Etikettarkiv: Gravid

Moderna tider…

Har nu ikväll skickat in ansökan om föräldraledighet till F-kassan. Har inte haft med dom att göra på sisådär 15 år(!) så det var ju inte många uppgifter som var rätt… Allra minst årslönen. Det skiljde bara sisådär 200 000kr. Nu får vi se hur mycket det ska krångla innan allt är godkänt bara 😀

Från 1 Juli har jag sökt. Den 5 Juli ska bebisen födas. Lite tight inpå kanske, men jag vill inte slösa dagar. Kanske söker jag sån havandeskapspeng längre fram, men just för sekunden känns det inte nödvändigt. Jag har en väldigt bra chef, som jag har en väldigt bra dialog med, så blir det nödvändigt löser vi det då.

För att kunna skicka in ansökan behövde jag veta vilket datum mitt löneavtal undertecknades, och för det behövde jag ringa lönekontoret eftersom det är det enda pappret i hela VÄRLDEN jag tydligen inte sparat. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag ringde iaf upp och sa att ”Nu ska jag vara lite krånglig, men…” Jag vet inte om jag föreställde mig att dom skulle behöva ta bussen till något dammigt arkiv för att leta i fuktskadade kartonger eller nåt, men dom var ju SÅKLART supereffektiva. Det tog inte ens 30 sekunder innan jag hade rätt datum… Shame on me =)

Om jag fattat det rätt så går dom tillbaka ett år och kollar på min lön, och då stämmer inte den siffra jag angett, jag har haft högre lön. Jag angav min grundlön, men jag har ju även haft ett lönepåslag på 2000kr i månaden. Men jag tänker att hellre att lönekontoret höjer min siffra så att jag får MER, än att jag anger fel och så blir det bara pannkaka av hela ansökan. Grundlönen VET jag ju vilket datum etc och vet att det är min lön, och den är konstant tills nästa avtal ingås. Vi får se, helt enkelt. Nu är iaf ansökan inskickad, och jag känner mig ett steg närmare en bebis. Fatta paniken.

Ett A-barn, såklart

”Vecka 20-någonting-besök” hos barnmorskan idag. (Jag är ju i vecka 25 , men det verkar vara olika när själva besöket sker)

Jag har muttrat lite och tänkt att jag säkert måste göra massa fler undersökningar (som tar massa energi) eftersom jag inte gått upp nämnvärt i vikt (2 kilo nu i sjätte månaden) så att bebisen växer som hon ska, men det slipper jag. Mitt lilla A-barn ligger just nu exakt mitt på storlekskurvan och är med andra ord exakt precis så stor som hon ska vara.

Hon passade dessutom på att leva rövare när barnmorskan skulle lyssna på hjärtat. Hon kunde inget höra med den där ”tratten” dom lyssnar med, så hon fick ta dopplern och lyssna, och då hördes det både starkt och tydligt. Helt normala hjärtljud, som dessutom tydde på att det pågick morgongymnastik inne i magen på mig. Det kunde jag iofs känna, hon sparkade som en tok under hela undersökningen, och har fortsatt med det sen under resten av dagen vilket är ytterst ovanligt!

Hon hörde nog barnmorskan när hon talade strängt med den här blivande mamman. Jag passade på att fråga om det där med fosterrörelser, och vad som anses vara minskade fosterrörelser egentligen? Jag brukar känns henne en stund på morgonen och en stund på kvällen, nästan aldrig däremellan. I princip innan jag kliver ur sängen, och när jag lägger mig i den igen. Minsta steg utanför sängen så sover hon. Men samtidigt kan det gå flera dagar ibland utan att jag känner henne alls. Jag har inte stressat upp mig över det, som jag skrivit om tidigare, men FUNDERAR gör man ju.

