Etikettarkiv: Gravid

No word yet…

Fortfarande inget beslut från Försäkringskassan, vilket förvisso ligger helt i linje med deras handläggningstider – men är ack så frustrerande. Nu har jag varit hemma från jobbet i några dagar och bebisen har verkat må kanonbra. Själv har jag bara total ångest för att jag måste tillbaka till jobbet i morgon… Tyvärr har jag ju inget val, jag kan inte bara sitta hemma utan inkomst, och mina föräldradagar räcker ju inte exakt HUR långt som helst.

Jag har förvisso några kvar, kanske ska jag ta några och förkorta lidandet lite? Å andra sidan jobbar jag kort dag i morgon, på Fredag är det studiedag och vi ska åka till Tom Tits, sen är det bara som mest fyra dagar kvar att jobba. Jag/bebisen kanske överlever det? Trots denna ångest. Fyra dagar är ju ingenting, även om det känns som tusen år ungefär.

Det kanske inte ens blir så, vem vet? Det skulle kunna vara så att en del av slemproppen släppte igår. Det är lite oklart, men jag gissar det. Antingen det eller (triggervarning to much information!) en oerhört lokal flytning… Men eftersom jag inte haft minsta tecken på flytningar varken före eller efter så skulle jag faktiskt gissa att det var en mycket liten del av slemproppen. Det betyder ju i sig ingenting eftersom den största delen är kvar, men det kan lika gärna betyda att jag föder barn om några dagar. Vi får väl se! Får väl packa extrakläder och en blöja när vi åker till Tom Tits 😉

På manspersonsfronten har vi pratat om att ses nästa vecka i en annan kontext, det blir nog bra-om det blir av. Vi pratar fortfarande mer eller mindre varje dag, även om vi inte direkt pratar om något av värde. Jag är lite rädd att jag vet hur det här kommer sluta, men vi får väl se. Vi får väl börja med att ses lite mer frekvent än aldrig tänker jag.

Vecka 35, careful What you wish for!

Jag har ju sagt flera gånger här i bloggen att det vore så OERHÖRT skönt att drabbas av någon liten krämpa, typ ischias, så att jag ska få bli sjukskriven, eftersom (jag) folk tycks vara särdeles dumma i huvudet… Det är dom förvisso. Som att gnälla på att man inte har TID med vissa arbetsuppgifter, och samtidigt inte gå på sin planering en enda gång… Men skitsamma.

Nu blev det dessvärre bebisen (som även tycks ha bytt namn!) som fick krämpor. Senaste veckorna har jag, när jag är på jobbet men aldrig hemma, känt att magen är stenhård och gör lite ont. Jag har tänkt att det är normalt när man nästan är i nionde månaden och ändå rätt aktiv på jobbet. Men i måndags (förra veckan alltså) fick jag gå hem från jobbet för att jag fick JÄTTEONT. Utöver det hårda och spända kändes det som om någon stack mig med knivar i magen med jämna mellanrum.

Åkte hem, och det gick mer eller mindre över efter någon timme. Då kände jag att i kombination med allt annat så är det nog fan inte bara att jag är gravid och att magen är tung, det är nog något annat också… Om man tar den spända, onda magen, besöket på förlossningen i söndags, och att åka hem pga kraftiga smärtor så blir det lite för mycket för att inte ta på allvar.

Jag mailade lite fram och tillbaka med min chef den kvällen och det slutade med att jag skickade in en ansökan om gravidpenning redan den kvällen. Jag kan ta att jag mår risigt i huvudet för att jag har noll tolerans med folk, men när bebisen indikerar att det inte är bra, då är det stopp. Efter det har jag haft ont i magen i princip varje dag jag jobbat, men inte lika illa som den måndagen. Chefen har tyvärr varit borta nästan hela förra veckan så vi kunde inte fylla i pappret hon ska skicka in förrän i fredags, men det bör ha kommit till FK idag, eller i morgon.

