Etikettarkiv: Kärlek

När jag nu går igenom bilder…

Hur mycket kan man sakna dom här?!

Storasyster. Besvärlig, obstinat, vild och vacker. Allt en flicka behöver vara i en mansdominerad värld. Sig själv. Så fantastisk. 

Pappan, rädd för en liten feminist. Och mamman, allt man önskar att man vore.

Och baby C, som jag hade tagit med i packningen om inte polisen hade haffat mig…



Relationer

I brist på annat tittar jag en del på Renées brygga just nu. Varierande kvalité och intresse måste jag säga, men idag såg jag ett avsnitt där Anders, arga snickaren, sa något jag reflekterade lite över.

Nu minns jag inte exakt vad det var han sa, men det handlade om relationer och hur man hanterar konflikter som uppstår. Han sa något om att om man inte gör ett gräl av en konflikt, utan löser det genom att resonera sig igenom det, så lär man känna varandra bättre och skapar en bättre relation.

Jag tror att hans utgångspunkt främst var parförhållanden, men jag känner att det gäller alla relationer. VILL man ha en relation med någon, oavsett vilken sort det handlar om, får man försöka lära känna varandra, brister och allt, och skapa en relation utifrån att jobba runt den andre personens brister. Vi har alla brister, vi har alla perioder i livet när vi behöver mötas med lite mer förståelse än under andra perioder. Är man inte villig att resonera sig igenom konflikter som uppstår och lösa problemen är kanske frågan om man ens ska ha en relation till den personen?

Ingen ska behöva kompromissa med sig själv eller sina känslor, men genom att lära känna varandra och respektera varandra kan man komma fram till ett sätt att mötas halvvägs, ge och ta. Överse med en del brister, och jobba runt andra. Det går inte att be om tillit och förtroende utan att erbjuda något att basera det på, och förvalta det sedan. Om det inte förvaltas rasar tillitsmätaren ner på noll igen. Det går inte att bara delge sin egen upplevelse av en konflikt, utan att resonera med den andre parten för att försöka få till något slags förståelse, och mötas halvvägs. Ingen relation kommer vara perfekt direkt (Är den det kommer det inte hålla i längden), det är nötandet som skapar förståelsen, kompromisserna som lägger grunden. Misstagen man lär sig av, och viljan att laga det som blivit kantstött som skapar respekten och förtroendet, precis som bestraffningar i form av tystnad eller ovilja att försöka gör att det kantstötta blir en ordentlig spricka, och tillitsmätaren rasar.

Bellen sa för några år sedan att man får se till vilka brister ens partner har, och sedan bestämma sig för om man kan leva med dom. Kan man inte det är det inte en person man ska ha i sitt liv. KAN man leva med dom måste man vara öppen för att jobba runt bristerna, för då har man accepterat att relationen är värd det jobbet. Det är antingen det ena eller det andra, för båda parter i en relation ska må bra, inte bara den ena…

Fördelen med att bo i förorterna…

Middagen igår var jättetrevlig, som vanligt. Nu är vi ett litet kärngäng på tre personer som har varit med varje gång hittills, den fjärde har haft förhinder två gånger, och jag börjar fundera på om hon kommer vara kvar i gänget eller om livet är lite för rörigt. Vi får se! Vi tre börjar iaf lära känna varandra lite bättre nu, och det är ju kul.

Det var skönt att ha middagen en fredag, så man slapp tänka på att stressa hem för att sova… Nu blev det lite senare än planerat, just för att det var så trevligt, och plötsligt insåg vi att sista bussen hade gått. Då var klockan inte ens midnatt… Hit hem går sista bussen 02,15 på nätterna, så man är inte riktigt van vid att det finns stadsdelar där folk tydligen inte åker buss på nätterna! Fördelen med förorterna… Jag var hemma strax efter kl 01.

Nästa middag skulle vara hos den fjärde personen, men eftersom hon inte var med igår tar jag den istället. Det är rätt skönt, då slipper jag dessutom be F om att låna bilen. Nog för att det delvis var han som erbjöd sig att låna ut den, men ändå.

Ikväll kommer Frodis hit för pyjamashäng och melodifestival. Kod för ”Vem fan orkar bry sig vi vill bara gnälla lite!”. Jag har gjort(!) guacamole och köpt hem diverse suspekta grönsaker vi kan dippa för syns skull, och låtsas att chipsen inte räknas.

