Etikettarkiv: Aut viam inveniam aut faciam

Ändå ett positivt avslut.

Om vi ska sammanfatta året 2016 lite i förskott så kan man väl säga att det genomsnittliga betyget blir rätt dåligt… Visst har det funnits positiva saker också, jag har ju bland annat fått lära känna lite nya människor, och lärt känna några som slank in på slutet av 2015 väldigt mycket bättre, och det har ju varit övervägande positivt. Även det som INTE har varit positivt har utvecklat mig som människa, och lärt mig både hur jag VILL vara, och hur jag INTE vill vara. Som det där memet säger: What doesn’t kill you gives you really unhealthy coping mechanisms… Med reservation för stavning på sista ordet där, jag ORKAR inte googla. (Eller ärligt, börjar jag googla quotes så fastnar jag där, jag älskar google quotes…)

Either way. 2016 har överlag varit ett år när jag mått rätt ruttet mentalt, vilket lett till att jag mår rätt ruttet fysiskt (10 kilo plus, toppen för någon som gått ner 50 kilo…) vilket i sin tur givetvis inte gör att jag känner mig MER NÖJD med mig själv. Just nu skulle det vara rätt schysst att hitta den där semi-positiva människan jag (ätit upp…) känner att jag kan vara ibland. Jag hyser visst hopp till semestern, faktiskt. Inte bara för att få vara ledig, utan mer den meditativa känslan av en buschwalk. Den fysiska distansen till exakt ALLT som gör att huvudet snurrar. Att inte ”behöva” ha F som snuttefilt, för att han är den/det enda som saktar ner det där snurrandet i min vardag…

what-doesnt-kill-you

Men, either way. Igen. Jag nämnde ju häromdagen att jag luftat lite med vår specialpedagog, som sa att hon skulle ”göra en blockad!”. Jag fick intrycket av att den blockaden skulle ske efter min semester, men icke. Det tog en dag. Idag kom min chef förbi och pratade lite, och innan hon gått hade jag fått nya arbetsuppgifter och nytt schema. Helst ville hon ge mig nytt schema from måndag, men jag sa ”Jag ska fika med E på tisdag, det är INTE förhandlingsbart!”, och det förstod hon. Så för min vikarie börjar det nya schemat och våra nya arbetsuppgifter på onsdag, när jag går på semester.

Det känns väldigt bra, faktiskt. Det kom ju lite plötsligt på även om jag visste om att det skulle ske, men det känns bara positivt. Jag tror att det är bra för mig som person, och definitivt för mitt välmående. Att få ett break från det som upplevts som negativt, och samtidigt göra nytta. Chefen sa också att ”vi har sett att du gör ett väldigt,  VÄLDIGT bra jobb med…”, och trots att det känns som om hon liksom betonade det för mycket så känns det såklart bra med lite positiv feedback.

Nu känner jag att jag är på banan inför det nya året. Jag vet exakt vad min uppgift är. Vilket ansvar jag har. Jag ska strax skicka ett mail till specialpedagogen, så hon kan hjälpa mig med vad mitt MÅL är, så jag kan klura på hur jag ska komma dit under semestern. När jag säger att jag tror att nästa år kommer bli lite bättre så är jag inte sådär klyschigt klämkäck, utan jag tror på riktigt att allt kommer kännas mycket mer positivt. IDAG känns allt mer positivt, och jag känner lite glädje inför min arbetsuppgift igen. Jag kommer också i större grad kunna reglera sånt som gör mig stressad i arbetet, vilket givetvis är positivt.

Två saker fick chefen lova innan jag tackade ja. 1, att mitt ansvar som Unikum/IT-ansvarig var oförändrat, för det är ett uppdrag jag verkligen stimuleras av. 2, att jag fortfarande ska kunna åka och bada/åka till lek och bus med E och F ibland. Mitt nya schema kommer vara 7,30-16 eller 8,15-16,30, inga tidiga eller sena dagar. I det schemat ryms inga bad eller besök på lek och bus med E och F.

