Etikettarkiv: Gravid

Bulan, fläsk och hormoner

Ja som sagt, en hel del mat är det ju som format den där siluetten, men det känns ju rätt fint att ha något annat att skylla på iaf 😉

Att jag bara är i tionde veckan behöver ju ingen veta… 😉

Men som sagt, mycket av det där har dykt upp senaste veckorna (Återigen, har inte kunnat ha mina byxor sen vecka SEX…), så det är nog till största delen svullnad pga hormoner, eftersom jag inte gått upp radikalt i vikt. Men ändå. Nu börjar det nästan kännas lite mysigt att vara gravid. ÄNTLIGEN!

Ojdå…

Jag råkade visst köpa en barnvagn. Till.

Den som har hängt med här ett tag vet ju att den första vagnen står inne i mitt ”psykosrum” sedan tidigt i somras (Och den är betald och klar om två veckor, så det var jävligt smart, för den kostade rätt många tusen!), och att jag var en smula ivrig och råkade köpa en tvillingvagn för att jag läste slarvigt… Nu gör inte det så mycket. Den var för stor och bökig att skicka tillbaka, så jag sa fuck it, då ryms hunden också. Men, det i kombination med att det är en ultrasmart multisportsvagn som jag kan göra allt från jogga till åka skidor med, gör att den är ganska STOR. Så jag kände att jag behövde en mindre, smidig vagn som jag kan ha om jag bara ska typ ner på stan och gå i affärer eller liknande, och inte orkar släpa på rymdskeppet…

Jag hade först tänkt köpa en begagnad liggvagn till billigast möjliga pris eftersom jag bara ska ha den som extravagn, men nu satte jag mig ner och slösurfade medan jag åt frukost och hittade en jättebillig sitt/liggvagn för strax under samma summa som jag var villig att betala för en begagnad. Perfekt! Två i ett, och jag slipper jiddra med att leta annonser, ta kontakt med säljare och åka buss för att HÄMTA skiten.

Den observante läsaren noterar att detta INTE är en tvillingvagn, så nu har jag en av varje… 😉 Oklart vad jag hoppas på. Två bebisar så jag inte ser ut som en idiot som har en tvillingvagn, eller en, så att den jag köpt nu passar 😉 Äh, man kan säkert knö ner två. Eller sälja vagnen…

Oavsett så känner jag att jag skulle behöva rensa lite mer i förrådet, så jag får plats med alla mina vagnar…

”Nää, det syns nog inget!”

Nej, själva Bulan kanske inte gör att jag ser mer gravid ut, men hormonsvullnaden har definitivt gjort sitt, det är bara att inse.

Idag träffade jag en förälder jag haft kontakt med länge, hens barn har gått på min förskola i tre år nu och med undantag för en termin har barnet varit på min avdelning så vi har träffats ofta. På senaste tiden har det varit den andra föräldern som hämtat och lämnat, men idag kom denne person och hämtade. Tittade på mig i ungefär en sekund, och sa ”Är du gravid?”.

Haha, ja ok. Jag har förvisso inte blivit fetare, men tydligen ser jag tydligt gravid ut redan nu. Bara sisådär sju månader to go…

Eller så är det tvillingar, som Freja sa… 😉

”Nu börjar det synas lite!”

Sa vår specialpedagog igår när hon var på besök. ”Det är nog mest mat”, svarade jag. Och det är det nog. Gravidbyxorna formar fläsket till en fin gravidbula, men så här i vecka 10 tror jag inte att själva graviditeten syns så mycket. Men jag vet ju inte, jag svällde ju upp rätt snabbt, även om jag gått NER i vikt.

Jag kom förresten på kl 03 inatt att jag har ETT tecken på att jag fortfarande är gravid. Jag är fakkin’ konstant täppt i näsan. På dagen är det inget större problem, men varje natt vaknar jag och kan inte andas. Så tja, så länge jag inte kan andas är jag nog gravid ändå.

Som sagt, vecka tio from idag. Bulan har börjat skapa ett tilldelat kön, fått fingrar och vevar med både armar och ben där inne. Mysigt! Bulan är inte ens ett embryo längre, utan räknas som ett foster. Nästan ett barn. Två veckor kvar till den magiska 12-veckors gränsen, när den mest akuta risken för missfall minskar. Än så länge verkar det ju gå vägen det här!

