Etikettarkiv: blogg100

Lite getost för att sänka pulsen…

Hur roligt(!) det än var att åka motorcykel (kan vi snälla åka lite mer??) så är jag glad att det blev bilkörning istället den här veckan, det behöver hända lite grejer nu. F hade lovat att vi skulle köra hem jord när vi ändå var ute med bilen, så det gjorde vi.

När vi lastade på jorden på vagnen nämnde jag att T också ville ha jord, och hann inte ens blinka innan han stod och lastade på jord även åt henne, och jag fick ringa och kolla hur vi skulle göra med leveransen… Jag gillar verkligen F, komplett med kanter. Han är så fantastiskt entusiastisk, och ser väldigt sällan problem med saker som andra kan se problem med. Man får själv en inställning att allt går att lösa när man umgås med F. Skulle han be mig plocka ner månen skulle jag ganska snabbt övertygas om att det var fullt möjligt.

Tydligen var det jag som körde bilen. Oavsett var bilen skulle. Jag fick komplett stresspanik och slutade andas en stund, men eftersom det meddelades inne i butiken hann jag börja andas innan det var dags att köra, och utvärdera hur vägen dit vi skulle såg ut. Jag har ju inte KÖRT bil i stan, men jag är jävligt bekant med hur vägarna ser ut. När vi satte oss i bilen igen sa jag att ”Jag har en fråga, och om jag inte gillar svaret kommer jag kliva ur bilen. Vilken väg ska vi köra?”. Anledningen var väldigt enkel. Längs den väg jag vägrade köra finns ett rödljus mitt i en backe, och det där med att starta i backe är inget jag behärskar. Jag rullar bakåt.

Hade han sagt att vi SKULLE köra den vägen så hade jag opponerat mig, men inte vägrat. Fast det behöver ju inte han veta… Nu fick jag köra en väg som jag inte såg några direkta problem med, även om det stressade mig att jag skulle testa på flerfiliga vägar och rödljus. Hur det nu än var så gick det bra!

Om jag ska vara helt ärlig så gick hela körningen bättre än väntat. Jag var stressad som fan, och pratade med mig själv hela tiden, men på det hela taget gick det helt ok. Ingen blev påkörd, inga trottoarkanter påkörda, jag blinkade NÄSTAN alla gånger jag skulle svänga och stannade vid alla rödljus.

Jag gillar att jag fick köra ganska länge. Dels för att det var skönt att inte hela tiden känna tidspress som man ofta gör när man umgås med F, men även för att jag kände själv att jag fick mindre panik mot slutet, och var mer vän med bilen. Jag gillade också att vi körde runt och FIXADE saker. Dels för att jag fick en massa saker fixat som hade varit rätt styriga med cykel, men även för att det innebar att vi skulle till specifika platser och det fanns inget sätt att undvika att köra dit. Jag gillar när valfriheten flockas bort från mig och beslutet liksom redan är fattat, då är det bara att göra-hur stressad man än blir. Eller gillar och gillar, jag BEHÖVER det i vissa situationer.

Jag kom hem med ett leende, hur som helst. Medan vi fixade grejer hade jag snubblat över en getost som jag köpte, och herregud så god den var efter körningen! Mina normala butiker har inte getost, så jag äter det sällan, men shit så gott.

Sen var det slut på det trevliga, för jag kunde för mitt liv inte somna… 00,30 kollade jag på klockan sista gången, och jag vet att jag har vaknat ett par gånger efter det, så jag är helt mosad idag. Men strax är det dags för jobb. Come what may…

Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i…

Vaknar med en känsla av att vilja skita i ”allt”, det är fan inte värt besväret…

Jag vet inte riktigt varför jag vaknar med den känslan, måhända har jag drömt något, men det är inget jag minns. Kanske kommer det efter samtalet med T igår, jag är bara så trött…

Trött på att tvingas bryta löften, trött på att inte ha en tid att planera min dag efter, trött på att vänta, trött på att vara så jävla tålmodig, trött på att kämpa. Trött på att BRY MIG. Jag är så jävla trött på att bry mig, jag önskar att jag verkligen KUNDE skita i allt, som jag känner just nu att jag gör…

Men nå. Lyckas jag komma igenom den här dagen utan att prata med människor som kan irritera mig så ska jag fixa naglarna i morgon efter jobbet. Då slipper jag iaf irritera mig på att jag tar med halva ögat när jag plockar ut linserna. Jag gillar inte att göra sånt efter jobbet eftersom jag måste cykla åt fel håll, och det tar massa extra tid från hemmatiden, men nu är det fasen kris, naglarna är så sjukt långa att jag får panik på dom.

Dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i, så jag drar iväg…

Morgongoogling

Kom på inatt när jag inte kunde somna att jag kunde lägga muurikkan på lecablock om benen är för korta. Googlade lite på det nu på morgonen och det visar sig att ett standardblock är 59 cm högt (långt), och eldkorgen är 60. Typiskt.

Så fortfarande är tegelstenar det bästa alternativet om nu benen visar sig vara för korta, vilket jag är 99,9% säker att dom är. Jag KAN köpa ställbara ben för den blygsamma summan av 300:-… Jämfört med typ 60:- för tre tegelstenar.

Bring me back…

Jag vaknade, pigg och utvilad (vi återkommer kanske till det senare idag) till meddelandet här nedan. Det låter ganska exakt hur roligt som helst, så jag är game!

Denne bög-vän lärde Frodis känna på samma fest som jag lärde känna F, snacka om bra fest! (Jag höll också på att få en smäll på käften på samma fest, men noga då…)

Nu måste jag bara klura ut vad fasen jag ska ha PÅ mig?!? Jag måste nog inventera vännernas tillgångar här, för jag har INGENTING 80-talsinspirerat! Utom örhängen och möjligen en kjol…

Ner på stan för att luncha med Frodis och fundera närmare på saken!

Sun is shining and so am I…

Tänk att en utsträckt hand och en liten åktur kan göra så mycket för humöret? Jag har sovit bättre än på länge, och vaknade med ett leende-fortfarande.  Känner mig liksom lite mysig. Svårförklarat.

Något annat som gör att humöret stiger (men inte lika mycket!!) är att det är sol… Att inleda dagen med att se solen gå upp när man är på sin morgonpromenad gör det mer eller mindre omöjligt att tappa hoppet. Att det är fyra minusgrader spelar liksom mindre roll när det är sol.

Loppisspaning

Erica tipsade om en alternativ lösning för att slippa bygga en grill, eller vänja mig vid gasol (Jag är fan rädd för gasol!) till min hypotetiska muurikka, och jag såg genast något sånt här framför mig när hon beskrev det.

Så, nu blir det till att försöka åka på loppis och se om jag kan hitta något liknande! Mina Örebro-kompisar kanske kan hjälpa till lite…

Just den här går jag förbi när jag går min lunchpromenad på jobbet. Kanske ska knacka på och fråga om dom verkligen vill ha kvar den…

Inga plötsliga rörelser…

Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag sovit gott, men jag har sovit. Att jag vaknat hela tiden beror nog mest på att jag har så ont i ryggen, och inte kan ligga hur jag vill. Ryggen vill att jag ska sova på rygg, det vill ingen annan del av kroppen… Jag kan heller inte lägga benen hur jag vill, för då sliter det i ryggen.

Allt det här promenerandet jag ägnar mig åt ger ju resultat. Inte på vågen, mer än dom tre kilo jag tappade direkt jag kom hem efter semestern, men jag råkade se mig själv i spegeln igår när jag gick och la mig. Inte hemma än, men på väg.

Nackdelen är ju att det är allt det här promenerandet som är orsaken till ryggontet… Typisk löparskada-korta och spända muskler i rumpan och baksidan av låren. Trist att jag ska lida av det när jag inte sprungit en meter på över ett år, men dock… Rörelsemönstret är ju snarlikt, och eftersom jag aldrig riktigt åtgärdade problemet medan jag sprang så ligger det ju kvar latent. Jag MÅSTE ta tag i den där yogan/stretchingen! Jag skulle vilja vänta tills jag inte har så akut ont i ryggen innan jag börjar slita och dra i den, men det tycks bara bli värre så jag får helt enkelt vara försiktig. Synd bara att det är så gudförbannat tråkigt… (Nu hör jag Paolo inne i huvudet: Ja men hur tråkigt är det inte att ha ONT då??)

