Etikettarkiv: Feminism

Tuffa kvinnor som orkar lite mer

Det är ju ganska enkelt för mig att sitta här på min blogg med mina strax över 70 (numera, hej!) unika läsare/dag eller på min privata Facebook och orka opponera mig mot homofober, sexister och kvinnohatare. HÄR blir jag ju aldrig emotsagd (jag gillar er, har jag sagt det?), på facebook blir jag det ibland i diverse kommentarsfält, men ta en kik vad som händer när man som offentlig person öppnar käften…

Marlena har haft en åsikt som ni kan läsa HÄR. Jag säger ingenting om själva sakfrågan, av den enkla anledningen att jag inte ens läst vad hon skriver, men ta en titt på kommentarsfältet. Idel hat, öknamn och diverse tillmälen.

I DET läget tycker jag det är oerhört starkt att orka en dag till, och en till efter det…

Om inte jag orkar, vem orkar då?

En annan sak som fastnade när jag var och såg på Betnér och Ismail i En skam 2 var när Betnér sa ”Om inte jag orkar, vem orkar då?”

Han sa precis det jag känner. När man vaknar till en värld där nazister tillåts demonstrera illegalt i Örebro, homosexuella får ta emot spöstraff i Indonesien och konserter bombas i England då vore det så underbart skönt att få krypa in i sin egen lilla håla där sånt inte händer, och bara strunta i allt. Jag ORKAR inte mer! Men sen är det ju så, som Betnér sa. Om inte jag orkar, vem orkar då?

Vem protesterar? Vem argumenterar emot? Vem pratar om det ingen pratar om? Om inte jag orkar, då orkar ingen. Så jag laddar om. Samlar kraft.

Jag vaknade 04,30, och gjorde den sedvanliga slöscrollningen för att vakna till. I flödet: Jenny Strömstedt hotad med att få stryk med bollträ. Linnea Claesson (Googla om du inte vet vem det är) får porrfilmer skickade till sig, och tonåringar som startat feministiskt instagramkonto får ta emot hat och hot. DET HÄR ÄR INTE RIMLIGT!!!!!!

Utöver det en artikel om journalisten som blev antastad när hon gjorde sitt jobb. Och kommentarer därtill, i sedvanlig anda. Killen nedan är förvisso 16 år, men det är just det som är problemet-ur flera synvinklar. Han är SEXTON ÅR och har fått växa upp i tron att det är kvinnors skyldighet att FREDA SIG från att bli antastade. Det är VÅRT ansvar att se till att DOM inte antastar oss. Hur jävla vrickad är den världen??? Det är inte vårt ansvar att freda oss!!!! Det är ERT jävla ansvar att vi inte BEHÖVER freda oss! Jag är så förbannat trött på den här våldtäktskulturen vi lever i.

Jag blev så glad att se att mina facebookvänner tagit striden och argumenterat emot medan jag sov.

Jo, kära 16-åring. Världen KOMMER förändras. För jag orkar. Åtminstone en dag till. Och så en till efter det.

Våldtäktskulturen Sverige…

Den här bilden tillsammans med en artikel från expressen tror jag delas just nu tio gånger om dagen i mitt facebookflöde.

Någon enstaka delare vänder sig mot den, och får genast mothugg av sina vänner/följare för ”det är ju ett uppenbart skämt!”, men dom allra flesta menar lite med näsan i vädret att folk MÅSTE utveckla lite humor!

Själv ser jag inte det roliga i ett uppenbart våldtäktsskämt. Originalet har varit viralt i många år, och lyder ”Sätt på mig när jag är full, städerskan”. Dvs, ”idka samlag när jag är en smula värnlös.”

Vänder man sig mot det är man humorbefriad och saknar hjärnceller. Och det är bara två saker jag fått höra om mig själv under dagen. I det här landet är våldtäktskulturen så utbredd att det är helt ok att skämta om, och gör man inte det är man torr, humorbefriad och ointelligent. För man FÖRSTÅR inte att det ju handlar om en DISKMASKIN!

