Feelgood

Efter förra försöket att få massage som misslyckades helt gick det betydligt bättre idag! Jag satt i ett möte med en massa kollegor häromdagen och på något vis kom vi att prata om massage, varav en av dom andra tipsade om ett ställe hon brukar gå till. Mötet var inte ens slut innan jag hade bokat en tid, till idag.

Väderappen lovade snöblandat regn, och det fick vi i kombination med ganska hård vind, så det var inte jättekul väder, men ändå ganska mysigt. Det här är något som verkar ha kommit sen jag blev gravid, allt är så jäkla mysigt hela tiden… Det gjorde liksom inte så mycket att jag blev kall och blöt, och att snön inte ens syns på backen eftersom det regnade bort direkt, det var ändå lite mysigt att tänka att det snart är vinter! Jag hatar vintern… How odd.

Jag hade bokat massage plus frans och brynfix, dvs plock och färgning av bryn och fransar. Jag behöver ju inte beskriva det hela i detalj, men det var fan magiskt… Ryggen känns som ny, jag känner mig snyggare än på länge, och det var helt enkelt bara jäkligt… Mysigt. Jag kan VERKLIGEN rekommendera det där stället, om inte annat bara för att lokalerna var sjukt fina! Jag gick upp för en trappa som var från 1800-talet, så himla ballt! Så många fötter som hunnit trampa där.

Massagen var verkligen välbehövlig, herregud vad hon jobbade med min bröstrygg och axlarna, men nu kan jag liksom röra mig igen… Hon hittade en muskelknut i min vänstra axel och det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö när hon bearbetade den, men efteråt var det oerhört skönt! Jag mår himla bra, faktiskt. Jag behövde bli lite ompysslad!

Före behandlingen gick jag och köpte nya byxor. Planen var att köpa ett par så jag skulle ha något att ha på mig, men jag kom hem med två par, plus att jag beställt ytterligare ett par och en kjol.  Jag beställde ju preggobyxor häromveckan, men dom fick åka tillbaka direkt. så himla märklig passform! Jag köpte i den storlek jag har nu, men hade kunnat rymma två av mig själv i dom utan problem. Nej tack. Så idag gick jag på HM.

Problemet för mig just nu är ju att jag förvisso är tjock, men inte gravidtjock. Att köpa mammabyxor i vecka sex kan tyckas en SMULA överdrivet, men jag har inga kläder som sitter bekvämt längre. Jag har förvisso gått upp i vikt. Ett kilo. Men jag vågar hävda att det är 0% graviditet, och 100% chips. Men, på grund av progesteronet kan man känna sig svullen redan väldigt tidigt i graviditeten, och hej och hå vad det stämmer in på mig! Jag känner mig som en elefant i en porslinsbutik mest hela tiden, och kläderna är bara obekväma. Så, preggobyxor.

Min kropp är ju så himla jobbigt formad, jag är tjockast på mitten. Ganska smala ben, och typ ingen midja. Sitter byxorna bra i midjan är dom garanterat för stora i benen, så ska jag ha byxor som sitter skapligt på benen (Jag gillar mina smala ben, och vill gärna ha smala byxor…) blir dom för tighta i midjan.

Om man bortser från den uppenbara lösningen, att gå ner i vikt, (Ganska mycket dessutom om midjan ska gå om benen, som alltid är det första som blir smalare…) så är ju lösningen att sluta använda byxor och ha kjol eller klänning istället, men jag GILLAR byxor. Jeans är skönt! Så det var oerhört skönt att prova preggobyxor, och inse att dom sitter som gjutna, och är helt galet bekväma… Preggon är ju som bekant generellt tjockast på mitten, så här har vi en byxa för mig!

Jag tog först med mig 42 (min vanliga storlek) och 44 till provrummet, bara för att inse att njäe, dom är fasen för stora… Storlek 40 kom jag hem med, och dom sitter som gjutna. Dessutom ser jag smalare ut, eftersom det inte är något som putar över byxlinningen… Viva la preggobyxor! Jag kan växa en hel del på mitten utan att behöva byta storlek, och skulle benen expandera så gör det inget eftersom det är stretch. Det ska bli jäkligt skönt att kunna ha snygga byxor igen!

