Etikettarkiv: Gravid

Sömn är inget vi sysslar med, Bulan och jag

Nu ska jag iofs inte vara orättvis mot Bulan, att jag vaknade mitt i natten var mitt eget fel. Jag var helt krossad efter jobbet så jag låg i sängen redan 20,30, och en minut senare sov jag. Därmed vaknade jag redan 01,30, och behövde gå på toa, vilket medförde att jag väckte både hund, bebis och mig själv, och helt enkelt inte somnade om.

Nu är klockan strax 05 och jag har ätit frukost och försökt övertyga hunden om att det faktiskt är hans eget ansvar att gå ut i trädgården och kissa vid den här tiden en lördag. Jag siktar på att kunna somna om inom en halvtimme eller så…

En av mina bloggläsare skriver i sin egen blogg att ”Orken har till exempel inte räckt till att både handla och tvätta samma kväll” och jag kan SÅ relatera! Jag vet att man blir trött av att vara gravid, även om man mår bra, men det är nästan löjligt. Ska jag handla, ELLER gå på apoteket? Åka ner på stan på förmiddagen, ELLER umgås ikväll? Både och är uteslutet.

Mest verkar det vara transporten som tröttar ut mig. När jag var på ultraljud häromveckan fick jag skjuts av vikarien, och då passade jag på att be om hjälp med att köra hem hundmat (alltså, ta fram cykelkärran, cykla, handla, lasta på och sen ta sig hem… Uteslutet), och när vi ändå var ute slutade det med att vi köpte garn på Rusta också och helt plötsligt hade jag varit tusen gånger mer produktiv än jag varit på länge, bara för att jag fick skjuts.

Samma sak med jobbet. Att jobba går generellt bra även om det varit för stressigt senaste veckorna, men att ta sig till och från jobbet känns som en oöverstiglig uppgift. Och inte för att jag är jättetjock eller har ont i kroppen, för det är jag ju inte/har jag ju inte, utan det är bara sjukt JOBBIGT. Speciellt när det är riktigt kallt, så man måste ha mycket kläder, då går det inte ens att andas.

Inom inte allt för lång tid måste jag ta mig till IKEA och köpa hem lite småpyssel. Skötbord, tvättlappar, skötbädd, plastlådor till smutsiga blöjor och rena tvättlappar, sen är jag ganska klar. Jag behöver en bokhylla också, så jag kan flytta ut lite böcker ur bebisens rum, men det har inte lika hög prio. Sen behöver jag bara ställa i ordning i bebisens rum. Just nu är det fyllt av (pant-orkar inte…) barnvagnar och grejer som står överallt. Jag tänker att när jag flyttat ut trädgårdsmöblerna i trädgården igen kommer jag åt att röja lite i förrådet och kan ställa ut minst en barnvagn där, då blir det lite lättare att pyssla klart resten. Jag känner mig sjukt väl förberedd!

SKULLE jag på sikt bli sjukskriven eller liknande så har jag liksom inget att göra här hemma… Jag får nog önska mig ett tusenbitars pussel att sysselsätta mig med i så fall!

It’s a blob!

Ultraljudet gick bra! Jag fick inget direkt förtroende för barnmorskan, jag tyckte hon uttryckte sig så vagt ibland och inte riktigt förklarade, men hon var väl fokuserad.

Bebisen är så stor nu (Vecka 20, inga förändringar i BF) att det är svårt att få med hela på bild, som ni ser kan man knappt se halva, till skillnad mot förra ultraljudet som var supertydligt… Men, barnmorskan slirade runt och visade hela, del för del, och den är komplett.

Den har en lagom stor hjärna som ser ut precis som den ska, den har revben och lårben, mage och ett hjärta på rätt plats. Just hjärtat tyckte jag att hon undersökte så fasligt noga, och många gånger, så jag blev lite nojig, men när hon var klar sa hon att allt såg bra ut, så jag får väl lita på det. Hon var som sagt lite oklar ibland. ”Här ser man att den har fostervatten i magsäcken.” *Lång paus* Och det är bra!

Ja ok, vad bra att du säger att det är bra, men gör inte en paus på fem sekunder innan du säger det! Jag har ju läst att bebisen övar på att andas genom att dra ner fostervatten i lungorna, men jag kan inte minnas att jag läst att dom dricker det också, och så kissar ut det. (Och dricker igen, yuck!) Men nu vet vi det också. Bebisar dricker fostervatten, och det är normalt.