Dom här människorna vill alltså hävda, för att lite sopa igen spåren efter sin egen dumhet, att dom tycker att startandet av en diskmaskin är ett skojsigt skämt. Lite som om man skulle skämta om att dammsuga.

GIVETVIS är det inte så. Man skrattar för att det är en rolig, uppenbart sexuell, referens. Och i det här landet, som så många andra, är det ok att skämta om att idka våld mot kvinnor. Testa att använda samma formulering om ett barn, eller ett djur. Det skulle bli ramaskri. Nu menar jag givetvis inte att varken det ena eller det andra är ok, bara att det ena, våld mot kvinnor, är så normaliserat att det är ett skämt man inte ens reflekterar över.

Därför, och av så många fler anledningar, kommer jag fortsätta protestera mot det lustiga med den formuleringen. Och för den som vill bilda sig ytterligare rekommenderar jag Fatta.nu och fattapodden som en början.

 

God morgon!

Feministmiddag (jag vet inte ens vad jag ska kalla det, ”middag med mina nya feministkompisar”? Inte för att definiera dom eller hur middagen ser ut, men det var ju det som var den gemensamma nämnaren när vi möttes.) ikväll, och uppladdningen är inte optimal. Kunde inte somna igår så jag är tröttare än döden, och redan stressad.

Med lite tur kan jag ta komp, annars slutar jag 16,45, hemma 17,15, och ska vara i andra änden av stan 18,30, och innan dess hinna ta hand om hunden… Skulle jag cykla direkt från jobbet skulle det ta runt 30 minuter, men nu ska jag hela vägen hem, och sen tillbaka… Fy fan vad nice det hade varit med en bil nu! Slippa komma fram helt genomsvettig…

Men först ska jag jobba. Jag är så trött på mitt hår just nu, så turban är the grej of the day…

I had faith…

”Suck, nu kommer den där stå framme tills JAG tar bort den”, stönade S när D hade kokat ägg i äggkokaren och som seden bjuder lämnat den på bänken.

Inte då, menade jag. Han är vuxen, förr eller senare kommer han inse att den är i vägen! Fruns reaktion var något i stil med ett gapskratt och en klapp på huvudet.

Mannen i huset är lite rädd för mig. Han var orolig att jag, som feminist, skulle tycka att han var lat och inte hjälpte till tillräckligt. Så sedan jag kom hit har han varit fasligt huslig. Han har plockat undan, diskat, tömt och fyllt diskmaskinen. Den dag han tömde diskmaskinen det sista han gjorde innan han åkte till jobbet trodde jag att S skulle svimma på riktigt. 

Grejen är ju att jag skiter i vilket! Så länge alla parter är överens är det väl slitsamma vem som gör vad. Personligen gillar jag att diska och tvätta, jag tycker det är lite meditativt. Men han var ängslig, och blev väldigt hjälpsam.

Så jag hade hopp om äggkokaren! Så vi slog vad. 10 dollar på att han skulle ha tagit bort den innan storasyster gick och la sig tre dagar senare. Han fick inte manipuleras, och alla julgäster instruerades att inte röra den. 

Dagen före vadet gick ut röjde pappan hela köket, och jag tittade på. Jag var HELT säker på att det var då det skulle hända. Hundra procent.


Tyvärr tappade han fokus när äggkokaren var det enda som var framme, och jag började tappa hoppet.

Men, skam den som överger hoppet! Tekniskt sett förlorade jag vadet med en kvart(!), men den kväll vadet gick ut plockades äggkokaren bort! Jag tänker räkna det som en vinst, bara för att han inte gjorde mig besviken 😊

Se! Tomt!

Grumpy mc grumpy pants, över och ut

Det skulle ju vara lätt att skylla humöret på att dagen avslutades med övertid och konflikt. Man känner sig ju så stor och fin när man bråkar med en femåring. Verkligen on top of the world.