I tisdags var jag hos barnmorskan. Det var ett vanligt rutinbesök, men jag tog ändå upp allt som skett sen sist för att se vad hon trodde. När jag berättade om min spända, onda mage frågade hon hur många sammandragningar jag hade per dag, och hur lång tid det var mellan dom? Jag fattade inte riktigt vad hon menade, utan sa att jag har bara EN, men den sträcker sig från morgon till kväll, varje dag jag jobbar… Då tittade hon bara på mig och sa att om inte FK godkänner min gravidpenning måste vi prata med läkaren om en sjukskrivning. Jag tror dock det är större chans att dom godkänner gravidpenning än sjukskrivning, eftersom jag de facto är GRAVID, inte SJUK. Vi får se. Min chef är optimistisk, hon har tydligen aldrig fått nej på en sån ansökan. Och jag måste erkänna att hon formulerade mig vardag på arbetet på ett väldigt bra sätt, något jag själv tyckte var väldigt svårt. Jag gillar verkligen min chef. Vi är inte alltid överens, men hon är ett väldigt bra stöd.

Idag ringde min telefon när jag var på jobbet, och eftersom numret såg ut som det brukar när det är från vårdcentralen så svarade jag trots att jag jobbade. Då var det en kvinna på specialistmödravården som ville boka in en tid för lite extra undersökningar. Hon hade tydligen fått en remiss från barnmorskan-som helt glömt berätta för mig att hon ville undersöka mig mer. Jag fattade ingenting eftersom jag inte hört något om det, men visst, det är väl så då… Det måste PROMPT ske den här veckan, men verkar inte vara akut för hon föreslog tre olika dagar då dom hade tid. Jag frågade aldrig VAD som ska undersökas, tänker att jag tar det när jag väl är där…

Men, nu är vi iaf i vecka 35, bebisen och jag. 4 kilo har jag gått upp, det är väl ca vad hon väger inkl tillbehör tänker jag. Snart är hon ute, det lilla livet… <3

Så!

Om vi helt och hållet fokuserar på det här hörnet, och låtsas som om jag inte har en säng i vardagsrummet och en jättestor barnvagn i garderoben, så är det klart. Nu kan hon födas.

Studiebesök på förlossningen

Bebisen brukar ha dagar när hon är mindre aktiv, som igår, men då brukar hon i gengäld vara mer aktiv dagen efter. Men i morse, när jag vaknat, gått morgonpromenad och ätit frukost hade hon fortfarande inte rört sig ALLS, så då kände jag att jag kanske fick kolla upp det ändå och ringde förlossningen.

Dom tyckte att jag skulle komma in och kolla upp det, så jag satte mig på bussen och åkte dit. Fick ett rum direkt och sen fick jag ligga i ungefär en halvtimme med några mackapärer på magen som mäter hjärtljud och rörelser. Jag kunde höra att hjärtat lät helt normalt, som det brukar när jag är hos barnmorskan, och efter ett tag kände jag några svaga, svaga rörelser.

Barnmorskan läste av mackapären och sa att både hjärtljud och rörelser (hon hade rört sig mer än jag känt) var helt normala, men eftersom jag knappt känt några rörelser så skulle dom ändå kolla med ett ultraljud innan jag fick åka hem igen. Läkaren kom och kollade, och kunde se hjärtat som såg normalt ut. Hon konstaterade att bebisen ligger med huvudet jättelångt ner (tell me about it, kan knappt sitta!), och sen sa hon att hon bara skulle kolla med en specialistläkare som råkade vara där om den såg samma sak som hon såg, för hon var ganska ny på att göra ultraljud…

Specialistläkaren kom och förklarade vad det var läkaren ville kolla på, och gjorde ett till ultraljud. Bebisen hade en jättestor urinblåsa, så dom ville kolla om njurarna såg ok ut. Alternativen är väl att bebisen bara är kissnödig, eller att den har njurfel… Men, när specialistläkaren kollade så såg hon inga konstigheter med njurarna, och urinblåsan minskade lite under tiden så troligen kissade bebisen helt enkelt. Allt såg hur som helst helt normalt ut, trots att jag känner rörelserna så svagt (nästan inte alls), så troligen har hon bara lagt sig på något vis så att dom inte känns. Ingen fara på taket med andra ord, så nu får jag vänja mig vid att kanske bara känna svaga rörelser ett tag.

