Etikettarkiv: Jobb

Ett inlägg, där går gränsen…

Jag hann ner på apoteket på rasten. Jag hann precis tillbaka innan min presentationskollega kom och knackade på, och vi skulle cykla tillbaka samma väg och lite till…

Mycket kan man säga om panodil (som tydligen är det enda helt säkra vid graviditet), men det är helt jävla verkningslöst. Jag hade haft mer glädje av att äta godis. Jag har varit helt slut hela dagen, och det var väldigt skönt att äntligen komma hem!

Så, under presentationen och främst på vägen hem igen samlade jag bilder till ett inlägg, men just nu har jag energi till exakt ett blogginlägg, och då får det jag strax kommer till företräde, så får en cykeltur med ballonger komma i morgon, kanske.

Grejen är att jag har sökt ett nytt jobb. Eller, inte så mycket ett nytt jobb som lite mer arbetsuppgifter. Jag har inte velat prata så mycket om det ännu. Första impulsen var att berätta för F eftersom vi pratat väldigt mycket om hur jag ska göra om chansen kommer, men det får jag ju inte numera. Det suger. Jag behöver hans klokskap och input i frågan. Jag har berättat det för några utvalda,bland annat J, F’s son,  men i övrigt knipit käft.

Främst har jag inte velat prata så mycket om det för att jag inte känner mig särskilt självsäker i frågan. Om jag inte får jobbet vill jag inte ha en massa spekulationer om varför osv. Det finns en hel del som talar för att jag ska kunna få det, men också en del som talar för att jag inte ska det. Tex den här grejen att jag förhoppningsvis bara kan ha jobbet i ca sex månader innan jag går hem och är föräldraledig, men sånt kan man jobba runt. Vi får se, helt enkelt.

Idag hade vi ju APT, och vid ett tillfälle skojade jag lite med vår specialpedagog och kallade henne för ”tantaluring”. Helt kärleksfullt såklart, jag avgudar den tanten! Då skojar hon tillbaka och säger att jag ska akta mig, annars ska hon ”sluta argumentera för mig!”. Jag fattade aldrig riktigt vad hon menade, och vi blev avbrutna när det kom människor och ville prata med oss, så jag tänkte inte så mycket på det förrän jag kom hem. Nu är jag ganska säker på att hon menade att hon lobbar för att jag ska få tjänsten… Jag kan för mitt liv inte begripa vad hon annars skulle mena.

OM det är så, så har mina chanser ändå ökat lite. Jag kommer ju fortfarande få argumentera för mig själv på en intervju, såklart (och det är här jag behöver F…), men jag vet ändå att jag har en ganska stark kraft i min ringhörna. Det känns faktiskt väldigt bra! Jag känner att jag behöver någon i min ringhörna…

Sen hänger ju ganska mycket på vilka andra sökanden det finns. Tjänsten ligger ute, och ansökningstiden går ut den 25e, så vi får se! Jag får ju såklart inget veta, eftersom jag är sökande till tjänsten =) I normala fall skulle vi få löpande rapporter och läsa alla ansökningar.

Och apropå nya tjänster så pratade jag med J idag, och han berättar att han fått (som jag fattade det) en fast anställning på ”grannförskolan” som hör till vår organisation. Så SJUKT roligt! Nu är det ganska exakt ett år sedan jag rekryterade honom som vikarie, och så har han fått fast jobb om jag fattade honom rätt! (Jag kunde inte fråga så mycket, mitt barn drog…) Så sjukt stolt! Han är så himla värd det, jag har stöttat honom från dag ett och trott att han kan fixa det, och det gjorde han ju bevisligen! För ganska exakt ett år sedan fick han en flaska bubbel för att han klarade körkortet, nu är det nog dags för en till känner jag.

Nu mina vänner, tar jag min uttråkade hund och går och sover!

Det gick bra!