Chefen ville ändå korta av några dagar så att jag ska jobba 38,5 timmar på schema och ha 1,5 timme i veckan i tjänstemannatid för tex planering eller APT, så det var inga problem att få igenom det kravet. ”När brukar ni göra såna saker då?” Tja, en vardag mitt i veckan! Det slutade med att jag fick en måndag, en torsdag och en fredag, på rullande treveckors schema. Jag är nöjd. Jag tror uppriktigt att jag kommer må mycket bättre av det här. Sen får vi ju se när det här uppdraget är över efter sommaren, för då återgår jag i ”normal tjänst” och då gäller det ju att jag kan deala med det som stressar mig. Men jag är faktiskt inte oroad, jag ser positivt på framtiden. Mitt största stressmoment försvinner medan jag är på semester, och jag känner att det som är kvar är hanterbart.

För mig är just den senaste tidens oklarheter det som stressar mig, bland annat. Vem gör egentligen vad, och när? Jag är nog en smula autistisk, för jag behöver veta exakt vad som händer när, för att deala med det på ett rimligt sätt. Det har varit rörigt i höst, och det har stressat mig in absurdum. Tydlighet. Det mår jag bra av. Jag tar på mig för mycket ansvar annars, och stressas av saker som inte är MINA att stressas av. Jag HAR för stor ansvarskänsla, och en oförmåga att släppa saker jag upplever som ett problem.

Och ska jag fortsätta vara så här positiv så fick jag fakking GODKÄNT i kursen jag läst i höst. Betyget ramlade in idag, så där lagom före semestern, så nu kan jag släppa det också och klappa mig själv på axeln för att jag fixade det! Mycket stress, en hel del frustration, lite tårar i telefonen med chefen, men det gav resultat. Jag blev godkänd utan kompletteringar. Det är exakt allt jag kunde begära. Nu är det verkligen SEMESTER snart, och jag går på den med en känsla av att allt kommer bli riktigt bra!

Det är någonting som skaver…

Och någonting som saknas.

Jag pratade med F i fredags kväll/natt. Samtalet startade med att jag bad om hundvakt i morgon, och landade någon HELT annanstans i småtimmarna. Det är någonting med det där samtalet som skaver. Jag kan inte sätta fingret på vad, och jag tror helt ärligt att det smartaste är att inte reda ut det heller, så jag tror jag lägger det åt sidan. Man ska inte ställa frågor man inte vill ha svar på, ens till sig själv. Att hålla på och analysera varför folk gör som dom gör, eller inte verkar vilja utnyttja sina tillgångar till att hjälpa, blir bara tröttsamt.

Men han sa något under det där samtalet. Han sa ”man lever varje dag”. Jag svarade inte det, men jag tänkte att det ska nog vara så i teorin iaf. Dagen efter gick jag på affären och blev besvärad av någon snubbe som ville ge mig en folder om något. Han hade en t-shirt med texten ”vad ger ditt liv mening?”, och jag vet inte. Just nu känns det mesta rätt meningslöst. (Ja ok, jag erkänner, jag HAR inte ätit mina vitaminer senaste månaderna…)

Grejen är att jag känner att något saknas, men jag vet inte vad. Jag har en plan för arbetslivet, och den går ju framåt så sakta. Jag har en plan för barn, och det går ju framåt så sakta. (Jävligt snabbt, quite frankly) Men sen då? Livet måste vara mer än så här, men VAD? Jag vet inte vad jag saknar. Jag kan för mitt liv inte komma på vad jag saknar. Men livet kan inte vara så här tröstlöst, det måste vara mer.

Det skulle kunna vara så att jag är less på att vara singel, men jag är inte övertygad om det heller. Jag är trött på att vara ENSAM och glömma hur min egen röst låter under helgerna, men inte på att vara singel. Det är rätt skönt att t ex kunna dra till Australien i 1.5 månad utan att diskutera det med någon annan än den som ställer upp som hundvakt. Jag trivs fint i min lilla lägenhet, som är min och ingen annans. Det är skönt att inte behöva kompromissa, eller deala med någon annan om jag inte känner för det. Jag äter vad jag vill, när jag vill, jag skiter i att diska om jag inte känner för det. Mina prylar ligger där jag lagt dom, och ingen har rätt att ha åsikter om hur jag väljer att leva mitt liv. Eller inte leva det då, tydligen. Så nej, jag är inte trött på att vara singel. Men vad ÄR det då?