Däremot undrar man ju lite varför det är blod i taket på förlossningssalen…

Efter det hämtade Frodis upp mig och så drog vi till IKEA. Nu har bebisen även en säng, även om rummet sängen ska stå i är kris och katastrof. Jag behöver röja där, och för att göra det behöver jag få ut en barnvagn i förrådet, och för att göra DET behöver jag röja i förrådet, och någonstans här tog all min energi slut. Jag har inte ens orkat packa upp väskan sen förra helgen…

Men det FINNS en säng, så hon KAN få födas om hon skulle råka vilja det. Fast helst får hon stanna kvar några veckor till.

Grundlurad

Snacka om grundlurad!

På morgonen åkte jag till Rusta och köpte en grästrimmer och en gigantisk pilatesboll att ha när det är dags för förlossning, och när jag kom hem igen konstaterade jag att jag fick välja. Äta och vila i 45 minuter, eller fixa håret. För allas skull valde jag att äta och vila!

Strax efter ett kom fina vikarien och hämtade mig för att åka hem till henne på ”visning av hudprodukter” som hon säljer, och jag lovat att komma på för någon månad sen. Eftersom jag bara vilat, inte sovit, var jag rätt trött och seg, men som sagt, ska jag ha en enda vän kvar så är det bara att bita ihop!

Men, det visade sig att jag faktiskt har både en och annan vän, trots allt! När vi kom fram är det första jag ser en tårta. Värdinnan hade sagt att det skulle bli fika, så jag tänkte bara att det var värst så stiligt det var, innan jag hann börja tänka att det var ändå lite märkligt att det var trädgårdstema på tårtan… Då hoppade en massa fina människor fram och ropade surprise, och det visade sig att det hela var en babyshower, inte en visning av hudprodukter =)

Det var en salig blandning människor jag aldrig väntat mig att se i samma rum! Eftersom det visade sig att det var kollegorna från jobbet som styrt upp det hela är jag inte så förvånad över att se alla dom där, dom känner ju varandra dessutom. Men dom hade även på något vis lyckats gräva fram E och A, mina middagskompisar (bland annat då!) och, vilket förvånade mig mest av allt, FRODIS! Just att dom grävt fram Frodis tycker jag nästan är lite av en bedrift. För mig heter hon ju Frodis, och har gjort i typ 15 år, det känns jättemärkligt för mig att kalla henne SARA, som hon faktiskt heter, jag pratar alltid om henne som Frodis. Men S hade varit sneaky och i ett obevakat ögonblick frågat vad hon egentligen heter, och sen stalkat rätt på henne. Sjukt roligt, men herregud så förvånande! Jag kände mig lite som en fågelholk =)

Känner jag kollegan K rätt så har hon suttit i flera veckor och tillverkat den här tårtan! Kolla in detaljerna! K tycker om att baka, och lägger verkligen ner hela sin själ i sina tårtor! Det gjorde nästan ont att äta av den! Men god var den =)

När vi var i Stockholm förra helgen hade jag nämnt för S att jag inte var så förtjust i sockerfika, utan föredrog smörgåsar, vilket hade utlöst ett smärre kaos i planeringen där man precis enats om vem som skulle baka vad, haha! ”Stoppa kavlarna, red alert!” Herregud, dom har planerat i flera MÅNADER, och jag höll på att sabba allt genom att först glömma bort att jag lovat dyka upp, och sen vara för TRÖTT och anti mot människor för att orka, haha! När jag bokade in IKEA med Frodis i helgen hade hon lite försynt påpekat att någon nog måste påminna mig om vad som skulle hända i helgen, för jag hade tydligen all tid i världen att åka på IKEA, inte hade jag något annat inbokat inte! Jag, jag fattade iiiiiingenting!