När jag nämnde det för barnmorskan i samband med min fråga så tittade hon på mig med en blick som var både orolig och sträng, och sa att jag ABSOLUT måste ringa då! Det får ABSOLUT inte gå flera dagar utan att jag känner några rörelser, utan MINST en gång om dagen ska jag känna henne. Jahopp. Om den här bebisen fortsätter enligt samma mönster så kommer jag inte få göra annat än att ringa förlossningen och åka dit för kontroll. Dom kommer ju bli knäppa i huvudet på mig! ”Men herregud, sluta vara så neurotisk!” ”Men det är inte JAG, det är BARNMORSKAN som har pratat strängt med mig!”

Nja, jag avvaktar nog lite… Jag känner mig fortfarande inte orolig. Jag känner ju att det är något slags mönster även i avsaknaden av rörelser, och när hon väl är aktiv är hon RIKTIGT aktiv, och sparkar med rejäla bentag. Hon får väl träningsvärk eller nåt *S*

Men som hon sa, barnmorskan, så blir hon ju större och större, och nu BÖR jag känna något varje dag eftersom det börjar bli trångt för henne, så jag får väl försöka känna efter lite extra eller nåt =)

En lite rolig sak var mina blodprover. Iom att jag behandlats på klinik tidigare så har jag ju tagit en massa prover, bland annat hepatit som den uppmärksamme läsaren kanske minns. Två gånger tog jag det. Det testar man även när man blir ”spontant” gravid, och idag läste barnmorskan upp provsvaret från labbet. ”Vi har vid TVÅ tidigare tillfällen testat prover från denna patient. Proverna visade bla la bla bla. Inga ytterligare åtgärder nödvändiga!” Dvs, kan ni sluta testa den här jäkla människan för hepatit?? Vi har annat att göra! HON HAR INTE HEPATIT!! 😉

Men nu ska den här trötta själen ta och duscha och sen sova lite. 65 arbetsdagar, max, kvar. Jag LÄNGTAR!

Nu kom den tydligen, ångesten!

Igår gick jag in i vecka 24, och när jag läste texten nedan tänkte jag ta en screen shot och lägga in med texten ”Ni ser, det är ingen idé att hetsa upp sig, dör hon så dör hon!”, men sen kom något i vägen och det blev inte av.

Men så inatt drömde jag att det var det som hände… Jag skulle till sjukhuset för något slags kontroll, och det visade sig att jag var fem centimeter öppen och skulle föda barn. Bara sådär, utan värkar… ”Det blir nog inte idag, men i morgon kan du räkna med att hon föds, så du får ringa dom som ska vara med på förlossningen”. Att jag bara var i vecka 24 och att bebisen inte har några lungor, så att vi liksom måste FÖRHINDRA förlossningen, fick jag inget gehör för alls. ”Det blir så ibland. Du kan ju ha tur!”

Haha, det är möjligt att mitt medvetna jag inte stressar upp sig så mycket, men mitt undermedvetna tar det på största allvar 😉

Vecka 23

Tittade på lite ”gamla” magbilder igår och fnissade lite åt hur stor jag tyckte magen var då… Inser också att jag om några veckor kommer tycka samma sak om vecka 23-magen, som just nu känns gigantisk!

Min våg pendlar mellan att säga att jag gått upp ett kilo, och tre kilo… Jag är oerhört viktfixerad känner jag. Som fd extremt överviktig är jag jätterädd att gå upp mycket i vikt och inte kunna gå ner det sen, så ett kilo känns bättre än tre-även om jag är fullt medveten om att tre kilo halvvägs in i graviditeten är oerhört bra…Minst ett kilo är ju bebis plus moderkaka typ, och så lite fostervatten på det.

Noll kredit till mig, det är min kropp som äter sig själv. Och bebisen hjälper till. Jag äter mest skit… Även om Bulan kommit över ”varma koppen Minestrone-fasen” så tycker hon fortfarande att chips är en fullt duglig middag, bara man slipper tillaga den.

Men strax jobba. Tidig dag idag, vilket alltid känns lite bättre än andra dagar.

