt jag återigen dubbelvikt medan jag svarade. Så, jag känner mig lite kluven. Med tanke på antibiotikaresistens osv så är det väl inte skitbra, men för MIG var det ju en gigantisk lättnad när den som ringde upp sa att ”Vet du, jag hör att du inte ens ska behöva komma hit, jag skriver ut antibiotika” efter att vi diskuterat symptom en liten stund. (Och uteslutit klamydia… ”Det är inte så länge sen jag testade mig”)

Tack gode gud! Så nu äter jag antibiotika några dagar, och hoppas att det hjälper. Kämpa kroppen, om bara några få dagar kan vi yogameditera på stranden och gå på bushwalks, håll ihop en liten liten stund till bara!

Tydligen är det viktigt att inte ligga ner medan jag äter medicinen. Jag är rätt sugen på att testa vad som händer…

The sum of all crappy things…

För att vara den dag det varit måste jag säga att jag ändå tycker att det gått ovanligt bra. Jag slutade ju tidigt, vilket innebar att jag fick gå ifrån gruppen redan 14,30. Gick och köpte mat på Saigon-det enda positiva med såna här dagar! Hade mina sista två utvecklingssamtal, båda gick bra och det var inga konstigheter, så nu kan jag lägga DET ansvaret bakom mig. Oväntat smidigt har det gått, ingen har bytt tid och alla har kommit! Dessutom har jag fått in ytterligare tre föräldrar i Unikum, löjligt nöjd.

Överlevde den förbannade APTn. Det var inte kul, men det gick att överleva trots att jag blir en smula aggressiv av skenheliga människor som sätter upp en så JÄVLA fin fasad, och sen snackar skit bakom ryggen.

Cyklade hem i ösregn efter 12,5 timme på jobbet och var sjöblöt när jag kom hem… Jag brukar stanna hemma och lämna cykeln och väskan innan jag hämtar lilla hunden hos hans andra familj eftersom det är så tungt att släpa på, och idag fick jag byta kläder också för jag var sjöblöt.

När jag väl kom till F tyckte lilla hunden inte att det var så himla petnoga, det där med att gå hem. Han tyckte att han kunde få ligga kvar i soffan med E istället, nu när han ändå varit där ett dygn! Jag fick intrycket att alla var väldigt avslappnade. Jag vet iofs inte var Elsakatten var, hon kanske flyttat hemifrån eller stängt in sig själv någonstans, men idag var inte lilla hunden begränsad till kontoret som han brukar vara (Han valde dock att vara där, med sin bästis E) utan han kunde ströva fritt. Han brukar vara begränsad just för att Elsakatten ska få lugn och ro, men nu verkade det som sagt som om allt VAR väldigt fridfullt i det F-sonska hemmet!

Det gör mig i så fall väldigt glad! Jag vill ju inte att någon, varesig familjen F eller Elsakatten, ska känna att det är ett besvär att ha lilla hunden där (när jag nu ska dumpa honom där i 1,5 månad…), så det känns ju skönt att han har ramlat in i sin vanliga gubb-lunk som han har hemma, trots att det är barn och katter i hemmet. Jag blir så tillfreds! Ju mindre friktioner det finns mellan den Södermanska och den F-sonska familjen desto gladare blir jag, eftersom jag tycker väldigt mycket om dom och vill spendera tid tillsammans utan att det ska vara något slags PROJEKT. Kravlöst och enkelt, hans barn och mina barn. Friktionsfritt. Men som sagt, jag vet ju inte om Elsakatten flyttat hemifrån. Hon kanske sa FUCK THIS SHIT och drog *S*

Det enda som möjligen suger en smula med dagen är att jag tycks ha fått en utomjordisk UVI. Jag har så sjukt ont, och är typ inkontinent… Jag får ju ringa vårdcentralen i morgon, men LYCKA TILL att få en tid inom en vecka-som passar med mina arbetstider… Jag har ju 30 minuter till och från jobbet, att ta det mitt i arbetsdagen är inte riktigt ett alternativ… Men men, wishful thinking and all that… Måste jag så måste jag ju, det får ju bara lösa sig, även om jag inte vet hur.

Sovmorgon var det ja.

Det där med sovmorgon var ju bra i teorin, men jag vaknade kl 04,03 och blev så pass pigg direkt att det hade varit direkt dumt att försöka somna om 45 minuter. Jag drack kaffe i sängen istället.

Jag har lite svårt att se mig själv leva utan hund. Även om jag inte tränat eller tävlat ordentligt på flera år, så kan jag inte riktigt se mig själv utan en hund som går och skrotar runt fötterna på mig. Den lilla mening jag har med livet skulle försvinna helt.

Men samtidigt är det ändå lite skönt just nu, när det blir så mycket långa dagar på jobbet att det nästan känns som om jag har delad vårdnad med F. Jag har ju full förståelse för att han hellre tar lilla hunden kvällen före, hellre än att bli väckt tidigt på morgonen, och det är också väldigt skönt för mig. Just att slippa dra igång hela kroppen direkt jag vaknar, för att så effektivt som möjligt hinna med att gå en ordentlig promenad.