På onsdag ska det tydligen övningsköras. Fördelen med att det är ett år sen sist är att jag känner F bättre, och inte känner mig lika självmedveten när han ska sitta bredvid och ha åsikter. Nackdelen är att det är ett år sedan, så det finns inget muskelminne, jag känner mig nervös, och jag är ovan med att köra när det är mörkt, vilket öppnar upp för en del ny problematik. Men men, syftet är ju att jag ska lära mig, så även om det känns värdelöst nu är det ju bara att bita ihop. Sparkontot designerat en bil växer väldigt långsamt, men dock. Det kommer bli något litet, med plats för en bebis, en vagn och en hund, som tar mig dit jag vill. Jag behöver inget fancy, det är viktigare att det är en billig bil som fungerar.

Nu är frågan, innan jag går och skivar grönsaker: Är det värt att lägga energi på att fundera över personer som slutar höra av sig?

Optikern och livet…

Det blev en lång jäkla dag idag, men jag var tvungen att masa mig till optikern. Inte optimalt att göra det efter jobbet, men jag bokade tiden för över en månad sen och idag var första lediga tid dom hade, då går det inte att vara kräsen!

Jag behöver linser, igen. Jag hade för några år sedan, men dom funkade inget vidare för mina ögon som blev svintorra, så jag slutade använda dom. Men, när man jobbar med barn, eller bär runt på en bebis, och har glasögon i kombination med kladdpanik blir det jobbigt… Minsta fläck på glasögonen driver mig up the wall, jag kan tvätta glasögonen 40 ggr om dagen, och det blir en smula tröttsamt. Så vi testar linser igen.

Men bortsett från sena dagar och den stora otåligheten med allt, så känns det lite som om allt flyter ganska bra just nu. Det har kommit in extra pengar, och kommer komma in ännu mer framöver, vilket gör att jag minskat mina månadskostnader med nästan 2000kr. Perfekt när jag nu är helt bestämd med att jag SKA bli föräldraledig. Inte hoppas, jag ska.

Jobbet funkar, ekonomin funkar, graviditetsplanerna tar jävligt lång tid, men tycks funka. Sen är det bara kroppens jobb kvar, och eftersom jag har en ultrafertil mamma hoppas jag att den ska sköta det fint. Om inte så tar vi den psykosen då, och omgrupperar. Innan vi VET har jag BESTÄMT att det ska funka. Punkt.

Det finns ett pyttelitet, grådaskigt moln på min himmel, men jag är glad att ärligt kunna säga att det är helt ok. Jag känner igen ett mönster från förra året, och känner mig uppriktigt trygg med att det inte nödvändigtvis handlar om mig, utan om hen och något hen går igenom just nu, som då. Jag kan inte säga att ”jag köper din shit”, och sen bara mena det när allt är bra och relationen är toppen, så just nu känns det rätt bra att känna sig trygg med att this too shall pass, som man säger. Hen sa förra året att ”jag hade hoppats att det positiva i vår relation skulle väga över”, och i år är jag glad att säga att jag är trygg med att det faktiskt GÖR det. Jag vet inte riktigt vem jag är men (jag har ätit mina vitaminer JÄVLIGT noga sen förra årets mentala kollaps) jag känner mig så jäkla harmonisk och trygg med allt these days… Skum känsla. Intressant att se vad det tillför livet!

Tricky…

Nu tycks även huvudet vara på väg in i semestermode. Det är både positivt och negativt, för samtidigt som jag behöver vilan innebär det att huvudet går från ”vad gör vi nu?” Till ”vad gör vi egentligen med vårt liv?”

Det var tufft igårkväll, inatt och i morse med många tankar som snurrade. Den fysiska distansen hjälper ju bara om man faktiskt lämnar skiten HEMMA. Sen blev jag lite upptagen med att åka bil, gulla med bebis och titta på den nya säsongen Gilmore girls, och det var DÄR jag hittade början på en tankekedja jag inte riktigt orkat utforska ännu.