Jag överlevde samtalet! Chefen höll med om min egen bedömning, och så fick jag lite beröm också. Plus en tusenlapp mer i lön. Jag kan inte vara annat än nöjd! Dessutom fick jag lite hintar om vad jag kan utveckla, både hos mig själv och i verksamheten. Jag säger hintar, för chefen räknar inte riktigt med mig i verksamheten just nu eftersom jag har ett så speciellt uppdrag med ETT enda barn, men jag tror jag kan tjuvstarta ändå 😉

Dessutom valde jag att berätta för min chef att jag planerar att bli gravid. Även fast jag inte ens FÖRSÖKT ännu så ingenting är ju självklart, så kände jag att jag vill berätta vad jag planerar.

Min chef är ju inte en anonym person som sitter på ett kommunalkontor någonstans. Hon är ju ute i verksamheten, vi ses minst en gång i veckan och har mail och telefonkontakt ofta, ibland dagligen. Hon är engagerad och intresserad. Dessutom är hon rak och ärlig mot oss, och jag känner att hon förtjänar att jag är likadan mot henne. Hon har redan nu ett pussel att lägga 2018 (med 7 förskolor och en ny som öppnar och ev ska ingå i vår organisation är det en del anställda att hantera), och om det eventuellt kommer saknas ytterligare en bit tycker jag att hon ska få veta det i förväg.

Först såg hon ut som en fågelholk. Jag har aldrig sett min chef svarslös, så det var lite roligt 😉 Sen pratade vi lite om processen, var jag befann mig nu, om regler gällande ålder osv en stund. Till sist frågade hon om mina kollegor vet om det, och jag svarade att alla utom hon har vetat länge *S* Utan stödet från mina kollegor hade jag inte kunnat åka till sjukhuset en gång i veckan (känns det som) mitt under arbetstid, så jag är glad att jag inte haft problem med att prata om det så öppet. Det roligaste var att min chef blev så glad att jag berättade. Säkert delvis på grund av ovan nämnda pussel, men jag fick intrycket att hon var genuint intresserad som MÄNNISKA, snarare än chef. Hon tackade för att hon fått veta och sa att hon gärna blev inkluderad i processen. Det känns bra. Jag känner att jag har stöd från alla håll och kanter nu, det finns liksom INGEN friktion bland mina vänner och bekanta och det känns otroligt skönt.

Haha, en mamma på jobbet som jag har rätt bra kontakt med är ju så rolig. Jag berättade för henne om var jag befann mig i processen, och så kom vi lite in på det där med barnvakt osv, och hon är så skön! Hon säger direkt ”Jag kan ta hand om den, du har ju tagit hand om mina så ofta!” Haha, jojo, det är mitt jobb 😉

Överlag kändes gårdagen som en väldigt bra dag, många saker liksom löste sig av sig själv nästan!

Well hello there Mr. Jetlag…

Johorå. Runt 01 somnade jag, och kl 04,45 vaknade jag, och kände direkt att kroppen var klar med det där att sova. Klarvaken och sprängande huvudvärk.

Just nu känns det ok. Jag har fått kliva upp, ta på pyjamas (jag gör ofta saker lite baklänges, sova naken ftw!) och sköljt ner en ipren med en hink kaffe ur min nya australienmugg. Det kommer inte kännas ett dugg bra om några timmar, när min kropp inser att den bara sovit fyra timmar, och inte kommer få sova mer dom närmsta 14 timmarna. När jag la in min semester tyckte jag att det skulle kännas lite fånigt att ha semester HELA den här veckan, när jag kom hem på tisdagen. Just nu kan jag ju säga att det hade varit ett jävla smart drag att vara ledig tills sömnen styrt upp sig lite mer.

Men, nu ska jag hinka i mig resten av kaffet och ta en dusch. Trots att jag kommer vara jättetrött, och trots att jag har en hysteriskt lång dag framför mig, så är jag rätt peppad på att ta tag i mitt nya uppdrag på jobbet. Jag kommer i princip bara jobba med ett barn istället för 23, och det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig!