Enda smolket i byxbägaren är att jag när jag kom hem insåg att den ena byxan hade en tyglapp, som var fastsatt med tre små plastbitar. Tre helt onödiga små bitar plast, jäkla skitgrej! Flera miljoner bitar plast som åker raka vägen i soporna, och som oerhört enkelt hade kunnat undvikas genom att antingen skita i lappen, som fyller noll egentlig funktion, eller använda sytråd istället… SKÄRPNING HM!

Det värsta med hösten/vintern…

är att hunden blir helt jävla rudis.

VÄDER är inte riktigt hans grej, han hatar att bli blöt. I morse vaknade vi till ösregn, och då hjälper det liksom inte att jag har en stor fin trädgård-han går inte ut i den utan jag får vackert dra på mig stövlarna…

När jag sedan GJORDE det, drog på mig stövlarna, gick hunden tillbaka till sängen och la sig under täcket. ”Fuck that shit!” Han är ju smart, det är ju inte som om vädret kommer som en överraskning för honom när han kommer ut.

Släpa fram hunden, dra på honom regntäcket, och så hasa sig ut med plågad hund. Väl ute gör han ju det han ska. Åtminstone till synes. Vi hasade runt i en kvart eller så, och så vitt jag kunde avgöra var både blåsa och tarm tömda… Tydligen inte. Vi hinner bara in och servera frukost, så ställer sig fanskapet och pissar mot vardagsrumsbordet. Så antingen har han fejkat att han pissat ute, eller helt enkelt inte pissat tillräckligt. So much för smart hund, pissa för fan ordentligt om jag nu ändå har tvingat ut dig!

Just nu är han ruskigt billig…

Så går det när man är effektiv!

Alltså. Det är inte så att jag ångrar mig, eller klagar, men jag GRÄMER mig lite över att jag som det ser ut just nu inte kommer få åka på min bokade resa till Skottland eftersom jag är gravid.

Om jag fattade det hela rätt (Men jag har mailat och kollat just in case) så kommer jag vara TVÅ veckor ”för gravid” för att få flyga. Så himla nesligt!

Men jaja, Skottland finns ju kvar. Och jag kommer ju vara ledig i sisådär 13 månader, så jag ska nog hinna med att åka dit ändå. Så synd att jag var så himla säker på att jag skulle åka att jag köpte biljett utan avbokingsskydd 😉

Tristess, vitlök och strömavbrott 

Nu har magen varit ok sen igår, så i förmiddags meddelade jag jobbet att jag kommer i morgon. Gud så tröttsamt att bara gå hemma, och inte riktigt få vara ute för att man är hemma från jobbet…

I morse tröttnade jag på det och gick iväg till odlingsotten före klockan sju på morgonen… Det var minusgrader ute, men trots det gick det fint att gräva om den ”fula” bädden och lägga ner dom sista löven innan jag snyggade till den, och sen gräva ner lite gödsel i vitlöksbädden och så plantera vitlökarna som ska bo där. Bara det översta jordlagret var fruset, så det gick bra trots kylan.

När jag kom hem planterade jag resten av vitlöken i två pallkragar. Runt 200 klyftor planterade jag, så nu får vi hoppas att åtminstone dom flesta gror! Jag satte dom nog väl glest i landet, och väl tätt i pallkragarna, så det är lite av ett experiment…

Nu har jag iaf fyra bäddar som är typ redo för våren. Någon dag när det är varmt ska jag göra fåror i två av bäddarna, så att det får frysa och jag kan peta ner frön där i januari-februari någon gång.