Hon sa som sagt att allt såg bra ut, och inga förändringar i beräknad födsel. 5 Juli, på dagen nio månader efter att vi hade AW och jag inte åkte hem direkt efteråt… Utöver det sa hon inte så mycket. Jag fick liksom ingen ytterligare information.

Förutom att det är en flicka =) Hon frågade, ”tänkte ni fråga om kön?” (Hon trodde nog att vikarien var min partner…) och jag sa att absolut, det vill jag veta! ”Jag ska se om jag kan se något”… ”Ja, det här ser ut som två blygdläppar, så det är nog en tjej”. Sen fick jag liksom inte mer information! ”Ser ut som” och ”är nog”. Så oerhört frustrerande att hon inte hade ett ord mer att säga om saken! Men jag tar det som ett besked, och kommer kalla henne för henne i fortsättningen. Blev lite snurrigt att vänja om tanken, jag som var så inställd på en pojke! Men glad för en flicka, absolut! Pojknamn hade jag klart redan, men flicknamnet jag funderar på behöver jag smaka lite på och se hur det känns, om jag väljer det.

En flicka alltså. En livlig rackare som snurrade runt hej vilt där inne. Hon var inte stilla många minuter åt gången. När barnmorskan startade ultraljudet sa hon direkt att hon såg ett hjärta som slog (Duktiga, starka bebis!) och att den låg med huvudet nedåt, och jag utbrast ”Jag VISSTE DET!”

Jag vet att det är normalt att bli extra kissnödig när man är gravid (och jag är generellt en kissnödig person, fråga Frodis, hon kan bli knäpp på mig…), men jag har liksom DAGAR när jag är mer kissnödig än andra dagar, och jag har tänkt att det säkert är så att just dom dagarna ligger bebisen och trycker extra mycket på urinblåsan med huvudet. Och jajjemensan, det gör hon. Knäppa bebis.

Så nu väntar vi då… Nu är det ju inga mer ultraljud eller så om inget går fel, så det enda vi kan se fram mot nu då är ju förlossningen… Om fem månader… Men tiden har ju gått så rasande snabbt hittills, så det kommer väl bara smälla till så är det dags!

Dags för ultraljud igen

Har nästan längtat ihjäl mig, och idag är det dags. Om allt går väl är det sista gången jag ser bebisen innan den föds… Sen får jag bara lita på att den finns där. Fast just det har gått rätt bra på senare tid. Klart jag skulle uppskatta om den ville röra lite på sig så jag kände att den var där och levde, men sen jag gjorde förra utraljudet har jag faktiskt känt mig rätt trygg med att min kropp fixar att härbärgera en bebis-trots att jag inte märker av att den är där direkt.

Men som sagt, idag går jag in i vecka 20 (Enligt förra ultraljudet, får se om det justeras idag.) och har ett ultraljud bokat. Jag är så sjukt peppad. Idag får vi också veta om det är en pojke eller flicka, om bebisen samarbetar, och det är jag sjukt nyfiken på! Jag har en mycket stark pojk-feeling, men det spelar liksom ingen roll. Statistiskt, om due date 5 Juli stämmer, är det dock störst chans att det är en flicka. Ingen idé att spekulera, men det gör man ju ändå… Om ca fem timmar vet vi.

Vikarien på jobbet (Alltså inte en helt random vikarie utan en jag har mycket kontakt med privat) var så nyfiken på ultraljudet att jag erbjöd henne att följa med, haha! Jag får ju ta med mig en person, och vill hon hemskt gärna hänga med så får hon såklart det. Pappan är ju lite upptagen med sitt och skulle ju inte ha följt med oavsett, så platsen är ledig 😉 Jag tror att hon är MINST lika peppad på det här som vad jag är… Haha!

Så, se fram mot lite Bulan-bilder senare! Snart kanske den till och med får ett namn? Iaf om det är en pojke, jag är inte riktigt lika säker på flicknamn ännu.