”Dör hon så dör hon”

Jag har ju just precis börjat känna bebisen inne i magen. Fortfarande tycker jag att det inte är solklart om det är bebis eller tarmar i vissa situationer, men överlag kan jag identifiera bebisen ganska bra.

Natten mot fredag sov jag USELT pga en incident på jobbet under torsdagen. Det kändes inte som om jag sov något alls, men enligt min fitbit skrapade jag ihop några timmar iaf, men jag vaknade minst varannan timme. Hela den natten hade jag sällskap av bebisen, som bökade runt i magen hela natten. Hon blev väl stressad av mina stressnivåer, fast det var ändå ganska trevligt. Ska man ändå vara vaken finns det ju sämre saker att ha sällskap av än sin inre parasit. Skönt att känna att hon finns där.

Hela dagen på fredagen sov hon, eller var iaf väldigt stillsam, men sent på kvällen när jag satt hemma hos kollegan kände jag att hon bökade runt lite. Efter det kände jag henne inte alls förrän IGÅR (tisdag), så det var rätt skönt att hon började böka runt igen trots att jag skulle försöka sova!

”Blir du inte stressad?” frågar folk. Men njäe, inte ännu iaf. Dels är det ju ganska nytt att känna henne, jag är ju mer van att INTE göra det, men sen så är det ju faktiskt så att dör hon så dör hon. Hon är ju ännu så liten att chansen att hon ska klara sig utanför livmodern är MINIMAL även om det inte är helt omöjligt, så det finns ju inte så mycket att göra. Hon kan troligen inte räddas hur snabbt jag än reagerar, så det är ingen idé att konstant vara vaksam och orolig. Inte ännu.

Sen vet jag inte riktigt, jag har sen första ultraljudet haft något slags tillit till att vi fixar det här, min kropp och jag. Min kropp verkar klara av att vara gravid väldigt bra (peppar peppar), och bebisen har ju redan från start visat sig vara OTROLIGT livskraftig. Hon blev ju för sjutton till medan jag fortfarande hade mens, så hon ville verkligen bli till! Det är ju såklart ren och skär inbillning, men jag känner att både min kropp och hennes ska kunna fixa det här, tillsammans, så jag behöver inte stressa upp mig över det! Ganska skönt att känna så faktiskt. Slippa oroa sig, som jag gjorde före första ultraljudet! Idag har hon bökat runt lite, så nu känner jag mig helt trygg med att hon mår bra =)

Apropå min kropp så har jag gått från +1 kilo till +3 kilo på typ två dagar… (Köpte ny våg i helgen!) Magen sa KABOOM och blev jättestor. Nu är den så stor, liksom UPPÅT, att överdelen av magen ligger och skaver mot bygeln i BHn. Oerhört obehagligt. Jag har köpt amningsBHar (hur ska man ens skriva det ordet?!) men jag vill helst inte börja nöta på dom redan… Jag tänker nämligen inte köpa fler *S* Blir väl snart sport-BH dagarna i ända.

Manspersonen skrattade åt mig igår när jag skulle böja mig ner och ta upp något från golvet men fastnade halvvägs. Som straff fick han skjutsa mig till bussen idag 😉 Det var -18 grader i morse, och ska vara lika kallt i morgon, så jag fick resignera och ta bussen till och från jobbet. Det går inte att cykla när det är så kallt. Jag kan inte andas, och cykeln fryser ihop.

Nu ska jag sätta mig i soffan resten av kvällen!

Innehållslöst

Jag har fattat nu. Den där grejen med att gravida, och säkert nyblivna mammor också men det har jag ingen erfarenhet av ännu, BARA pratar om sin graviditet/sitt barn. Jag fattar nu.

Det är för att vi inte har NÅGONTING annat att prata om. Mitt liv just nu går ut på att jobba, titta på TV tills jag får gå och sova, och sen sova. That’s it. Något varv runt huset med hunden, men det är knappast mycket att blogga om… Jag är så TRÖTT! Kanske inte sömnig, bara helt matt ända in i själen. Småsaker är gigantiska projekt.

