Etikettarkiv: Bulan

Bulan, fläsk och hormoner

Ja som sagt, en hel del mat är det ju som format den där siluetten, men det känns ju rätt fint att ha något annat att skylla på iaf 😉

Att jag bara är i tionde veckan behöver ju ingen veta… 😉

Men som sagt, mycket av det där har dykt upp senaste veckorna (Återigen, har inte kunnat ha mina byxor sen vecka SEX…), så det är nog till största delen svullnad pga hormoner, eftersom jag inte gått upp radikalt i vikt. Men ändå. Nu börjar det nästan kännas lite mysigt att vara gravid. ÄNTLIGEN!

”Nää, det syns nog inget!”

Nej, själva Bulan kanske inte gör att jag ser mer gravid ut, men hormonsvullnaden har definitivt gjort sitt, det är bara att inse.

Idag träffade jag en förälder jag haft kontakt med länge, hens barn har gått på min förskola i tre år nu och med undantag för en termin har barnet varit på min avdelning så vi har träffats ofta. På senaste tiden har det varit den andra föräldern som hämtat och lämnat, men idag kom denne person och hämtade. Tittade på mig i ungefär en sekund, och sa ”Är du gravid?”.

Haha, ja ok. Jag har förvisso inte blivit fetare, men tydligen ser jag tydligt gravid ut redan nu. Bara sisådär sju månader to go…

Eller så är det tvillingar, som Freja sa… 😉

”Nu börjar det synas lite!”

Sa vår specialpedagog igår när hon var på besök. ”Det är nog mest mat”, svarade jag. Och det är det nog. Gravidbyxorna formar fläsket till en fin gravidbula, men så här i vecka 10 tror jag inte att själva graviditeten syns så mycket. Men jag vet ju inte, jag svällde ju upp rätt snabbt, även om jag gått NER i vikt.

Jag kom förresten på kl 03 inatt att jag har ETT tecken på att jag fortfarande är gravid. Jag är fakkin’ konstant täppt i näsan. På dagen är det inget större problem, men varje natt vaknar jag och kan inte andas. Så tja, så länge jag inte kan andas är jag nog gravid ändå.

Som sagt, vecka tio from idag. Bulan har börjat skapa ett tilldelat kön, fått fingrar och vevar med både armar och ben där inne. Mysigt! Bulan är inte ens ett embryo längre, utan räknas som ett foster. Nästan ett barn. Två veckor kvar till den magiska 12-veckors gränsen, när den mest akuta risken för missfall minskar. Än så länge verkar det ju gå vägen det här!

Energi och paranoia…

Det säger väl en del om hur man mår när man känner sig helt energisk och pigg av att orka TÄNKA TANKEN att städa hemmet, och köpa rengöringsmedel… Men så var det. I lördags drabbades jag av den stora energiboosten och köpte rengöringsmedel efter att jag träffat Frodis nere på stan, shoppat lite, lunchat och gått på minijulmarknad.

Sen blev det ändå inte städat. Jag började starkt i söndags med att tvätta två maskiner tvätt, röja både köksbord och vardagsrumsbord och diska, men sen behövde jag hämta min cykel på jobbet och DÄR tog den sista energin slut. Men ändå, det är typ bara att plocka undan lite grejer och sen liksom RENGÖRA allt som är kvar, det är ju nästan hanterbart.

Jag har känt mig lite piggare sen jag skrev förra inlägget. Kanske inte PIGG, men inte döende av utmattning. Så nu är jag ju helt paranoid, och tror att Bulan dött. Det han den säkert inte, men bortsett från att jag inte blöder finns det inget som tyder på att den fortfarande finns kvar. Ingen mensvärkskänsla på länge, inget illamående, lite piggare… Brösten gör fortfarande ont, så det är väl alltid något! Det är säkert ingen fara, men man börjar ju undra… Det är ju EVIGHETER kvar till den andra Januari, när jag får se om det finns något där inne.

