Etikettarkiv: Graviditetshypokondri

Well, om en förkylning är ett tecken på graviditet så…

I helgen som var volonterade jag på Pride Örebro. Jag anmälde mig med den där vanliga livspaniken i bagaget… Ni vet, ”NÅGOT MÅSTE FÖRÄNDRAS!!! Livet måste vara mer än så här!” Och ska något förändras så måste NÅGOT FÖRÄNDRAS. Så, jag anmälde mig som volontär till pride.

Ungefär 22 gånger var jag nära att backa ur. Speciellt under första paradgrupps-mötet, som var så OHYGGLIGT obekvämt. Dom ansvariga kom lite efter oss andra sort of, så tio personer som aldrig träffats satt KNÄPPTYSTA och gjorde allt utom se på varandra. Det var så tyst att man kunde höra folk svälja. SJUKT obekvämt.

Men jag backade inte ur, och till sist är jag riktigt glad för det. Jag hade skitkul! Direkt på morgonkvisten i lördags möttes vi och första uppgiften blev att googla oss till hur man gör en ballong-båge. Det visade sig att jag är ett geni när det gäller att göra det, och sen rullade det bara på. 156 ballonger och en båge senare var vi rätt sammansvetsade trots att vi inte känner varandra, och det var rätt trivsamt.

På eftermiddagen bytte jag uppgifter och gick iväg till paradgruppen för att styra med paraden. Fler ballonger skulle blåsas upp, en lastbil och en bärgarbil skulle pyntas, och ungefär 7000 personer skulle vallas genom stan av tio volontärer, tio vakter och fyra poliser. Några volontärer skulle ansvara för varsin sektion. Två per sektion. Jag skulle ”flyta runt” och gå runt hela paraden och kolla så att allt funkade. Men med ungefär tre minuters förvarning fick jag hoppa in och ta en sektion. Själv. Tydligen hade båda dom personerna som skulle ansvara för den sektionen liksom gått upp i rök…

Nu var det inget större problem, trots att jag är rätt säker på att min sektion var på fel ställe i paraden, eftersom ingen styrt upp att dom stod på rätt ställe. Jag gick med tantaluringarna från Ängens vårdcentral, och dom var inte särskilt besvärliga att hålla rätt på *S* Dom såg lite yrsliga ut mot slutet, eftersom dom bar på en tung jäkla banner, men dom höll ut till slutet och jag fick bara jaga på dom lite mellan varven. Krakarna… Att gå i paraden är ingen slö-göra, man får fasen hålla lite tempo så att det inte blir luckor.

Framför oss gick lite studenter och småglin som tydligen jobbar på Ritz, och DÄR har ni ett gäng som var helvirriga… Vid ett tillfälle fick jag springa iväg och fösa ihop dom, för dom gick åt ett helt annat håll än paraden. Jeezuz! ”Håll till höger!” ”Jaaa då…” *Vimsar iväg i mötande körfält* Herregud.

Efter paraden åkte jag hem, helt slut. På söndagen var det städning på volontärsschemat, och jag fick lite nytta av mina nattklubbsår… När vi öppnade upp artistlogen där artisterna hade festat kvällen före sa tantaluringen som låst upp ”Åh herregud…” Äsch, sa jag, och städade hela skiten på en halvtimme. Det såg värre ut än det var, men det underlättade ju att ha lite rutin på det.

På typ två timmar hade vi städat hela backstage-volontärs-området, och så var det över. Ruskigt roligt! Jag var dock HELT ledbruten i måndags.

Igår började jag snora och fick feber, och idag kände jag mig döende när jag vaknade… Ett par nävar panodil senare överlevde jag dagen, men kanske mest för att jag slutade strax efter kl 14. Nu känner jag mig piggare, jag har ingen feber längre, så jag hyser hopp om att vara helt ok till i morgon när jag börjar sent.

Jag ska dessutom på dejt med C i morgon, så att vara sjuk är inte ett alternativ! Jag tror inte vi har setts ”på rikigt” sen i Mars. Sådär att man kan sitta ner, och PRATA med varandra, inte bara följa varandra ut på parkeringen och räkna det som umgänge…

På graviditetsfronten intet nytt. Fördelen med att jag varit rätt upptagen är att jag inte riktigt haft tid att fokusera på det heller. Jag vet i ärlighetens namn inte ens hur många dagar det är kvar till beräknad mens. Sist jag kollade var det elva dagar, men jag minns inte när det var. Men med tanke på att det är onsdag i morgon så lär det ju vara ungefär en vecka. Lite mer kanske.

Jag känner ingenting i kroppen, förutom att jag just ikväll blev OHYGGLIGT kissnödig. Jag kissar exakt hela tiden. Men, mentalt känner jag mig rätt gravid. Lite sådär som jag FÖRESTÄLLER mig att det kan kännas. Lite småmysigt, ganska avslappnat, och som om jag har en jättestor hemlighet. Men, jag vågar inte hoppas. Vi får se om en vecka eller så.

