Etikettarkiv: Feminism

Angeläget

Av alla sommarprat i år (Det har varit ovanligt många intressanta!) var nog Linnéa Claessons det jag såg fram mot mest. Så jäkla stark och cool kvinna!

Även om det knappast är några nyheter för någon kvinna som förmedlas i hennes sommarprat är det ändå angeläget och intressant (Speciellt med en världsledare som finner det lämpligt att kommentera på en kvinnas utseende och kropp vid ett politiskt möte. Jävla äckel.), men framför allt stärkande.

Jag känner att jag har rapat ”om inte jag orkar, vem orkar då?” ganska många gånger på senare tid, men man hamnar alltid i ett läge mellan varven när man faktiskt inte orkar. När man blir helt matt av alla strukturer man kämpar mot, inte orkar förklara och argumentera och protestera. Man orkar bara inte.

Då kan man lyssna på Linnéas sommarprat, och så får man lite ny inspiration. Ny ork. Fler argument. Man blir påmind om hur viktigt det är att inte hålla käft, att alltid protestera.

Så, under denna totala bloggtystnad blir veckans tips: Lyssna på (bland annat) Linnéas sommarprat, och sprid det till alla ni känner. Det finns som podcast, om någon inte hänger med i svängarna 😉

Lättprovocerad.

Jag måste ju erkänna att jag är oerhört lätt att provocera Det krävs nästan ingen ansträngning alls.

Jag gillar också podcasts, och det alla mina favoriter har gemensamt är att dom produceras av människor som har jobb och skit, och inte har tid med mer än ungefär ett avsnitt i veckan. Tyngre kan komma med fler, men i snitt ett i veckan. Jag har lyckats samla ihop ett ganska bra gäng, så jag har ungefär ett podcast-släpp varje vardag. Dvs, varje pod jag följer släpper ett avsnitt i veckan, och dom har lyckats välja olika veckodagar så det kommer ungefär ett avsnitt om dagen under veckodagarna i min app.

Men really. ETT OM DAGEN?! Jag lyssnar ju flera timmar om dagen, det krävs mängder med avsnitt! Jag varvar med storytel, men jag är ju också humörlyssnare. Jag måste vara SUGEN på det jag ska lyssna på. Just nu är jag inte ett dugg sugen på min bok, även fast den är bra.

I denna problematiska anda söker jag ständigt efter nya podcasts att lyssna på. Gärna såna som har funnits ett tag så det tar en stund att lyssna ikapp. (På samma sätt som jag konsumerar TV-serier, eller bok-serier) Jag fick tips om Fördomspodden, och började lyssna för några dagar sen. Jag har inte riktigt fastnat än, men det duger. En del gäster (Magnus Betnér, Kalle Zackari Wahlström etc) längtar man ju efter att komma till, andra är helt ointressanta.

Igår lyssnade jag på Katrin Zytomierska. Med reservation för stavning. Jag följde hennes blogg för massa år sedan, ungefär när hon fortfarande var tillsammans med Alex Schulman. Ungefär samtidigt som det tog slut började hon fett-hata och kroppshetsa, och verkligen HELT utan att kunna se längre än sig själv nedvärdera exakt alla i hela världen som inte föll inom HENNES norm. Jag slutade följa. Men nu dök hon upp i min podcast, och eftersom jag även har en hang-up att jag måste lyssna på alla avsnitt, även dom ointressanta, lyssnade jag.

Vi kan väl nöja oss med att jag inte kommer börja följa hennes blogg igen. Jag blev så provocerad. Kropphetsen finns såklart kvar, tillsammans med en total oförmåga att se bortom sin egen person. HON har minsann aldrig upplevt några orättvisor eller ojämställdhet, så hon fattar inte vad alla feminister snackar om? ”Kvinnor borde sluta försöka förändra världen och fokusera lite mer på sig själva”.

NEJ! Det är just exakt precis det vi INTE ska göra. Vi ska inte sitta på våra priviligierade rövar och känna att ”JAG har det ju rätt bra, så varför ska jag bry mig?”. Man måste kunna se lite bortom sig själv, och dessutom bry sig, för att vara en värdig människa… Man kan inte bara sitta still och känna att man skiter i allt för att man själv har det bra, när det finns så många grupper i samhället som INTE har det bra. Det övergår mitt förstånd hur man kan vara så ignorant, och dessutom lite självgod över att man är så ignorant? Som om det vore eftersträvansvärt att skita i alla utom sig själv?

Herregud så provocerad jag blev. Och det blev inte bättre av att hon tyckte att Trump nog har en poäng eller två, och att psykisk ohälsa är komplett hittepå som vi borde prata mindre om. Maken till självgod, ignorant människa.

