Etikettarkiv: Jobb

Det körde ihop sig direkt…

Min föregångare, dvs personen som just nu är utvecklingsledare, skulle egentligen jobbat till sista Augusti, men behövdes på sitt nya jobb tidigare än så och önskade att få gå tidigare.

Min chef är lite av åsikten att vill man inte vara kvar kan man lämna plats för dom som vill det, och tog mer eller mindre bort uppsägningstiden, så hon slutar redan efter semestern-som hon gick på igår. En vecka under sommaren ska hon jobba that’s it.

Det sista personen gjorde, bokstavligen fem minuter innan, var att lämna fram ett reviderat schema som ska gälla from i höst. Vi har tidigare fått se ett utkast som vi typ-ish godkänt, men på den här versionen är det gjort ändringar som vi inte godkänt, och mina kollegor gick i taket… Många upprörda röster höjdes, vilket troligen var orsaken till att hon lämnade schemat och drog på semester…

Nu landade ju allt i att det här blev mitt problem, eftersom det är mitt ansvar from i höst. Många förhoppningsfulla blickar vände sig mot mig för att jag skulle strimla schemat i småbitar, och helt magiskt lösa det så att alla blir nöjda!

Sorry kids, men den lilla bajshögen tar jag inte! På grund av dom öppettider vi har, 06-20, så kommer jag inte kunna göra ett bättre schema än hon gjort. Det jag kan göra, och VILL göra, är att göra hela schemat rullande. Nu gör alla avdelningar lite som man vill. Vi på min avdelning har rullande schema och kan för vårt liv inte fatta hur man kan vilja ha något annat, medan dom andra två avdelningarna har en fast rad.

Eftersom vi har öppet så som vi har så måste någon alltid börja 06, och på onsdagar måste någon sluta 18,30. Efter 18,30 ”får” inte ordinarie personal jobba -vi kostar för mycket- så vi har separat kvällspersonal. Utöver det måste någon alltid jobba till 17 eller 17,30.

Just nu har en avdelning öppning, och en annan stängning, och den tredje har dom sena onsdagarna-men inget annat. Schemat är helt sinnessjukt orättvist eftersom samma personer alltid får öppna/stänga och några bara har lyxiga mellantider…

Jag kan inte göra något åt tiderna, för det är dom öppettider vi har, men jag är av åsikten att ALLA som jobbar ska dela på skiten, så att säga. Jag vill att schemat ska rulla, så att ALLA någon gång öppnar 06, stänger 18,30 och däremellan jobbar till 17. Det skulle i praktiken innebära att man har en skit-tid var nionde vecka, och det är väl ärligt talat inte så jävla jobbigt?? Istället för att en person ska ha den tiden VARJE VECKA…

Tyvärr är merparten av mina kollegor emot detta eftersom det innebär att vi har nio veckors rullande schema och det blir svårt att planera in återkommande event (fotbollsträning varje måndag tex), vilket jag förstår. Men det är ändå den mest rättvisa lösningen.

Nej som sagt, den här bajshögen tar jag inte. Jag sa att dom får maila personen som gjort schemat så får hon lösa det den vecka hon jobbar i sommar, vilket hon inte har några planer alls på att göra. Dessutom jobbar inte dom som är missnöjda då, så hon kommer ändå inte få till det som dom vill.

Hur jag än vänder mig kommer det här bli min bajshög. Min lösning, så att flest blir nöjda, är att dom får sätta sig ner på sin avdelning och ändra tiderna hur dom vill så att alla blir nöjda. så länge någon är tidig, mellan och sen och totalsumman inkl tjänstemannatid är 40 timmar får dom göra hur dom vill. Opponerar dom sig får jag förklara att min lösning BLIR att göra schemat rullande, så det är vad dom har att välja mellan. Lös det själv eller så blir schemat rullande.

Jag är ju av åsikten att om man inte VILL börja kl 06 eller sluta kl 18,30 så ska man inte jobba på en förskola med dom öppettiderna. Jag vet att min chef är av samma principiella åsikt, det har hon sagt förr. Men hennes jobb, och numera även mitt, är ju att lösa det så att alla mår bra på jobbet… Då kan man (tydligen!) inte säga att folk får köpa schemat eller byta jobb. Jag kommer ju själv få byta jobb den dag jag har barn och inte KAN börja jobba kl 06, om det inte går att lösa så att jag kan byta mina 06-tider med någon kollega.

