Etikettarkiv: Bulan

Studiebesök på förlossningen

Bebisen brukar ha dagar när hon är mindre aktiv, som igår, men då brukar hon i gengäld vara mer aktiv dagen efter. Men i morse, när jag vaknat, gått morgonpromenad och ätit frukost hade hon fortfarande inte rört sig ALLS, så då kände jag att jag kanske fick kolla upp det ändå och ringde förlossningen.

Dom tyckte att jag skulle komma in och kolla upp det, så jag satte mig på bussen och åkte dit. Fick ett rum direkt och sen fick jag ligga i ungefär en halvtimme med några mackapärer på magen som mäter hjärtljud och rörelser. Jag kunde höra att hjärtat lät helt normalt, som det brukar när jag är hos barnmorskan, och efter ett tag kände jag några svaga, svaga rörelser.

Barnmorskan läste av mackapären och sa att både hjärtljud och rörelser (hon hade rört sig mer än jag känt) var helt normala, men eftersom jag knappt känt några rörelser så skulle dom ändå kolla med ett ultraljud innan jag fick åka hem igen. Läkaren kom och kollade, och kunde se hjärtat som såg normalt ut. Hon konstaterade att bebisen ligger med huvudet jättelångt ner (tell me about it, kan knappt sitta!), och sen sa hon att hon bara skulle kolla med en specialistläkare som råkade vara där om den såg samma sak som hon såg, för hon var ganska ny på att göra ultraljud…

Specialistläkaren kom och förklarade vad det var läkaren ville kolla på, och gjorde ett till ultraljud. Bebisen hade en jättestor urinblåsa, så dom ville kolla om njurarna såg ok ut. Alternativen är väl att bebisen bara är kissnödig, eller att den har njurfel… Men, när specialistläkaren kollade så såg hon inga konstigheter med njurarna, och urinblåsan minskade lite under tiden så troligen kissade bebisen helt enkelt. Allt såg hur som helst helt normalt ut, trots att jag känner rörelserna så svagt (nästan inte alls), så troligen har hon bara lagt sig på något vis så att dom inte känns. Ingen fara på taket med andra ord, så nu får jag vänja mig vid att kanske bara känna svaga rörelser ett tag.

Däremot undrar man ju lite varför det är blod i taket på förlossningssalen…

Efter det hämtade Frodis upp mig och så drog vi till IKEA. Nu har bebisen även en säng, även om rummet sängen ska stå i är kris och katastrof. Jag behöver röja där, och för att göra det behöver jag få ut en barnvagn i förrådet, och för att göra DET behöver jag röja i förrådet, och någonstans här tog all min energi slut. Jag har inte ens orkat packa upp väskan sen förra helgen…

Men det FINNS en säng, så hon KAN få födas om hon skulle råka vilja det. Fast helst får hon stanna kvar några veckor till.

Grundlurad

Snacka om grundlurad!

På morgonen åkte jag till Rusta och köpte en grästrimmer och en gigantisk pilatesboll att ha när det är dags för förlossning, och när jag kom hem igen konstaterade jag att jag fick välja. Äta och vila i 45 minuter, eller fixa håret. För allas skull valde jag att äta och vila!

Strax efter ett kom fina vikarien och hämtade mig för att åka hem till henne på ”visning av hudprodukter” som hon säljer, och jag lovat att komma på för någon månad sen. Eftersom jag bara vilat, inte sovit, var jag rätt trött och seg, men som sagt, ska jag ha en enda vän kvar så är det bara att bita ihop!

Men, det visade sig att jag faktiskt har både en och annan vän, trots allt! När vi kom fram är det första jag ser en tårta. Värdinnan hade sagt att det skulle bli fika, så jag tänkte bara att det var värst så stiligt det var, innan jag hann börja tänka att det var ändå lite märkligt att det var trädgårdstema på tårtan… Då hoppade en massa fina människor fram och ropade surprise, och det visade sig att det hela var en babyshower, inte en visning av hudprodukter =)

Det var en salig blandning människor jag aldrig väntat mig att se i samma rum! Eftersom det visade sig att det var kollegorna från jobbet som styrt upp det hela är jag inte så förvånad över att se alla dom där, dom känner ju varandra dessutom. Men dom hade även på något vis lyckats gräva fram E och A, mina middagskompisar (bland annat då!) och, vilket förvånade mig mest av allt, FRODIS! Just att dom grävt fram Frodis tycker jag nästan är lite av en bedrift. För mig heter hon ju Frodis, och har gjort i typ 15 år, det känns jättemärkligt för mig att kalla henne SARA, som hon faktiskt heter, jag pratar alltid om henne som Frodis. Men S hade varit sneaky och i ett obevakat ögonblick frågat vad hon egentligen heter, och sen stalkat rätt på henne. Sjukt roligt, men herregud så förvånande! Jag kände mig lite som en fågelholk =)