Ikväll kommer lilla hunden hem också! Hoppas jag kan muta F till att stanna och ta en kopp kaffe när han lämnar det lilla djuret, jag känner att jag saknar honom fasen lite! Det gick bra en månad, sen började jag sakna folk som befann sig på andra sidan jorden. Frodis har jag en date med på Lördag, och jag hoppas kunna snabbträffa T idag, och sen boka in en längre date med henne framöver. Vi har ju det konstanta problemet med våra scheman, och nu när jag slutar 16,45 i princip varje dag blir det inte lättare… Sen är det bara E kvar, och jag ska kolla med F om vi inte kan hitta på något nästa gång jag har en tidig måndag.

Oh well, mot duschen!

Ändå ett positivt avslut.

Om vi ska sammanfatta året 2016 lite i förskott så kan man väl säga att det genomsnittliga betyget blir rätt dåligt… Visst har det funnits positiva saker också, jag har ju bland annat fått lära känna lite nya människor, och lärt känna några som slank in på slutet av 2015 väldigt mycket bättre, och det har ju varit övervägande positivt. Även det som INTE har varit positivt har utvecklat mig som människa, och lärt mig både hur jag VILL vara, och hur jag INTE vill vara. Som det där memet säger: What doesn’t kill you gives you really unhealthy coping mechanisms… Med reservation för stavning på sista ordet där, jag ORKAR inte googla. (Eller ärligt, börjar jag googla quotes så fastnar jag där, jag älskar google quotes…)

Either way. 2016 har överlag varit ett år när jag mått rätt ruttet mentalt, vilket lett till att jag mår rätt ruttet fysiskt (10 kilo plus, toppen för någon som gått ner 50 kilo…) vilket i sin tur givetvis inte gör att jag känner mig MER NÖJD med mig själv. Just nu skulle det vara rätt schysst att hitta den där semi-positiva människan jag (ätit upp…) känner att jag kan vara ibland. Jag hyser visst hopp till semestern, faktiskt. Inte bara för att få vara ledig, utan mer den meditativa känslan av en buschwalk. Den fysiska distansen till exakt ALLT som gör att huvudet snurrar. Att inte ”behöva” ha F som snuttefilt, för att han är den/det enda som saktar ner det där snurrandet i min vardag…

what-doesnt-kill-you

Men, either way. Igen. Jag nämnde ju häromdagen att jag luftat lite med vår specialpedagog, som sa att hon skulle ”göra en blockad!”. Jag fick intrycket av att den blockaden skulle ske efter min semester, men icke. Det tog en dag. Idag kom min chef förbi och pratade lite, och innan hon gått hade jag fått nya arbetsuppgifter och nytt schema. Helst ville hon ge mig nytt schema from måndag, men jag sa ”Jag ska fika med E på tisdag, det är INTE förhandlingsbart!”, och det förstod hon. Så för min vikarie börjar det nya schemat och våra nya arbetsuppgifter på onsdag, när jag går på semester.

Det känns väldigt bra, faktiskt. Det kom ju lite plötsligt på även om jag visste om att det skulle ske, men det känns bara positivt. Jag tror att det är bra för mig som person, och definitivt för mitt välmående. Att få ett break från det som upplevts som negativt, och samtidigt göra nytta. Chefen sa också att ”vi har sett att du gör ett väldigt,  VÄLDIGT bra jobb med…”, och trots att det känns som om hon liksom betonade det för mycket så känns det såklart bra med lite positiv feedback.

Nu känner jag att jag är på banan inför det nya året. Jag vet exakt vad min uppgift är. Vilket ansvar jag har. Jag ska strax skicka ett mail till specialpedagogen, så hon kan hjälpa mig med vad mitt MÅL är, så jag kan klura på hur jag ska komma dit under semestern. När jag säger att jag tror att nästa år kommer bli lite bättre så är jag inte sådär klyschigt klämkäck, utan jag tror på riktigt att allt kommer kännas mycket mer positivt. IDAG känns allt mer positivt, och jag känner lite glädje inför min arbetsuppgift igen. Jag kommer också i större grad kunna reglera sånt som gör mig stressad i arbetet, vilket givetvis är positivt.