Jag kommer bli tvungen att boka in ett samtal med min chef för att få hjälp med hur jag ska lösa det här, och hur jag ska lägga fram det… Jag tycker ju att det är någon annans problem att lösa, men jag vet också att den personen inte KOMMER lösa problemet, så det kommer bli mitt problem inom kort.

Välkommen till jobbet då Ebba! Här har du lite problem som du skulle behöva lösa någon månad innan du får betalt för att lösa dom!

In the running, iaf

Intervjun gick ungefär som väntat. Det var precis så jobbigt som jag trodde. Jag och T har pratat lite om det här, att det alltid känns som när man blev kallad till rektorn… Den känslan finns där oavsett vad mötet handlar om.

Men frågorna var ungefär som jag kunde tänkt mig. Såklart fick jag svara på båda dom frågor jag förutsett. ”Vad vill du utveckla på arbetsplatsen” och ”Varför vill du ha det här jobbet”. Och så några till, såklart. Det kändes som om jag levererade rimliga svar på alla frågor, och framför allt var det inga problem att svara ärligt på alla frågor. Får jag inte jobbet så beror det inte på DET iaf.

Det är ju lite konstigt att sitta på intervju med sin chef. Hon känner ju mig utan och innan efter dom senaste två terminerna som har varit KATASTROF stundtals. Nu pratade vi bland annat om min största brist, den här lilla lilla detaljen att jag har så oerhört kort tålamod med vuxna människor som jag i så fall ska fungera som ledare för, och hur jag i så fall ska hantera det… Det är ju en brist vi båda är oerhört medvetna om, men som jag också jobbar oerhört hårt med. Jag fick faktiskt positiv feedback på det. ”Du ska vara stolt över dig själv för den förändring du redan gjort”. Tackar och bockar!

Jag vet inte, allt är ju rätt oklart. Men, med tanke på att jag redan nästan gjort det här jobbet ganska länge, står fast vid hur jag tycker att vi behöver jobba, redan jobbar på arbetsplatsen och känner alla och dessutom får credit för att jag jobbar sjukt hårt med att bli en bättre människa (Bättre, inte perfekt, jag har en bit kvar…) så känns det som om jag iaf är med in the running. Vad nu den svenska motsvarigheten skulle vara. Jag har nog en skaplig chans. Får jag inte jobbet beror det inte på att jag är dålig, utan på att någon annan är sjukt mycket bättre. S J U K T mycket bättre. Det finns andra saker som lite insinuerar att hon inte tänker flytta över någon ny (utvecklingsledare) personal till oss (typ att alla tjänster just nu är täckta…) men hon kan ha någon plan som vi inte vet något om. Hon är sneaky, min chef.

Jag är iaf försiktigt hoppfull. Min chef måste ha jobbat hårt med intervjuer med alla dessa som hade sökt från området (och utifrån?), för redan på onsdag ska jag ha fått besked. ”Kanske redan i början av veckan, men jag är ledig tisdag så vi säger ONSDAG så behöver du inte vänta redan på måndag om jag inte hinner!”

Jag är lika delar förväntansfull och panikslagen.

Intervjudags

Mjahapp, då var det dags igen för den där intervjun jag stressar över… Nu känner jag mig inte särskilt förberedd längre. Jag kom på en fråga till som jag inte vet om jag kan svara ordentligt på utan att det låter fel, undrar om jag kan få besvara den skriftligt? 😀 ”Varför vill du ha det här jobbet” Tja…

Tur jag har några timmar på mig att formulera ett vettigt svar, även om jag inte riktigt vet om jag kommer hinna tänka! Jag vet ju svaret, bara inte hur jag ska SÄGA det. Kl 14 är intervjun, före det ska jag ha IT-workshop med mina IT-ansvariga kollegor på andra förskolor samt chefen, se är det lunch och rast, och sen är det i princip dags. Oh well…

