Etikettarkiv: Barn

Slutspurt

En vecka tills jag åker, och nu börjar jag känna mig stressad. Inte så mycket över resan. Ännu. (Det kommer…) Men det känns som om jag fortfarande har så mycket kvar att FIXA innan jag åker.

Inte så mycket på jobbet, där har jag faktiskt kunnat vara lite effektiv och avsluta projekt, lämna över ansvar och hjälpa dom som behöver hjälp, men hemma. Väskan är inte packad (jag började, men måste revidera och bli KLAR!), har behöver städa, lägga fram räkningar till F som ska hjälpa mig betala dom medan jag är borta, vattna blommor, städa upp i trädgården och gud vet vad…

I helgen ska jag och Frodis på Ikea. Vi hade lite lösa planer på att festa lite innan jag ska åka, men nu käkar jag ju antibiotika och har redan ont i njurarna, så det känns inte så aktuellt. Vi får ta Ikea i helgen, och sen luncha på Onsdag!

På Tisdag ska jag fika med E och T. Jag har haft lite bryderi över var vi ska fika, för bullarna (det måste vara bullar, mycket viktigt) har inte varit riktigt bra på dom senaste ställena vi har fikat. Men nu funderar jag på om vi inte helt enkelt skulle fika hemma hos mig? Jag måste kolla om T hinner det, för hon måste tillbaka till jobbet sen och jag bor en bit ifrån, men om hon hinner blir det kanske bra? Jag tycker iofs att det skulle vara roligare att fika UTE, men det är nog mer min hang up. E blir nog bara glad, nio gånger av tio är det första hon frågar när vi ses ”får jag vara hemma hos dig?”, och då kan vi köpa helt perfekta bullar. Lillskrutten E fyller dessutom år söndagen efter att jag har åkt, så jag tänkte att hon skulle få sina födelsedagspresenter när vi fikar också.

Men först måste jag överleva några jobbdagar till. Med början om 45 minuter.

Anpassning

Well, planen har ju egentligen inte ändrats, det är bara jag som har justerat mina förhoppningar, och nu måste justera dom igen till att återgå till ursprungsläget. Livet blev inte lättare utan att jag behövde anstränga mig det minsta, så nu får jag bita ihop och göra det jag gör bäst: jobba för det och vänta.

Inte för att VÄNTA är min bästa gren, det är ju det jag är sämst på i världen, men jag är van vid att mina mål kan ta tid att uppnå, och är ganska bra på att bli bekväm i det. Det var lite det som hände inatt. Jag var inställd på att vänta, och reglerna ändrades så att jag egentligen inte måste vänta, och då vill jag ju köra direkt, men om jag tänker rationellt så kan jag inte det. Jag är lika delar trygg med att det kommer bli ”sen”, som otålig över att det inte kan bli nu. Hade jag bestämt mig för NU, så hade jag blivit livrädd, jag har inte anpassat mig till den tanken ännu. Sen blir bra.

Hur det nu än är så måste jag kämpa lite mer för mitt mål. Det gör att det passar ännu bättre för mig att plugga nu i höst, istället för i vår. Ju snabbare jag blir klar desto snabbare når jag mina mål i privatlivet. Jag fick antagningsbeskedet i morse kl 0500, och börjar redan om en vecka. Snabba ryck. Så nu måste jag lösa vikariefrågan, vilket blir lite trixigt med tanke på att min bästa vikarie redan jobbar 100%

”Jag tar en öl, och du röker lite”

The saga kontinues… Jag fick till sist intyget av chefen, när vi rett ut vad det var och vilken blankett. I ungefär samma sekund blev jag avskriven från kursen, för att jag inte laddat upp dokumentet… *Suck*

Men, en kvart i telefonkö, och beskedet ”maila oss” (japp, helt seriös), så var det löst, och nu är jag återanmäld. Återstår bara att vänta på antagningsbesked och se om jag kommer in, men i teorin borde det inte vara ett problem. Nu, 1,5 vecka före kursen startar, är den fortfarande öppen för sen anmälan. Vi får se.

I morse träffade jag T som snabbast när vi möttes på jobbet. Jag såg på henne att det var något hon ville prata om, men det var så mycket annat folk där som inte har med livet att göra, så vi fick avsluta efter ett ”Jag har för mycket annat att tänka på nu, jag kan inte deala med DET DÄR också!”. ”Vi kan smsa efter jobbet!” ”Jag hatar att smsa, jag kan ringa…” ”Jag hatar att prata i telefon…” ”Jaha, men när har du rast då?” ”12” ”Jaha. Fan” Det klaffar sällan för oss sen hon bytte arbetsplats! Förr sågs vi en kort stund exakt varje dag.