Två saker fick chefen lova innan jag tackade ja. 1, att mitt ansvar som Unikum/IT-ansvarig var oförändrat, för det är ett uppdrag jag verkligen stimuleras av. 2, att jag fortfarande ska kunna åka och bada/åka till lek och bus med E och F ibland. Mitt nya schema kommer vara 7,30-16 eller 8,15-16,30, inga tidiga eller sena dagar. I det schemat ryms inga bad eller besök på lek och bus med E och F.

Chefen ville ändå korta av några dagar så att jag ska jobba 38,5 timmar på schema och ha 1,5 timme i veckan i tjänstemannatid för tex planering eller APT, så det var inga problem att få igenom det kravet. ”När brukar ni göra såna saker då?” Tja, en vardag mitt i veckan! Det slutade med att jag fick en måndag, en torsdag och en fredag, på rullande treveckors schema. Jag är nöjd. Jag tror uppriktigt att jag kommer må mycket bättre av det här. Sen får vi ju se när det här uppdraget är över efter sommaren, för då återgår jag i ”normal tjänst” och då gäller det ju att jag kan deala med det som stressar mig. Men jag är faktiskt inte oroad, jag ser positivt på framtiden. Mitt största stressmoment försvinner medan jag är på semester, och jag känner att det som är kvar är hanterbart.

För mig är just den senaste tidens oklarheter det som stressar mig, bland annat. Vem gör egentligen vad, och när? Jag är nog en smula autistisk, för jag behöver veta exakt vad som händer när, för att deala med det på ett rimligt sätt. Det har varit rörigt i höst, och det har stressat mig in absurdum. Tydlighet. Det mår jag bra av. Jag tar på mig för mycket ansvar annars, och stressas av saker som inte är MINA att stressas av. Jag HAR för stor ansvarskänsla, och en oförmåga att släppa saker jag upplever som ett problem.

Och ska jag fortsätta vara så här positiv så fick jag fakking GODKÄNT i kursen jag läst i höst. Betyget ramlade in idag, så där lagom före semestern, så nu kan jag släppa det också och klappa mig själv på axeln för att jag fixade det! Mycket stress, en hel del frustration, lite tårar i telefonen med chefen, men det gav resultat. Jag blev godkänd utan kompletteringar. Det är exakt allt jag kunde begära. Nu är det verkligen SEMESTER snart, och jag går på den med en känsla av att allt kommer bli riktigt bra!

The sum of all crappy things…

För att vara den dag det varit måste jag säga att jag ändå tycker att det gått ovanligt bra. Jag slutade ju tidigt, vilket innebar att jag fick gå ifrån gruppen redan 14,30. Gick och köpte mat på Saigon-det enda positiva med såna här dagar! Hade mina sista två utvecklingssamtal, båda gick bra och det var inga konstigheter, så nu kan jag lägga DET ansvaret bakom mig. Oväntat smidigt har det gått, ingen har bytt tid och alla har kommit! Dessutom har jag fått in ytterligare tre föräldrar i Unikum, löjligt nöjd.

Överlevde den förbannade APTn. Det var inte kul, men det gick att överleva trots att jag blir en smula aggressiv av skenheliga människor som sätter upp en så JÄVLA fin fasad, och sen snackar skit bakom ryggen.

Cyklade hem i ösregn efter 12,5 timme på jobbet och var sjöblöt när jag kom hem… Jag brukar stanna hemma och lämna cykeln och väskan innan jag hämtar lilla hunden hos hans andra familj eftersom det är så tungt att släpa på, och idag fick jag byta kläder också för jag var sjöblöt.

