Etikettarkiv: Bulan

It’s a blob!

Ultraljudet gick bra! Jag fick inget direkt förtroende för barnmorskan, jag tyckte hon uttryckte sig så vagt ibland och inte riktigt förklarade, men hon var väl fokuserad.

Bebisen är så stor nu (Vecka 20, inga förändringar i BF) att det är svårt att få med hela på bild, som ni ser kan man knappt se halva, till skillnad mot förra ultraljudet som var supertydligt… Men, barnmorskan slirade runt och visade hela, del för del, och den är komplett.

Den har en lagom stor hjärna som ser ut precis som den ska, den har revben och lårben, mage och ett hjärta på rätt plats. Just hjärtat tyckte jag att hon undersökte så fasligt noga, och många gånger, så jag blev lite nojig, men när hon var klar sa hon att allt såg bra ut, så jag får väl lita på det. Hon var som sagt lite oklar ibland. ”Här ser man att den har fostervatten i magsäcken.” *Lång paus* Och det är bra!

Ja ok, vad bra att du säger att det är bra, men gör inte en paus på fem sekunder innan du säger det! Jag har ju läst att bebisen övar på att andas genom att dra ner fostervatten i lungorna, men jag kan inte minnas att jag läst att dom dricker det också, och så kissar ut det. (Och dricker igen, yuck!) Men nu vet vi det också. Bebisar dricker fostervatten, och det är normalt.

Hon sa som sagt att allt såg bra ut, och inga förändringar i beräknad födsel. 5 Juli, på dagen nio månader efter att vi hade AW och jag inte åkte hem direkt efteråt… Utöver det sa hon inte så mycket. Jag fick liksom ingen ytterligare information.

Förutom att det är en flicka =) Hon frågade, ”tänkte ni fråga om kön?” (Hon trodde nog att vikarien var min partner…) och jag sa att absolut, det vill jag veta! ”Jag ska se om jag kan se något”… ”Ja, det här ser ut som två blygdläppar, så det är nog en tjej”. Sen fick jag liksom inte mer information! ”Ser ut som” och ”är nog”. Så oerhört frustrerande att hon inte hade ett ord mer att säga om saken! Men jag tar det som ett besked, och kommer kalla henne för henne i fortsättningen. Blev lite snurrigt att vänja om tanken, jag som var så inställd på en pojke! Men glad för en flicka, absolut! Pojknamn hade jag klart redan, men flicknamnet jag funderar på behöver jag smaka lite på och se hur det känns, om jag väljer det.

En flicka alltså. En livlig rackare som snurrade runt hej vilt där inne. Hon var inte stilla många minuter åt gången. När barnmorskan startade ultraljudet sa hon direkt att hon såg ett hjärta som slog (Duktiga, starka bebis!) och att den låg med huvudet nedåt, och jag utbrast ”Jag VISSTE DET!”

Jag vet att det är normalt att bli extra kissnödig när man är gravid (och jag är generellt en kissnödig person, fråga Frodis, hon kan bli knäpp på mig…), men jag har liksom DAGAR när jag är mer kissnödig än andra dagar, och jag har tänkt att det säkert är så att just dom dagarna ligger bebisen och trycker extra mycket på urinblåsan med huvudet. Och jajjemensan, det gör hon. Knäppa bebis.

Så nu väntar vi då… Nu är det ju inga mer ultraljud eller så om inget går fel, så det enda vi kan se fram mot nu då är ju förlossningen… Om fem månader… Men tiden har ju gått så rasande snabbt hittills, så det kommer väl bara smälla till så är det dags!

Dags för ultraljud igen

Har nästan längtat ihjäl mig, och idag är det dags. Om allt går väl är det sista gången jag ser bebisen innan den föds… Sen får jag bara lita på att den finns där. Fast just det har gått rätt bra på senare tid. Klart jag skulle uppskatta om den ville röra lite på sig så jag kände att den var där och levde, men sen jag gjorde förra utraljudet har jag faktiskt känt mig rätt trygg med att min kropp fixar att härbärgera en bebis-trots att jag inte märker av att den är där direkt.

Men som sagt, idag går jag in i vecka 20 (Enligt förra ultraljudet, får se om det justeras idag.) och har ett ultraljud bokat. Jag är så sjukt peppad. Idag får vi också veta om det är en pojke eller flicka, om bebisen samarbetar, och det är jag sjukt nyfiken på! Jag har en mycket stark pojk-feeling, men det spelar liksom ingen roll. Statistiskt, om due date 5 Juli stämmer, är det dock störst chans att det är en flicka. Ingen idé att spekulera, men det gör man ju ändå… Om ca fem timmar vet vi.