Hur det nu än var så ringde hon ikväll, och jag sa att ”Jag tar en öl, så röker du lite, och jag lyssnar”, och så blev det. Vi la på med ett ”Ja men vad skönt, då kan jag släppa DET iaf, då var det bara resten kvar, men du har faktiskt rätt där med…” och så tror jag alla mår lite bättre. Hon för att hon fått älta, jag för att jag fick dricka en mellanöl 😉 Nej, kanske mest för att jag kunde få henne att slappna av lite och släppa EN ångest hon bar runt på.

Man hinner avhandla en hel del på en timme, vi gick från att hata män, till sociala relationer, till att jobba 12-timmarspass, till o-ordning och hamsterbeteende, till löneutveckling och intresseområden. Det är ju så i vår bransch att man måste göra något UTÖVER att vara bra med barnen för att höja sin lön, och har man då inga direkta intresseområden som är relevanta blir det svårt. Jag hade ju bara tur att den här IT-grejen blev helt ledig, och att jag råkar tycka att IT och teknik är sjukt roligt, även om jag inte kan så mycket. Hur lite jag än kan, så kan jag mer än alla andra. Om två veckor ska jag lära en kollega att logga in på en webbportal… Jag skojar inte. Men för mig är det ju bra. Att ha huvudansvar för IT och IKT för SJU(!) förskolor är ett jättebra sätt att höja sin lön.

Själv googlar jag programmering för fullt, och försöker klura ut hur vi ska få in robotar i barnens intressen. Idag satte jag upp iPaden som ”dokumentkamera”, och det hela slutade med att barnen hade dockteater framför den. Sjukt kul! Jag vill att barnen ska använda iPaden mer, men inte till att sitta och dum-glo på spel, utan till något kreativt. Typ programmera robotar, eller dockteater. SOM jag önskar att jag kunde lägga ut det jag filmade, när dom upptäckte att dom kunde leka framför kameran! Eller hen som försökte gömma sig för kameran, för att ”Den ska inte ta mig!”

Sjukt kul. Jag gillar verkligen att jobba med IT-grejer, speciellt människor som jobbar med barn har så många fördomar om att det bara handlar om att man sätter dom framför youtube. Det gör man ju ibland, och det har sitt värde, men det handlar ju inte BARA om det. Det handlar ju om så mycket mer.

Genom att programmera robotar lär sig barnen samarbete, riktningsbestämmelse, turordning, att vara tydlig i att GE instruktioner, och hur viktigt tydlighet är när man FÅR instruktioner, utöver språkutveckling och matematik och fan och hans moster. Det är värdefullt! Plus att vi lever i ett samhälle där IT och teknik blir mer och mer relevant, man kan ju knappt leva utan att kunna hantera ett tangentbord. (Sa hon, vis av erfarenheten att hon har kollegor som behöver hjälp med att logga in på webbportaler, eller skicka mail…)

Jag gillar det här, jag älskar IT och teknik, och hade riktigt mycket tur att just det området blev ledigt, så jag kunde ta ett rejält karriärkliv framåt! Sen att jag får jobba olika, det är en annan sak. Jag kan programmera robotar, och under tiden lära mina kollegor att skicka mail. Förr eller senare är det någon som hakar på, och då är det viktigt att jag kan MER, och kan inspirera.

Men nu ska jag inspirera mig själv till att gå i säng. (Snart iaf, jag VILL inte, jag vill googla på puppet pals) I morgon ska jag till läkaren och få se om jag är döende eller inte. Äntligen, har bara väntat två månader.

Ingentinget före alltinget

Jag borde ha köpt hundmat idag, men jag sket i det. Jag sket i exakt allt, och satte mig i soffan hela dagen. 14 timmar stickande och tv-serietittande. Jag skojade inte när jag sa att jag brukade tillbringa hela dagarna framför datorn, även om jag just idag använde den som ”dvd-spelare”. Det var hur som helst skönt att bara sitta, sticka och slötitta på en tv-serie. Eller två, den första tog slut… Inte ens tänka en vettig tanke. Välbehövligt.

I morgon drar den sista sommarveckan igång, och det ska bli så skönt när den är över. När arbetslivet återfår lite struktur, barnen är på sina avdelningar, grejerna är där dom ska vara, och man har lite att TA TAG I om dagarna. Saker att planera, problem att lösa, aktiviteter att styra runt, möten att gå på. Inte bara gå omkring och lalla.

Jag ser verkligen fram mot hösten, det ska bli riktigt roligt med en ny termin. Dels för att jag fått utökat ansvar och numera är IT- och IKT-ansvarig för alla sju förskolorna, och ska försöka göra något vettigt av det (med kollegor som med svårighet kan läsa sin mail, jag får verkligen börja från grunden), och dels för att vi har fått en tydligare struktur att arbeta efter/med. Mallar och shit, jag mår bra av sånt!