När jag väl kom till F tyckte lilla hunden inte att det var så himla petnoga, det där med att gå hem. Han tyckte att han kunde få ligga kvar i soffan med E istället, nu när han ändå varit där ett dygn! Jag fick intrycket att alla var väldigt avslappnade. Jag vet iofs inte var Elsakatten var, hon kanske flyttat hemifrån eller stängt in sig själv någonstans, men idag var inte lilla hunden begränsad till kontoret som han brukar vara (Han valde dock att vara där, med sin bästis E) utan han kunde ströva fritt. Han brukar vara begränsad just för att Elsakatten ska få lugn och ro, men nu verkade det som sagt som om allt VAR väldigt fridfullt i det F-sonska hemmet!

Det gör mig i så fall väldigt glad! Jag vill ju inte att någon, varesig familjen F eller Elsakatten, ska känna att det är ett besvär att ha lilla hunden där (när jag nu ska dumpa honom där i 1,5 månad…), så det känns ju skönt att han har ramlat in i sin vanliga gubb-lunk som han har hemma, trots att det är barn och katter i hemmet. Jag blir så tillfreds! Ju mindre friktioner det finns mellan den Södermanska och den F-sonska familjen desto gladare blir jag, eftersom jag tycker väldigt mycket om dom och vill spendera tid tillsammans utan att det ska vara något slags PROJEKT. Kravlöst och enkelt, hans barn och mina barn. Friktionsfritt. Men som sagt, jag vet ju inte om Elsakatten flyttat hemifrån. Hon kanske sa FUCK THIS SHIT och drog *S*

Det enda som möjligen suger en smula med dagen är att jag tycks ha fått en utomjordisk UVI. Jag har så sjukt ont, och är typ inkontinent… Jag får ju ringa vårdcentralen i morgon, men LYCKA TILL att få en tid inom en vecka-som passar med mina arbetstider… Jag har ju 30 minuter till och från jobbet, att ta det mitt i arbetsdagen är inte riktigt ett alternativ… Men men, wishful thinking and all that… Måste jag så måste jag ju, det får ju bara lösa sig, även om jag inte vet hur.

Att vara en planerande individ…

Den som hängt här ett tag vet nog att det inte finns någonting som får mig att må bättre än att planera, budgetera och organisera… Möjligen med undantag av att hänga med F, men kunde jag inte planera eller budgetera skulle nog inte ens hans lugn få ner mig på jorden. No way. Det är klart det är en kontrollgrej. Man kontrollerar det man kan för att kunna deala med det man inte kan kontrollera! Come what may, nu har jag gjort allt jag kan.

Igår insåg jag att jag missat en mycket viktig detalj i min noggrant uträknade plan. En MYCKET viktig detalj. Den stjälpte hela planen, kan man säga. Man behöver inte vara ett geni för att klura ut att jag fick ett smärre ångestanfall och tänkte ”det kommer inte gå, det är kört!”, hyperventilerade en smula och försökte få tag på F, som givetvis är för upptagen för att svara (Vilket jag försöker stenhårt att inte irritera mig på. Går sådär.).

Jag hade en del att göra igår när jag kom hem, för att underlätta mitt liv dom närmsta dagarna, men jag orkade inte. Istället blev det att jag satte mig och googlade, fick ännu mer ångest, räknade och budgeterade och började känna en annalkande migrän…

Då råkade jag messa M. Hon har koll på exakt varenda regel i världen, så jag tänkte att hon kanske känner till något jag inte känner till. Det gjorde hon inte, det var exakt så som jag befarade, men hon hade en del annat att säga som lyfte planen en smula. Sen svarade R på ett inlägg jag skrivit på facebook. Jag skrev inte tydligt vad jag planerade och hade ångest över, men han vet sedan tidigare. Han sa snälla saker, men det mest relevanta som kom fram i den diskussionen, för halva mitt facebookflöde hängde på när dom fattade vad det handlade om, var fakta som jag faktiskt inte kände till.