Energi och paranoia…

Det säger väl en del om hur man mår när man känner sig helt energisk och pigg av att orka TÄNKA TANKEN att städa hemmet, och köpa rengöringsmedel… Men så var det. I lördags drabbades jag av den stora energiboosten och köpte rengöringsmedel efter att jag träffat Frodis nere på stan, shoppat lite, lunchat och gått på minijulmarknad.

Sen blev det ändå inte städat. Jag började starkt i söndags med att tvätta två maskiner tvätt, röja både köksbord och vardagsrumsbord och diska, men sen behövde jag hämta min cykel på jobbet och DÄR tog den sista energin slut. Men ändå, det är typ bara att plocka undan lite grejer och sen liksom RENGÖRA allt som är kvar, det är ju nästan hanterbart.

Jag har känt mig lite piggare sen jag skrev förra inlägget. Kanske inte PIGG, men inte döende av utmattning. Så nu är jag ju helt paranoid, och tror att Bulan dött. Det han den säkert inte, men bortsett från att jag inte blöder finns det inget som tyder på att den fortfarande finns kvar. Ingen mensvärkskänsla på länge, inget illamående, lite piggare… Brösten gör fortfarande ont, så det är väl alltid något! Det är säkert ingen fara, men man börjar ju undra… Det är ju EVIGHETER kvar till den andra Januari, när jag får se om det finns något där inne.

Jag skulle ju ångra mig i samma sekund som det hände, men LITE illa kan jag väl få må? Bara för att få veta om det liksom är några hormonförändringar i den här kroppen…

Men, om vi ska se det positivt. Om vi utgår från att Bulan lever och frodas där inne trots allt, så verkar den här skröpliga gamla kroppen ganska väl rustad för att vara gravid. Jag gissar att alla som testat motsatsen skulle tycka att det vore rena drömmen att ha en helt symptomfri graviditet. Och ja, om allt nu går vägen så gissar jag att jag kommer få min beskärda del sen. Foglossningar gissar jag kommer bli en riktig plåga, när det väl kommer.

Vi får väl se. Under tiden hoppas jag på lite illamående eller mensvärk…

Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

Jag har alltid trott att jag ska tycka om att vara gravid, men hittills har ju inte det här med att vara gravid varit särskilt roligt.

Jag har inte nämnt det för någon tidigare tror jag (Kanske för Frodis, henne brukar jag säga det mesta till men jag minns fasen inte), men jag nämnde i fredags för E och A att jag har känt ganska länge att jag inte är glad. Eller, jag VET att jag ÄR glad. Jag vill det här mer än något annat, men jag känner inte känslan. Jag känner ingen som helst glädje, fast jag vet att jag är glad. Oerhört märkligt.

Ska jag analysera lite så tror jag att det från början berodde på att jag var så oerhört rädd att något skulle hända. Jag har ju trott två gånger att jag blivit gravid, men att det sedan avbrutits innan det riktigt hunnit bli en graviditet ens, så jag var jätterädd att det skulle hända igen. Nu är jag snart i vecka nio, och även om faran är långt ifrån över så minskar ju risken markant om bara några få veckor, och Bulan verkar trivas rätt bra där inne, så jag är inte så rädd längre. Jag känner att livmodern växer, och tar för givet att det beror på att något inuti den växer. Logiskt, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kollar trosorna varje gång jag går på toa, för att se om jag blöder.

Sen tror jag att det nu kanske beror på att jag är så evinnerligt slut hela tiden… Visst, alla säger att det är helt normalt att man är helt utmattad i första trimestern och att det ofta går över i andra (så efter jul då), men är det verkligen normalt att tappa lusten att LEVA? Inte så att jag är ledsen och deprimerad och vill dö, jag orkar bara inte bry mig. Huset skulle kunna rasa ner, det skulle inte röra mig i ryggen. Det är som om jag är helt bortkopplad från mitt känsloliv. Oerhört märklig känsla. Jag vet att jag kan bli sån om jag sovit dåligt en natt, men nu är det ju hela tiden. Det är säkert för att jag är helt slut, men jag ska nog ta upp det med barnmorskan på Fredag när jag ska på inskrivningssamtal. Det KAN ju faktiskt hända att det inte alls är normalt. Vi får se.