Vikarien på jobbet (Alltså inte en helt random vikarie utan en jag har mycket kontakt med privat) var så nyfiken på ultraljudet att jag erbjöd henne att följa med, haha! Jag får ju ta med mig en person, och vill hon hemskt gärna hänga med så får hon såklart det. Pappan är ju lite upptagen med sitt och skulle ju inte ha följt med oavsett, så platsen är ledig 😉 Jag tror att hon är MINST lika peppad på det här som vad jag är… Haha!

Så, se fram mot lite Bulan-bilder senare! Snart kanske den till och med får ett namn? Iaf om det är en pojke, jag är inte riktigt lika säker på flicknamn ännu.

Laddar upp med prima plast…

Jag tänker ju använda tygblöjor som är inköpta, tvättade och redo. Bättre för miljön och definitivt bättre för plånboken. Men skalbyxorna som hör till och skyddar mot läckage finns inte (?) till pyttebebisar, så första månaden eller så får jag använda vanliga blöjor.

Några såna här paket så borde jag klara mig…

Om jag förbereder mig sjukligt? Jovars. Vad skulle jag annars sysselsätta mig med?

Det är inga tarmar, iaf

Sen ultraljudet har det känts mer toppen att vara gravid. Mer eller mindre helt fri från nojor, trots att jag fortfarande inte helt säkert känner bebisen. Nu har jag ju SETT att den lever, och tycks lita på att min kropp klarar av att härbärgera den och hålla den vid liv. NU känns det sådär mysigt som jag trodde att det skulle kännas.

Magen växer, speciellt senaste veckan känns det som om den verkligen dragit iväg (ligamenten i magen bekräftar det genom att göra ont…), och jag TROR att jag har känt fosterrörelser. Överallt står det att det första man känner känns ungefär som bubblor, eller som en fisk som sprätter (…) eller liknande, men det har jag inte känt. Däremot känns det mellan varven (tre ggr på två veckor hittills, så ganska sällan) som om någon PETAR på mig från insidan, ungefär där livmodern borde befinna sig.

Det har som sagt bara hänt några få gånger, och ofta när jag är helt nyvaken och knappt vet vad som är in och ut på min egen kropp, men jag tror ändå det är bebisen. Jag känner mina tarmar tillräckligt väl för att veta att det där inte är några tarmrörelser, och vad det annars skulle vara vet jag då rakt inte. Det är helt nytt, så jag tänker faktiskt ta för givet att det är bebisen. Det är mysigt. Den får gärna peta mer! Kommunicera lite, liksom. Jag ser fram mot om några veckor, när man börjar känna den tydligare, och hela tiden.

”Alla” gissar på att det är en pojke. Jag vet inte riktigt varför, men jag har själv haft en pojk-feeling. Kallat hen för han/honom och så. Men, om man ska utgå från det faktum att jag fortarande hade mens när input så att säga skedde, så är det ganska stor chans att det är en flicka. Det ska bli kul att se vad ultraljudet säger om det.

Triggervarning: WAY to much information. (På riktigt)

Trix för att skrämma slag på dig själv: bli gravid.

Idag efter lunch var jag på toa, och (här kommer det!) hade en riktigt äcklig flytning. Mycket, och gul-grönt. Inte ”det kanske ser lite wonky ut?” utan riktigt äckligt gul-grönt. Då ska man tydligen ringa sin barnmorska, så det gjorde jag.

Medan jag väntade på att hon skulle ringa upp läste jag på 1177. Också ett bra sätt att skrämma slag på sig själv. Själva infon om flytningen var mest det, ring din barnmorska omedelbart. Men lite längre ner fanns en länk som var SJUKT dåligt placerad. ”Läs mer om missfall”

Vadå MER? Betyder den där flytningen att bebisen håller på och DÖR? Någonstans där började jag stressa upp mig… Gick ner till S på hennes förskola och fick en födelsedagspresent (Tack!), och medan jag var där ringde barnmorskan upp. När vi hade pratat några minuter kunde hon lugna mig med att bebisen troligen mådde bra, men det var lite mer oklart hur JAG mår, så jag fick en akuttid hos min läkare efter jobbet.

