Etikettarkiv: Gnäll

Mycket överraskningspost, men ingen bukashikompost!

Nu börjar jag faktiskt surna till lite för att bukashi-kliet inte kommit, nu är det över en vecka sen jag beställde det, och fakturan ska betalas nästa vecka redan! Tjurig som jag är vill jag nog ha varan först…

Idag låg det ett paket i brevlådan, men det visade sig vara en till överraskningsbok som Massolit hade skickat. Oftast får jag böcker som jag bett om från förlagen, eller böcker dom mailat och frågat om jag vill ha, men lite nu och då skickar dom bara böcker dom tror att jag kommer gilla. Oftast författare som jag recenserat tidigare. Det är så himla trevligt att få en bok man inte väntar sig i brevlådan!

Dock fick jag lite dåligt samvete, och har lagt några timmar nu ikväll på att faktiskt SKRIVA lite om böcker… Det är så lätt att ”avverka” böcker, men sen tar man sig aldrig tid att skriva om dom medan man faktiskt minns vad man tyckte… Nu är jag iaf ikapp. Antalet lästa böcker och blogginlägg är samma.

Just nu lyssnar jag på en bok på storytel, och jag är inte övertygad… Den LÄT spännande, men det visade sig vara typ något slags zombieapokalyps… Inte övertygad.

Apropå zombie så kan vi tillskriva tröttheten och det faktum att jag fryser hela tiden till en förkylning. Jag vaknade med feber, halsont och rinnande näsa. Bara att pula i sig Ipren (jag har inga alvedon, varenda gång jag äter en ipren får jag ångest för den hypotetiska bebisen… Men alvedon är ju omöjligt att få tag på numera när det inte får säljas i butik! Jag HINNER inte till apoteket den här veckan!) och ta en skvätt otrivin comp, och åka och jobba. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk den här veckan, jag kan inte stanna hemma förrän tidigast fredag, och då slutar jag ändå tidigt. Jag biter ihop. Det vore enklare att bita ihop om jag inte behövde ha huvudet på skaft både onsdag (föreläsning för 150 pers) och torsdag (projektmöte med trädgårdsmästare på jobbet. Gå igenom planritningar och shit… Jag ser mig själv framför mig som en förman på ett bygge, iklädd skyddshjälm)

Dagens gravidsymptom (påhittat, såklart) är att jag är helt övertygad om att mina bröst blivit större. Nu är dom ju rätt stora till att börja med, så troligen är dom det inte alls, men ändå.

På söndag kan jag ta tidigt graviditetstest, om jag vågar…

”Fuck den här jävla skiten”

Lina är imponerad över att jag tänker så mycket, själv önskar jag att jag tänkte lite MINDRE, och kanske framför allt BRYDDE MIG mindre. Dels för att det skulle vara skönt att bara inte tänka på saker i flera dagar, men även för att få sova lite…

Jag kände direkt när jag gick och la mig att det här inte kommer fungera… Dels hade jag inte riktigt kommit ner i varv efter jobbet, men det räckte heller inte med att få skriva ner det där inlägget i bloggen. Huvudet slutade inte snurra.

Kl 00,30 var jag fortfarande vaken. 03,30 hade jag sovit lite, för jag hade hunnit med att drömma något slags stressad dröm… Drömmer ni också den drömmen, när det är något man önskar vore annorlunda eller att man kunde påverka något? Den där drömmen när allt blir bra om man bara lyckas ringa det där telefonsamtalet, men det GÅR inte. Inatt behövde jag ringa någon för att få hjälp, och ”telefonnumret” var en radda av typ tio olika symboler som måste slås in i exakt rätt ordning. Needless to say att det helt enkelt inte löste sig. Jag var helt darrig av trötthet när det var dags att kliva upp, men det är bara att bita ihop och lita på att jag kommer sova bättre inatt.

Förmodligen berodde det på att jag inte är i form, men lilla hunden var as-jobbig på morgonpromenaden. Det droppade vatten från himlen, säkert en droppe i kvarten, så han gick en koppellängd bakom mig och surade… Sen fattar jag inte grejen med att gå längs gångbanan och ÄTA KÖTT, gissningsvis kyckling, och kasta ifrån sig benen längs vägen. Mitt i vintern. GÅ FÖR FAN HEM OCH SÄTT DIG PÅ EN STOL OCH ÄT MIDDAG!!!!! Hela min promenadslinga är kantad av ben som  någon kastat ifrån sig. Och det är inget nytt fenomen, det har varit så i flera månader. Kom igen för fan…

Men, om en timme är det dags att åka och jobba, och sen är den här dagen nästan slut. -ish…

Saker en kan bli tokig av…

Jag har haft lite svårt att somna senaste tiden, legat och vridit mig i en evighet innan jag äntligen somnat. Igår lyckades jag  somna skapligt snabbt, och det var som upplagt för att vara en aning mindre trött idag, trots att jag skulle upp 04,50.