Och till sist så tröttnar man ju på att känna sig som den där människan som BARA pratar om att hon är gravid, och så skiter man i det.

Helgen var ovanligt aktiv, jag var helt slut igår kväll! I fredags var jag och några kollegor bjudna hem till ytterligare en kollega för lite ”häng” och tapas. Det kändes HELT omöjligt att ta tag i det efter jobbet, men när jag väl kom dit och fick sätta mig ner i en soffa och inte flytta mig mer så var det supertrevligt! Verkligen jättemysigt, och vi ses ju mest på jobbet, vilket är ganska trist för man hinner ju inte direkt vårda relationen. Kom inte hem förrän efter 23, så det var raka vägen ner i sängen direkt jag kom hem!

I lördags var det dags att fixa naglarna (Herregud, ÄNTLIGEN! Visst är det bra att naglar och hår växer mer när man är gravid, men INTE när man fixar dom på salong.), och efter det gick jag och köpte nya jeans eftersom jag spräckt ett par, och så en till outfit till Bulan. Jag har lite invändningar mot att köpa massa nya kläder i minsta storlekarna eftersom hon kommer växa ur dom på bara några veckor, det känns som ett otroligt slöseri, men hon lär väl behöva kläder även när hon är pytte, så jag köper LITE nytt trots allt. När jag hade gjort det var jag helt färdig, så jag åkte hem, åt mat och sov i typ tre timmar. Sen var jag helt passiv resten av kvällen.

På söndagar får jag ju inte sova middag (för då sover jag inte på natten…), men det hade jag ändå inte tid med. Kl 12 träffade jag Frodis för att gå på Lakrits, Choklad och Delikatessfestival. Dvs, vi skulle återigen äta oss genom Conventum! Och som vi åt… Jag var dö-mätt när vi hade gått varvet runt, jag bara pustade! Mest hade jag mumsat lakrits i parti och minut, men även lite choklad (det som såg nöt-fritt ut), korv och ost. Jag får ju inte äta så många olika ostar, men jag kände att jag vågar nog smaka. Det är ju inte flera kilo man smakar, och Bulan har ju visat sig livskraftig redan från start, så jag kände att det nog går bra! JÄVLAR så gott! Gud vad jag saknar ost! Köpte med mig en bit rökt (pastöriserad) ost hem, men avstod från lax (åh herreguuuud så god) och salami. Avstod från att köpa lakrits, vilket jag ångrar lite (även om jag fick en påse av Frodis som varit i finland!), men jag tänkte att jag MÅSTE ju inte moffa i mig godis hela tiden även om jag bara gått upp ETT KILO under hela graviditeten so far. (Varav Bulan väger typ 500 gram…) Gud så gott det var, jag hoppas det där är ett återkommande event!

Frodis skulle vara i syntolkstudion klockan två, så jag hade bokat in med E att följa med henne på husvisning efter allt moffande. Hon var nog mest nyfiken på huset vi skulle kolla på, kanske inte seriöst intresserad (hoppas jag, men vem vet. Spök-E!) Det var en gammal skola, med så att säga ”visst renoveringsbehov”. Dvs det var typ fallfärdigt.

E kunde se så mycket potential, jag gillar att hon är en drömmare. Själv blev jag typ mörkrädd av att vara där, MITT PÅ DAGEN! Sjukt obehaglig feeling i större delen av huset. Jag skulle inte gå in i det huset ensam, ens mitt på ljusan dag. Speciellt ett av rummen gjorde att jag verkligen började fundera över vad som hade försiggått i huset. Det var en stor sal/klassrum som var i lika risigt skick som resten av huset, men dörren var konstruerad så att man kan spärra in vem som än befinner sig i rummet… Handtaget var ut-flyttat från själva dörren, och på var sida om dörren satt en STADIG bit metallrör monterat i väggen med rejäla skruvar. Konstruerat för att sticka en regel igenom och spärra in den/dom som befinner sig i rummet.