Laddar upp med prima plast…

Jag tänker ju använda tygblöjor som är inköpta, tvättade och redo. Bättre för miljön och definitivt bättre för plånboken. Men skalbyxorna som hör till och skyddar mot läckage finns inte (?) till pyttebebisar, så första månaden eller så får jag använda vanliga blöjor.

Några såna här paket så borde jag klara mig…

Om jag förbereder mig sjukligt? Jovars. Vad skulle jag annars sysselsätta mig med?

Det här var ju inte så genomtänkt… Eller?

Fjärde gången gillt. Vi skulle träffats igår, men jag kom på bättre tankar och bokade om till idag, så idag är det dejt-day. Eller jag vet inte ens om det är en dejt, men vi kan väl låtsas det.

Vi har ju inte lyckats så bra med att ses, så nu får vi liksom lösa det på bästa sätt, dvs barnet följer med. Inte mitt barn alltså, den ingår oavsett, utan hans sjuåring. Därav oklarheten om det är en dejt 😀

Och, ska man umgås med sjuåringar får man göra sånt som sjuåringar gillar, annars blir det inte särskilt bra. Så vi drar och badar på äventyrsbad. Så vår eventuellt första dejt blir utan kläder, utan smink, gravid i fjärde månaden och så tjock och ovig att jag inte kan raka mig ordentligt. Så jävla dåligt genomtänkt. Men oh well, vi ska väl lära känna varandra som vi är, och han är ju väl medveten om att jag är gravid. Och alternativet är ju att vi inte ses på minst en vecka TILL, så nu drar vi och badar, så snart dom vaknar. (Själv är jag vaken sen kl 04…)

Jag gillar att bada, det ska bli kul! (Minus kroppsångesten då.) Jag saknar att åka och bada med F och E.

Det är inga tarmar, iaf

Sen ultraljudet har det känts mer toppen att vara gravid. Mer eller mindre helt fri från nojor, trots att jag fortfarande inte helt säkert känner bebisen. Nu har jag ju SETT att den lever, och tycks lita på att min kropp klarar av att härbärgera den och hålla den vid liv. NU känns det sådär mysigt som jag trodde att det skulle kännas.

Magen växer, speciellt senaste veckan känns det som om den verkligen dragit iväg (ligamenten i magen bekräftar det genom att göra ont…), och jag TROR att jag har känt fosterrörelser. Överallt står det att det första man känner känns ungefär som bubblor, eller som en fisk som sprätter (…) eller liknande, men det har jag inte känt. Däremot känns det mellan varven (tre ggr på två veckor hittills, så ganska sällan) som om någon PETAR på mig från insidan, ungefär där livmodern borde befinna sig.

Det har som sagt bara hänt några få gånger, och ofta när jag är helt nyvaken och knappt vet vad som är in och ut på min egen kropp, men jag tror ändå det är bebisen. Jag känner mina tarmar tillräckligt väl för att veta att det där inte är några tarmrörelser, och vad det annars skulle vara vet jag då rakt inte. Det är helt nytt, så jag tänker faktiskt ta för givet att det är bebisen. Det är mysigt. Den får gärna peta mer! Kommunicera lite, liksom. Jag ser fram mot om några veckor, när man börjar känna den tydligare, och hela tiden.

”Alla” gissar på att det är en pojke. Jag vet inte riktigt varför, men jag har själv haft en pojk-feeling. Kallat hen för han/honom och så. Men, om man ska utgå från det faktum att jag fortarande hade mens när input så att säga skedde, så är det ganska stor chans att det är en flicka. Det ska bli kul att se vad ultraljudet säger om det.

Triggervarning: WAY to much information. (På riktigt)

Trix för att skrämma slag på dig själv: bli gravid.

Idag efter lunch var jag på toa, och (här kommer det!) hade en riktigt äcklig flytning. Mycket, och gul-grönt. Inte ”det kanske ser lite wonky ut?” utan riktigt äckligt gul-grönt. Då ska man tydligen ringa sin barnmorska, så det gjorde jag.