Känner jag kollegan K rätt så har hon suttit i flera veckor och tillverkat den här tårtan! Kolla in detaljerna! K tycker om att baka, och lägger verkligen ner hela sin själ i sina tårtor! Det gjorde nästan ont att äta av den! Men god var den =)

När vi var i Stockholm förra helgen hade jag nämnt för S att jag inte var så förtjust i sockerfika, utan föredrog smörgåsar, vilket hade utlöst ett smärre kaos i planeringen där man precis enats om vem som skulle baka vad, haha! ”Stoppa kavlarna, red alert!” Herregud, dom har planerat i flera MÅNADER, och jag höll på att sabba allt genom att först glömma bort att jag lovat dyka upp, och sen vara för TRÖTT och anti mot människor för att orka, haha! När jag bokade in IKEA med Frodis i helgen hade hon lite försynt påpekat att någon nog måste påminna mig om vad som skulle hända i helgen, för jag hade tydligen all tid i världen att åka på IKEA, inte hade jag något annat inbokat inte! Jag, jag fattade iiiiiingenting!

Vi fick jättefina presenter också, bebisen och jag! Kläder och leksaker, en blöjtårta, böcker och något slags högtalare som vi måste lista ut hur den funkar! Så himla fina och genomtänkta grejer, jag är så tacksam! Så himla rolig överraskning!

Apropå bebisen tycker jag nästan att hon varit lite slö idag… Jag stressar inte upp mig (ännu), men jag är uppmärksam på henne ikväll. Jag har känt rörelser och sparkar, så det finns absolut liv i henne, men jag tycker att hon är långsammare än vanligt. Jag reagerade på det först vid 21 ikväll och kände inte att jag orkade störta iväg till förlossningen sent på kvällen (jag har ju varit på babyshower för guds skull!), men är hon lika slö i morgon får jag nog ringa dom ändå.

Samtidigt har ju jag känt mig otroligt sliten (jag sov i två timmar efter babyshowern), och det påverkar såklart henne också. Men, nu är hon så pass gammal att hon utan problem kan leva utanför magen, så nu är det väl kanske dags att börja vara lite nojig och ha lite koll på hur hon verkar må. Som sagt, vi får se i morgon! Så länge hon rör sig är det ju iaf ingen akut panik, och det gör hon mest hela tiden. En bebis måste ju också få vara lite trött ibland. Speciellt när man varit på babyshower och fått presenter och allt! <3

Från A-bebis till lur-bebis och tillbaka till A-bebis.

Jodå, allt såg bra ut, och jag blev inte ens aggressiv idag, trots att hon återigen sa ”hur var det nu, simmade du något??”

När det var dags att mäta bebisen, eller magen/livmodern då, sa barnmorskan en smula förvånat att ”Oj, här var det tomt!”

Tell me something I didn’t know… Hon kände i överdelen av magen, och där finns baske mig ingen bebis. Hon ligger jättelångt ner, tvärs över magen som en korv, och mosar sönder mitt bäcken… Det tycker hon är mysigt, hon har legat så i flera veckor.

Resultatet av det var iaf att när barnmorskan la in det där måttet i datorn så hamnade bebisen under viktkurvan, vilket bekymrade barnmorskan som började leta tid för ett nytt besök om en vecka… Jag suckade inombords och gick och kissade, och när jag kom tillbaka så mätte hon igen och då hade bebisen flyttat på sig så att det blev en hel centimeter extra på måttet och lur-bebisen hamnade precis mitt på viktkurvan igen och blev återigen en a-bebis! Close call. Jag ORKAR inte ränna där hela tiden!

Men hjärtat lät bra och allt verkar funka som det ska, så nu slipper jag gå dit på hela TVÅ veckor. Duktig bebis.

Snart dags för barnmorskebesök

Jag är ju ingen solstråle i vanliga fall, men som gravid har jag blivit sjukt tjurig och lättretlig… Får nästan slaganfall om folk går för långsamt eller bara typ existerar…

Av den anledningen är jag redan lite less på att gå till barnmorskan var och varannan dag (känns det som). Sist jag var där blev jag så himla irriterad för att hon inte LYSSNADE på mig, och det sitter i fortfarande. Jag berättade att jag är så trött att jag KNAPPT tar mig utanför dörren, och hon föreslog att jag skulle åka och simma lite… I andra änden av stan…  Alltså, fatta vilket PROJEKT det känns som när man inte kan jobba och handla samma dag… Så jag blev skitgrinig. Klart jag överreagerade, men ändå.