Men sanningen är att jag blev grumpy redan när jag kom till jobbet. Jag och ena kollegan satte oss till sist och var grumpy ihop. Sen hade vi ett uppsving efter lunch, och så slutade det med katastrof.

Pratade dessutom med E. Alltså jobb-E. Fuck this, det är för många E i den här jäkla bloggen. Jobb-E kommer from nu gå under sitt alterego Barbro.

Så, jag pratade med Barbro, som undrade lite över den här skaffa-barn-grejen. Så då hetsade jag upp mig över det igen. Det satans kunskapsstödet, och finansieringen, och IDIOTIN i att bara för att det saknas en partner (en man, let’s vara lite jävla ärliga i det här patriarkatet!) så ska det vara speciella villkor. Kan inte riktigt låta bli att hetsa upp mig över det, för jag blir så f ö r b a n n a d. Hade det drabbat MÄN hade det där jävla stödet kommit fortare än satan, om det ens hade behövts. Nu drabbar det ju bara ensamstående kvinnor, och vadå? Har vi ens ett människovärde? Ni vet, ogifta kvinnor är ju omyndiga, och så… (Ok, jag ska släppa det, för nu, annars kommer jag aldrig somna inatt…)

Barbro fnissade lite och sa att ”E, (Hennes man) erbjöd sig att ställa upp!”. Haha, tack älskade du, men jag ser en komplikation eller två i det scenariot!

Men, hur det nu än är så måste jag bara släppa taget. Den grejen som irriterade mig på förmiddagen kommer inte försvinna av sig själv. Jag måste bita ihop, och hantera det som en vuxen person, och resonera bort det. Jag måste dessutom hantera att vi fungerar olika. Alla är inte effektiva maskiner som löser problem innan dom uppstår, en del kanske inte ens ser ett problem att lösa. Så är det, och det är bara att leva med. Blir jag irriterad kommer det inte drabba någon annan än mig, som går runt och är grumpy.

Så. Släpp det. Lös det, och släpp det. Och gå för fan och sov ditt freak, du ska upp 03,50!

Assisterad befruktning på lika villkor…

Nu måste vi prata om assisterad befruktning. Första April i år blev det tillåtet för ensamstående kvinnor att insemineras i Sverige. Inga fler tripper till Danmark, nu är det fullt tillåtet att göra proceduren i Sverige. SÅ goda nyheter för alla kvinnor som saknar partner, och vill ha barn. Yey!

Sedan tidigare fanns begreppet ”assisterad befruktning på¨lika villkor” gällande att lesbiska par ska ha samma rättigheter att insemineras som heterosexuella par. En självklarhet, kan man tycka. Nu ska även ensamstående kvinnor innefattas av begreppet.

Låt oss ta en titt på vad det innebär…

Bilden nedan är tagen från USÖ’s fertilitetsklinik, den här diskussionen kommer mer eller mindre helt röra landstinget, som erbjuder (par) assisterad befruktning till vanlig patientavgift.

Läs. Fokusera speciellt på sista stycket.

Jag blir nyfiken. (Och mer än lovligt provocerad…) Vad är det som gör att dessa riktlinjer ska skilja sig mellan par-oavsett sexualitet- och ensamstående kvinnor?

Finansiering. Vad är det som gör att finansieringen ska skilja sig mellan par, och ensamstående? Kostar sperman mer om det saknas en andra förälder? Kostar lagring eller registerföring mer? Exakt VAD är det som gör att det skulle skilja sig åt?

Kunskapsstöd. Vilket kunskapsstöd är det som måste till för en ensamstående kvinna som vill insemineras, jämfört med en kvinna som ingår i ett par? Eller för den delen en kvinna som drar hem ett krogragg och blir gravid, erbjuds hon ett extraordinärt kunskapsstöd?

Är det så att all kunskap samlas hos den i ett par som INTE föder barnet? Så att en ensamstående kvinna måste få hjälp av någon som kan förklara shit för henne? Ska man utgå från normen, dvs olikkönade par, så säger man här i princip att kvinnor utan en man behöver extra hjälp. Extra hjälp att ta till sig KUK-KUNSKAPEN. Den som bara män lär sig, och en gravid kvinna är oförmögen att ta till sig.