Tuffa kvinnor som orkar lite mer

Det är ju ganska enkelt för mig att sitta här på min blogg med mina strax över 70 (numera, hej!) unika läsare/dag eller på min privata Facebook och orka opponera mig mot homofober, sexister och kvinnohatare. HÄR blir jag ju aldrig emotsagd (jag gillar er, har jag sagt det?), på facebook blir jag det ibland i diverse kommentarsfält, men ta en kik vad som händer när man som offentlig person öppnar käften…

Marlena har haft en åsikt som ni kan läsa HÄR. Jag säger ingenting om själva sakfrågan, av den enkla anledningen att jag inte ens läst vad hon skriver, men ta en titt på kommentarsfältet. Idel hat, öknamn och diverse tillmälen.

I DET läget tycker jag det är oerhört starkt att orka en dag till, och en till efter det…

Om inte jag orkar, vem orkar då?

En annan sak som fastnade när jag var och såg på Betnér och Ismail i En skam 2 var när Betnér sa ”Om inte jag orkar, vem orkar då?”

Han sa precis det jag känner. När man vaknar till en värld där nazister tillåts demonstrera illegalt i Örebro, homosexuella får ta emot spöstraff i Indonesien och konserter bombas i England då vore det så underbart skönt att få krypa in i sin egen lilla håla där sånt inte händer, och bara strunta i allt. Jag ORKAR inte mer! Men sen är det ju så, som Betnér sa. Om inte jag orkar, vem orkar då?

Vem protesterar? Vem argumenterar emot? Vem pratar om det ingen pratar om? Om inte jag orkar, då orkar ingen. Så jag laddar om. Samlar kraft.

Jag vaknade 04,30, och gjorde den sedvanliga slöscrollningen för att vakna till. I flödet: Jenny Strömstedt hotad med att få stryk med bollträ. Linnea Claesson (Googla om du inte vet vem det är) får porrfilmer skickade till sig, och tonåringar som startat feministiskt instagramkonto får ta emot hat och hot. DET HÄR ÄR INTE RIMLIGT!!!!!!

Utöver det en artikel om journalisten som blev antastad när hon gjorde sitt jobb. Och kommentarer därtill, i sedvanlig anda. Killen nedan är förvisso 16 år, men det är just det som är problemet-ur flera synvinklar. Han är SEXTON ÅR och har fått växa upp i tron att det är kvinnors skyldighet att FREDA SIG från att bli antastade. Det är VÅRT ansvar att se till att DOM inte antastar oss. Hur jävla vrickad är den världen??? Det är inte vårt ansvar att freda oss!!!! Det är ERT jävla ansvar att vi inte BEHÖVER freda oss! Jag är så förbannat trött på den här våldtäktskulturen vi lever i.

Jag blev så glad att se att mina facebookvänner tagit striden och argumenterat emot medan jag sov.

Jo, kära 16-åring. Världen KOMMER förändras. För jag orkar. Åtminstone en dag till. Och så en till efter det.

Våldtäktskulturen Sverige…

Den här bilden tillsammans med en artikel från expressen tror jag delas just nu tio gånger om dagen i mitt facebookflöde.

Någon enstaka delare vänder sig mot den, och får genast mothugg av sina vänner/följare för ”det är ju ett uppenbart skämt!”, men dom allra flesta menar lite med näsan i vädret att folk MÅSTE utveckla lite humor!

Själv ser jag inte det roliga i ett uppenbart våldtäktsskämt. Originalet har varit viralt i många år, och lyder ”Sätt på mig när jag är full, städerskan”. Dvs, ”idka samlag när jag är en smula värnlös.”

Vänder man sig mot det är man humorbefriad och saknar hjärnceller. Och det är bara två saker jag fått höra om mig själv under dagen. I det här landet är våldtäktskulturen så utbredd att det är helt ok att skämta om, och gör man inte det är man torr, humorbefriad och ointelligent. För man FÖRSTÅR inte att det ju handlar om en DISKMASKIN!

Dom här människorna vill alltså hävda, för att lite sopa igen spåren efter sin egen dumhet, att dom tycker att startandet av en diskmaskin är ett skojsigt skämt. Lite som om man skulle skämta om att dammsuga.

GIVETVIS är det inte så. Man skrattar för att det är en rolig, uppenbart sexuell, referens. Och i det här landet, som så många andra, är det ok att skämta om att idka våld mot kvinnor. Testa att använda samma formulering om ett barn, eller ett djur. Det skulle bli ramaskri. Nu menar jag givetvis inte att varken det ena eller det andra är ok, bara att det ena, våld mot kvinnor, är så normaliserat att det är ett skämt man inte ens reflekterar över.

Därför, och av så många fler anledningar, kommer jag fortsätta protestera mot det lustiga med den formuleringen. Och för den som vill bilda sig ytterligare rekommenderar jag Fatta.nu och fattapodden som en början.