Dessutom har hon en tendens att, i all välmening, konstant fråga om pappan. Jag känner att hon kan ge fan i det, jag vill inte prata om det. Vi är överens, och när vi inte längre är det så löser VI det då, som vuxna människor. Det är inget jag behöver coachas i, släpp det och låt det vara. Jag är inte 14 år gammal, inte han heller.

Så jag ser inte riktigt fram mot besöket. Jag ska försöka att inte bli så grinig, men jag lovar inget…  Det ska bli kul att få höra hennes lilla hjärta igen, och jag vill gärna veta om hon växer som hon ska, men det tror jag hon gör. Magen har expanderat explosionsartat senaste veckorna… Jag har inte vägt mig sen senaste besöket, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag passerat +5 kilo nu. Sist var det +3 på eftermiddagen när jag precis ätit en massa. Vi får se.

Undrar om det var idag jag skulle bli tvungen att titta på förlossningsfilm? Eller var det amning idag? Herregud, jag fattar att dom gör sitt jobb, men kan sånt inte få vara VALFRITT? Sitta där i 20 min och titta på en film om förlossning… *facepalm*

Hon tycks ha fått ett namn…

Idag förberedde jag mig lite mer genom att lägga in min ”förväntade” föräldraledighet i vårt personalsystem. För att kunna göra det var jag tvungen att välja ett barn att vara ledig med, och eftersom jag ännu bara har ett hypotetiskt barn fick jag skapa ett barn i systemet. För att i sin tur kunna göra det behövde hon ha ett namn, så nu tycks hon ha fått det!

Jag behåller det för mig själv ett tag till, det kanske inte ens blir en hon i slutänden, men det hypotetiska barnet tycks ha fått ett hypotetiskt namn!

På virusfronten så har jag rensat igen. Det läggs hela tiden till nya malware, och jag vet fasen inte h u r det går till. Om (när) ni börjar dirigeras om igen ska jag be One’s tekniker att söka igenom sidan lite mer grundligt för att se om det är någon liten fil som ligger och uppdaterar systemet själv, eller nåt. Jag har fasen ingen aning.

Moderna tider…

Har nu ikväll skickat in ansökan om föräldraledighet till F-kassan. Har inte haft med dom att göra på sisådär 15 år(!) så det var ju inte många uppgifter som var rätt… Allra minst årslönen. Det skiljde bara sisådär 200 000kr. Nu får vi se hur mycket det ska krångla innan allt är godkänt bara 😀

Från 1 Juli har jag sökt. Den 5 Juli ska bebisen födas. Lite tight inpå kanske, men jag vill inte slösa dagar. Kanske söker jag sån havandeskapspeng längre fram, men just för sekunden känns det inte nödvändigt. Jag har en väldigt bra chef, som jag har en väldigt bra dialog med, så blir det nödvändigt löser vi det då.

För att kunna skicka in ansökan behövde jag veta vilket datum mitt löneavtal undertecknades, och för det behövde jag ringa lönekontoret eftersom det är det enda pappret i hela VÄRLDEN jag tydligen inte sparat. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag ringde iaf upp och sa att ”Nu ska jag vara lite krånglig, men…” Jag vet inte om jag föreställde mig att dom skulle behöva ta bussen till något dammigt arkiv för att leta i fuktskadade kartonger eller nåt, men dom var ju SÅKLART supereffektiva. Det tog inte ens 30 sekunder innan jag hade rätt datum… Shame on me =)

Om jag fattat det rätt så går dom tillbaka ett år och kollar på min lön, och då stämmer inte den siffra jag angett, jag har haft högre lön. Jag angav min grundlön, men jag har ju även haft ett lönepåslag på 2000kr i månaden. Men jag tänker att hellre att lönekontoret höjer min siffra så att jag får MER, än att jag anger fel och så blir det bara pannkaka av hela ansökan. Grundlönen VET jag ju vilket datum etc och vet att det är min lön, och den är konstant tills nästa avtal ingås. Vi får se, helt enkelt. Nu är iaf ansökan inskickad, och jag känner mig ett steg närmare en bebis. Fatta paniken.