Jag nämnde ju för några veckor sen att jag SAKNAR något i livet. Jag visste inte riktigt vad, det enda jag var skapligt säker på var att det inte nödvändigtvis var en man. (Men just in case vore det ju snällt om min(a) vän(ner) med ett socialt liv inkluderade mig, så jag har en SPORTSLIG chans att hitta en… they dont grow on Krönikegatan…)

Either way. Jag vet inte om det var serien (jag ÄLSKAR Gilmore girls) i sig, eller låten som just då spelades, troligen en kombo, men medan jag lyssnade på texten började jag lite grann greppa vad det är jag saknar. Jag behöver få tid (tystnad och egentid) till att ta en promenad och börja nysta i det där. Det finns flera aspekter, jag behöver analysera det grundligt. One thing’s for sure: det är definitivt inte en man. 

Så just nu är jag våldsamt sugen på en bushwalk. Det var jag ju redan innan vi lämnade landet, så det står sort of på vår to do, men det är lite för varmt för att ta med bebisen ut i bushen, och då blir det trixigt. Jag har önskat en mid week camping trip, så kanske det blir enklare. Vi är så jäkla upptagna så helgerna funkar helt enkelt inte, men frun meddelade att husfar kan ta några dagar ledigt så vi kan campa.  Jag behöver sortera. 

Just nu har jag egentid i soffan, för jag har lovat pappan ostörd speltid på datorn. (Mamman sover-som vanligt) Men jag behöver RÖRA på mig för att komma fram till något vettigt. Ligga på soffan och lösa livets stora problem har aldrig riktigt funkat för mig, jag behöver vara ute och röra på mig. Jag är rastlös. Både i kroppen och själen. Jag kommer få problem att somna ikväll känner jag.

Det är någonting som skaver…

Och någonting som saknas.

Jag pratade med F i fredags kväll/natt. Samtalet startade med att jag bad om hundvakt i morgon, och landade någon HELT annanstans i småtimmarna. Det är någonting med det där samtalet som skaver. Jag kan inte sätta fingret på vad, och jag tror helt ärligt att det smartaste är att inte reda ut det heller, så jag tror jag lägger det åt sidan. Man ska inte ställa frågor man inte vill ha svar på, ens till sig själv. Att hålla på och analysera varför folk gör som dom gör, eller inte verkar vilja utnyttja sina tillgångar till att hjälpa, blir bara tröttsamt.

Men han sa något under det där samtalet. Han sa ”man lever varje dag”. Jag svarade inte det, men jag tänkte att det ska nog vara så i teorin iaf. Dagen efter gick jag på affären och blev besvärad av någon snubbe som ville ge mig en folder om något. Han hade en t-shirt med texten ”vad ger ditt liv mening?”, och jag vet inte. Just nu känns det mesta rätt meningslöst. (Ja ok, jag erkänner, jag HAR inte ätit mina vitaminer senaste månaderna…)

Grejen är att jag känner att något saknas, men jag vet inte vad. Jag har en plan för arbetslivet, och den går ju framåt så sakta. Jag har en plan för barn, och det går ju framåt så sakta. (Jävligt snabbt, quite frankly) Men sen då? Livet måste vara mer än så här, men VAD? Jag vet inte vad jag saknar. Jag kan för mitt liv inte komma på vad jag saknar. Men livet kan inte vara så här tröstlöst, det måste vara mer.

Det skulle kunna vara så att jag är less på att vara singel, men jag är inte övertygad om det heller. Jag är trött på att vara ENSAM och glömma hur min egen röst låter under helgerna, men inte på att vara singel. Det är rätt skönt att t ex kunna dra till Australien i 1.5 månad utan att diskutera det med någon annan än den som ställer upp som hundvakt. Jag trivs fint i min lilla lägenhet, som är min och ingen annans. Det är skönt att inte behöva kompromissa, eller deala med någon annan om jag inte känner för det. Jag äter vad jag vill, när jag vill, jag skiter i att diska om jag inte känner för det. Mina prylar ligger där jag lagt dom, och ingen har rätt att ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv. Eller inte leva det då, tydligen. Så nej, jag är inte trött på att vara singel. Men vad ÄR det då?

Vad fan är det som saknas för att det ska kännas som om jag faktiskt lever, och inte bara existerar?

Att skapa utrymme…

225049-I-Need-A-Break-From-My-Own-ThoughtsSovmorgon till 05, så givetvis vaknade jag 04 och stressade över att det bara var en timme kvar innan jag skulle upp, och så kunde jag inte somna om… Så jag började tänka på det där med att ge någon utrymme. Utrymme att slippa press, och att andas. Försökte sammanställa tankarna under morgonpromenaden så dom skulle bli begripliga (ens för mig själv), men jag hade ingen större framgång på den punkten…

Det handlar ju mycket om hur man är som person. Och hur den sociala pressen ser ut. Jag själv har ju i princip ingen social press. Jag tar ju glatt emot minsta chans till socialt samspel, även om det bara handlar om att åka med Frodis och shoppa, även om jag inte ens själv behöver något. Bara för att få umgås.