Jaja, jag vet att jag drar det lite långt eftersom lesbiska par får insemineras, men kom inte och säg att slutsatsen är långsökt. Kvinnan behöver en man som kan ta hand om henne, och förklara shit om att föda och ta hand om barn. En ENSAM kvinna behöver riktlinjer för att få särskilt stöd med all denna hemliga kunskap som hon inte kan tillgodogöra sig.

Jag har högskoleutbildning i att ta hand om barn, och måste vänta på särskilda riktlinjer gällande kunskapsstöd. För att jag är ensam.

Och, om vi nu MÅSTE vänta på dessa riktlinjer. Vad sitter det fast i? Det är 3,5 månad sedan lagen trädde i kraft, och INGENTING händer. Varför? (I’ll tell you why, för att det är kvinnors rättigheter det handlar om!)

Nu kan man ju argumentera åt båda hållen. 3,5 månad är inte så mycket, det ska motioneras och diskuteras och fan och hans moster. Å andra sidan är jag övertygad om att NÅGOT hinner hända på 3,5 månad, men det hörs inte ETT LJUD om det här. Dessutom kom inte lagändringen som en total överraskning. Jag läste om det här när jag var på semester, i December. Då hade det klubbats att lagen skulle börja gälla i April. Det innebär att man hade ytterligare tre månader på sig att påbörja det här arbetet, innan lagen ens trädde i kraft. Så då är vi uppe på 6,5 månad, och fortfarande har man inte kunnat klura ut en enda riktlinje så att ensamstående kvinnor får möjlighet till assisterad befruktning. I N G E N T I N G händer.

Privata kliniker, absolut. Jag gissar att första insemineringen gjordes ca 1 minut över midnatt natten mot 1/4-16. Men alla har ju inte riktigt råd att ta ett banklån för att få bli gravid. Inte om man sedan ska ha råd att gå hemma, själv, ett helt år och dessutom försörja ett barn på föräldrapenningen som är BETYDLIGT lägre än den lön man har. Hela systemet bygger på att man är TVÅ som delar på ansvaret och kostnaden, och riktigt så ser det ju inte ut för alla.

Så. Jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska vara specifika riktlinjer för ensamstående kvinnor, eller varför inget i så fall händer på den fronten så att ensamstående kvinnor faktiskt får en reell möjlighet att genomgå processen när det nu är lagstadgat att vi får.

Åh herregud så provocerad jag blir…

Nu ska jag inte förminska hennes glädje, det är ju jätteskoj att hon blir glad och så, men jag läste precis vad en kvinnlig författare skrev på fb och fick nästan hjärnblödning…

”OMG!
En känd manlig författare skickade igår detta meddelande till mig om min bok X: ‘Har till fullpris köpt din bok och börjat läsa. Känn dig hedrad, jag läser ju nästan aldrig något svenskt! Jag kan väl hittills säga att ingen annan svensk kvinna jag läst, har skrivit sexscenerna så bra.’ ”

Är det BARA jag som läser ”Känn dig hedrad, jag BETALADE för att läsa dig skriva om sex!”?

Jag har läst boken. Den har betydligt mer (och bättre!) innehåll än sexscener. Han skulle kunnat kommentera att den är skickligt berättad, att den är spot on när det gäller relationer och illustrerar det komplicerade med livet på ett skickligt sätt, men nej. Han BETALADE för att läsa om sex. Ja fy fan vad hon ska känna sig hedrad. Ingen skugga må falla på henne, det är som sagt jättebra att hon känner sig glad. Men jag blir helt galet provocerad av den manliga, slemmiga överlägsenheten.

Vi måste prata lite om män.

Eller snarare snubbar. Och snubbars självklara rätt att bete sig precis hur som helst. Jag brukar hålla det här på facebook, men jag vet inte, jag orkar inte riktigt med alla sociala media just nu, så jag håller mig här-där jag pratar rätt ut i luften utan att veta vem som läser.