Ett A-barn, såklart

”Vecka 20-någonting-besök” hos barnmorskan idag. (Jag är ju i vecka 25 , men det verkar vara olika när själva besöket sker)

Jag har muttrat lite och tänkt att jag säkert måste göra massa fler undersökningar (som tar massa energi) eftersom jag inte gått upp nämnvärt i vikt (2 kilo nu i sjätte månaden) så att bebisen växer som hon ska, men det slipper jag. Mitt lilla A-barn ligger just nu exakt mitt på storlekskurvan och är med andra ord exakt precis så stor som hon ska vara.

Hon passade dessutom på att leva rövare när barnmorskan skulle lyssna på hjärtat. Hon kunde inget höra med den där ”tratten” dom lyssnar med, så hon fick ta dopplern och lyssna, och då hördes det både starkt och tydligt. Helt normala hjärtljud, som dessutom tydde på att det pågick morgongymnastik inne i magen på mig. Det kunde jag iofs känna, hon sparkade som en tok under hela undersökningen, och har fortsatt med det sen under resten av dagen vilket är ytterst ovanligt!

Hon hörde nog barnmorskan när hon talade strängt med den här blivande mamman. Jag passade på att fråga om det där med fosterrörelser, och vad som anses vara minskade fosterrörelser egentligen? Jag brukar känns henne en stund på morgonen och en stund på kvällen, nästan aldrig däremellan. I princip innan jag kliver ur sängen, och när jag lägger mig i den igen. Minsta steg utanför sängen så sover hon. Men samtidigt kan det gå flera dagar ibland utan att jag känner henne alls. Jag har inte stressat upp mig över det, som jag skrivit om tidigare, men FUNDERAR gör man ju.

När jag nämnde det för barnmorskan i samband med min fråga så tittade hon på mig med en blick som var både orolig och sträng, och sa att jag ABSOLUT måste ringa då! Det får ABSOLUT inte gå flera dagar utan att jag känner några rörelser, utan MINST en gång om dagen ska jag känna henne. Jahopp. Om den här bebisen fortsätter enligt samma mönster så kommer jag inte få göra annat än att ringa förlossningen och åka dit för kontroll. Dom kommer ju bli knäppa i huvudet på mig! ”Men herregud, sluta vara så neurotisk!” ”Men det är inte JAG, det är BARNMORSKAN som har pratat strängt med mig!”

Nja, jag avvaktar nog lite… Jag känner mig fortfarande inte orolig. Jag känner ju att det är något slags mönster även i avsaknaden av rörelser, och när hon väl är aktiv är hon RIKTIGT aktiv, och sparkar med rejäla bentag. Hon får väl träningsvärk eller nåt *S*

Men som hon sa, barnmorskan, så blir hon ju större och större, och nu BÖR jag känna något varje dag eftersom det börjar bli trångt för henne, så jag får väl försöka känna efter lite extra eller nåt =)

En lite rolig sak var mina blodprover. Iom att jag behandlats på klinik tidigare så har jag ju tagit en massa prover, bland annat hepatit som den uppmärksamme läsaren kanske minns. Två gånger tog jag det. Det testar man även när man blir ”spontant” gravid, och idag läste barnmorskan upp provsvaret från labbet. ”Vi har vid TVÅ tidigare tillfällen testat prover från denna patient. Proverna visade bla la bla bla. Inga ytterligare åtgärder nödvändiga!” Dvs, kan ni sluta testa den här jäkla människan för hepatit?? Vi har annat att göra! HON HAR INTE HEPATIT!! 😉

Men nu ska den här trötta själen ta och duscha och sen sova lite. 65 arbetsdagar, max, kvar. Jag LÄNGTAR!

Nu kom den tydligen, ångesten!

Igår gick jag in i vecka 24, och när jag läste texten nedan tänkte jag ta en screen shot och lägga in med texten ”Ni ser, det är ingen idé att hetsa upp sig, dör hon så dör hon!”, men sen kom något i vägen och det blev inte av.

Men så inatt drömde jag att det var det som hände… Jag skulle till sjukhuset för något slags kontroll, och det visade sig att jag var fem centimeter öppen och skulle föda barn. Bara sådär, utan värkar… ”Det blir nog inte idag, men i morgon kan du räkna med att hon föds, så du får ringa dom som ska vara med på förlossningen”. Att jag bara var i vecka 24 och att bebisen inte har några lungor, så att vi liksom måste FÖRHINDRA förlossningen, fick jag inget gehör för alls. ”Det blir så ibland. Du kan ju ha tur!”