Efter sju timmar ungefär (kändes det som) hade jag lämnat urinprov, blodprov, blodsocker, blodtryck och gjort en gynundersökning. Vill ni uppleva något sjukt obekvämt, testa att låta en främmande kvinna lukta på ert underlivssekret! Mycket ska man vara med om… Och den stackars muslimska kvinnan kunde inte hålla masken när hon frågade ”har din man märkt om du luktar illa i underlivet?”, och jag svarade ”Jag har ingen man…”

HAR du inte? Ok. Du är ensam. NU.

Jag orkade inte ens försöka förklara, hon är ju en modern kvinna, bara lite djupt rotad i en annan kultur. Hon fann sig snabbt iaf.

Hur det nu än var så verkar den där flytningen vara helt ok. Kanske inte helt normal, men vad det verkar en engångsföreteelse. Jag luktade visst normalt… Däremot sa hon att jag hade sjukt mycket proteiner i urinen. ”Har du haft diabetes förut..?” Till sist gick hon iväg och kollade om det protein dom testade för idag är samma som dom testar för när man är gravid (Som jag då?), och när hon kom tillbaka sa hon att det inte var proteiner, utan ketoner. Jag blir helt yr, men tydligen betyder det inget annat än att jag är uttorkad. Jag har inte diabetes. Så det var ju tur.

Gick dit för en äcklig flytning, gick därifrån två timmar senare-uttorkad. (Vilket man iofs kan bli på den tiden känner jag…)

”Har du gått upp mycket i vikt?” frågade hon. Det KÄNNS så (jag kan ju för fan inte ha mina kläder!), men jag vet inte svarade jag och ställde mig på hennes våg.

När jag skrevs in i vecka 6 vägde jag 86,6. Någon månad senare när jag var hos läkaren vägde jag 86,8. Idag, en dag från vecka 17, väger jag 86,7. Då har jag ändå levt på glassbåtar och varma koppen minestrone… Tur jag blir utfodrad på jobbet, där äter jag ju som en häst! Jag GÖR ju inget annat än äter… Snäll Bula. Men se bara till att få i dig det du ska lilla vän.

Så kontentan: Jag är singel, uttorkad och faboulus, och så vitt vi vet mår Bulan alldeles utmärkt.

Nu ska jag äta. 😉

 

”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”

Idag vid lunchen var det ett barn som vände sig till mig och sa ”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”, helt ur det blå *S*

Hen brukar ofta använda det uttrycket om saker som jag tror att hen LÄNGTAR efter. Att mamma ska komma, att det ska bli lunch etc, men det var så roligt formulerat =)

Jag fick förklara att den måste växa ganska mycket till innan den kan leva utanför magen, så vi måste helt enkelt vänta, även om det känns som helt galet lång tid. Man kan få till ganska många pedagogiska samtal om det här med bebisar, och ÄN SÅ LÄNGE har vi kunnat undvika dom svåraste frågorna… Redan när jag gick på fertilitetsbehandling pratade vi om att man behöver ”Spermier från en pappa, och ägg från en mamma. Men min bebis kommer ju inte ha en pappa, så jag måste gå till sjukhuset för att få hjälp”, och det köpte dom utan följdfrågor… 😉

Sen pratar vi mycket om hur stor den är, och ungefär vad den kan ”göra” när den är så gammal som den är just då. Att den kunde börja röra på armarna för några veckor sen var oerhört intressant! Idag kom frågan ”Är det du som klämmer ut bebisen, eller blodet?”. Lite oklart hur hen tänkte, men jag svarade att det var ett slags samarbete. Jag OCH min kropp gjorde det tillsammans, och det var tydligen en godtagbar förklaring.

Barn är så himla nyfikna, och man vet aldrig vad det är dom går och klurar på förrän dom hittar ord till att formulera det!

V 14

Appen ba ” det kan nu börja synas att du är gravid om du är naken”

Bulan ba ”Bitch, please…”

Det här är morgonmagen, före frukost. På eftermiddagarna, när tarmarna fått jobba lite mer, är jag ca dubbelt så stor. Det är ju mer tarmar än bebis som syns, och i övre delen av magen gissar jag att det är min gastric bypass-opererade och därmed ”lösa” magsäck som trycker ut tarmarna för att den fått skifta plats när livmodern flyttat runt allt där inne.

Men trycker man lite längst ner på magen, där bebisen faktiskt ligger, så känner man tydligt att det är mer muskler än fett under huden. Dom har ju liksom tryckts ut och ligger mycket närmare huden där det tidigare bara var fett, så där kan man känna att det faktiskt finns något annat än gasiga tarmar 😉 Men tarmar eller ej, nu börjar det kännas fint att vara GRAVID, och inte bara lönnfet.