Så i slutet av kvällen hade jag en ny plan, en ny budget och betydligt mindre ångest. Nu kommer jag räkna på den budgeten ett par varv till, och plocka bort en del faktorer för att se hur planen står sig om dom skiter sig, men på det hela taget känner jag mig trygg med att jo, det går. Det GÅR faktiskt. Och jag kan dessutom släppa ångesten över att det går för fort. Nu kan det gå hur fort som helst, faktiskt.

Att det sen finns andra saker som gör att jag kanske gärna skulle vänta ett tag är inte relevant. För jag kan inte gå och vänta, och hoppas att något slags mirakel ska ske medan jag blir gammal… Det får bli som det blir med den saken-om det blir något med den saken, vilket jag betvivlar.

I pappren jag fick från fertilitetsenheten står det lite snyggt att ”Så om kvinnan närmar sig 40 är det viktigt att vidta åtgärder snabbt!”. Tack. Nu känns det bättre…

Nu har jag sovit gott och pluggat lite-men inte tillräckligt. Jag kommer få sitta ikväll och i helgen med det, men det fixar sig. Jag jobbar bra under press. Överväger att promenera till jobbet nu när jag har tid. Jag jobbade visst bara till 16 idag, så jag har faktiskt tid att promenera till och från jobbet utan att ha ångest för hundarna. Tror jag ska ta en liten omväg och hämta ut ett paket med böcker som Hoi har skickat till mig också. Jag gillar mina plugg-förmiddagar. Även om jag inte PLUGGAR hela tiden för att jag inte kan fokusera så länge, så känner jag att jag liksom kommer i fas av att kunna chilla ner lite. Det var nog bra av chefen att tvinga mig att ta halvdagar.

Sammelsurium…

Ja, nu kan man väl säga att höstterminen har dragit igång på riktigt, med möten och grejer hit och dit. Jag gillar det, men nästa vecka känns det som om jag knappt kommer vara på jobbet, men heller inte hemma…

På måndag behövde vikarien byta tid, för att hämta E på skolan. Svårt att säga nej till, så återigen får jag en vecka med bara sena dagar-innan det äntligen blir fredag och jag får en tidig… Då är det rätt skönt att ha en dag mitt i veckan när jag helt slipper alla konflikter och får chilla lite på skolan. Jag ser faktiskt fram mot det. Om jag nu bara hittar dit…

Nu har jag åtminstone organiserat min kalender så jag vet VAR jag ska vara, och NÄR. Nu är det bara en to do för hela veckan som saknas också, sen är jag i fas med åtminstone en vecka… Ja och så det där med att man ska hinna ta hand om barnen också. Undrar vilken lista jag skriver det på..?

Anpassning

Well, planen har ju egentligen inte ändrats, det är bara jag som har justerat mina förhoppningar, och nu måste justera dom igen till att återgå till ursprungsläget. Livet blev inte lättare utan att jag behövde anstränga mig det minsta, så nu får jag bita ihop och göra det jag gör bäst: jobba för det och vänta.

Inte för att VÄNTA är min bästa gren, det är ju det jag är sämst på i världen, men jag är van vid att mina mål kan ta tid att uppnå, och är ganska bra på att bli bekväm i det. Det var lite det som hände inatt. Jag var inställd på att vänta, och reglerna ändrades så att jag egentligen inte måste vänta, och då vill jag ju köra direkt, men om jag tänker rationellt så kan jag inte det. Jag är lika delar trygg med att det kommer bli ”sen”, som otålig över att det inte kan bli nu. Hade jag bestämt mig för NU, så hade jag blivit livrädd, jag har inte anpassat mig till den tanken ännu. Sen blir bra.