Vi fick jättefina presenter också, bebisen och jag! Kläder och leksaker, en blöjtårta, böcker och något slags högtalare som vi måste lista ut hur den funkar! Så himla fina och genomtänkta grejer, jag är så tacksam! Så himla rolig överraskning!

Apropå bebisen tycker jag nästan att hon varit lite slö idag… Jag stressar inte upp mig (ännu), men jag är uppmärksam på henne ikväll. Jag har känt rörelser och sparkar, så det finns absolut liv i henne, men jag tycker att hon är långsammare än vanligt. Jag reagerade på det först vid 21 ikväll och kände inte att jag orkade störta iväg till förlossningen sent på kvällen (jag har ju varit på babyshower för guds skull!), men är hon lika slö i morgon får jag nog ringa dom ändå.

Samtidigt har ju jag känt mig otroligt sliten (jag sov i två timmar efter babyshowern), och det påverkar såklart henne också. Men, nu är hon så pass gammal att hon utan problem kan leva utanför magen, så nu är det väl kanske dags att börja vara lite nojig och ha lite koll på hur hon verkar må. Som sagt, vi får se i morgon! Så länge hon rör sig är det ju iaf ingen akut panik, och det gör hon mest hela tiden. En bebis måste ju också få vara lite trött ibland. Speciellt när man varit på babyshower och fått presenter och allt! <3

Sur, surare, Ebba

Hur bra min kropp än har fixat det här med att vara gravid, kan man lugnt säga att HUVUDET inte har fixat det särskilt bra alls. Jag känner mig helt personlighetsförändrad, och mina sämsta drag har blivit förstärkta till tusen…

I normala fall gillar jag fysisk kontakt. När barnen sitter nära, att kramas etc. Nu är det som om kroppen fått lite panik och skriker att den FAKTISKT redan är ockuperad av en person och HEMSKT gärna vill ha lite utrymme att andas också, så håll er på avstånd! Jag får lite panik när människor är nära, min personliga radie har ökat till ungefär tio meter runt omkring mig.

Det här är JÄTTEJOBBIGT på jobbet. Vuxna människor märker ju oftast ganska snabbt att man inte vill ha fysisk beröring, men barn kopplar inte riktigt. Och hur skulle dom kunna det, när jag i normala fall tycker om det? Man får lite snyggt försöka låtsas att man inte fattar att dom vill sitta i knät, för det kryper i hela kroppen bara dom kommer i närheten… Charmigt.

En annan grej är ju att nästan alla i hela världen har blivit akut dumma i huvudet. Eller nej, jag fattar ju att folk är lika dumma i huvudet som dom alltid varit, problemet ligger ju hos mig såklart. Jag är inte så tolerant mot omständliga eller förvirrade människor i normala fall, men nu tappar jag helt fattningen på folk! Oerhört charmigt. Men än så länge, det är dock bara en tidsfråga, har jag lyckats hindra mig själv från att ställa frågan ”Men HUR kan det vara så svårt att fatta??”. En riktig jävla solstråle.

Idag kan man kanske säga att det var lite kämpigt på jobbet. Inte själva jobbet, men folk var särdeles dumma i huvudet idag. Man orerar om hur VIKTIGT det är att vara NÄRVARANDE med barnen, sen sätter sig F E M personer i en klunga på en kulle-utan ett enda barn i närheten- och pratar. Hur. Jävla. Svårt. Kan. Det. Vara?