Hur som helst, snubbar.

Jag har en bekant/vän som i flera ÅR har tjatat(!) om att jag borde le mer på bild, för att jag är så mycket sötare då. För att han tycker att det är mer attraktivt när jag ler. Nu har jag sammanfattat hans argument väldigt grovt, men det är liksom kontentan av alla dessa jävla år av tjat om hur jag ser ut på bild. Döm honom inte så hårt, han är faktiskt en ok kille som bara hade en jävla otur när han tänkte i just den här frågan.

Varje gång det har hänt har jag, i princip, sagt FUCK YOU. För sån är jag. Hur jag ser ut är min ensak och ingen annans, och om någon säger att jag BORDE LE OFTARE kommer jag av princip att göra tvärt om. Varje gång, i flera år, har jag sagt precis det. Hur jag ser ut är min ensak, inte din. I. Flera. År!

Men under kan ta mig fan ske. Sist det hände tog jag diskussionen på ett lite större allvar, tog den till ett djupare plan, argumenterade för min sak istället för att bara säga FUCK YOU! Ifrågasatte varför jag ska se ut på ett visst sätt för att behaga honom, förklarade hur jag uppfattade den uppmaningen. Och det liksom… Fungerade! Han gick hem på sin lilla kammare, satte sig ner och FUNDERADE! Sedan återkom han, och skrev ett inlägg på min facebook där han bad om ursäkt. Förklarade att han inte fattat hur kränkande det faktiskt är. Vi har även pratat om det privat, men just det där inlägget fick en helt otrolig genomslagskraft. Många av mina tjejkompisar gillade och kommenterade och hejade på för att han är så jäkla stor att han faktiskt kan erkänna att han betett sig som en idiot, men jag hade även vänner som RINGDE mig och pratade om hur imponerande det var.

Heja Rickard, du är grym (och det menar jag verkligen), men är det inte förjävla sorgligt ändå? Vi är så vana vid att bli kränkta av SNUBBAR, att när en av dom (ack så få) vettiga männen visar hur vettig han är, blir det nästan en förstasida i expressen?

För så är det att vara tjej. Vi ska inte bara finna oss i att snubbar kommenterar hur vi ser ut/beter oss, vi ska vara TACKSAMMA för att dom lägger sin värdefulla tid på att bedöma oss. Vi ska lära oss att ta en komplimang när en snubbe tar sig tid att kommentera hur vi ser ut. Vi ska lära oss att ta ett skämt när vi får ta kränkande kommentarer. För en sak är viktigt att komma ihåg: det är den kränkande snubben som har mandat att avgöra vad som är kränkande. Kvinnan som säger ifrån kan inte ta ett skämt, ta en komplimang, eller borde helt enkelt chilla lite och inte vara så jävla bitter.

Diskussionen om rätten att tafsa oss på arslet får vi ta en annan gång, annars kommer jag bli sittande här hela natten! (Under tiden får ni ett lästips: FATTA)

Se er omkring i sociala sammanhang och ha feministglasögonen på er. Den uppmaningen vill jag speciellt rikta till er MÄN som snubblat in här. För det som är så frustrerande är ju att vi kvinnor kan skrika oss hesa om att SNUBBAR borde bete sig mer som MÄN och inte anamma den självklara rätten att kränka oss, vi kommer inte bli hörda i samma utsträckning som vi blir kränkta. Det är ni MÄN som måste sätta ner foten. Ni som INTE kränker eller förlöjligar eller tafsar, det är ni som måste säga ifrån, ta diskussionen med snubbarna, lyfta frågan om att inte kränka. Och tänk inte nödvändigtvis att ni lyfter den för MIN SKULL. Jag är tuff, jag kan ta det även om jag blir svinförbannad. Tänk att ni lyfter den för er mamma, syster, tjejkompis eller för all del er dotter. Ska DOM behöva bli bedömda, kränkta, förminskade och tafsade på?