Det ÄR ju rätt trevligt att kunna röra sig utan att överlägga varje rörelse…

”Fuck den här jävla skiten”

Lina är imponerad över att jag tänker så mycket, själv önskar jag att jag tänkte lite MINDRE, och kanske framför allt BRYDDE MIG mindre. Dels för att det skulle vara skönt att bara inte tänka på saker i flera dagar, men även för att få sova lite…

Jag kände direkt när jag gick och la mig att det här inte kommer fungera… Dels hade jag inte riktigt kommit ner i varv efter jobbet, men det räckte heller inte med att få skriva ner det där inlägget i bloggen. Huvudet slutade inte snurra.

Kl 00,30 var jag fortfarande vaken. 03,30 hade jag sovit lite, för jag hade hunnit med att drömma något slags stressad dröm… Drömmer ni också den drömmen, när det är något man önskar vore annorlunda eller att man kunde påverka något? Den där drömmen när allt blir bra om man bara lyckas ringa det där telefonsamtalet, men det GÅR inte. Inatt behövde jag ringa någon för att få hjälp, och ”telefonnumret” var en radda av typ tio olika symboler som måste slås in i exakt rätt ordning. Needless to say att det helt enkelt inte löste sig. Jag var helt darrig av trötthet när det var dags att kliva upp, men det är bara att bita ihop och lita på att jag kommer sova bättre inatt.

Förmodligen berodde det på att jag inte är i form, men lilla hunden var as-jobbig på morgonpromenaden. Det droppade vatten från himlen, säkert en droppe i kvarten, så han gick en koppellängd bakom mig och surade… Sen fattar jag inte grejen med att gå längs gångbanan och ÄTA KÖTT, gissningsvis kyckling, och kasta ifrån sig benen längs vägen. Mitt i vintern. GÅ FÖR FAN HEM OCH SÄTT DIG PÅ EN STOL OCH ÄT MIDDAG!!!!! Hela min promenadslinga är kantad av ben som  någon kastat ifrån sig. Och det är inget nytt fenomen, det har varit så i flera månader. Kom igen för fan…

Men, om en timme är det dags att åka och jobba, och sen är den här dagen nästan slut. -ish…

Söndagshajk

Ingen idé att uggla hemma, så igår gick jag och lilla hunden på söndagshajk till Stora Holmen och hängde lite med Barbro och hennes barn. Vi gick hemifrån och ner, och det var rätt skönt att bara traska lite.

Jag och Barbro har ju inte umgåtts sen vi var i England för ett år sedan, bara träffats korta stunder på jobbet. Nu var det rätt skönt att bara sätta sig ner (men satan så kallt!) och PRATA, och konstatera att vi båda saknar att vara i England. Livet var så mycket enklare där. Just nu har jag det lite tufft med att vara tålmodig och förstående, helt enkelt för att det blir för mycket som läggs på hög, och då blir det ju som vanligt-Jag vill dra. Bara lämna allt och skita i det och dra. Till England, eller Riga, eller vart som helst bara inte här. GUD vad jag vill åka till Riga!

Men Stora Holmen fick duga så länge.

När barnen började bli lite gnälliga och ha fallit lite för många gånger drog vi oss hemåt. Jag och lilla hunden höll på att frysa ihjäl (att jag aldrig lär mig att jag fryser…) så vi tog bussen hem. Det är så skönt med Halo, han är så van att hänga med överallt, med alla möjliga slags fordon, så han bara accepterar det. Han har nog aldrig åkt buss utan bur, men han tyckte inte det var så märkvärdigt, utan somnade lite.

Idag slutar jag tidigt, woho! Min enda tidiga dag den här veckan, yey! Eller nä. För vi har APT, så jag måste vara kvar på jobbet 4,5 timme LÄNGRE, och är inte hemma förrän 19,30. Fy fan vad jag hatar dom dagarna. Speciellt nu när jag har EN enda dag i veckan när jag slutar tidigt.