Exakt i vilket scenario behövs det?!? Vad har försiggått i det där huset?? Mäklaren, som nog gett upp hoppet om att sälja, berättade att efter att skolan lades ner hade en ensam man bott i huset (i skollokalerna, hur creepy??), men utöver det hade det varit obebott. Här finns ju tre alternativ jag kan se. 1, på den tiden det var skola spärrade man in barnen i rummet. 2, den ensamme mannen spärrade in folk i rummet. 3, mäklaren berättar inte allt… Oavsett känns det rätt obehagligt! Jag blir rädd bara av att tänka på vad som försiggått där. Jag slänger in en bild i ett eget inlägg, jag glömde det innan jag började skriva det här!

Men nu ska jag retirera till soffan, och hålla koll på en av mina läsares blogg! Hon ska nämligen föda barn ungefär när som helst, och jag är rätt nyfiken… Höres!

Två lugna dagar

Jag tänkte när jag skrev rubriken att det varit två lugna dagar på jobbet, fast det är inte riktigt sant. Men vi har varit fler som kunnat hantera det som varit, och då KÄNNS det lugnare!

Idag har jag hunnit med både planering, organisering och dokumentation. Sånt där som man normalt hinner-när inte exakt alla är sjuka. Känns sjukt effektivt och som om verksamheten fick lite innehåll plötsligt.

I morse på min planering tog jag bilden här nere. Det börjar vara jobbigt att sitta på vanliga stolar för magen ligger liksom i knät och det blir lite ”pustigt”. Om jag ska sitta bekvämt behöver jag antingen sitta med benen väldigt brett isär så att magen trillar ner mellan låren, eller tillbakalutad så tyngdpunkten skiftas bakåt. Eller som på bilden, det är grymt skönt! Då kan jag både andas och sitta upprätt… Tyvärr gör det ont i knäna efter ett tag, men det funkar en stund.

På bilden mina skönaste preggobyxor från HM, som tyvärr döden dog idag. Först skulle jag börja gnälla på dålig kvalité, vilket iofs inte är osanning, men sen insåg jag att jag haft dom på mig nästan 14 veckor i sträck… Det var det första paret jag köpte, i vecka sju(!). Jag hade två par till men dom var inte sköna, så jag hade nästan alltid dom här tills för någon vecka sen bara när jag köpte ett till par i samma modell. Så tja, även om inte kvalitén är super så är dom även hårt slitna! Väl värda sina 250:- har dom iaf varit, nu får jag köpa nya.

Och apropå dålig kvalité… Lindex preggotrosor. Jättesköna. Värdelös kvalité. Köp dom inte! Gick sönder efter bara några dagars (inte sammanhängande) användning!

Det har som sagt varit rätt behagligt på jobbet några dagar nu igen, jag börjar repa mig. Bebisen verkar ha totalsomnat för nu har jag inte känt henne nästan alls på två dagar, före det var hon (eller mina tarmar, jag vet ju inte helt…) ganska aktiv åtminstone på kvällarna. Jag är inte särskilt orolig, men hon FÅR ju gärna vara lite aktiv så jag vet att hon finns där.

Jag har ju sagt till min chef att jag vill jobba Juni ut ungefär, åtminstone till midsommar. Och det är ambitionen. Eller? Nu när jag har känt att jag inte mått så bra på jobbet ett tag så börjar jag ju undra varför… Sen gör jag ett budgetöverslag och kommer på varför 😉

När bebisen väl är född trillar det ju in lite mer ”inkomst”, men går jag hem tidigare så får jag ju klara mig på 80% av lönen, och det gör jag inte. Eller ja, jag kan absolut betala allt som ska betalas, men sen har jag bara typ 2000 kvar att leva på. Hemma, på heltid. Det blir inte särskilt skoj. Om ens möjligt.