Jag tappade helt fattningen och hoppet om livet när en person kom och glatt meddelade att hen tagit ut soporna åt mig! Jag förstår att personen bara vill vara snäll, men dom där TRE minuterna av lugn och ro det skulle gett mig kändes oerhört värdefulla. Det var en livlina som klipptes av. Till sist kände jag bara att jag måste få åka hem och låsa in mig i lägenheten och inte prata med en enda människa på hela helgen om jag ska överleva nästa vecka…

Då fick jag ett meddelande. För flera veckor sen hade jag lovat en grej, som jag glömt bort. Först tänkte jag säga nej rakt av med hänsyn till mitt mentala tillstånd, men jag insåg att om jag ska ha EN vän kvar när det här är över så måste jag bita ihop. Plus att hen kom med ganska bra argument.

Just det där SOVANDET är oerhört centralt… Sömn och tystnad och avsaknad av andra människor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna sova middag före kl 13, men jag får ge det ett försök…

Just sömn har ju fungerat sådär den här veckan. Natten till måndag samt tisdag sov jag SAMMANLAGT tre timmar. Nog för att jag är van att sova dåligt, men tre timmar på två dygn fungerar jag oerhört dåligt på. Resten av veckan blev bättre. Tankarna slutade snurra och jag kunde släppa det jag grubblade på, och sova mina vanliga fem timmar/natt ungefär.

Jag fortsätter gärna vara gravid, jag tycker om att vara gravid, men det finns INGENTING jag hellre önskar än att få sluta jobba. Vad tror ni försäkringskassan säger? ”Jag måste nog få havandeskapspeng, för jag tycker alla andra är idioter!”. Kanske inte… Jag har inte ens en liten sur uppstötning att klaga på! Ge mig lite akut ischias! Fem veckor kvar att jobba. Planen är att ta semester den sjätte veckan innan jag går på föräldraledigt. Kunde lika gärna varit fem år. Men hon KAN ju födas tidigt!

 

Från A-bebis till lur-bebis och tillbaka till A-bebis.

Jodå, allt såg bra ut, och jag blev inte ens aggressiv idag, trots att hon återigen sa ”hur var det nu, simmade du något??”

När det var dags att mäta bebisen, eller magen/livmodern då, sa barnmorskan en smula förvånat att ”Oj, här var det tomt!”

Tell me something I didn’t know… Hon kände i överdelen av magen, och där finns baske mig ingen bebis. Hon ligger jättelångt ner, tvärs över magen som en korv, och mosar sönder mitt bäcken… Det tycker hon är mysigt, hon har legat så i flera veckor.

Resultatet av det var iaf att när barnmorskan la in det där måttet i datorn så hamnade bebisen under viktkurvan, vilket bekymrade barnmorskan som började leta tid för ett nytt besök om en vecka… Jag suckade inombords och gick och kissade, och när jag kom tillbaka så mätte hon igen och då hade bebisen flyttat på sig så att det blev en hel centimeter extra på måttet och lur-bebisen hamnade precis mitt på viktkurvan igen och blev återigen en a-bebis! Close call. Jag ORKAR inte ränna där hela tiden!

Men hjärtat lät bra och allt verkar funka som det ska, så nu slipper jag gå dit på hela TVÅ veckor. Duktig bebis.

Snart dags för barnmorskebesök

Jag är ju ingen solstråle i vanliga fall, men som gravid har jag blivit sjukt tjurig och lättretlig… Får nästan slaganfall om folk går för långsamt eller bara typ existerar…

Av den anledningen är jag redan lite less på att gå till barnmorskan var och varannan dag (känns det som). Sist jag var där blev jag så himla irriterad för att hon inte LYSSNADE på mig, och det sitter i fortfarande. Jag berättade att jag är så trött att jag KNAPPT tar mig utanför dörren, och hon föreslog att jag skulle åka och simma lite… I andra änden av stan…  Alltså, fatta vilket PROJEKT det känns som när man inte kan jobba och handla samma dag… Så jag blev skitgrinig. Klart jag överreagerade, men ändå.