Det var väl ungefär vad som hänt sen sist… Återkommer med lite odlingsbloggande när jag piggnat på mig!

Förresten…

Efter att ha råkat komma emot ena bröstet med armen när jag borstade tänderna kan vi konstatera att jag HAR ont i brösten. (Konstigt, som jag petade på dom igår…)

Sen är ju frågan vad det beror på, eftersom det kan finnas fler orsaker, men jag måste väl säga att det ändå tändes ett litet litet hopp igen…

Kanske, kanske lyckades det den här gången?

”HAR jag ont i brösten, eller?”

Ja nu har jag ju det, efter att ha petat och klämt på dom hela dagen, men jag tror liksom att jag hade det redan innan…

Nu är det ju ett ganska osäkert hypotetiskt tecken eftersom jag lika gärna skulle kunna få det för att det snart är dags för mens. Jag brukar förvisso inte ha ont i brösten då-så vitt jag kan minnas. Hade jag haft det förra månaden så hade jag definitivt märkt det då.

Kanske? Men nja, jag vågar inte hoppas för mycket.

Ingen graviditetshypokondri

Nu har det förvisso bara gått tre dagar sen insemineringen, men än så länge känner jag inte av någon graviditetshypokondri.

Det drog lite i magen igår, sådär som jag har läst att det kan göra, men det gjorde det sist också.

Jag tror att det mest beror på att jag inte riktigt tror på det här försöket. Nu är det förvisso så att det MEST TROLIGT var på rätt dag vi behandlade, men det var sånt mickel med testerna tycker jag så jag är fasen inte övertygad. Jag HOPPAS såklart, men känner mig inte riktigt engagerad. Har inte köpt något tidigt test eller så, jag lär ju märka när jag får mens om ca 11 dagar.

Ju mer jag klämmer på mina bröst…

Och det gör jag HELA tiden för det är fan svårt att låta bli, desto säkrare blir jag på att dom är större. Det är inte så mycket det att dom inte ryms i BH’n, utan mer att dom inte ligger som dom brukar, rör sig som dom brukar. Det är diffust. 

Sen kan ju det bero på lite för mycket chips,  men jag är fasen sugen på att ändå ta det där grav-testet på söndag. 

The graviditetshypokondri is strong in this one…

Pratade med en facebookvän/irl-bekant igår kväll om det här med att försöka bli gravid. Hen har förvisso partner, men dom går igenom samma process med ägglossningstest som ska tas, dagar som ska prickas av, och den evinnerliga väntan. Det är oerhört tröttsamt att det är så många moment inblandade när man har en eller annan svårighet. Min svårighet är ju avsaknad av penis i livet, men oavsett. Tröttsamt. Minsta möjliga marginal, kommer mensen en dag sent eller tidigt blir det kanske inget. Man blir ju knäpp.

Hen och hens partner (Det här är ju inte min historia att berätta, ergo anonymiseringen) ska också testa i helgen, men känner sig inte så optimistiska pga omständigheter. Jag vacklar lite och vet inte om jag vågar testa i helgen, eller om jag ska vänta till typ tisdag…

Jag har inte känt mig så jättehypokondrisk senaste två dagarna, därav att jag inte riktigt tror att jag är gravid. Det enda som jag nästan tror är på riktigt är att det känns som om brösten blivit större. Jag kan inte se någon skillnad, men det känns som om dom har svårt att få plats bra i kläderna senaste dagarna. Å andra sidan, jag har varit rätt duktig på att inbilla mig saker dom senaste fem dagarna =) (Eller vänta nu, det är fredag idag? Då är det väl dag sju idag? Eller räknar jag inseminationsdagen som dag ett? Nä, lördagen måste ju vara dag ett! Så, dag sex idag då.)

Som sagt, jag vet inte om jag vågar testa på söndag. Det är ju verkligen första dagen som det SKA kunna visa ett resultat, OM min tes om att sen ägglossning=sen mens stämmer. Ju längre jag väntar desto troligare att jag får ett korrekt resultat-oavsett vilket det är.

Å andra sidan, visar testet negativt och jag inte får mens så har jag ju ett test till jag ska ta. Det är väl kanske mer att jag inte vill få hoppet krossat =)

Men äh, jag kanske testar på söndag? Som sagt, i värsta fall blir jag ledsen i onödan, och det är ju ingen katastrof, jag har ju fem försök kvar, nästa om ca tre veckor (vilket iofs känns som en EVIGHET)

Nu ska jag strax ta mina bångstyriga bröst och åka och jobba. ÄNTLIGEN en tidig dag!