Kl 04 vaknade jag av ”Gnissel, bonk. Gnissel, bonk. Gnissel, bonk” om och om igen. Någon av grannpojkarna hade ställt upp den automatiska porten för att den inte skulle gå i lås, och när den inte gjorde det gick den upp igen (Gnissel) och sedan försökte den stänga sig (bonk). Jag är extremt lättväckt, och såna regelbundna, upprepande störningar är döden, så jag har sovit som en potta skit. Oh well.

En timme övertid idag pga TAKK-utbildning. Sista tillfället. Det har varit intressant, men helt ärligt hade jag kunnat googla fram det vi lärt oss.

En annan sak som var fin med semestern…

Var ju att inte konstant känna sig småsjuk. Nu har jag dretont i halsen sen några dagar tillbaka, och en kollega sjukanmälde sig precis med misstänkt halsfluss.

När jag inte fick tag på en vikarie messade jag jobbet och bad dom ringa poolen (eftersom jag inte kan göra det hemifrån), och fick ett ”Krya på dig!” tillbaka, trots att jag uttryckligen skrev att det var kollegan som var sjuk… Så förvånade dom kommer bli när jag kommer till jobbet om en timme.  Jag orkar inte rätta, när jag redan varit tydlig…

Kluven…

Välkommen till dagens avsnitt av Södermanskans underlivsbesvär.

Jag går inte till läkaren i onödan, det ska gudarna veta. Jag har hunnit ändra mig ca tusen ggr sen igår ang huruvida jag ska ringa eller ej. ”Det går säkert över!” Främst för att jag inte har TID! Jag slutar 17 hela veckan, och får jag inte en tid som funkar måste jag åka till akuten, och då är jag inte hemma förrän mitt i natten. Kom igen kroppen, skärp dig!

Men, i morse hade jag så ont att jag fick sätta mig en stund, så jag gav upp och ringde. Skulle bli uppringd typ ett halvt dygn senare, och när dom väl ringde upp satt jag återigen dubbelvikt medan jag svarade. Så, jag känner mig lite kluven. Med tanke på antibiotikaresistens osv så är det väl inte skitbra, men för MIG var det ju en gigantisk lättnad när den som ringde upp sa att ”Vet du, jag hör att du inte ens ska behöva komma hit, jag skriver ut antibiotika” efter att vi diskuterat symptom en liten stund. (Och uteslutit klamydia… ”Det är inte så länge sen jag testade mig”)

Tack gode gud! Så nu äter jag antibiotika några dagar, och hoppas att det hjälper. Kämpa kroppen, om bara några få dagar kan vi yogameditera på stranden och gå på bushwalks, håll ihop en liten liten stund till bara!

Tydligen är det viktigt att inte ligga ner medan jag äter medicinen. Jag är rätt sugen på att testa vad som händer…

Så jävla mycket party…

14492552_1513131035371090_3940553041490033214_nNej, så jävla mycket party är det inte i huvudet, däremot en dundrande huvudvärk. Igen. Jag blir knäpp när det inte finns en fungerande struktur omkring mig, jag kan inte fungera då. Nu känns det som om vi bestämmer saker, som alla sen glömmer efter en sekund, och gör tvärtemot. Jag blir knäpp.

Så, den här veckan fick jag helt strukturera om. Istället för att vara ledig efter jobbet får jag plugga, och på min pluggdag får jag cykla fram och tillbaka till jobbet. Jag känner att det här pluggandet får otroligt dåligt stöd från min omgivning, och det irriterar mig en hel del. Det är inte som om jag ligger hemma och kliar mig på pungen dom dagarna jag har halvdag, men det känns som om folk tror det.

Jag behöver ta tio djupa andetag, tio ipren och gå en tio timmar lång promenad, så kanske det känns bättre sen. Nya tag igen i morgon. Vara vuxen och samtala. Ta ett steg bakåt och lugna ner mig.

Fast just nu vill jag mest gå ut och skrika åt grannungarna som leker en svinrolig lek. Den går ut på att ta en ton, och sen skrika den så högt och länge dom kan. SVINROLIG lek.