 

God morgon!

Feministmiddag (jag vet inte ens vad jag ska kalla det, ”middag med mina nya feministkompisar”? Inte för att definiera dom eller hur middagen ser ut, men det var ju det som var den gemensamma nämnaren när vi möttes.) ikväll, och uppladdningen är inte optimal. Kunde inte somna igår så jag är tröttare än döden, och redan stressad.

Med lite tur kan jag ta komp, annars slutar jag 16,45, hemma 17,15, och ska vara i andra änden av stan 18,30, och innan dess hinna ta hand om hunden… Skulle jag cykla direkt från jobbet skulle det ta runt 30 minuter, men nu ska jag hela vägen hem, och sen tillbaka… Fy fan vad nice det hade varit med en bil nu! Slippa komma fram helt genomsvettig…

Men först ska jag jobba. Jag är så trött på mitt hår just nu, så turban är the grej of the day…

I had faith…

”Suck, nu kommer den där stå framme tills JAG tar bort den”, stönade S när D hade kokat ägg i äggkokaren och som seden bjuder lämnat den på bänken.

Inte då, menade jag. Han är vuxen, förr eller senare kommer han inse att den är i vägen! Fruns reaktion var något i stil med ett gapskratt och en klapp på huvudet.

Mannen i huset är lite rädd för mig. Han var orolig att jag, som feminist, skulle tycka att han var lat och inte hjälpte till tillräckligt. Så sedan jag kom hit har han varit fasligt huslig. Han har plockat undan, diskat, tömt och fyllt diskmaskinen. Den dag han tömde diskmaskinen det sista han gjorde innan han åkte till jobbet trodde jag att S skulle svimma på riktigt. 

Grejen är ju att jag skiter i vilket! Så länge alla parter är överens är det väl slitsamma vem som gör vad. Personligen gillar jag att diska och tvätta, jag tycker det är lite meditativt. Men han var ängslig, och blev väldigt hjälpsam.

Så jag hade hopp om äggkokaren! Så vi slog vad. 10 dollar på att han skulle ha tagit bort den innan storasyster gick och la sig tre dagar senare. Han fick inte manipuleras, och alla julgäster instruerades att inte röra den. 

Dagen före vadet gick ut röjde pappan hela köket, och jag tittade på. Jag var HELT säker på att det var då det skulle hända. Hundra procent.


Tyvärr tappade han fokus när äggkokaren var det enda som var framme, och jag började tappa hoppet.

Men, skam den som överger hoppet! Tekniskt sett förlorade jag vadet med en kvart(!), men den kväll vadet gick ut plockades äggkokaren bort! Jag tänker räkna det som en vinst, bara för att han inte gjorde mig besviken ?

Se! Tomt!

Grumpy mc grumpy pants, över och ut

Det skulle ju vara lätt att skylla humöret på att dagen avslutades med övertid och konflikt. Man känner sig ju så stor och fin när man bråkar med en femåring. Verkligen on top of the world.

Men sanningen är att jag blev grumpy redan när jag kom till jobbet. Jag och ena kollegan satte oss till sist och var grumpy ihop. Sen hade vi ett uppsving efter lunch, och så slutade det med katastrof.

Pratade dessutom med E. Alltså jobb-E. Fuck this, det är för många E i den här jäkla bloggen. Jobb-E kommer from nu gå under sitt alterego Barbro.

Så, jag pratade med Barbro, som undrade lite över den här skaffa-barn-grejen. Så då hetsade jag upp mig över det igen. Det satans kunskapsstödet, och finansieringen, och IDIOTIN i att bara för att det saknas en partner (en man, let’s vara lite jävla ärliga i det här patriarkatet!) så ska det vara speciella villkor. Kan inte riktigt låta bli att hetsa upp mig över det, för jag blir så f ö r b a n n a d. Hade det drabbat MÄN hade det där jävla stödet kommit fortare än satan, om det ens hade behövts. Nu drabbar det ju bara ensamstående kvinnor, och vadå? Har vi ens ett människovärde? Ni vet, ogifta kvinnor är ju omyndiga, och så… (Ok, jag ska släppa det, för nu, annars kommer jag aldrig somna inatt…)

Barbro fnissade lite och sa att ”E, (Hennes man) erbjöd sig att ställa upp!”. Haha, tack älskade du, men jag ser en komplikation eller två i det scenariot!

Men, hur det nu än är så måste jag bara släppa taget. Den grejen som irriterade mig på förmiddagen kommer inte försvinna av sig själv. Jag måste bita ihop, och hantera det som en vuxen person, och resonera bort det. Jag måste dessutom hantera att vi fungerar olika. Alla är inte effektiva maskiner som löser problem innan dom uppstår, en del kanske inte ens ser ett problem att lösa. Så är det, och det är bara att leva med. Blir jag irriterad kommer det inte drabba någon annan än mig, som går runt och är grumpy.