Vad fan är det som saknas för att det ska kännas som om jag faktiskt lever, och inte bara existerar?

Att vara en planerande individ…

Den som hängt här ett tag vet nog att det inte finns någonting som får mig att må bättre än att planera, budgetera och organisera… Möjligen med undantag av att hänga med F, men kunde jag inte planera eller budgetera skulle nog inte ens hans lugn få ner mig på jorden. No way. Det är klart det är en kontrollgrej. Man kontrollerar det man kan för att kunna deala med det man inte kan kontrollera! Come what may, nu har jag gjort allt jag kan.

Igår insåg jag att jag missat en mycket viktig detalj i min noggrant uträknade plan. En MYCKET viktig detalj. Den stjälpte hela planen, kan man säga. Man behöver inte vara ett geni för att klura ut att jag fick ett smärre ångestanfall och tänkte ”det kommer inte gå, det är kört!”, hyperventilerade en smula och försökte få tag på F, som givetvis är för upptagen för att svara (Vilket jag försöker stenhårt att inte irritera mig på. Går sådär.).

Jag hade en del att göra igår när jag kom hem, för att underlätta mitt liv dom närmsta dagarna, men jag orkade inte. Istället blev det att jag satte mig och googlade, fick ännu mer ångest, räknade och budgeterade och började känna en annalkande migrän…

Då råkade jag messa M. Hon har koll på exakt varenda regel i världen, så jag tänkte att hon kanske känner till något jag inte känner till. Det gjorde hon inte, det var exakt så som jag befarade, men hon hade en del annat att säga som lyfte planen en smula. Sen svarade R på ett inlägg jag skrivit på facebook. Jag skrev inte tydligt vad jag planerade och hade ångest över, men han vet sedan tidigare. Han sa snälla saker, men det mest relevanta som kom fram i den diskussionen, för halva mitt facebookflöde hängde på när dom fattade vad det handlade om, var fakta som jag faktiskt inte kände till.

Så i slutet av kvällen hade jag en ny plan, en ny budget och betydligt mindre ångest. Nu kommer jag räkna på den budgeten ett par varv till, och plocka bort en del faktorer för att se hur planen står sig om dom skiter sig, men på det hela taget känner jag mig trygg med att jo, det går. Det GÅR faktiskt. Och jag kan dessutom släppa ångesten över att det går för fort. Nu kan det gå hur fort som helst, faktiskt.

Att det sen finns andra saker som gör att jag kanske gärna skulle vänta ett tag är inte relevant. För jag kan inte gå och vänta, och hoppas att något slags mirakel ska ske medan jag blir gammal… Det får bli som det blir med den saken-om det blir något med den saken, vilket jag betvivlar.

I pappren jag fick från fertilitetsenheten står det lite snyggt att ”Så om kvinnan närmar sig 40 är det viktigt att vidta åtgärder snabbt!”. Tack. Nu känns det bättre…

Nu har jag sovit gott och pluggat lite-men inte tillräckligt. Jag kommer få sitta ikväll och i helgen med det, men det fixar sig. Jag jobbar bra under press. Överväger att promenera till jobbet nu när jag har tid. Jag jobbade visst bara till 16 idag, så jag har faktiskt tid att promenera till och från jobbet utan att ha ångest för hundarna. Tror jag ska ta en liten omväg och hämta ut ett paket med böcker som Hoi har skickat till mig också. Jag gillar mina plugg-förmiddagar. Även om jag inte PLUGGAR hela tiden för att jag inte kan fokusera så länge, så känner jag att jag liksom kommer i fas av att kunna chilla ner lite. Det var nog bra av chefen att tvinga mig att ta halvdagar.

Anpassning

Well, planen har ju egentligen inte ändrats, det är bara jag som har justerat mina förhoppningar, och nu måste justera dom igen till att återgå till ursprungsläget. Livet blev inte lättare utan att jag behövde anstränga mig det minsta, så nu får jag bita ihop och göra det jag gör bäst: jobba för det och vänta.