Jag skulle ju ångra mig i samma sekund som det hände, men LITE illa kan jag väl få må? Bara för att få veta om det liksom är några hormonförändringar i den här kroppen…

Men, om vi ska se det positivt. Om vi utgår från att Bulan lever och frodas där inne trots allt, så verkar den här skröpliga gamla kroppen ganska väl rustad för att vara gravid. Jag gissar att alla som testat motsatsen skulle tycka att det vore rena drömmen att ha en helt symptomfri graviditet. Och ja, om allt nu går vägen så gissar jag att jag kommer få min beskärda del sen. Foglossningar gissar jag kommer bli en riktig plåga, när det väl kommer.

Vi får väl se. Under tiden hoppas jag på lite illamående eller mensvärk…

Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

Jag har alltid trott att jag ska tycka om att vara gravid, men hittills har ju inte det här med att vara gravid varit särskilt roligt.

Jag har inte nämnt det för någon tidigare tror jag (Kanske för Frodis, henne brukar jag säga det mesta till men jag minns fasen inte), men jag nämnde i fredags för E och A att jag har känt ganska länge att jag inte är glad. Eller, jag VET att jag ÄR glad. Jag vill det här mer än något annat, men jag känner inte känslan. Jag känner ingen som helst glädje, fast jag vet att jag är glad. Oerhört märkligt.

Ska jag analysera lite så tror jag att det från början berodde på att jag var så oerhört rädd att något skulle hända. Jag har ju trott två gånger att jag blivit gravid, men att det sedan avbrutits innan det riktigt hunnit bli en graviditet ens, så jag var jätterädd att det skulle hända igen. Nu är jag snart i vecka nio, och även om faran är långt ifrån över så minskar ju risken markant om bara några få veckor, och Bulan verkar trivas rätt bra där inne, så jag är inte så rädd längre. Jag känner att livmodern växer, och tar för givet att det beror på att något inuti den växer. Logiskt, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kollar trosorna varje gång jag går på toa, för att se om jag blöder.

Sen tror jag att det nu kanske beror på att jag är så evinnerligt slut hela tiden… Visst, alla säger att det är helt normalt att man är helt utmattad i första trimestern och att det ofta går över i andra (så efter jul då), men är det verkligen normalt att tappa lusten att LEVA? Inte så att jag är ledsen och deprimerad och vill dö, jag orkar bara inte bry mig. Huset skulle kunna rasa ner, det skulle inte röra mig i ryggen. Det är som om jag är helt bortkopplad från mitt känsloliv. Oerhört märklig känsla. Jag vet att jag kan bli sån om jag sovit dåligt en natt, men nu är det ju hela tiden. Det är säkert för att jag är helt slut, men jag ska nog ta upp det med barnmorskan på Fredag när jag ska på inskrivningssamtal. Det KAN ju faktiskt hända att det inte alls är normalt. Vi får se.

I övrigt rullar det på. Bulan verkar som sagt trivas, och idag bokade jag tid för KUB-test. Den andra Januari ska jag göra det. Det ska bli sjukt spännande att se vad som finns där inne. Kattungar, kanske. Eller en stor fjärt. Eller tvillingar? Det kanske är därför jag är så slut och inte kan ha mina kläder sen vecka sex…

Eller så beror det sistnämnda på mina matvanor numera… Jag är som sagt HELT slut, och det märks på vad jag äter. Dvs: ingenting om det inte uppenbarar sig framför mig… Bulan säger att vi vill äta dom märkligaste saker. Idag sa Bulan att vi ville äta nudlar. På affären fanns bara såna nudlar som man tillagar genom att koka upp vatten, och sen lägga i nudlarna, men det sa Bulan att det ville vi inte alls ha! Tydligen ville vi ha såna där man häller kokande vatten i en pappmugg, och sen väntar. Här inser man ju att det inte handlar ett dugg om smak eller vad ”vi” är sugna på. Det är kroppen som vill ha föda utan att anstränga sig för fem öre. Att trycka ner knappen på vattenkokaren är max vad min kropp orkar idag, så då blev Bulan sugen på nudlar i pappmugg. Logiskt. Istället blev det en burk färdig köttfärssås. Från butiken. Med 98% konserveringsmedel. För att den var klar, och inte behövde tinas-som den jag har i frysen och som kroppen sa var äcklig.

Som sagt, än så länge är det inte så kul. Jag hoppas att jag BLIR piggare efter jul och får känna mig lite glad och engagerad igen!