Så. Släpp det. Lös det, och släpp det. Och gå för fan och sov ditt freak, du ska upp 03,50!

Assisterad befruktning på lika villkor…

Nu måste vi prata om assisterad befruktning. Första April i år blev det tillåtet för ensamstående kvinnor att insemineras i Sverige. Inga fler tripper till Danmark, nu är det fullt tillåtet att göra proceduren i Sverige. SÅ goda nyheter för alla kvinnor som saknar partner, och vill ha barn. Yey!

Sedan tidigare fanns begreppet ”assisterad befruktning på¨lika villkor” gällande att lesbiska par ska ha samma rättigheter att insemineras som heterosexuella par. En självklarhet, kan man tycka. Nu ska även ensamstående kvinnor innefattas av begreppet.

Låt oss ta en titt på vad det innebär…

Bilden nedan är tagen från USÖ’s fertilitetsklinik, den här diskussionen kommer mer eller mindre helt röra landstinget, som erbjuder (par) assisterad befruktning till vanlig patientavgift.

Läs. Fokusera speciellt på sista stycket.

Jag blir nyfiken. (Och mer än lovligt provocerad…) Vad är det som gör att dessa riktlinjer ska skilja sig mellan par-oavsett sexualitet- och ensamstående kvinnor?

Finansiering. Vad är det som gör att finansieringen ska skilja sig mellan par, och ensamstående? Kostar sperman mer om det saknas en andra förälder? Kostar lagring eller registerföring mer? Exakt VAD är det som gör att det skulle skilja sig åt?

Kunskapsstöd. Vilket kunskapsstöd är det som måste till för en ensamstående kvinna som vill insemineras, jämfört med en kvinna som ingår i ett par? Eller för den delen en kvinna som drar hem ett krogragg och blir gravid, erbjuds hon ett extraordinärt kunskapsstöd?

Är det så att all kunskap samlas hos den i ett par som INTE föder barnet? Så att en ensamstående kvinna måste få hjälp av någon som kan förklara shit för henne? Ska man utgå från normen, dvs olikkönade par, så säger man här i princip att kvinnor utan en man behöver extra hjälp. Extra hjälp att ta till sig KUK-KUNSKAPEN. Den som bara män lär sig, och en gravid kvinna är oförmögen att ta till sig.

Jaja, jag vet att jag drar det lite långt eftersom lesbiska par får insemineras, men kom inte och säg att slutsatsen är långsökt. Kvinnan behöver en man som kan ta hand om henne, och förklara shit om att föda och ta hand om barn. En ENSAM kvinna behöver riktlinjer för att få särskilt stöd med all denna hemliga kunskap som hon inte kan tillgodogöra sig.

Jag har högskoleutbildning i att ta hand om barn, och måste vänta på särskilda riktlinjer gällande kunskapsstöd. För att jag är ensam.

Och, om vi nu MÅSTE vänta på dessa riktlinjer. Vad sitter det fast i? Det är 3,5 månad sedan lagen trädde i kraft, och INGENTING händer. Varför? (I’ll tell you why, för att det är kvinnors rättigheter det handlar om!)

Nu kan man ju argumentera åt båda hållen. 3,5 månad är inte så mycket, det ska motioneras och diskuteras och fan och hans moster. Å andra sidan är jag övertygad om att NÅGOT hinner hända på 3,5 månad, men det hörs inte ETT LJUD om det här. Dessutom kom inte lagändringen som en total överraskning. Jag läste om det här när jag var på semester, i December. Då hade det klubbats att lagen skulle börja gälla i April. Det innebär att man hade ytterligare tre månader på sig att påbörja det här arbetet, innan lagen ens trädde i kraft. Så då är vi uppe på 6,5 månad, och fortfarande har man inte kunnat klura ut en enda riktlinje så att ensamstående kvinnor får möjlighet till assisterad befruktning. I N G E N T I N G händer.

Privata kliniker, absolut. Jag gissar att första insemineringen gjordes ca 1 minut över midnatt natten mot 1/4-16. Men alla har ju inte riktigt råd att ta ett banklån för att få bli gravid. Inte om man sedan ska ha råd att gå hemma, själv, ett helt år och dessutom försörja ett barn på föräldrapenningen som är BETYDLIGT lägre än den lön man har. Hela systemet bygger på att man är TVÅ som delar på ansvaret och kostnaden, och riktigt så ser det ju inte ut för alla.

Så. Jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska vara specifika riktlinjer för ensamstående kvinnor, eller varför inget i så fall händer på den fronten så att ensamstående kvinnor faktiskt får en reell möjlighet att genomgå processen när det nu är lagstadgat att vi får.