Googla inte före 06…

Om jag fattat det rätt är det alltså dom HÄR riktlinjerna från socialstyrelsen som Örebro läns landsting väntar på innan dom börjar inseminera oss omyndigförklarade ensamstående kvinnor.

På gång: stödmaterial om assisterad befruktning med donerade könsceller

I december 2016 kommer ett kunskapsstöd om assisterad befruktning med donerade könsceller som ska ge hälso- och sjukvården vägledning i sitt arbete. Stödet kommer att ha fokus på 

  • den prövning som ska ske av de blivande föräldrarnas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden
  • om hur vården kan stödja och informera föräldrarna om hur de kan prata med barnet om dess genetiska ursprung.

Förklara gärna för mig hur en ensamstående kvinna behöver ovanstående mer än par. I’m all ears, verkligen. Exakt vad är det en partner tillför i detta, som en ensamstående kvinna inte klarar utan extra stöd?

Jag är så provocerad av den här skiten så jag spricker snart. DECEMBER?! Då har det gått ETT år från att man klubbade att lagen skulle ändras, och 9 månader(!!) från att den faktiskt gjorde det, och landstingen väntar på detta ovärderliga stöd innan dom ger ensamstående kvinnor tillgång till det vi har rätt till enligt lag. Assisterad befruktning på LIKA VILLKOR.

Någon jävel behöver googla konceptet lika villkor.

Grumpy mc grumpy pants, över och ut

Det skulle ju vara lätt att skylla humöret på att dagen avslutades med övertid och konflikt. Man känner sig ju så stor och fin när man bråkar med en femåring. Verkligen on top of the world.

Men sanningen är att jag blev grumpy redan när jag kom till jobbet. Jag och ena kollegan satte oss till sist och var grumpy ihop. Sen hade vi ett uppsving efter lunch, och så slutade det med katastrof.

Pratade dessutom med E. Alltså jobb-E. Fuck this, det är för många E i den här jäkla bloggen. Jobb-E kommer from nu gå under sitt alterego Barbro.

Så, jag pratade med Barbro, som undrade lite över den här skaffa-barn-grejen. Så då hetsade jag upp mig över det igen. Det satans kunskapsstödet, och finansieringen, och IDIOTIN i att bara för att det saknas en partner (en man, let’s vara lite jävla ärliga i det här patriarkatet!) så ska det vara speciella villkor. Kan inte riktigt låta bli att hetsa upp mig över det, för jag blir så f ö r b a n n a d. Hade det drabbat MÄN hade det där jävla stödet kommit fortare än satan, om det ens hade behövts. Nu drabbar det ju bara ensamstående kvinnor, och vadå? Har vi ens ett människovärde? Ni vet, ogifta kvinnor är ju omyndiga, och så… (Ok, jag ska släppa det, för nu, annars kommer jag aldrig somna inatt…)

Barbro fnissade lite och sa att ”E, (Hennes man) erbjöd sig att ställa upp!”. Haha, tack älskade du, men jag ser en komplikation eller två i det scenariot!

Men, hur det nu än är så måste jag bara släppa taget. Den grejen som irriterade mig på förmiddagen kommer inte försvinna av sig själv. Jag måste bita ihop, och hantera det som en vuxen person, och resonera bort det. Jag måste dessutom hantera att vi fungerar olika. Alla är inte effektiva maskiner som löser problem innan dom uppstår, en del kanske inte ens ser ett problem att lösa. Så är det, och det är bara att leva med. Blir jag irriterad kommer det inte drabba någon annan än mig, som går runt och är grumpy.

Så. Släpp det. Lös det, och släpp det. Och gå för fan och sov ditt freak, du ska upp 03,50!

Lite herpes bara

Nej, jag har inte herpes, och nej, jag har inte förstorat överläppen (I wish liksom). Nej då, jag har lagat mat utan att använda huvudet bara.

Tips från coachen: om du ska reda din gryta (som för övrigt smakade ingenting, sjukt sur) och vill vara lite effektiv och ta den VARMA (läs kokande) vätskan att reda med, tänk då på det där med vattenånga, och tättslutande lock, och tryck och sånt.

En timme innan F och E kom och käkade igår exploderade maten rakt upp i ansiktet på mig, och resulterade i milda brännskador och ett jävligt kladdigt kök. Fläckarna på halsen: Brännblåsor. Det flammiga i ansiktet: brännskador. Den dubbelt så stora överläppen (Men hey, den kan jag behålla!): En enda stor brännblåsa. Det skulle ju förvåna mig om jag inte får ligga vilken dag som helst nu.