På IKT-sidan tror jag (eller planerar jag) att vi ska jobba lite med programmering i höst. Jag har sett en sjukt kul robot jag vill köpa in, men för att kunna motivera det ska barnen få börja med att programmera varandra. Förutom att det känns sjukt roligt ser jag mängder med pedagogiska fördelar. Förmågan att/nyttan av att vara tydlig, lära sig följa och ge instruktioner, vad som händer om man inte är tydlig i sina kommandon. ”Du ska gå DIT” fungerar sådär på en robot.

Och så allt det vanliga, matematik, lägesord, riktningsanvisningar. Och allt det ryms inom IT/IKT. Dessutom kan jag nog få in det i vårt tema: Kroppens sinnen. Att uppleva programmeringen med hela sin kropp. Som sagt, jag är SJUKT peppad på hösten, och behöver sätta mig ner och googla lite mer på det här så jag får en plan. Man kanske skulle börja med att göra det på ett papper? Som ett spel. Och sen flytta ut det i 3D. Det är nog lättare för barnen att förstå konceptet då!

Men först ska jag överleva sista sommarveckan. Förutsatt att vikarien vill (och det gissar jag att han vill när han nu avbryter sin semester) så kommer jag gå hem tidigare på fredag, och ta långhelg. Veckan efter kör vi igång direkt med inskolningar och shit, och det kommer vara så rörigt. Jag hatar rörigt! Vi kommer inte vara igång med riktig verksamhet förrän tidigast veckan efter, om ens då, och det stör mig.

Men men, en vecka i taget, och även om vädret säger annat så är det sommar i en vecka till.

Lätt trevligaste stunden på hela veckan!

Herregud så segt det är att jobba den här sommaren! Det är knappt att det hjälper att jag har min egen semester att se fram mot!

Strax efter lunch kom jag på att jag kunde muntra upp mig själv med att fråga F om jag fick låna hans barn någon dag nästa vecka, och gå en kort promenad med hundarna. Förut brukade jag träffa E flera ggr i veckan, om än korta stunder, men jag saknar henne. Man fäster sig vid en del barn, och E är ett sådant, helt oberoende av att hon är F’s barn. Hon är så härligt rak och ärlig, man behöver aldrig undra vad hon tycker, och sånt gillar jag =)

Nu föll det sig så att det passade bättre ikväll, så ikväll blev det trots att jag skulle stänga på jobbet och vara hemma ganska sent. Man blir ju mindre trött och less av att ha något att se fram mot.

F och E har flyttat så nu bor vi nästan grannar, det tog ungefär en kvart att gå dit med hundar som ska stanna var tredje meter. Tog med E och gick en kort promenad, där vi hann med att leka med hundarna, klättra på stenar, prata om allt och absolut ingenting, bränna oss på brännässlor, ligga och sola på en parkering (…) och bara ha det bra. Jag känner att jag blev gladare direkt, gud vad jag har saknat henne! Orimligt mycket.

När vi kom tillbaka igen pratade jag lite med F om allt och ingenting, och det behövde jag känner jag. Det var länge sen, för många komplikationer har kommit i vägen för att bara vara tillsammans på samma plats och prata om allt, men inget av värde.

Jag har sannerligen inte så höga krav på socialt umgänge! En promenad med en fantastisk femåring och en stunds samtal med hennes far var veckans höjdpunkt för mig, just nu mår jag riktigt bra på något vis, trots att jag är rätt trött och seg. Jag känner mig lite lugn, F har den effekten på mitt snurrande huvud.

Dessutom fick jag veta att min bästa vikarie verkar rätt peppad på att jobba i höst (Ja, vi håller våra relationer inom familjen här, gillar man en så gillar man alla verkar det som!) vilket gör mig väldigt glad, för jag vill så gärna att han ska trivas hos oss. Jag har fått intrycket att han gör det, men jag har också fått intrycket (Mest för att han erkände det när jag frågade honom) att han mest håller med mig om allt jag säger för att han inte vågar säga något annat 😉 Men det känns bra att höra att han är peppad, jag saknar honom! (och har sjukt mycket jobb…Har han otur jobbar han bara 50% i okt-nov, annars är det 100% året ut och en bit in på nästa år)

En bra kväll att avsluta en ganska seg vecka med, får jag säga. Sådana tar jag gärna fler av, tack.

Samtal och oro

Det är lite kul när man träffar någon som är lika vrickad som man är själv 😉

Samtalet här nere hade jag igår med en bekant-ish. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla henne? Bekant känns lite fel, för vi pratar nästan varje dag, men vi är inte vänner heller fastän vi känt varandra i över ett år. Det är först för några veckor sedan som vi började prata privat, så det är lite oklart vad vi är!

Vi delar en del tankar kring den här barn-grejen, och det är lite skönt att veta att jag inte är ensam om en del av den oro jag känner inför det här barnskaffandet. Jag är inte bara nojig, det är en relevant känsla av oro som delas av andra i samma situation. Personer som säger att det förvisso är en faktor, men att man kan leva med det. Det här att som ensam bli och känna sig ännu mer ensam när man upplever något fint, och inte har någon att dela det med.