Jag är ju också sån som person att om jag tycker om en människa så pratar jag gärna med den människan varje dag, hela dagen. Och då menar jag inte djupa samtal om livet, gud nej. Bara om ingenting. Jag och W pratade ju exakt HELA dagen en period. Vi sa god morgon, skickade meddelanden hela dagen (om absolut ingenting) och sen ringde vi varandra på kvällen och pratade om ingenting. Just då hade vi båda det behovet, och mådde väldigt bra av det. Av ingentinget. Sen fick han ett akut behov av att ljuga mig rakt upp i ansiktet istället för att säga ”Jag är inte så sugen på den där festen vi ska på tillsammans”. (Och var dum nog att inte fatta att jag skulle avslöja att han ljög…) Och så var det slut på pratandet. Nu är det åtta månader sen vi gick från att prata varje dag till att aldrig prata. Det blev tomt.

P, E, A och några till pratar jag också med varje dag, via snapchat. (Ja, jag är tonåring.) Återigen om INGENTING, snäppet över ”Jag är på toa” ibland. Det handlar inte så mycket om vad som sägs, utan mer om att känna att det finns en människa som tänker på att man existerar och vill dela något trivialt med en. Det lilla.

Och då kommer vi ju in på nästa faktor, bekräftelsen. På något sätt är det lättare att luta sig tillbaka och ge någon utrymme om man lämnas med en känsla av att vara en faktor i den personens liv. En 10 sekunders snap på en asfalterad väg och ett ”löprunda” (Såna får man från P ibland, han är så duktig med sin träning!!) säger mig så mycket mer än att han är ute och springer. Jag är inte så intresserad av att han springer mil efter mil, det jag blir glad av är att han ville dela den tanken med mig. Och 40 andra, det vet jag ju, men jag var en faktor. Bekräftelsen.

Om man känner att man själv är den som ALLTID hör av sig, eller föreslår att man ska ses, blir det svårt att slappna av. Här kommer även tillit och självkänsla in som jävligt fula faktorer. Människor är olika. Jag, P, E och A är såna att vi gärna hör av oss ofta om ingenting. Andra har en annan social press, och andra behov och erfarenheter, och så blir det en kollision. Personen som vill dela små skitsaker med en person den tycker om, blir frustrerad och ledsen när personen som har 45 andra som också pockar på uppmärksamhet inte fungerar likadant. Det är ju så svårt att veta om det handlar om att människan inte VILL höra av sig, eller umgås, eller om det helt enkelt är körigt.

Jag kan känna att ofta blir det lite så att med människor som man INTE snapchatar med varje dag (tex, sms funkar ju fint också…) så blir umgänget så stort och komplicerat. Lite som att OK, nu har vi inte setts på tre månader och det kommer ta tre månader till nästa gång, nu måste vi göra det här på riktigt! Det blir så stort, när man egentligen kanske vill sitta på personens trappa 40 minuter och vara tyst tillsammans, en vanlig måndagskväll. Det blir fel. Jag kan tänka att umgänget då känns lite komplicerat, eftersom det känns som en så stor maskin som ska dras igång varje gång det sker. Och så går det ännu längre tid till nästa gång.

Ett jättekort meddelande om absolut ingenting kan säga så väldigt mycket mer än en stor gest. Man blir ju så osäker när man själv är den som alltid hör av sig. Det är ganska svårt att tolka det på något annat sätt än att man inte är så spännande att prata med. Så kanske det inte alls ÄR, men man hamnar lätt i den slutsatsen. Och så blir man needy, eftersom man är helt jävla vrickad.

Om en person visar intresse för att man existerar kan man slappna av och ge personen utrymme, men i samma sekund som personen visar att den behöver lite space, då får man ett akut behov av att tvinga sig på den personen. Och med man menar jag givetvis jag. Inte medvetet, men det blir på något vis resultatet när man lämnas att analysera saker.

