Jo men det gick väl bra, tror jag?

Frodis hörde av sig och frågade hur dejten hade gått, och jag svarade väl ungefär som jag svarat ”alla” andra som frågat. Att det gick nog bra tror jag, han verkar sugen på att ses igen. ”Jojo, men vad tyckte DU?” fick jag till svar, och blev plötsligt tvungen att tänka efter 😉 Det är som om jag inte ens själv tagit med mina egna åsikter i beräkningen…

Men jo, jag tycker det känns bra. När det gått så lång tid (tre veckor) sen den där gången när vi tydligen fattade tycke för varandra (det var inte första gången vi träffades) så har man ju dels hunnit glömma vad det var man kände den gången, och dels hunnit börja fundera på om man ens vill eller orkar om det ska vara så svårt… Men, för min del räckte det med att se honom stå och vänta på parkeringen för att jag skulle minnas vad det var jag hade känt den gången, och sen hade vi en riktigt trevlig dag-även om vi inte kunde ägna så mycket tid åt varandra pga sjuåring.

Vi badade, och sen åkte vi och åt lunch innan han skjutsade min hund en sväng i bilen (fråga inte ens, men hur gullig är han inte som vill göra hunden glad..?) och sen åkte dom hem. Medan vi badade så nämnde han vid ett par tillfällen och i olika sammanhang ”nästa gång” och ”utan barn”, och sa även att det förhoppningsvis inte tar tre veckor innan vi ses igen, så vi får väl se. Jag ska försöka avvakta lite och se om han föreslår att vi ska ses igen. Men ska det inte dröja tre veckor till nästa gång så är det liksom helgen som kommer som är det som gäller. Helgen efter det har han barn, och när han inte har barn så jobbar han ungefär dygnet runt. Jag vet iofs inte om han jobbar i helgen, så det hela är mycket oklart. Vi får väl se! Det finns nog en risk att det faktiskt tar tre veckor-minst!

When it’s just not meant to be…

Idag skulle jag på dejt. I onsdags skulle jag på dejt. Förra veckan skulle vi ses. Det har gått sådär. Eller ja, inte alls.

Det här med att dejta, hur svårt ska det vara? Jag har liksom inte testat det förr…

Anledningarna till att vi inte setts är helt rimliga, men det börjar kännas som om det helt enkelt inte kommer bli av. Det är för svårt. Jag köper att vi inte kan ses så ofta eftersom vi bor på olika orter, det är helt ok. Gudarna ska veta att jag inte är särdeles social efter jobbet alla dagar… Igår var jag trött och hade sjukt dåligt tålamod hela dagen, det var inte ens roligt att vara omkring mig. Det var oerhört skönt att få låsa in sig hemma med hunden sen!

Men, när vi inte ens kan ses EN gång. Jag vet inte riktigt. Just nu orkar jag inte ens svara på hans senaste meddelande. What’s the point?

Dejta aldrig utan ratsit…

Ni vet när man snubblar över en kille som verkar rätt vettig, och som man lägger någon månad på att prata med och sedan slutligen bestämmer, på hans initiativ, att man ska ses. Man kollar upp möjligheterna att resa till hans stad, men det är NÅGOT (I det här fallet det faktum att han knappt ville säga vad han heter) som gör att man tycker att det känns skumt.

Så man stalkar killen, och det visar sig att han har sambo. Sen fyra år tillbaka.

Hade det här varit en isolerad händelse må det väl vara, men senaste MÅNADEN har det hänt med FYRA olika killar! Nu är det bara den här som jag lagt energi på så länge, men det är ändå FYRA killar som verkat vettiga, som visat sig vara sambo med någon annan intet ont anande tjej. FYRA!!! Och nej, tro’t eller ej, jag har inte hittat dom på otrogen.se heller…

Det känns ju helt absurt att man tydligen måste vara stalker för att kunna dejta nu för tiden. Lika bra att börja begära in kopia på legitimation första gången man pratar med någon, så man inte investerar en massa i onödan.

När blev alla killar idioter?! Det finns inga vettiga singelkillar kvar, bara sambokillar som posar som vettiga singelkillar!

I’m done with men… Dejta aldrig utan ratsit!