Dessutom har hon en tendens att, i all välmening, konstant fråga om pappan. Jag känner att hon kan ge fan i det, jag vill inte prata om det. Vi är överens, och när vi inte längre är det så löser VI det då, som vuxna människor. Det är inget jag behöver coachas i, släpp det och låt det vara. Jag är inte 14 år gammal, inte han heller.

Så jag ser inte riktigt fram mot besöket. Jag ska försöka att inte bli så grinig, men jag lovar inget…  Det ska bli kul att få höra hennes lilla hjärta igen, och jag vill gärna veta om hon växer som hon ska, men det tror jag hon gör. Magen har expanderat explosionsartat senaste veckorna… Jag har inte vägt mig sen senaste besöket, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag passerat +5 kilo nu. Sist var det +3 på eftermiddagen när jag precis ätit en massa. Vi får se.

Undrar om det var idag jag skulle bli tvungen att titta på förlossningsfilm? Eller var det amning idag? Herregud, jag fattar att dom gör sitt jobb, men kan sånt inte få vara VALFRITT? Sitta där i 20 min och titta på en film om förlossning… *facepalm*

Hon tycks ha fått ett namn…

Idag förberedde jag mig lite mer genom att lägga in min ”förväntade” föräldraledighet i vårt personalsystem. För att kunna göra det var jag tvungen att välja ett barn att vara ledig med, och eftersom jag ännu bara har ett hypotetiskt barn fick jag skapa ett barn i systemet. För att i sin tur kunna göra det behövde hon ha ett namn, så nu tycks hon ha fått det!

Jag behåller det för mig själv ett tag till, det kanske inte ens blir en hon i slutänden, men det hypotetiska barnet tycks ha fått ett hypotetiskt namn!

På virusfronten så har jag rensat igen. Det läggs hela tiden till nya malware, och jag vet fasen inte h u r det går till. Om (när) ni börjar dirigeras om igen ska jag be One’s tekniker att söka igenom sidan lite mer grundligt för att se om det är någon liten fil som ligger och uppdaterar systemet själv, eller nåt. Jag har fasen ingen aning.

”Vänta bara!”

En sak jag märkt är att många har ett oerhört behov av att man ska vara medveten om hur jobbigt och jävligt allt kommer bli SEN.

Dom hinner KNAPPT säga grattis innan det kommer. ”Men vänta till du börjar må illa!” Och när man inte gör det (jag väntar fortfarande) så ska man vänta tills man börjar gå upp i vikt (väntar fortfarande), eller tills man får foglossningar, och till förlossningen, och sen kommer amningen krångla, bebisen skrika dygnet runt och du kommer inte kunna gå på toa på minst 25 år.

Ja, så kanske det blir. Men varför ska jag gå och VÄNTA på det? Varför kan jag inte bara chilla lite i hur det är just nu, istället för att vänta på att allt ska gå åt helvete sen?! Jag FATTAR inte det behovet folk har av att berätta hur jävla svinigt jobbigt allt kommer bli, man ska fan inte tro att man kommer må bra inte!

”Vänta tills du gått över tiden, då ska jag påminna dig om det här” sa någon när jag sa att jag tyckte graviditeten gick alldeles för fort. Jag tycker väldigt mycket om att vara gravid, jag har ju haft en superlyxig graviditet med nästan inga problem alls, och skulle gärna vara gravid lite längre än dom elva veckor som är kvar nu… Men då ska jag gå och vänta på hur JOBBIGT det kommer bli, SEN. Tja, kroppen kanske rasar ihop helt om någon vecka, vad vet jag? Men ska jag gå och vänta på det, istället för att tycka om att vara gravid? ”Nä det är då ingen ide att vara glad, det kommer ändå gå åt helvete sen”, som värsta Ior. Anammar man det blir ju livet svinjobbigt! Inte för att jag är en superpositiv människa, men det är ju helt absurt.

Jag tänkte testa att tycka om min bebis, istället för att fokusera på hur jävligt hon kommer göra mitt liv!