Diskussionen kom upp igår på min avdelning. Vår nuvarande närmsta chef hade sagt till min kollega att ”Det är många från området som sökt”, dvs från andra förskolor i vår organisation. Vi satte oss ner och funderade på vilka det kunde vara (MÅNGA låter ju så… Många.) och då var jag ju tvungen att berätta att jag sökt. Vi kom inte fram till så många… Det måste vara en förskollärare, och såna är det inte så gott om… Av dom vi kom på som inte redan har en utvecklingsledartjänst är det tveksamt om merparten av dom vill byta förskola och komma och jobba hos oss istället, och så är några helt ny-utexaminerade och har precis börjat jobba på sina förskolor, så vi kom inte riktigt fram till särskilt MÅNGA!

Sen vet vi ju inte, det är ju bara spekulationer. Dom vi tror inte vill byta förskola kanske vill det jättegärna, det har vi ju ingen aning om, det är bara inte det intrycket vi fått. Det spelar ju heller ingen roll. Mina chanser är ju egentligen inte beroende av vilka andra som sökt från vår organisation, folk UTIFRÅN är ett större hot i så fall. I organisationen har jag fördelen att jag redan jobbar där och känner alla utan och innan, och att chefen i så fall måste flytta någon från en förskola till en annan, och hon gör inte gärna det om personen inte v e r k l i g e n vill. Alla förskolor söker ju personal, mer eller mindre.

Nå, vi får se. Jag får knappast veta något förrän i slutet av månaden när hon intervjuat alla dom MÅNGA som sökt. Först ska jag överleva intervjun.

Mikrovardag…

Tydligen är det dags att återgå till vardagen. Skönt att det bara är en dag innan man får vila sig lite igen…

Med andra ord dags att ställa väckarklockan, komma i säng i tid, förbereda morgonte och ta på sig en klocka. Jag förväntas nog även ha något som påminner om arbetskläder på mig.

Jag känner mig lite stressad inför min intervju i morgon. Jag skulle vilja vara mer förberedd, men jag vet inte riktigt hur. Med min chef så är man aldrig riktigt förberedd, känns det som. Oavsett hur förberedd man faktiskt är… Jag ÄR nog så förberedd jag KAN vara, jag vet att jag skulle göra ett bra jobb och jag tror att jag kan förmedla det också. Bäst vore ju förstås om vi kunde ta intervjun skriftligt, jag är så mycket bättre på att uttrycka mig i skrift än verbalt… Oh well. Klockan åtta är min intervju. Eller tio i, om jag känner min chef rätt. Vi kommer båda vara där tidigt.

Och så håller vi tummarna för att jag inte får ett positivt test i morgon, för då blir jag fan sur. Jag har iofs inte fått det på dag tio någon gång hittills, men det vore väl nu då, bara för att… I morgon är enda dagen på hela veckan (förutom lördag men SÅ långa cykler har jag inte…) som jag inte vill få ett positivt test. Får jag det ändå blir det ingen behandling den här månaden. Inte förrän i Augusti. Får jag däremot positivt på tisdag vore det helt perfekt, förutsatt att dom kan ge mig en tid samma dag om jag ringer på onsdag morgon. Får jag positivt på torsdag måste jag boka om ett jobbmöte på fredag, och det vill jag helst slippa, men if it has to be done, i will… Onsdag vore nästan den bästa dagen att få positivt, då är det inget krångel eller tveksamheter. Onsdag är dag tolv, så det finns ju med facit i hand en skaplig chans eftersom jag fått omslag två gånger tidigare på dag tolv.

Oh well. Så länge det inte blir i morgon.

Ett inlägg, där går gränsen…

Jag hann ner på apoteket på rasten. Jag hann precis tillbaka innan min presentationskollega kom och knackade på, och vi skulle cykla tillbaka samma väg och lite till…

Mycket kan man säga om panodil (som tydligen är det enda helt säkra vid graviditet), men det är helt jävla verkningslöst. Jag hade haft mer glädje av att äta godis. Jag har varit helt slut hela dagen, och det var väldigt skönt att äntligen komma hem!