”Jag är lite upptagen, kan jag höra av mig när jag är klar?” ger ett mycket lugnare sinne (för att det är rakt, tydligt och ärligt) än en förbannad tumme upp på facebook. Jag HATAR den där tummen. Inte tummen i sig, utan det den symboliserar. ”Jag är upptagen, så nu vill jag bara avsluta det här samtalet”. Samma innebörd, men inte lika tydligt och ärligt. Det ena är öppet för tolkning (VILL hen inte prata med mig? Någonsin igen?) det andra är rakt och förklarar en begriplig omständighet som inte har ett dugg att göra med en själv som person. I ärlighetens namn är det ju ganska sällan det handlar om en själv som person, men man (jag) behöver få det bekräftat lite mellan varven, eftersom man är rätt vrickad, och har lite väl mycket bagage…

Äh, jag kan älta det här resten av dagen, det blir inte mer begripligt för det! F sa en gång att han inte riktigt förstod motivationen bakom att blogga, och jag svarade om att det handlar om att man har för många tankar och för få att dela dom med. Det är ett sätt att få ur sig tankar, strukturera dom och göra dom begripliga. I viss mån för att förstå hur man själv fungerar, eftersom man reder ut det medan man skriver.

Nu: Jobb.

Att vara kompetent på sitt jobb…

Det är få saker jag kan säga att jag är bra på, men jag är bra på mitt jobb. Jag gillar barn, jag förstår barn, det är väldigt få barn som inte gillar mig. Däremot har jag ju väldiga problem med att ha sociala relationer med vuxna. Dels för att det är så väldigt, väldigt få vuxna människor jag gillar. Några faller jag för direkt. Sådär att man känner att den här människan som jag inte ens känner, gillar jag! Några växer med tiden, men dom allra flesta kommer jag aldrig tycka om, eller tycka något alls om. Det gör bland annat att dom där som jag verkligen, verkligen GILLAR direkt, dom vill jag ju umgås med hela tiden helst, och så kör det ihop sig, för dom har ju oftast ett liv, eller misstolkar, eller bara behöver space, medan jag bara vill hänga och njuta av hur mycket jag GILLAR människan.

Skitsamma, det var inte det vi skulle prata om nu.

Det här att jag är så dålig på vuxna människor (barn är så ärliga och _tydliga_) gör att jag imponeras så otroligt av människor som INTE har den defekten. Som bara vet hur andra människor fungerar. Vår specialpedagog är sådan. Jag hade ett kort samtal med henne idag, om ett barn och en situation. Mitt i samtalet drabbas jag av en känsla (vi har ju pratat om det där med känslor) och började bara gråta. Det blev liksom för mycket, för jag lyckades inte hålla den här känslan i styr bakom min mur. Det som är så fantastiskt då, är att hon bara tittar på mig när jag gråter. Nickar lite, och fortsätter skriva om det jag pratar om.

För mig är det så rätt. Jag vill inte bli tröstad, eller prata om det, analysera vad hur och varför. Jag vill bara få känna min känsla, och KOMMA ÖVER den. Det är för privat, jag vill inte dela det eller gräva i det. Skulle jag vilja det så tar jag upp det själv. 

Jag vet att hon i liknande situationer med andra människor agerat annorlunda, för att den människan är annorlunda, och det imponerar så mycket på mig. Jag vet att hon känner med mig när jag inte mår bra, men hon SER att jag inte vill. Hon förstår mig och min personlighet, och mina kollegor och deras personligheter, och det imponerar så otroligt på mig. Att bara FÖRSTÅ hur vuxna människor fungerar. Jag avundas den egenskapen. Jag förstår barn. Jag kan barn. Vuxna människor i kombination med mig är som en frontalkrock. Jag vet inte hur vuxna människor fungerar över huvud taget, speciellt inte manspersoner.

Undrar var man kan läsa sig till den här kunskapen? 

Du började bra…

Sen gick det bara utför.

”Jag skulle mycket gärna vilja komma i kontakt med dig, för du är mycket vacker .”

Jag känner mig så jäkla tråkig som bli provocerad av dylika kommentarer. Jag skulle ju kunna bli glad, och säga tack istället, men nej!

För det första är det inte sant, och för det andra skulle jag föredra att någon tyckte att jag var intressant att prata med. Det blir liksom lite tröstlöst när det är ens personlighet som inte duger åt någon…

Hej och hå vad deppigt det blev nu då… Lika bra att jag återgår till den där listan.