Å andra sidan, om jag köper hem all mat jag kan behöva nu medan jag fortfarande jobbar så har jag ju inget att lägga pengar på. Typ nöjen, men alla jag känner jobbar ju, så det blir ju lite klent med nöjen då… Jag tror att jag har landat i någon form av beslut om att det blir så jag gör. Jag laddar upp med en jävla massa mat och sånt medan jag fortfarande jobbar, och så kanske jag kan ansöka om att få gå hem iaf EN månad tidigare om jag känner att jag inte pallar mer. Jag kan ju lika gärna få skitont i ryggen och bli sjukskriven, så det kanske är smart oavsett kan jag tänka… Bäst att preppa för det värsta som kan hända, sa flickan som lagade 22 portioner köttfärssås i helgen…

Om jag inte trivs kommer jag ju inte bita mig fast med näbbar och klor, så även om jag JUST NU mår bra så preppar jag för att kunna gå hem så snart som möjligt, dvs om två månader. Sen får vi se om det blir så.

Man vacklar ju lite när man, sent på eftermiddagen, hittar en mystisk present liggande på sin telefon 😉

kollegan hade köpt en ûbergullig gosekanin som jag och bebisen fick, så himla gulligt! Man blir så himla glad!

Sömn är inget vi sysslar med, Bulan och jag

Nu ska jag iofs inte vara orättvis mot Bulan, att jag vaknade mitt i natten var mitt eget fel. Jag var helt krossad efter jobbet så jag låg i sängen redan 20,30, och en minut senare sov jag. Därmed vaknade jag redan 01,30, och behövde gå på toa, vilket medförde att jag väckte både hund, bebis och mig själv, och helt enkelt inte somnade om.

Nu är klockan strax 05 och jag har ätit frukost och försökt övertyga hunden om att det faktiskt är hans eget ansvar att gå ut i trädgården och kissa vid den här tiden en lördag. Jag siktar på att kunna somna om inom en halvtimme eller så…

En av mina bloggläsare skriver i sin egen blogg att ”Orken har till exempel inte räckt till att både handla och tvätta samma kväll” och jag kan SÅ relatera! Jag vet att man blir trött av att vara gravid, även om man mår bra, men det är nästan löjligt. Ska jag handla, ELLER gå på apoteket? Åka ner på stan på förmiddagen, ELLER umgås ikväll? Både och är uteslutet.

Mest verkar det vara transporten som tröttar ut mig. När jag var på ultraljud häromveckan fick jag skjuts av vikarien, och då passade jag på att be om hjälp med att köra hem hundmat (alltså, ta fram cykelkärran, cykla, handla, lasta på och sen ta sig hem… Uteslutet), och när vi ändå var ute slutade det med att vi köpte garn på Rusta också och helt plötsligt hade jag varit tusen gånger mer produktiv än jag varit på länge, bara för att jag fick skjuts.

Samma sak med jobbet. Att jobba går generellt bra även om det varit för stressigt senaste veckorna, men att ta sig till och från jobbet känns som en oöverstiglig uppgift. Och inte för att jag är jättetjock eller har ont i kroppen, för det är jag ju inte/har jag ju inte, utan det är bara sjukt JOBBIGT. Speciellt när det är riktigt kallt, så man måste ha mycket kläder, då går det inte ens att andas.

Inom inte allt för lång tid måste jag ta mig till IKEA och köpa hem lite småpyssel. Skötbord, tvättlappar, skötbädd, plastlådor till smutsiga blöjor och rena tvättlappar, sen är jag ganska klar. Jag behöver en bokhylla också, så jag kan flytta ut lite böcker ur bebisens rum, men det har inte lika hög prio. Sen behöver jag bara ställa i ordning i bebisens rum. Just nu är det fyllt av (pant-orkar inte…) barnvagnar och grejer som står överallt. Jag tänker att när jag flyttat ut trädgårdsmöblerna i trädgården igen kommer jag åt att röja lite i förrådet och kan ställa ut minst en barnvagn där, då blir det lite lättare att pyssla klart resten. Jag känner mig sjukt väl förberedd!