Så, under presentationen och främst på vägen hem igen samlade jag bilder till ett inlägg, men just nu har jag energi till exakt ett blogginlägg, och då får det jag strax kommer till företräde, så får en cykeltur med ballonger komma i morgon, kanske.

Grejen är att jag har sökt ett nytt jobb. Eller, inte så mycket ett nytt jobb som lite mer arbetsuppgifter. Jag har inte velat prata så mycket om det ännu. Första impulsen var att berätta för F eftersom vi pratat väldigt mycket om hur jag ska göra om chansen kommer, men det får jag ju inte numera. Det suger. Jag behöver hans klokskap och input i frågan. Jag har berättat det för några utvalda,bland annat J, F’s son,  men i övrigt knipit käft.

Främst har jag inte velat prata så mycket om det för att jag inte känner mig särskilt självsäker i frågan. Om jag inte får jobbet vill jag inte ha en massa spekulationer om varför osv. Det finns en hel del som talar för att jag ska kunna få det, men också en del som talar för att jag inte ska det. Tex den här grejen att jag förhoppningsvis bara kan ha jobbet i ca sex månader innan jag går hem och är föräldraledig, men sånt kan man jobba runt. Vi får se, helt enkelt.

Idag hade vi ju APT, och vid ett tillfälle skojade jag lite med vår specialpedagog och kallade henne för ”tantaluring”. Helt kärleksfullt såklart, jag avgudar den tanten! Då skojar hon tillbaka och säger att jag ska akta mig, annars ska hon ”sluta argumentera för mig!”. Jag fattade aldrig riktigt vad hon menade, och vi blev avbrutna när det kom människor och ville prata med oss, så jag tänkte inte så mycket på det förrän jag kom hem. Nu är jag ganska säker på att hon menade att hon lobbar för att jag ska få tjänsten… Jag kan för mitt liv inte begripa vad hon annars skulle mena.

OM det är så, så har mina chanser ändå ökat lite. Jag kommer ju fortfarande få argumentera för mig själv på en intervju, såklart (och det är här jag behöver F…), men jag vet ändå att jag har en ganska stark kraft i min ringhörna. Det känns faktiskt väldigt bra! Jag känner att jag behöver någon i min ringhörna…

Sen hänger ju ganska mycket på vilka andra sökanden det finns. Tjänsten ligger ute, och ansökningstiden går ut den 25e, så vi får se! Jag får ju såklart inget veta, eftersom jag är sökande till tjänsten =) I normala fall skulle vi få löpande rapporter och läsa alla ansökningar.

Och apropå nya tjänster så pratade jag med J idag, och han berättar att han fått (som jag fattade det) en fast anställning på ”grannförskolan” som hör till vår organisation. Så SJUKT roligt! Nu är det ganska exakt ett år sedan jag rekryterade honom som vikarie, och så har han fått fast jobb om jag fattade honom rätt! (Jag kunde inte fråga så mycket, mitt barn drog…) Så sjukt stolt! Han är så himla värd det, jag har stöttat honom från dag ett och trott att han kan fixa det, och det gjorde han ju bevisligen! För ganska exakt ett år sedan fick han en flaska bubbel för att han klarade körkortet, nu är det nog dags för en till känner jag.

Nu mina vänner, tar jag min uttråkade hund och går och sover!

Det gick bra!

Jag överlevde samtalet! Chefen höll med om min egen bedömning, och så fick jag lite beröm också. Plus en tusenlapp mer i lön. Jag kan inte vara annat än nöjd! Dessutom fick jag lite hintar om vad jag kan utveckla, både hos mig själv och i verksamheten. Jag säger hintar, för chefen räknar inte riktigt med mig i verksamheten just nu eftersom jag har ett så speciellt uppdrag med ETT enda barn, men jag tror jag kan tjuvstarta ändå 😉

Dessutom valde jag att berätta för min chef att jag planerar att bli gravid. Även fast jag inte ens FÖRSÖKT ännu så ingenting är ju självklart, så kände jag att jag vill berätta vad jag planerar.