Haha, det är möjligt att mitt medvetna jag inte stressar upp sig så mycket, men mitt undermedvetna tar det på största allvar 😉

”Dör hon så dör hon”

Jag har ju just precis börjat känna bebisen inne i magen. Fortfarande tycker jag att det inte är solklart om det är bebis eller tarmar i vissa situationer, men överlag kan jag identifiera bebisen ganska bra.

Natten mot fredag sov jag USELT pga en incident på jobbet under torsdagen. Det kändes inte som om jag sov något alls, men enligt min fitbit skrapade jag ihop några timmar iaf, men jag vaknade minst varannan timme. Hela den natten hade jag sällskap av bebisen, som bökade runt i magen hela natten. Hon blev väl stressad av mina stressnivåer, fast det var ändå ganska trevligt. Ska man ändå vara vaken finns det ju sämre saker att ha sällskap av än sin inre parasit. Skönt att känna att hon finns där.

Hela dagen på fredagen sov hon, eller var iaf väldigt stillsam, men sent på kvällen när jag satt hemma hos kollegan kände jag att hon bökade runt lite. Efter det kände jag henne inte alls förrän IGÅR (tisdag), så det var rätt skönt att hon började böka runt igen trots att jag skulle försöka sova!

”Blir du inte stressad?” frågar folk. Men njäe, inte ännu iaf. Dels är det ju ganska nytt att känna henne, jag är ju mer van att INTE göra det, men sen så är det ju faktiskt så att dör hon så dör hon. Hon är ju ännu så liten att chansen att hon ska klara sig utanför livmodern är MINIMAL även om det inte är helt omöjligt, så det finns ju inte så mycket att göra. Hon kan troligen inte räddas hur snabbt jag än reagerar, så det är ingen idé att konstant vara vaksam och orolig. Inte ännu.

Sen vet jag inte riktigt, jag har sen första ultraljudet haft något slags tillit till att vi fixar det här, min kropp och jag. Min kropp verkar klara av att vara gravid väldigt bra (peppar peppar), och bebisen har ju redan från start visat sig vara OTROLIGT livskraftig. Hon blev ju för sjutton till medan jag fortfarande hade mens, så hon ville verkligen bli till! Det är ju såklart ren och skär inbillning, men jag känner att både min kropp och hennes ska kunna fixa det här, tillsammans, så jag behöver inte stressa upp mig över det! Ganska skönt att känna så faktiskt. Slippa oroa sig, som jag gjorde före första ultraljudet! Idag har hon bökat runt lite, så nu känner jag mig helt trygg med att hon mår bra =)

Apropå min kropp så har jag gått från +1 kilo till +3 kilo på typ två dagar… (Köpte ny våg i helgen!) Magen sa KABOOM och blev jättestor. Nu är den så stor, liksom UPPÅT, att överdelen av magen ligger och skaver mot bygeln i BHn. Oerhört obehagligt. Jag har köpt amningsBHar (hur ska man ens skriva det ordet?!) men jag vill helst inte börja nöta på dom redan… Jag tänker nämligen inte köpa fler *S* Blir väl snart sport-BH dagarna i ända.

Manspersonen skrattade åt mig igår när jag skulle böja mig ner och ta upp något från golvet men fastnade halvvägs. Som straff fick han skjutsa mig till bussen idag 😉 Det var -18 grader i morse, och ska vara lika kallt i morgon, så jag fick resignera och ta bussen till och från jobbet. Det går inte att cykla när det är så kallt. Jag kan inte andas, och cykeln fryser ihop.

Nu ska jag sätta mig i soffan resten av kvällen!

Innehållslöst

Jag har fattat nu. Den där grejen med att gravida, och säkert nyblivna mammor också men det har jag ingen erfarenhet av ännu, BARA pratar om sin graviditet/sitt barn. Jag fattar nu.

Det är för att vi inte har NÅGONTING annat att prata om. Mitt liv just nu går ut på att jobba, titta på TV tills jag får gå och sova, och sen sova. That’s it. Något varv runt huset med hunden, men det är knappast mycket att blogga om… Jag är så TRÖTT! Kanske inte sömnig, bara helt matt ända in i själen. Småsaker är gigantiska projekt.

Och till sist så tröttnar man ju på att känna sig som den där människan som BARA pratar om att hon är gravid, och så skiter man i det.