Inte för att VÄNTA är min bästa gren, det är ju det jag är sämst på i världen, men jag är van vid att mina mål kan ta tid att uppnå, och är ganska bra på att bli bekväm i det. Det var lite det som hände inatt. Jag var inställd på att vänta, och reglerna ändrades så att jag egentligen inte måste vänta, och då vill jag ju köra direkt, men om jag tänker rationellt så kan jag inte det. Jag är lika delar trygg med att det kommer bli ”sen”, som otålig över att det inte kan bli nu. Hade jag bestämt mig för NU, så hade jag blivit livrädd, jag har inte anpassat mig till den tanken ännu. Sen blir bra.

Hur det nu än är så måste jag kämpa lite mer för mitt mål. Det gör att det passar ännu bättre för mig att plugga nu i höst, istället för i vår. Ju snabbare jag blir klar desto snabbare når jag mina mål i privatlivet. Jag fick antagningsbeskedet i morse kl 0500, och börjar redan om en vecka. Snabba ryck. Så nu måste jag lösa vikariefrågan, vilket blir lite trixigt med tanke på att min bästa vikarie redan jobbar 100%

Assisterad befruktning på lika villkor…

Nu måste vi prata om assisterad befruktning. Första April i år blev det tillåtet för ensamstående kvinnor att insemineras i Sverige. Inga fler tripper till Danmark, nu är det fullt tillåtet att göra proceduren i Sverige. SÅ goda nyheter för alla kvinnor som saknar partner, och vill ha barn. Yey!

Sedan tidigare fanns begreppet ”assisterad befruktning på¨lika villkor” gällande att lesbiska par ska ha samma rättigheter att insemineras som heterosexuella par. En självklarhet, kan man tycka. Nu ska även ensamstående kvinnor innefattas av begreppet.

Låt oss ta en titt på vad det innebär…

Bilden nedan är tagen från USÖ’s fertilitetsklinik, den här diskussionen kommer mer eller mindre helt röra landstinget, som erbjuder (par) assisterad befruktning till vanlig patientavgift.

Läs. Fokusera speciellt på sista stycket.

Jag blir nyfiken. (Och mer än lovligt provocerad…) Vad är det som gör att dessa riktlinjer ska skilja sig mellan par-oavsett sexualitet- och ensamstående kvinnor?

Finansiering. Vad är det som gör att finansieringen ska skilja sig mellan par, och ensamstående? Kostar sperman mer om det saknas en andra förälder? Kostar lagring eller registerföring mer? Exakt VAD är det som gör att det skulle skilja sig åt?

Kunskapsstöd. Vilket kunskapsstöd är det som måste till för en ensamstående kvinna som vill insemineras, jämfört med en kvinna som ingår i ett par? Eller för den delen en kvinna som drar hem ett krogragg och blir gravid, erbjuds hon ett extraordinärt kunskapsstöd?

Är det så att all kunskap samlas hos den i ett par som INTE föder barnet? Så att en ensamstående kvinna måste få hjälp av någon som kan förklara shit för henne? Ska man utgå från normen, dvs olikkönade par, så säger man här i princip att kvinnor utan en man behöver extra hjälp. Extra hjälp att ta till sig KUK-KUNSKAPEN. Den som bara män lär sig, och en gravid kvinna är oförmögen att ta till sig.

Jaja, jag vet att jag drar det lite långt eftersom lesbiska par får insemineras, men kom inte och säg att slutsatsen är långsökt. Kvinnan behöver en man som kan ta hand om henne, och förklara shit om att föda och ta hand om barn. En ENSAM kvinna behöver riktlinjer för att få särskilt stöd med all denna hemliga kunskap som hon inte kan tillgodogöra sig.

Jag har högskoleutbildning i att ta hand om barn, och måste vänta på särskilda riktlinjer gällande kunskapsstöd. För att jag är ensam.

Och, om vi nu MÅSTE vänta på dessa riktlinjer. Vad sitter det fast i? Det är 3,5 månad sedan lagen trädde i kraft, och INGENTING händer. Varför? (I’ll tell you why, för att det är kvinnors rättigheter det handlar om!)