I övrigt rullar det på. Bulan verkar som sagt trivas, och idag bokade jag tid för KUB-test. Den andra Januari ska jag göra det. Det ska bli sjukt spännande att se vad som finns där inne. Kattungar, kanske. Eller en stor fjärt. Eller tvillingar? Det kanske är därför jag är så slut och inte kan ha mina kläder sen vecka sex…

Eller så beror det sistnämnda på mina matvanor numera… Jag är som sagt HELT slut, och det märks på vad jag äter. Dvs: ingenting om det inte uppenbarar sig framför mig… Bulan säger att vi vill äta dom märkligaste saker. Idag sa Bulan att vi ville äta nudlar. På affären fanns bara såna nudlar som man tillagar genom att koka upp vatten, och sen lägga i nudlarna, men det sa Bulan att det ville vi inte alls ha! Tydligen ville vi ha såna där man häller kokande vatten i en pappmugg, och sen väntar. Här inser man ju att det inte handlar ett dugg om smak eller vad ”vi” är sugna på. Det är kroppen som vill ha föda utan att anstränga sig för fem öre. Att trycka ner knappen på vattenkokaren är max vad min kropp orkar idag, så då blev Bulan sugen på nudlar i pappmugg. Logiskt. Istället blev det en burk färdig köttfärssås. Från butiken. Med 98% konserveringsmedel. För att den var klar, och inte behövde tinas-som den jag har i frysen och som kroppen sa var äcklig.

Som sagt, än så länge är det inte så kul. Jag hoppas att jag BLIR piggare efter jul och får känna mig lite glad och engagerad igen!

Fosterdiagnostik

Alla jag pratar med, som redan har barn, säger ”Du ska tjata dig till…” följt av valfri grej. Blodprover, KUB-test, tidigt ultraljud. You name it.

Hittills måste jag säga att jag känner mig rätt väl omhändertagen av mödravården. Ingen av dom där grejerna man enligt uppgift ska tjata sig till har jag ens behövt nämna, det har bara hänt. Tom grejer jag glömt att jag ska tjata mig till… Det bara händer.

Prov för sköldkörteln tog jag vid första besöket, en vecka efter plusset. Idag var jag på info om fosterdiagnostik, där jag bland annat erbjöds KUB-test. Eller, jag erbjöds att TACKA NEJ till KUB-test, dom vill helst att man gör det. Oavsett om man gör KUB eller ej så erbjuds man (möjlighet att tacka nej till…) tidigt ultraljud i vecka 12, det vill dom också att man gör. Så alla dom där grejerna folk tydligen behöver tjata sig till för att slippa oroa sig, erbjuds jag att tacka nej till, annars ingår dom i grundkonceptet i mitt län. Smidigt.

Preggo på loppis

Idag var det ”megaloppis” i stan, så det blev en lagom aktivitet att luncha med Frodis som syntolkat lite, och sen gå där en sväng och se om det fanns något av värde.

Det var folk ÖVERALLT, och det gick knappt att varken ta sig fram eller se vad som fanns, men det mesta var skit. Mycket gammalt julpynt och sedvanligt krimskrams i drivor. Det fanns även mycket billiga bebiskläder, men trots att jag fingrade på några av dom så lyckades jag låta bli. Jag har rätt mycket redan, jag kan inventera och köpa på nästa loppis lika gärna… Såg också några fina babysitters som jag skulle kunnat köpa, men NU blev jag plötsligt akut rädd att jinxa hela skiten så jag avstod. Som sagt, det kommer fler loppisar.

Däremot spanade jag efter en större gjutjärnsgryta. Jag har ju en jättebra, men tycker att den ibland blir lite väl full och kokat över, så jag ville ha en större. För min familj bestående av EN person behöver ju laga rätt stora mängder mat… Det är sen gammalt. När vi kom till slutet hittade jag min heliga gral, ett helt långbord med gjutjärnsgrejer. Fingrade på några grytor, men bestämde mig för att avvakta av någon anledning, så vi gick vidare. När vi sen kom till SISTA bordet såg jag en till gryta, och föll pladask. Dom andra var fullt funktionsdugliga och lika stora, men den här var FIN också, så jag slog till. 300Kr var den prismärkt med, men samtidigt som jag sa ”jag tar den” sa killen ”Du får den för 250”, och så blev det =) Den är från Duka, och kostar alla gånger runt tusen spänn ny, och den ser helt ny ut faktiskt. Jag är mycket nöjd med mitt köp!