SKULLE jag på sikt bli sjukskriven eller liknande så har jag liksom inget att göra här hemma… Jag får nog önska mig ett tusenbitars pussel att sysselsätta mig med i så fall!

It’s a blob!

Ultraljudet gick bra! Jag fick inget direkt förtroende för barnmorskan, jag tyckte hon uttryckte sig så vagt ibland och inte riktigt förklarade, men hon var väl fokuserad.

Bebisen är så stor nu (Vecka 20, inga förändringar i BF) att det är svårt att få med hela på bild, som ni ser kan man knappt se halva, till skillnad mot förra ultraljudet som var supertydligt… Men, barnmorskan slirade runt och visade hela, del för del, och den är komplett.

Den har en lagom stor hjärna som ser ut precis som den ska, den har revben och lårben, mage och ett hjärta på rätt plats. Just hjärtat tyckte jag att hon undersökte så fasligt noga, och många gånger, så jag blev lite nojig, men när hon var klar sa hon att allt såg bra ut, så jag får väl lita på det. Hon var som sagt lite oklar ibland. ”Här ser man att den har fostervatten i magsäcken.” *Lång paus* Och det är bra!

Ja ok, vad bra att du säger att det är bra, men gör inte en paus på fem sekunder innan du säger det! Jag har ju läst att bebisen övar på att andas genom att dra ner fostervatten i lungorna, men jag kan inte minnas att jag läst att dom dricker det också, och så kissar ut det. (Och dricker igen, yuck!) Men nu vet vi det också. Bebisar dricker fostervatten, och det är normalt.

Hon sa som sagt att allt såg bra ut, och inga förändringar i beräknad födsel. 5 Juli, på dagen nio månader efter att vi hade AW och jag inte åkte hem direkt efteråt… Utöver det sa hon inte så mycket. Jag fick liksom ingen ytterligare information.

Förutom att det är en flicka =) Hon frågade, ”tänkte ni fråga om kön?” (Hon trodde nog att vikarien var min partner…) och jag sa att absolut, det vill jag veta! ”Jag ska se om jag kan se något”… ”Ja, det här ser ut som två blygdläppar, så det är nog en tjej”. Sen fick jag liksom inte mer information! ”Ser ut som” och ”är nog”. Så oerhört frustrerande att hon inte hade ett ord mer att säga om saken! Men jag tar det som ett besked, och kommer kalla henne för henne i fortsättningen. Blev lite snurrigt att vänja om tanken, jag som var så inställd på en pojke! Men glad för en flicka, absolut! Pojknamn hade jag klart redan, men flicknamnet jag funderar på behöver jag smaka lite på och se hur det känns, om jag väljer det.

En flicka alltså. En livlig rackare som snurrade runt hej vilt där inne. Hon var inte stilla många minuter åt gången. När barnmorskan startade ultraljudet sa hon direkt att hon såg ett hjärta som slog (Duktiga, starka bebis!) och att den låg med huvudet nedåt, och jag utbrast ”Jag VISSTE DET!”

Jag vet att det är normalt att bli extra kissnödig när man är gravid (och jag är generellt en kissnödig person, fråga Frodis, hon kan bli knäpp på mig…), men jag har liksom DAGAR när jag är mer kissnödig än andra dagar, och jag har tänkt att det säkert är så att just dom dagarna ligger bebisen och trycker extra mycket på urinblåsan med huvudet. Och jajjemensan, det gör hon. Knäppa bebis.

Så nu väntar vi då… Nu är det ju inga mer ultraljud eller så om inget går fel, så det enda vi kan se fram mot nu då är ju förlossningen… Om fem månader… Men tiden har ju gått så rasande snabbt hittills, så det kommer väl bara smälla till så är det dags!