Nu kan man ju argumentera åt båda hållen. 3,5 månad är inte så mycket, det ska motioneras och diskuteras och fan och hans moster. Å andra sidan är jag övertygad om att NÅGOT hinner hända på 3,5 månad, men det hörs inte ETT LJUD om det här. Dessutom kom inte lagändringen som en total överraskning. Jag läste om det här när jag var på semester, i December. Då hade det klubbats att lagen skulle börja gälla i April. Det innebär att man hade ytterligare tre månader på sig att påbörja det här arbetet, innan lagen ens trädde i kraft. Så då är vi uppe på 6,5 månad, och fortfarande har man inte kunnat klura ut en enda riktlinje så att ensamstående kvinnor får möjlighet till assisterad befruktning. I N G E N T I N G händer.

Privata kliniker, absolut. Jag gissar att första insemineringen gjordes ca 1 minut över midnatt natten mot 1/4-16. Men alla har ju inte riktigt råd att ta ett banklån för att få bli gravid. Inte om man sedan ska ha råd att gå hemma, själv, ett helt år och dessutom försörja ett barn på föräldrapenningen som är BETYDLIGT lägre än den lön man har. Hela systemet bygger på att man är TVÅ som delar på ansvaret och kostnaden, och riktigt så ser det ju inte ut för alla.

Så. Jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska vara specifika riktlinjer för ensamstående kvinnor, eller varför inget i så fall händer på den fronten så att ensamstående kvinnor faktiskt får en reell möjlighet att genomgå processen när det nu är lagstadgat att vi får.

Det går långsamt, men snart så…

Vilken dag som helst kommer jag ha förlikat mig med tanken på att människor man liksom inbillat sig kommer finnas i livet för alltid, faktiskt kanske inte alls gör det.

Om vi nu ska bli helt otroligt dramatiska (Överdrivet dramatiskt, men faktiskt en helt korrekt känsla trots det, bara flamsigt formulerat) så börjar lilla hjärtat kännas som sten igen. (Bokstavligen, hela bröstkorgen känns som om den har kramp) Vilken dag som helst är vi tillbaka på Ice Queen. Vänskapsrelationer, tillit och shit, är trixiga grejer. Let’s never go there again.

large

1429875

Som sagt, tramsigt formulerat, men en korrekt och efterlängtad känsla. Om än otroligt falsk… Jag vill VERKLIGEN inget hellre än att inte bry mig om att jag blir sårad av en vän jag bryr mig om. Jag vill helt enkelt inte BRY MIG OM!

Men, en sak har jag lärt mig om mig själv under den här tiden när jag gått runt konstant gråtfärdig. Hur dåligt jag än mår, oavsett orsak, mår jag bättre av att planera och organisera. Idag skrev jag in ett möte V.32 i min kalender, och en kollega sa ”Oj, är du redan DÄR?!”. Ehh, svarade jag… Jag har planerat allt till MITTEN AV JANUARI! Vikarier är bokade (i mitt huvud, eftersom jag inte kan lova något redan nu), möten är strukturerade, Power points är tillverkade, jag har en låda full med material som ska upp på väggarna i höst, jag planerar pedagogiska aktiviteter in absurdum och alla inskolningar är bokade och klara.

För varje grej jag planerar mår jag lite bättre. Man behöver ju inte vara ett geni för att fatta att det handlar om kontroll. Jag kan inte tvinga honom att sluta göra mig illa, börja bry sig och faktiskt bete sig som en vän igen. Jag kan inte kontrollera  hur jag reagerar på att ha en bajsig relation med en vän-ish. Jag kan för mitt liv inte kontrollera hur jag mår.

Exakt allt annat kan jag kontrollera.

Nej, jag är baske mig inget träd!

o6i75wFör nästan åtta år sedan vändes livet upp och ner. Jag blev sambolös, hemlös och lös från gud vet vad. Sen dess har jag jobbat för att ändra på livet. Det har tagit förbannat lång tid, men igår var dagen då den sista pusselbiten till synes föll på plats!

Jag fick jobb. Jag fick ett förbaskat bra jobb som på papperet verkar jättebra och stimulerande, jag fick en chef som verkar helt suverän och jag fick en absurt bra lön. Och en egoboost!!