Medan jag väntade på att hon skulle ringa upp läste jag på 1177. Också ett bra sätt att skrämma slag på sig själv. Själva infon om flytningen var mest det, ring din barnmorska omedelbart. Men lite längre ner fanns en länk som var SJUKT dåligt placerad. ”Läs mer om missfall”

Vadå MER? Betyder den där flytningen att bebisen håller på och DÖR? Någonstans där började jag stressa upp mig… Gick ner till S på hennes förskola och fick en födelsedagspresent (Tack!), och medan jag var där ringde barnmorskan upp. När vi hade pratat några minuter kunde hon lugna mig med att bebisen troligen mådde bra, men det var lite mer oklart hur JAG mår, så jag fick en akuttid hos min läkare efter jobbet.

Efter sju timmar ungefär (kändes det som) hade jag lämnat urinprov, blodprov, blodsocker, blodtryck och gjort en gynundersökning. Vill ni uppleva något sjukt obekvämt, testa att låta en främmande kvinna lukta på ert underlivssekret! Mycket ska man vara med om… Och den stackars muslimska kvinnan kunde inte hålla masken när hon frågade ”har din man märkt om du luktar illa i underlivet?”, och jag svarade ”Jag har ingen man…”

HAR du inte? Ok. Du är ensam. NU.

Jag orkade inte ens försöka förklara, hon är ju en modern kvinna, bara lite djupt rotad i en annan kultur. Hon fann sig snabbt iaf.

Hur det nu än var så verkar den där flytningen vara helt ok. Kanske inte helt normal, men vad det verkar en engångsföreteelse. Jag luktade visst normalt… Däremot sa hon att jag hade sjukt mycket proteiner i urinen. ”Har du haft diabetes förut..?” Till sist gick hon iväg och kollade om det protein dom testade för idag är samma som dom testar för när man är gravid (Som jag då?), och när hon kom tillbaka sa hon att det inte var proteiner, utan ketoner. Jag blir helt yr, men tydligen betyder det inget annat än att jag är uttorkad. Jag har inte diabetes. Så det var ju tur.

Gick dit för en äcklig flytning, gick därifrån två timmar senare-uttorkad. (Vilket man iofs kan bli på den tiden känner jag…)

”Har du gått upp mycket i vikt?” frågade hon. Det KÄNNS så (jag kan ju för fan inte ha mina kläder!), men jag vet inte svarade jag och ställde mig på hennes våg.

När jag skrevs in i vecka 6 vägde jag 86,6. Någon månad senare när jag var hos läkaren vägde jag 86,8. Idag, en dag från vecka 17, väger jag 86,7. Då har jag ändå levt på glassbåtar och varma koppen minestrone… Tur jag blir utfodrad på jobbet, där äter jag ju som en häst! Jag GÖR ju inget annat än äter… Snäll Bula. Men se bara till att få i dig det du ska lilla vän.

Så kontentan: Jag är singel, uttorkad och faboulus, och så vitt vi vet mår Bulan alldeles utmärkt.

Nu ska jag äta. 😉

 

Saker man kommer ångra bittert…

Den där enda dagen när jag mådde lite illa och störtade iväg till apoteket och köpte Postafen i förebyggande syfte var jag ju ändå lite glad att jag mådde illa, så jag fick känna mig gravid…

Igår vaknade jag, och kände när jag rastade hunden att fan, jag har nog foglossningar! Googlade lite när jag kom in och jodå, det är foglossningar. Lite, lite smärta i ena höften och ”känningar” i blygdbenet. Inte så att jag är särskilt påverkad av det, men det känns, och gör det lite mysigt. Nu får jag känna mig gravid igen! Jag inser ju att jag kommer tänka tillbaka på dessa dagar med ett hånfullt skratt inom mig när jag om några dagar eller veckor inte längre kan gå för att det gör så ont… Men just nu, mysigt.

Det faktum att Bulan växer i raketfart just nu och jag blir tjockare och tjockare gör inte att jag känner mig så gravid. Jag kanske är för van att vara tjock, helt enkelt? Jag gnällde ju sist om att jackan var för liten, och dagen efter var den fan ÄNNU mindre, men nu har det löst sig.

Den fd. gravida kollegan hade med sig en jacka till jobbet som jag provade, och den var nästan perfekt. Tight över brösten, men gott om plats för magen så det gör inte så mycket. Jag får lite panikkänslor när det sitter åt över magen, känns som om jag inte kan andas för att jag inte får plats i kläderna.