Jag är verkligen ingen morgonmänniska, även om man kan få det intrycket när jag kliver upp mellan 03 och 05 typ varje dag. Jag gör det ju för hunden…  Om jag ska åka hemifrån kl 06 måste jag gå ut genom dörren kl 04, vilket innebär att jag ställer larmet på 03,45, för att ha en kvart till att klä på mig.

Från att larmet ringer ser min morgon ut så här: Upp ur sängen direkt. Slå på kaffebryggaren, gå på toa, klä på sig. Kläderna har jag tagit fram dagen före, annars tar det för lång tid att hitta dom, eftersom jag inte fungerar som människa så tidigt… Sen promenad. Efter den är jag vaken. Och så smink, och frukost-som alltid är gröt med hallon, och som jag givetvis lagt i kastrullen redan kvällen innan för att spara 1,5 minut…

Allt tar ju extra lång tid eftersom jag inte är vaken, jag går ju på autopilot. Muskelminne. Minsta störning så faller allt. Tex om jag glömt ladda kaffebryggaren kvällen innan. Allt det där slipper jag ju när jag inte har hund hemma. Jag kan skrota i 45 minuter innan jag klär på mig, dricka kaffet medan jag sminkar mig och ta fram havregrynen på morgonen, istället för på kvällen. Vakna till i lugn och ro, utan att behöva köra på i 120 direkt jag slår upp ögonen. Jag tror att mina stressnivåer skulle minska lite om jag hade fler sådana vardagsmorgnar, men att inte gå en ordentlig promenad innan jag åker och jobbar är inte ett alternativ, det är en samvetsfråga.

Men idag fick jag en sån morgon, vilket var väldigt skönt. Nu känner jag mig så sjukt laddad för 12,5 timme på jobbet…

And then there was none…

Lämnat lilla hunden hemma hos F, som helt otippat valde en nattgäst framför att bli väckt kl 05,55. Det i sin tur innebär ju att det kommer vara väldigt mycket svalare i min säng inatt (Staaaackars lilla hunden som inte får sova under täcket, han kommer ju frysa!) och att jag får sovmorgon till typ fem. Iaf kvart i fem. Rena lyxen!

Sen är jag inte hemma igen med hund och allt förrän strax efter kl 20 i morgon, och då är det mest dags att sova…

Hur mycket jag längtar efter semestern? Jätte.

Inte bara för att få vara ledig, utan väldigt mycket för att få komma bort. Distans till allt och alla. Ta en bush walk och fundera över livet, eller inte fundera över livet-vad vet jag. Jag tror att andra sidan jordklotet är en ganska lagom distans just nu.

Tyvärr är det ju lite så jag gör. När saker blir lite jobbiga så drar jag. Kanske inte till andra sidan jordklotet varje gång, men bort. Skiter i allt och drar. Så det är ju sjukt bra timing på den här semestern, och mycket längre bort lär jag inte kunna komma!

Det är någonting som skaver…

Och någonting som saknas.

Jag pratade med F i fredags kväll/natt. Samtalet startade med att jag bad om hundvakt i morgon, och landade någon HELT annanstans i småtimmarna. Det är någonting med det där samtalet som skaver. Jag kan inte sätta fingret på vad, och jag tror helt ärligt att det smartaste är att inte reda ut det heller, så jag tror jag lägger det åt sidan. Man ska inte ställa frågor man inte vill ha svar på, ens till sig själv. Att hålla på och analysera varför folk gör som dom gör, eller inte verkar vilja utnyttja sina tillgångar till att hjälpa, blir bara tröttsamt.

Men han sa något under det där samtalet. Han sa ”man lever varje dag”. Jag svarade inte det, men jag tänkte att det ska nog vara så i teorin iaf. Dagen efter gick jag på affären och blev besvärad av någon snubbe som ville ge mig en folder om något. Han hade en t-shirt med texten ”vad ger ditt liv mening?”, och jag vet inte. Just nu känns det mesta rätt meningslöst. (Ja ok, jag erkänner, jag HAR inte ätit mina vitaminer senaste månaderna…)

Grejen är att jag känner att något saknas, men jag vet inte vad. Jag har en plan för arbetslivet, och den går ju framåt så sakta. Jag har en plan för barn, och det går ju framåt så sakta. (Jävligt snabbt, quite frankly) Men sen då? Livet måste vara mer än så här, men VAD? Jag vet inte vad jag saknar. Jag kan för mitt liv inte komma på vad jag saknar. Men livet kan inte vara så här tröstlöst, det måste vara mer.

Det skulle kunna vara så att jag är less på att vara singel, men jag är inte övertygad om det heller. Jag är trött på att vara ENSAM och glömma hur min egen röst låter under helgerna, men inte på att vara singel. Det är rätt skönt att t ex kunna dra till Australien i 1.5 månad utan att diskutera det med någon annan än den som ställer upp som hundvakt. Jag trivs fint i min lilla lägenhet, som är min och ingen annans. Det är skönt att inte behöva kompromissa, eller deala med någon annan om jag inte känner för det. Jag äter vad jag vill, när jag vill, jag skiter i att diska om jag inte känner för det. Mina prylar ligger där jag lagt dom, och ingen har rätt att ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv. Eller inte leva det då, tydligen. Så nej, jag är inte trött på att vara singel. Men vad ÄR det då?

Vad fan är det som saknas för att det ska kännas som om jag faktiskt lever, och inte bara existerar?