Etikettarkiv: Hjälp!

Viktigt meddelande till allmänheten

Tydligen är denna bloggerska en sån som får ligga helt plötsligt. Fråga inte hur det gick till, men jag tänker inte ifrågasätta något.

Det var bara det, över och ut.

(Alltså, fråga inte ens hur komplicerat det är, jag orkar inte ens tänka på det, jag bara passar på att roa mig en stund medan det varar… Akvariemannen varde hans namn. From nu)

Bring me back…

Jag vaknade, pigg och utvilad (vi återkommer kanske till det senare idag) till meddelandet här nedan. Det låter ganska exakt hur roligt som helst, så jag är game!

Denne bög-vän lärde Frodis känna på samma fest som jag lärde känna F, snacka om bra fest! (Jag höll också på att få en smäll på käften på samma fest, men noga då…)

Nu måste jag bara klura ut vad fasen jag ska ha PÅ mig?!? Jag måste nog inventera vännernas tillgångar här, för jag har INGENTING 80-talsinspirerat! Utom örhängen och möjligen en kjol…

Ner på stan för att luncha med Frodis och fundera närmare på saken!

Genomtänkt. Tror jag?

Nu händer det väldigt snabbt känner jag. När jag var hos läkaren i Onsdags sa hon att jag troligen inte skulle få en tid hos kuratorn förrän i Mars. ”KANSKE mot slutet av februari, om hon hinner jobba undan…”

Men så ringde telefonen idag när jag var på jobbet, och när jag lyssnade av röstbrevlådan var det kuratorn som ville bok en tid. Nästa vecka.

Läkaren sa också att när jag väl träffat kuratorn kunde vi inseminera på nästa ägglossning. Jag har ägglossning vecka åtta nästa gång. Nu vet jag ju inte om dom kanske tycker att en vecka är lite väl snabbt marscherat, men så sa läkaren, så vi får se!

I den här ”resan” (GUD vad jag avskyr den floskeln, ”Min stora resa”…) är det den som är intresserad av att få veta, och närmast sörjande (som inte har något val) som får uppdateringar (Ja, och så ni då, men jag gissar att ni kommer hit av en anledning…), så när jag fick lite tid över gick jag in i köket på jobbet och berättade för kock nr två (Inte den jag normalt kallar kocken, mao. Solklart) om det senaste. Hon tittade på mig och sa efter en stund ”Har du tänkt igenom det här nu??”.

Det undrar jag med. Både i morse och efter samtalet med kuratorn fick jag något slags svindelkänsla och drabbades av en ”vad fan håller jag PÅ MED-känsla”. Mild panik. HAR jag tänkt igenom det här?? Fast jag tror nog jag har det. Jag VILL, och nu är liksom den bästa tiden. Det kanske kommer en bättre tid, och då kanske jag är för gammal, så nu ÄR den bästa tiden. Jag har planerat allt jag kan planera, det finns ingenting mer jag kan förbereda. Är jag inte redo nu, så kommer jag aldrig bli det. Sen kan grejer skita sig längs vägen, och det lär dom göra, men jag kan inte bli mer redo. Framför allt så är jag helt säker på att jag vill, come what may. Allt annat ordnar sig.

Men lite svindelpanik, det har man ju.

I love them kids

Det blev ingen lång dag på jobbet, det blev bara lite mer än en halv dag, jag fick åka hem… Jag är ju inte direkt i toppform just nu. Jag är sönderstressad, utarbetad, förkyld och sover dåligt. I morse kände jag mig bättre, jag hade ju ingen feber och lite snuva kan man ju leva med, så jag åkte och jobbade.

När vi hade ätit lunch och jag reser mig för att plocka undan snurrar hela världen. Jag fick hålla mig i väggen och kollegan beordrade mig att sätta mig ner så skulle hon fixa allt som skulle fixas. Sen ska barnen vila och jag ligger på golvet bredvid medan världen snurrar, och den närmast kryper nära nära, tar min hand i sin, ger mig en puss på armen och somnar. Alltså, hjärtedöden! Hur stressad jag än är älskar jag mitt jobb.

I morgon ska jag dricka vin med en mansperson jag knappt känner, så nu stressar jag över det. Vad pratar man om med vuxna män(!)niskor man knappt känner? Det brukar iofs ge sig efter lite vin, det där pratandet… Men ändå. Det kändes bättre när det var en spontan idé (Vi dricker vin ikväll!) än när det blev en plan (Jag kan inte ikväll, men gärna i morgon). Vi får kalla det en övning i personlighetsutveckling. Att lära sig prata med vuxna män(!)niskor man knappt känner.