Hur det nu än är så måste jag kämpa lite mer för mitt mål. Det gör att det passar ännu bättre för mig att plugga nu i höst, istället för i vår. Ju snabbare jag blir klar desto snabbare når jag mina mål i privatlivet. Jag fick antagningsbeskedet i morse kl 0500, och börjar redan om en vecka. Snabba ryck. Så nu måste jag lösa vikariefrågan, vilket blir lite trixigt med tanke på att min bästa vikarie redan jobbar 100%

”Jag tar en öl, och du röker lite”

The saga kontinues… Jag fick till sist intyget av chefen, när vi rett ut vad det var och vilken blankett. I ungefär samma sekund blev jag avskriven från kursen, för att jag inte laddat upp dokumentet… *Suck*

Men, en kvart i telefonkö, och beskedet ”maila oss” (japp, helt seriös), så var det löst, och nu är jag återanmäld. Återstår bara att vänta på antagningsbesked och se om jag kommer in, men i teorin borde det inte vara ett problem. Nu, 1,5 vecka före kursen startar, är den fortfarande öppen för sen anmälan. Vi får se.

I morse träffade jag T som snabbast när vi möttes på jobbet. Jag såg på henne att det var något hon ville prata om, men det var så mycket annat folk där som inte har med livet att göra, så vi fick avsluta efter ett ”Jag har för mycket annat att tänka på nu, jag kan inte deala med DET DÄR också!”. ”Vi kan smsa efter jobbet!” ”Jag hatar att smsa, jag kan ringa…” ”Jag hatar att prata i telefon…” ”Jaha, men när har du rast då?” ”12” ”Jaha. Fan” Det klaffar sällan för oss sen hon bytte arbetsplats! Förr sågs vi en kort stund exakt varje dag.

Hur det nu än var så ringde hon ikväll, och jag sa att ”Jag tar en öl, så röker du lite, och jag lyssnar”, och så blev det. Vi la på med ett ”Ja men vad skönt, då kan jag släppa DET iaf, då var det bara resten kvar, men du har faktiskt rätt där med…” och så tror jag alla mår lite bättre. Hon för att hon fått älta, jag för att jag fick dricka en mellanöl 😉 Nej, kanske mest för att jag kunde få henne att slappna av lite och släppa EN ångest hon bar runt på.

Man hinner avhandla en hel del på en timme, vi gick från att hata män, till sociala relationer, till att jobba 12-timmarspass, till o-ordning och hamsterbeteende, till löneutveckling och intresseområden. Det är ju så i vår bransch att man måste göra något UTÖVER att vara bra med barnen för att höja sin lön, och har man då inga direkta intresseområden som är relevanta blir det svårt. Jag hade ju bara tur att den här IT-grejen blev helt ledig, och att jag råkar tycka att IT och teknik är sjukt roligt, även om jag inte kan så mycket. Hur lite jag än kan, så kan jag mer än alla andra. Om två veckor ska jag lära en kollega att logga in på en webbportal… Jag skojar inte. Men för mig är det ju bra. Att ha huvudansvar för IT och IKT för SJU(!) förskolor är ett jättebra sätt att höja sin lön.

Själv googlar jag programmering för fullt, och försöker klura ut hur vi ska få in robotar i barnens intressen. Idag satte jag upp iPaden som ”dokumentkamera”, och det hela slutade med att barnen hade dockteater framför den. Sjukt kul! Jag vill att barnen ska använda iPaden mer, men inte till att sitta och dum-glo på spel, utan till något kreativt. Typ programmera robotar, eller dockteater. SOM jag önskar att jag kunde lägga ut det jag filmade, när dom upptäckte att dom kunde leka framför kameran! Eller hen som försökte gömma sig för kameran, för att ”Den ska inte ta mig!”

Sjukt kul. Jag gillar verkligen att jobba med IT-grejer, speciellt människor som jobbar med barn har så många fördomar om att det bara handlar om att man sätter dom framför youtube. Det gör man ju ibland, och det har sitt värde, men det handlar ju inte BARA om det. Det handlar ju om så mycket mer.