Helgen var ovanligt aktiv, jag var helt slut igår kväll! I fredags var jag och några kollegor bjudna hem till ytterligare en kollega för lite ”häng” och tapas. Det kändes HELT omöjligt att ta tag i det efter jobbet, men när jag väl kom dit och fick sätta mig ner i en soffa och inte flytta mig mer så var det supertrevligt! Verkligen jättemysigt, och vi ses ju mest på jobbet, vilket är ganska trist för man hinner ju inte direkt vårda relationen. Kom inte hem förrän efter 23, så det var raka vägen ner i sängen direkt jag kom hem!

I lördags var det dags att fixa naglarna (Herregud, ÄNTLIGEN! Visst är det bra att naglar och hår växer mer när man är gravid, men INTE när man fixar dom på salong.), och efter det gick jag och köpte nya jeans eftersom jag spräckt ett par, och så en till outfit till Bulan. Jag har lite invändningar mot att köpa massa nya kläder i minsta storlekarna eftersom hon kommer växa ur dom på bara några veckor, det känns som ett otroligt slöseri, men hon lär väl behöva kläder även när hon är pytte, så jag köper LITE nytt trots allt. När jag hade gjort det var jag helt färdig, så jag åkte hem, åt mat och sov i typ tre timmar. Sen var jag helt passiv resten av kvällen.

På söndagar får jag ju inte sova middag (för då sover jag inte på natten…), men det hade jag ändå inte tid med. Kl 12 träffade jag Frodis för att gå på Lakrits, Choklad och Delikatessfestival. Dvs, vi skulle återigen äta oss genom Conventum! Och som vi åt… Jag var dö-mätt när vi hade gått varvet runt, jag bara pustade! Mest hade jag mumsat lakrits i parti och minut, men även lite choklad (det som såg nöt-fritt ut), korv och ost. Jag får ju inte äta så många olika ostar, men jag kände att jag vågar nog smaka. Det är ju inte flera kilo man smakar, och Bulan har ju visat sig livskraftig redan från start, så jag kände att det nog går bra! JÄVLAR så gott! Gud vad jag saknar ost! Köpte med mig en bit rökt (pastöriserad) ost hem, men avstod från lax (åh herreguuuud så god) och salami. Avstod från att köpa lakrits, vilket jag ångrar lite (även om jag fick en påse av Frodis som varit i finland!), men jag tänkte att jag MÅSTE ju inte moffa i mig godis hela tiden även om jag bara gått upp ETT KILO under hela graviditeten so far. (Varav Bulan väger typ 500 gram…) Gud så gott det var, jag hoppas det där är ett återkommande event!

Frodis skulle vara i syntolkstudion klockan två, så jag hade bokat in med E att följa med henne på husvisning efter allt moffande. Hon var nog mest nyfiken på huset vi skulle kolla på, kanske inte seriöst intresserad (hoppas jag, men vem vet. Spök-E!) Det var en gammal skola, med så att säga ”visst renoveringsbehov”. Dvs det var typ fallfärdigt.

E kunde se så mycket potential, jag gillar att hon är en drömmare. Själv blev jag typ mörkrädd av att vara där, MITT PÅ DAGEN! Sjukt obehaglig feeling i större delen av huset. Jag skulle inte gå in i det huset ensam, ens mitt på ljusan dag. Speciellt ett av rummen gjorde att jag verkligen började fundera över vad som hade försiggått i huset. Det var en stor sal/klassrum som var i lika risigt skick som resten av huset, men dörren var konstruerad så att man kan spärra in vem som än befinner sig i rummet… Handtaget var ut-flyttat från själva dörren, och på var sida om dörren satt en STADIG bit metallrör monterat i väggen med rejäla skruvar. Konstruerat för att sticka en regel igenom och spärra in den/dom som befinner sig i rummet.

Exakt i vilket scenario behövs det?!? Vad har försiggått i det där huset?? Mäklaren, som nog gett upp hoppet om att sälja, berättade att efter att skolan lades ner hade en ensam man bott i huset (i skollokalerna, hur creepy??), men utöver det hade det varit obebott. Här finns ju tre alternativ jag kan se. 1, på den tiden det var skola spärrade man in barnen i rummet. 2, den ensamme mannen spärrade in folk i rummet. 3, mäklaren berättar inte allt… Oavsett känns det rätt obehagligt! Jag blir rädd bara av att tänka på vad som försiggått där. Jag slänger in en bild i ett eget inlägg, jag glömde det innan jag började skriva det här!

Men nu ska jag retirera till soffan, och hålla koll på en av mina läsares blogg! Hon ska nämligen föda barn ungefär när som helst, och jag är rätt nyfiken… Höres!