Jag var ju på intervjuer i fredags. Jag hade ca en intervju i timmen från kl 08 på morgonen, så när jag hade den sista intervjun kl 15 var jag HELT slut. Jag minns knappt vad vi pratade om, men jag minns att jag gillade hur förskolan verkade. Om jag nu inte minns HELT fel så jobbar dom mycket med språk, och det satt till och med en specialpedagog med inriktning språk med under intervjun, och jag kände att jag blev alldeles exalterad när vi satt och pratade… Språk och språkutveckling är ju verkligen något jag är superintresserad av, och jag tror att det var en stor fördel för mig. Tyvärr hade denna förskolechef bara ett lite luddigt graviditetsvikariat, men jag skulle ändå maila in CV och lite sånt under måndagen när jag kommit hem.

Dock ringer en annan förskolechef på måndag morgon och erbjuder mig en fast tjänst på heltid (Jätteroligt! Och det är också en förskola som verkar super!), men jag ber att få vänta några dagar med att lämna besked eftersom jag vill se om någon mer hör av sig. Onsdag (idag dvs) senast skulle jag dock lämna besked till ÖBO med arbetsgivare, så att dom kunde se att jag har inkomst, så man kan säga att det brann lite i knutarna… Snacka om ångest.

Jag slängde hur som haver iväg ett mail till den chef som jag lovat att maila, och sa att jag tyvärr inte längre var intresserad eftersom jag blivit erbjuden en tillsvidaretjänst, men att jag skulle hålla ögonen öppna efter tjänster hos dom framöver. Sedan jobbar jag resten av dagen men när jag kommer hem har hon svarat, och erbjuder mig mer eller mindre på stående fot en fast tjänst på heltid… Jag fick intrycket att hon liksom UPPFANN den tjänsten, eftersom hon bara hade ett graviditetsvikariat tre dagar tidigare, men jag vet ju inte, någon kanske sa upp sig?

Jag sa att jag absolut var intresserad, beroende på när jag kunde jobba och vilken omfattning tjänsten var på. Jag sa det såklart inte rakt ut, men det var underförstått att jag undrade om hon kunde erbjuda bättre än 100% med start i mitten av januari? (Man måste vara effektiv när det är tidskris!) Det kunde hon. 100% med start 8 DECEMBER, och så är jag tjänstledig tills skolan slutar. Snacka om lösningsorienterad chef! Jag gillar’t!

Nu var det tisdag eftermiddag, och jag var så stressad att jag höll på att gå upp i atomer eftersom onsdagen lurade runt hörnet. Nu gällde det att effektivisera, så jag skrev att kan vi komma överens om lönen så är jag intresserad. Jag vill ha x tusen och jag är värd det. Jag sa inte exakt så, men i princip var det budskapet… Jag kan säga att jag sänkte mitt löneanspråk med 3000 från det jag TÄNKT starta på (Jag fattar ju att jag aldrig skulle FÅ en så absurd summa) för jag kände att hon verkligen ansträngde sig för att anställa mig. Den summa jag lämnade är fortfarande absurt hög. Den är högre än många som jobbat 20 år har…

Fick till svar att jag skulle maila CV och vilka kurser som ingått i min utbildning, så skulle hon lämna in en löneprövning. Här började jag känna att hon inte kommer hinna fatta ett beslut, och fick ångest. Svarade snabbt med det jag skulle skicka, och sa att jag förstår om det är kort varsel, men jag måste ha ett svar senast dagen efter när jag måste lämna besked till övriga arbetsgivare och ÖBO. Sen höll jag andan… Hon ringde mig när jag var på jobbet, så jag fick ringa upp när jag slutat. Tänkte att nu säger hon att hon tyvärr inte kan fatta ett beslut så snabbt, och såg jobbet flyga iväg…

Hon sa: Dom kommer inte hinna fatta beslut ang. lönen så snabbt, så jag bestämmer att du får den lön du begär, och så är det så!

Piff poff klart! Jag har ett jobb, jag har lämnat alla uppgifter till ÖBO så om inget skiter sig (och jag vet inte vad DET skulle vara) har jag lägenhet också. Fy fasen, vilket flyt!! Nu är det bara att börja planera tisdagsmiddagar och storhandling!