Min chef är ju inte en anonym person som sitter på ett kommunalkontor någonstans. Hon är ju ute i verksamheten, vi ses minst en gång i veckan och har mail och telefonkontakt ofta, ibland dagligen. Hon är engagerad och intresserad. Dessutom är hon rak och ärlig mot oss, och jag känner att hon förtjänar att jag är likadan mot henne. Hon har redan nu ett pussel att lägga 2018 (med 7 förskolor och en ny som öppnar och ev ska ingå i vår organisation är det en del anställda att hantera), och om det eventuellt kommer saknas ytterligare en bit tycker jag att hon ska få veta det i förväg.

Först såg hon ut som en fågelholk. Jag har aldrig sett min chef svarslös, så det var lite roligt 😉 Sen pratade vi lite om processen, var jag befann mig nu, om regler gällande ålder osv en stund. Till sist frågade hon om mina kollegor vet om det, och jag svarade att alla utom hon har vetat länge *S* Utan stödet från mina kollegor hade jag inte kunnat åka till sjukhuset en gång i veckan (känns det som) mitt under arbetstid, så jag är glad att jag inte haft problem med att prata om det så öppet. Det roligaste var att min chef blev så glad att jag berättade. Säkert delvis på grund av ovan nämnda pussel, men jag fick intrycket att hon var genuint intresserad som MÄNNISKA, snarare än chef. Hon tackade för att hon fått veta och sa att hon gärna blev inkluderad i processen. Det känns bra. Jag känner att jag har stöd från alla håll och kanter nu, det finns liksom INGEN friktion bland mina vänner och bekanta och det känns otroligt skönt.

Haha, en mamma på jobbet som jag har rätt bra kontakt med är ju så rolig. Jag berättade för henne om var jag befann mig i processen, och så kom vi lite in på det där med barnvakt osv, och hon är så skön! Hon säger direkt ”Jag kan ta hand om den, du har ju tagit hand om mina så ofta!” Haha, jojo, det är mitt jobb 😉

Överlag kändes gårdagen som en väldigt bra dag, många saker liksom löste sig av sig själv nästan!

Well hello there Mr. Jetlag…

Johorå. Runt 01 somnade jag, och kl 04,45 vaknade jag, och kände direkt att kroppen var klar med det där att sova. Klarvaken och sprängande huvudvärk.

Just nu känns det ok. Jag har fått kliva upp, ta på pyjamas (jag gör ofta saker lite baklänges, sova naken ftw!) och sköljt ner en ipren med en hink kaffe ur min nya australienmugg. Det kommer inte kännas ett dugg bra om några timmar, när min kropp inser att den bara sovit fyra timmar, och inte kommer få sova mer dom närmsta 14 timmarna. När jag la in min semester tyckte jag att det skulle kännas lite fånigt att ha semester HELA den här veckan, när jag kom hem på tisdagen. Just nu kan jag ju säga att det hade varit ett jävla smart drag att vara ledig tills sömnen styrt upp sig lite mer.

Men, nu ska jag hinka i mig resten av kaffet och ta en dusch. Trots att jag kommer vara jättetrött, och trots att jag har en hysteriskt lång dag framför mig, så är jag rätt peppad på att ta tag i mitt nya uppdrag på jobbet. Jag kommer i princip bara jobba med ett barn istället för 23, och det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig!

Ikväll kommer lilla hunden hem också! Hoppas jag kan muta F till att stanna och ta en kopp kaffe när han lämnar det lilla djuret, jag känner att jag saknar honom fasen lite! Det gick bra en månad, sen började jag sakna folk som befann sig på andra sidan jorden. Frodis har jag en date med på Lördag, och jag hoppas kunna snabbträffa T idag, och sen boka in en längre date med henne framöver. Vi har ju det konstanta problemet med våra scheman, och nu när jag slutar 16,45 i princip varje dag blir det inte lättare… Sen är det bara E kvar, och jag ska kolla med F om vi inte kan hitta på något nästa gång jag har en tidig måndag.

Oh well, mot duschen!

Ändå ett positivt avslut.