Men det här med att vara gravid… Jag är i vecka SJU (6+3) och det är redan tungt… Det är drygt sju och en halv månad kvar, och det kommer ju knappast bli lättare!

Brösten är ju ett skämt. Frodis sa ”men det är ju helt absurt!” åt det faktum att jag inte kan stänga jackan… Jag hade på mig en dunjacka idag, det var lite för varmt med min riktiga vinterjacka. Den här jackan hade jag på mig för en månad sen utan problem, men nu kan jag inte stänga den. Över magen går det, även om det är på millimetern, men över brösten finns det inte en chans. Det saknas en och en halv DECIMETER. Jag fick ta en stor och varm halsduk som täckte det området istället. På vägen till bilen mötte vi T, som skrattade och sa att hon hade en vinterjacka hemma som var för stor som jag ska få prova, och även lite andra kläder. Bland annat ett par termobyxor hon hade när hon var gravid. ”Dom har hängslen, så man kan låta dom vara öppna fram bara”, helt perfekt! Hon erbjöd sig dessutom att byta arbetskläder med mig, mina jobbkläder kommer mycket snart inte gå att stänga dom heller, och då tog jag ändå i när jag valde storlek. T har varit flitig och gått ner mycket i vikt, så hennes är för stora, så då byter vi bara. Smart! Och snällt =)

Appen erbjuder lite info, som jag redan vet iofs men det är enkelt att screen shota 😉

Checkar av trött och yr, blodtrycket verkar ha sjunkit, vilket känns märkligt när jag har MER blod nu, men jag blir lätt yr när jag reser mig upp.

Flåsig… Skojar du med mig? Nog för att Frodis tar ganska raska steg, men jag brukar kunna hålla skapligt jämnt tempo ändå. Idag flåsade jag som en nittioåring, och hade inte en chans att hänga med när hon älgade på! Vecka sju… Bara trettio plus veckor kvar då. Jag kommer ju behöva läggas in på hospis med syrgas! Jag blir typ andfådd av att kliva ur sängen, och även nu, när jag sitter helt stilla i en stol känner jag mig lite flåsig och pustig… Toppform på det här preggot.

När jag kom hem var jag helt slut och la mig och sov två timmar. Vaknade och mådde illa för att jag var hungrig… Den här bebisen är lite som den är… Jag mådde illa för att jag var hungrig, men jag kunde inte äta för att jag mådde illa! Trodde jag…

Gav maten till hunden, som mycket snart kommer vara mycket fet, och sen gick jag ut för att kissa lite med honom. Då hade grannarna ätit pizza till middag, och lagt sina kartonger utanför dörren, och vips gick illamåendet över och bebisen sa ”Ja! Pizza vill vi ha!”

Pasta med världens godaste kyckling ville den inte ha, men pizzan jag beställde för rätt dyra pengar var inga som helst problem. Inte minsta antydning till illamående då inte. Överlag verkar bebisen inte gilla pasta, jag märker att jag ofta mår illa när jag försöker äta det. Men vi får väl hoppas att den inte tänker lura i mig pizza vareviga dag bara för att jag inte ska må illa… Då är det inte bara över brösten det kommer bli trixigt att stänga jackan!

Parasiten växer-och det gör jag med…

Det är ju helt stört hur snabbt utvecklingen går med såna här små parasiter. I morgon går jag in i vecka sju, och nu har den plötsligt ett helt eget, fungerande hjärta?! Och har börjat röra på armarna!

Nu har den alltså armar som den kan röra på. Då är den ju liksom en varelse… Kanske inte en människa, men definitivt mer än en slemklump. En parasit, helt enkelt. En duktig parasit, som verkar trivas fint där inne. Fortsätt med det, lilla parasit.

I betydligt snabbare takt än parasiten växer känns det som om jag växer. Det gör jag ju rimligen inte, speciellt inte eftersom jag blir mätt mycket snabbare än tidigare, men det känns så… Viva la preggobyxa!

Framför allt brösten växer ju som ett skämt. För mindre än 1,5 vecka sen fick jag en BH av P. En nästan ny, men P gillade inte riktigt modellen så jag fick den. Då var den lite pösig i kuporna. Det är den inte längre. På bara 1,5 vecka har jag vuxit i den, helt absurt. Det är ÅTTA månader kvar, var ska detta sluta? Får jag köra boobsen i skottkärran fram mot vårkanten? Hoppas inte…