Dessutom hade T med sig en jacka modell stor, och ett par täckbyxor med hög midja och dragkedja som man helt enkelt lämnar öppen så magen får plats.  Jag gick ner och hämtade dom hos henne, och provade dom sen på min egen arbetsplats, och det är förvisso på millimetern att jag kan ha kläderna, men några veckor till ska jag nog kunna ha byxorna iaf, och sen är ju vintern över. Hoppas jag…

Låt oss hoppas på en tidig och mild vår! (Fast inte förrän jag fått så mina frön, jag har fortfarande inte orkat ta mig till odlingslotten…)

Gnälliga veckan deluxe

GUD vad jag känner mig gnällig just nu!

Det blev plötsligt vinter. På riktigt. Idag har det varit -10 hela dagen. Det är positivt för att jag kunde lägga ner frön i jorden (Så ur den aspekten hoppas jag det håller i sig), åtminstone på jobbet och i trädgården, jag har inte orkat ta mig till odlingslotten, jag siktar på att försöka göra det i helgen, men fasen vet…

Jag hatar vinter. Jag HATAR vinter. Och alla kläder man måste ha på sig. speciellt nu, när jag inte FÅR PLATS i mina kläder. På morgonen är det ganska lugnt, då är magen mindre. På jobbet är det lugnt, för när vi fick vinterjackor nyligen så beställde jag en som var GIGANTISK, just av den här anledningen. På eftermiddagen… När tarmarna fått jobba lite… Då är magen ca dubbelt så stor som på morgonen, och jag kan inte stänga jackan. Eller, jag KAN stänga den, men jag kan inte röra mig eller andas. Så jag har fått köra ”stängd ner till tuttarna, öppen resten” senaste veckorna när jag cyklat hem. Meeeen idag när jag skulle hem hade dragkedjan pajat, så nu kan jag varken öppna nedtill eller typ öppna jackan alls… Jag får krypa i den, och sen kan jag inte röra mig.

Oh well. Kollegan som fick barn förra våren hade en preggojacka som jag ska få prova och eventuellt köpa. Som det är nu kommer jag ju bli tvungen att köpa den oavsett hur den ser ut, så länge jag kan ha den, för dragkedjan kommer ju gå sönder helt inom mycket kort.

Överlag är det här med kläderna jäkligt bökigt. Så länge jag bara har ”vanliga” kläder är jag helt rörlig, så länge jag inte behöver BÖJA mig, men när ytterkläderna kommer på stånkar jag som en höggravid och kan knappt röra mig. Jag är oerhört glad att det skapligt ”snart” faktiskt är vår, och jag kommer kunna ha mindre kläder. Hade jag varit höggravid mitt i vintern hade jag blivit TOKIG (och fattig), men nu kommer jag ju kunna ha ganska lösa och sköna kläder när jag är som störst. En kofta istället för en tjock, trasig vinterjacka. Längtar!

”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”

Idag vid lunchen var det ett barn som vände sig till mig och sa ”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”, helt ur det blå *S*

Hen brukar ofta använda det uttrycket om saker som jag tror att hen LÄNGTAR efter. Att mamma ska komma, att det ska bli lunch etc, men det var så roligt formulerat =)

Jag fick förklara att den måste växa ganska mycket till innan den kan leva utanför magen, så vi måste helt enkelt vänta, även om det känns som helt galet lång tid. Man kan få till ganska många pedagogiska samtal om det här med bebisar, och ÄN SÅ LÄNGE har vi kunnat undvika dom svåraste frågorna… Redan när jag gick på fertilitetsbehandling pratade vi om att man behöver ”Spermier från en pappa, och ägg från en mamma. Men min bebis kommer ju inte ha en pappa, så jag måste gå till sjukhuset för att få hjälp”, och det köpte dom utan följdfrågor… 😉

Sen pratar vi mycket om hur stor den är, och ungefär vad den kan ”göra” när den är så gammal som den är just då. Att den kunde börja röra på armarna för några veckor sen var oerhört intressant! Idag kom frågan ”Är det du som klämmer ut bebisen, eller blodet?”. Lite oklart hur hen tänkte, men jag svarade att det var ett slags samarbete. Jag OCH min kropp gjorde det tillsammans, och det var tydligen en godtagbar förklaring.

Barn är så himla nyfikna, och man vet aldrig vad det är dom går och klurar på förrän dom hittar ord till att formulera det!