Om vi ska sammanfatta året 2016 lite i förskott så kan man väl säga att det genomsnittliga betyget blir rätt dåligt… Visst har det funnits positiva saker också, jag har ju bland annat fått lära känna lite nya människor, och lärt känna några som slank in på slutet av 2015 väldigt mycket bättre, och det har ju varit övervägande positivt. Även det som INTE har varit positivt har utvecklat mig som människa, och lärt mig både hur jag VILL vara, och hur jag INTE vill vara. Som det där memet säger: What doesn’t kill you gives you really unhealthy coping mechanisms… Med reservation för stavning på sista ordet där, jag ORKAR inte googla. (Eller ärligt, börjar jag googla quotes så fastnar jag där, jag älskar google quotes…)

Either way. 2016 har överlag varit ett år när jag mått rätt ruttet mentalt, vilket lett till att jag mår rätt ruttet fysiskt (10 kilo plus, toppen för någon som gått ner 50 kilo…) vilket i sin tur givetvis inte gör att jag känner mig MER NÖJD med mig själv. Just nu skulle det vara rätt schysst att hitta den där semi-positiva människan jag (ätit upp…) känner att jag kan vara ibland. Jag hyser visst hopp till semestern, faktiskt. Inte bara för att få vara ledig, utan mer den meditativa känslan av en buschwalk. Den fysiska distansen till exakt ALLT som gör att huvudet snurrar. Att inte ”behöva” ha F som snuttefilt, för att han är den/det enda som saktar ner det där snurrandet i min vardag…

what-doesnt-kill-you

Men, either way. Igen. Jag nämnde ju häromdagen att jag luftat lite med vår specialpedagog, som sa att hon skulle ”göra en blockad!”. Jag fick intrycket av att den blockaden skulle ske efter min semester, men icke. Det tog en dag. Idag kom min chef förbi och pratade lite, och innan hon gått hade jag fått nya arbetsuppgifter och nytt schema. Helst ville hon ge mig nytt schema from måndag, men jag sa ”Jag ska fika med E på tisdag, det är INTE förhandlingsbart!”, och det förstod hon. Så för min vikarie börjar det nya schemat och våra nya arbetsuppgifter på onsdag, när jag går på semester.

Det känns väldigt bra, faktiskt. Det kom ju lite plötsligt på även om jag visste om att det skulle ske, men det känns bara positivt. Jag tror att det är bra för mig som person, och definitivt för mitt välmående. Att få ett break från det som upplevts som negativt, och samtidigt göra nytta. Chefen sa också att ”vi har sett att du gör ett väldigt,  VÄLDIGT bra jobb med…”, och trots att det känns som om hon liksom betonade det för mycket så känns det såklart bra med lite positiv feedback.

Nu känner jag att jag är på banan inför det nya året. Jag vet exakt vad min uppgift är. Vilket ansvar jag har. Jag ska strax skicka ett mail till specialpedagogen, så hon kan hjälpa mig med vad mitt MÅL är, så jag kan klura på hur jag ska komma dit under semestern. När jag säger att jag tror att nästa år kommer bli lite bättre så är jag inte sådär klyschigt klämkäck, utan jag tror på riktigt att allt kommer kännas mycket mer positivt. IDAG känns allt mer positivt, och jag känner lite glädje inför min arbetsuppgift igen. Jag kommer också i större grad kunna reglera sånt som gör mig stressad i arbetet, vilket givetvis är positivt.

Två saker fick chefen lova innan jag tackade ja. 1, att mitt ansvar som Unikum/IT-ansvarig var oförändrat, för det är ett uppdrag jag verkligen stimuleras av. 2, att jag fortfarande ska kunna åka och bada/åka till lek och bus med E och F ibland. Mitt nya schema kommer vara 7,30-16 eller 8,15-16,30, inga tidiga eller sena dagar. I det schemat ryms inga bad eller besök på lek och bus med E och F.

Chefen ville ändå korta av några dagar så att jag ska jobba 38,5 timmar på schema och ha 1,5 timme i veckan i tjänstemannatid för tex planering eller APT, så det var inga problem att få igenom det kravet. ”När brukar ni göra såna saker då?” Tja, en vardag mitt i veckan! Det slutade med att jag fick en måndag, en torsdag och en fredag, på rullande treveckors schema. Jag är nöjd. Jag tror uppriktigt att jag kommer må mycket bättre av det här. Sen får vi ju se när det här uppdraget är över efter sommaren, för då återgår jag i ”normal tjänst” och då gäller det ju att jag kan deala med det som stressar mig. Men jag är faktiskt inte oroad, jag ser positivt på framtiden. Mitt största stressmoment försvinner medan jag är på semester, och jag känner att det som är kvar är hanterbart.