Genom att programmera robotar lär sig barnen samarbete, riktningsbestämmelse, turordning, att vara tydlig i att GE instruktioner, och hur viktigt tydlighet är när man FÅR instruktioner, utöver språkutveckling och matematik och fan och hans moster. Det är värdefullt! Plus att vi lever i ett samhälle där IT och teknik blir mer och mer relevant, man kan ju knappt leva utan att kunna hantera ett tangentbord. (Sa hon, vis av erfarenheten att hon har kollegor som behöver hjälp med att logga in på webbportaler, eller skicka mail…)

Jag gillar det här, jag älskar IT och teknik, och hade riktigt mycket tur att just det området blev ledigt, så jag kunde ta ett rejält karriärkliv framåt! Sen att jag får jobba olika, det är en annan sak. Jag kan programmera robotar, och under tiden lära mina kollegor att skicka mail. Förr eller senare är det någon som hakar på, och då är det viktigt att jag kan MER, och kan inspirera.

Men nu ska jag inspirera mig själv till att gå i säng. (Snart iaf, jag VILL inte, jag vill googla på puppet pals) I morgon ska jag till läkaren och få se om jag är döende eller inte. Äntligen, har bara väntat två månader.

Ingentinget före alltinget

Jag borde ha köpt hundmat idag, men jag sket i det. Jag sket i exakt allt, och satte mig i soffan hela dagen. 14 timmar stickande och tv-serietittande. Jag skojade inte när jag sa att jag brukade tillbringa hela dagarna framför datorn, även om jag just idag använde den som ”dvd-spelare”. Det var hur som helst skönt att bara sitta, sticka och slötitta på en tv-serie. Eller två, den första tog slut… Inte ens tänka en vettig tanke. Välbehövligt.

I morgon drar den sista sommarveckan igång, och det ska bli så skönt när den är över. När arbetslivet återfår lite struktur, barnen är på sina avdelningar, grejerna är där dom ska vara, och man har lite att TA TAG I om dagarna. Saker att planera, problem att lösa, aktiviteter att styra runt, möten att gå på. Inte bara gå omkring och lalla.

Jag ser verkligen fram mot hösten, det ska bli riktigt roligt med en ny termin. Dels för att jag fått utökat ansvar och numera är IT- och IKT-ansvarig för alla sju förskolorna, och ska försöka göra något vettigt av det (med kollegor som med svårighet kan läsa sin mail, jag får verkligen börja från grunden), och dels för att vi har fått en tydligare struktur att arbeta efter/med. Mallar och shit, jag mår bra av sånt!

På IKT-sidan tror jag (eller planerar jag) att vi ska jobba lite med programmering i höst. Jag har sett en sjukt kul robot jag vill köpa in, men för att kunna motivera det ska barnen få börja med att programmera varandra. Förutom att det känns sjukt roligt ser jag mängder med pedagogiska fördelar. Förmågan att/nyttan av att vara tydlig, lära sig följa och ge instruktioner, vad som händer om man inte är tydlig i sina kommandon. ”Du ska gå DIT” fungerar sådär på en robot.

Och så allt det vanliga, matematik, lägesord, riktningsanvisningar. Och allt det ryms inom IT/IKT. Dessutom kan jag nog få in det i vårt tema: Kroppens sinnen. Att uppleva programmeringen med hela sin kropp. Som sagt, jag är SJUKT peppad på hösten, och behöver sätta mig ner och googla lite mer på det här så jag får en plan. Man kanske skulle börja med att göra det på ett papper? Som ett spel. Och sen flytta ut det i 3D. Det är nog lättare för barnen att förstå konceptet då!

Men först ska jag överleva sista sommarveckan. Förutsatt att vikarien vill (och det gissar jag att han vill när han nu avbryter sin semester) så kommer jag gå hem tidigare på fredag, och ta långhelg. Veckan efter kör vi igång direkt med inskolningar och shit, och det kommer vara så rörigt. Jag hatar rörigt! Vi kommer inte vara igång med riktig verksamhet förrän tidigast veckan efter, om ens då, och det stör mig.

Men men, en vecka i taget, och även om vädret säger annat så är det sommar i en vecka till.