För övrigt gillar jag inte dom här byxorna. Mag-tyget slutar mitt på magen, så dom halkar ner hela tiden. Jag har ett par som är magiskt sköna, och där mag-tyget nästan går att dra över brösten (iaf en bit in i BHn, om man av någon anledning skulle vilja det…), men tyvärr behöver dom ju tvättas ibland. I morgon är jag ledig, då ska jag åka ner på stan och köpa fler av det paret så jag har ett litet lager!

Proudly present: Bulan!

Det är verkligen märkligt det här… Att kunna identifiera en känsla, men samtidigt inte riktigt KÄNNA den. Eller erkänna den? Man är ju rätt känslomässigt skadad 😉

Men här är hen (jag tror pojke, vad tror ni?).

Jag gjorde ju KUB idag (Låg sannolikhet för kromosomavvikelse visade det.), och precis i början av besöket förklarade barnmorskan (läkaren? Jag vet inte vad hon var…) vad dom skulle mäta, och leta efter. Jag svarade att allt jag egentligen behöver veta är om den lever eller inte, resten är lite come what may… ”Det finns ett(!) foster här. Och det lever” svarade hon, och jag blev så lättad att jag började gråta. Jag gick ju dit och visste att jag var orolig, men jag KÄNDE mig inte orolig. Inte förrän jag blev så lättad att jag grät för att jag har en levande bebis i magen =)

Men där var lilla Bulan. Jag är oklar över hur aktiva bebisar är i vecka 13 (+4), men som jag fattade det så sov hen. Det var helt magiskt att se den ligga där och sprattla i sömnen, sträcka på sig, vända sig på sidan och vägra vända tillbaka hur mycket hon än petade på livmodern. Vi fick ta en paus och knöla till mig lite så hen blev obekväm och bytte ställning så det gick att mäta ordentligt =)

Sovande eller ej så var det en aktiv liten tingest, 7,5 cm lång.

Två dagar från vecka 12

12+0, den där magiska veckan som man räknat ner till. När risken för missfall minskar med ca 70%

Sjuk eller ej så måste jag masa mig iväg till läkaren i eftermiddag för något slags (jävla) kontroll som jag måste göra eftersom jag är gastric bypass opererad. Själv tycker jag det känns sjukt onödigt och ett jäkla slöseri med tid, jag mår ju bra. Skulle jag behöva ytterligare medicinering så skulle det ju synas på blodproverna jag tagit, och det kan ju barnmorskan avgöra vid nästa besök. Det enda jag skulle behöva är väl mer vitaminer i så fall, vad skulle det annars vara? Men, det är rutin, så jag måste väl antar jag.

När jag ändå är där så ska jag ta blodproverna inför KUB-testet som jag ska göra direkt efter nyår. Man gör ju KUB runt vecka 12, men iom att det är jul så blir det nästan i vecka 14 jag gör själva ultraljudet (en dag före v 14), men blodproverna kan jag göra nu. Håll en tumme för att dom inte visar några avvikelser… Själva ultraljudet ser jag fram mot, det ska bli spännande att se om det är något där inne, och om det lever…

I sjukstugan är hemma så har jag roat mig med att sträcklyssna på förlossningspodden. Konstaterar att jag kommit in i fasen ”blir gråtig av ingenting”, och att det faktiskt var en sjuk dålig ide. Dom flesta avsnitt var bra, det var inga konstigheter. Men så kom jag till Brita Zackaris avsnitt, där hon rakt på börjar med att berätta om missfallet hon fick i vecka 12, precis före sitt KUB-test… Det var inte precis vad jag behövde höra just nu, när jag äntligen nått den magiska gränsen…

Men men… Som sagt, ligamenten i magen stramar mer och mer, och det är ganska nytt. Det torde ju tyda på att något växer där inne. Och växer det borde det ju må bra, kan man tänka. Man kan väl säga att jag greppar efter halmstrån fortfarande… Hur glad jag än är att jag mår bra, så är det faktiskt rätt frustrerande att inte ha NÅGRA egentliga tecken på att man faktiskt ÄR gravid.

Trött och tät i näsan, visst. Men jag blev ju också SJUK, så… Overkligt stor mage, ja. Men jag är ju inte direkt trådsmal i vanliga fall, så jag blir väl bara fetare… Ja som sagt, det är frustrerande. Jag ser VERKLIGEN fram mot det där ultraljudet. Jag ska inte säga att jag är RÄDD, men jag funderar mycket på om det verkligen är något där inne som lever.