För mig är just den senaste tidens oklarheter det som stressar mig, bland annat. Vem gör egentligen vad, och när? Jag är nog en smula autistisk, för jag behöver veta exakt vad som händer när, för att deala med det på ett rimligt sätt. Det har varit rörigt i höst, och det har stressat mig in absurdum. Tydlighet. Det mår jag bra av. Jag tar på mig för mycket ansvar annars, och stressas av saker som inte är MINA att stressas av. Jag HAR för stor ansvarskänsla, och en oförmåga att släppa saker jag upplever som ett problem.

Och ska jag fortsätta vara så här positiv så fick jag fakking GODKÄNT i kursen jag läst i höst. Betyget ramlade in idag, så där lagom före semestern, så nu kan jag släppa det också och klappa mig själv på axeln för att jag fixade det! Mycket stress, en hel del frustration, lite tårar i telefonen med chefen, men det gav resultat. Jag blev godkänd utan kompletteringar. Det är exakt allt jag kunde begära. Nu är det verkligen SEMESTER snart, och jag går på den med en känsla av att allt kommer bli riktigt bra!

The sum of all crappy things…

För att vara den dag det varit måste jag säga att jag ändå tycker att det gått ovanligt bra. Jag slutade ju tidigt, vilket innebar att jag fick gå ifrån gruppen redan 14,30. Gick och köpte mat på Saigon-det enda positiva med såna här dagar! Hade mina sista två utvecklingssamtal, båda gick bra och det var inga konstigheter, så nu kan jag lägga DET ansvaret bakom mig. Oväntat smidigt har det gått, ingen har bytt tid och alla har kommit! Dessutom har jag fått in ytterligare tre föräldrar i Unikum, löjligt nöjd.

Överlevde den förbannade APTn. Det var inte kul, men det gick att överleva trots att jag blir en smula aggressiv av skenheliga människor som sätter upp en så JÄVLA fin fasad, och sen snackar skit bakom ryggen.

Cyklade hem i ösregn efter 12,5 timme på jobbet och var sjöblöt när jag kom hem… Jag brukar stanna hemma och lämna cykeln och väskan innan jag hämtar lilla hunden hos hans andra familj eftersom det är så tungt att släpa på, och idag fick jag byta kläder också för jag var sjöblöt.

När jag väl kom till F tyckte lilla hunden inte att det var så himla petnoga, det där med att gå hem. Han tyckte att han kunde få ligga kvar i soffan med E istället, nu när han ändå varit där ett dygn! Jag fick intrycket att alla var väldigt avslappnade. Jag vet iofs inte var Elsakatten var, hon kanske flyttat hemifrån eller stängt in sig själv någonstans, men idag var inte lilla hunden begränsad till kontoret som han brukar vara (Han valde dock att vara där, med sin bästis E) utan han kunde ströva fritt. Han brukar vara begränsad just för att Elsakatten ska få lugn och ro, men nu verkade det som sagt som om allt VAR väldigt fridfullt i det F-sonska hemmet!

Det gör mig i så fall väldigt glad! Jag vill ju inte att någon, varesig familjen F eller Elsakatten, ska känna att det är ett besvär att ha lilla hunden där (när jag nu ska dumpa honom där i 1,5 månad…), så det känns ju skönt att han har ramlat in i sin vanliga gubb-lunk som han har hemma, trots att det är barn och katter i hemmet. Jag blir så tillfreds! Ju mindre friktioner det finns mellan den Södermanska och den F-sonska familjen desto gladare blir jag, eftersom jag tycker väldigt mycket om dom och vill spendera tid tillsammans utan att det ska vara något slags PROJEKT. Kravlöst och enkelt, hans barn och mina barn. Friktionsfritt. Men som sagt, jag vet ju inte om Elsakatten flyttat hemifrån. Hon kanske sa FUCK THIS SHIT och drog *S*

Det enda som möjligen suger en smula med dagen är att jag tycks ha fått en utomjordisk UVI. Jag har så sjukt ont, och är typ inkontinent… Jag får ju ringa vårdcentralen i morgon, men LYCKA TILL att få en tid inom en vecka-som passar med mina arbetstider… Jag har ju 30 minuter till och från jobbet, att ta det mitt i arbetsdagen är inte riktigt ett alternativ… Men men, wishful thinking and all that… Måste jag så måste jag ju, det får ju bara lösa sig, även om jag inte vet hur.

Att vara en planerande individ…

Den som hängt här ett tag vet nog att det inte finns någonting som får mig att må bättre än att planera, budgetera och organisera… Möjligen med undantag av att hänga med F, men kunde jag inte planera eller budgetera skulle nog inte ens hans lugn få ner mig på jorden. No way. Det är klart det är en kontrollgrej. Man kontrollerar det man kan för att kunna deala med det man inte kan kontrollera! Come what may, nu har jag gjort allt jag kan.

Igår insåg jag att jag missat en mycket viktig detalj i min noggrant uträknade plan. En MYCKET viktig detalj. Den stjälpte hela planen, kan man säga. Man behöver inte vara ett geni för att klura ut att jag fick ett smärre ångestanfall och tänkte ”det kommer inte gå, det är kört!”, hyperventilerade en smula och försökte få tag på F, som givetvis är för upptagen för att svara (Vilket jag försöker stenhårt att inte irritera mig på. Går sådär.).

Jag hade en del att göra igår när jag kom hem, för att underlätta mitt liv dom närmsta dagarna, men jag orkade inte. Istället blev det att jag satte mig och googlade, fick ännu mer ångest, räknade och budgeterade och började känna en annalkande migrän…

Då råkade jag messa M. Hon har koll på exakt varenda regel i världen, så jag tänkte att hon kanske känner till något jag inte känner till. Det gjorde hon inte, det var exakt så som jag befarade, men hon hade en del annat att säga som lyfte planen en smula. Sen svarade R på ett inlägg jag skrivit på facebook. Jag skrev inte tydligt vad jag planerade och hade ångest över, men han vet sedan tidigare. Han sa snälla saker, men det mest relevanta som kom fram i den diskussionen, för halva mitt facebookflöde hängde på när dom fattade vad det handlade om, var fakta som jag faktiskt inte kände till.

Så i slutet av kvällen hade jag en ny plan, en ny budget och betydligt mindre ångest. Nu kommer jag räkna på den budgeten ett par varv till, och plocka bort en del faktorer för att se hur planen står sig om dom skiter sig, men på det hela taget känner jag mig trygg med att jo, det går. Det GÅR faktiskt. Och jag kan dessutom släppa ångesten över att det går för fort. Nu kan det gå hur fort som helst, faktiskt.

Att det sen finns andra saker som gör att jag kanske gärna skulle vänta ett tag är inte relevant. För jag kan inte gå och vänta, och hoppas att något slags mirakel ska ske medan jag blir gammal… Det får bli som det blir med den saken-om det blir något med den saken, vilket jag betvivlar.

I pappren jag fick från fertilitetsenheten står det lite snyggt att ”Så om kvinnan närmar sig 40 är det viktigt att vidta åtgärder snabbt!”. Tack. Nu känns det bättre…

Nu har jag sovit gott och pluggat lite-men inte tillräckligt. Jag kommer få sitta ikväll och i helgen med det, men det fixar sig. Jag jobbar bra under press. Överväger att promenera till jobbet nu när jag har tid. Jag jobbade visst bara till 16 idag, så jag har faktiskt tid att promenera till och från jobbet utan att ha ångest för hundarna. Tror jag ska ta en liten omväg och hämta ut ett paket med böcker som Hoi har skickat till mig också. Jag gillar mina plugg-förmiddagar. Även om jag inte PLUGGAR hela tiden för att jag inte kan fokusera så länge, så känner jag att jag liksom kommer i fas av att kunna chilla ner lite. Det var nog bra av chefen att tvinga mig att ta halvdagar.