Eftersom jag var där så tidigt var jag hemma lika tidigt igen, och var rätt trött… La mig i ”Psykosrummet”, rummet där alla bebisgrejer bor i väntan på själva bebisen, och har gjort sen i typ Oktober förra året när A flyttade ut… Vet inte riktigt varför jag fick lust att sova där istället för i min egen säng, men vi sov jäkligt gott i någon timme. När jag vaknade och kom ut i lägenheten igen var det sådär knäpptyst att man liksom reagerar på att det är tyst. ”Nästan som om det är strömavbrott” tänkte jag, öppnade kylen och insåg att ja, det var precis vad det var. Märkligt det där, hur många ljud vi omges av hela tiden som man inte ens hör till sist, förrän dom slutar låta! Det märktes direkt när strömmen kom tillbaka och alla ljud återvände. Som ett konstant buller man inte hör.

Om det är tråkigt att vara hemma är det inget mot att vara hemma när det är strömavbrott… Tur det bara varade i runt en och en halv timme!

Snart sova hoppas jag, och i morgon jobba.

Saker man gör…

När man lite grann hoppas på att behöva nyttja toaletten: Städar den GRUNDLIGT…

Eller ja, det var iofs en orsak. Men det var också ganska mycket för att jag var ungefär en sekund från att skicka ett sms till F. Ett sms som mest troligt inte skulle nått mottagaren, men jag vill inte skicka det ändå. Min impulskontroll vill, men just den här gången fick den inte bestämma.

Han har varit lite synlig i förra veckan, den där F. Både han och E. Det är svårt att hålla någon out of mind när han inte är out of sight. Jävligt svårt. Och så den här gravidgrejen på det. Det fuckar upp allt och jag får en släng av den där gamla vanliga saknaden.

Så vi städar toaletten. Ifall vi skulle må illa inatt igen.

(Ska vi nu hålla på och må illa skulle jag föredra att göra det dagtid. Min sömn är redan fuckad som den är!)

Kan hända att vi har lite illamående trots allt…

Det är en smula oklart, men det kan hända att jag mår lite illa.

Igår kväll och inatt gjorde jag det, på natten ”kräktes” jag tom (Jag kan ju inte kräkas pga gastric bypass, men kroppen simulerade att kräkas. Typ. Ni fattar) och då är det ju lätt att dra slutsatsen att jag helt enkelt är gravid, vilket vi ju redan vet, om det inte vore för det lilla faktum att jag även var risig i magen. Så nu är jag hemma från jobbet ytterligare två dagar OM det är den där magsjukan som härjar på jobbet.

Idag har jag dock mått bra, i alla ändar av kroppen… Jag känner något som PÅMINNER om, eller är RELATERAT TILL att må illa. Oerhört svårt att förklara… Jag mår inte illa, men ni vet när man GÖR det, och liksom försöker svälja ner känslan av att vilja kräkas? Så känner jag. Jag sväljer hela tiden, men jag sväljer liksom ner ingenting för själva illamåendet saknas… Hypokondri at it’s finest typ.

Men, under den stund när jag faktiskt mådde riktigt, riktigt illa så var känslan en smula delad… Dels blev jag glad, för att jag äntligen får KÄNNA något av det här (eventuellt iaf) och dels var väl känslan ungefär ”Åh herregud, låt mig dö, jag ångrar mig”…

Vi får väl se hur det utvecklar sig =)

Träningsvärk, och lite mer träningsvärk 

Den här helgen har ägnats åt att gräva, gräva och gräva lite till. Och släpa sten…

Större delen av lotten är nu röjd av föreningen som hyr ut, det ser jättefint ut! På ytan… Under ytan är det sten, sten och lite mer jävla sten! Fy fan vad mycket sten det är!

Den första bädden jag grävde häromveckan gick ju hur bra som helst. Den var förvisso alldeles för smal, men ändå. Jag grävde nästan hela på 1,5 tumme, sen blev det mörkt och jag fick ge upp.

Igår grävde jag det sista på den bädden, och så en till som var ungefär dubbelt så bred, och det tog FEM timmar! Det är så galet mycket sten… Man tar ett spadtag, får rensa bort sten, sen tar man ett till, rensar osv i all oändlighet. Mest småjävlar i den bädden, men det finns allt från smågrus till tegelstenar och ASFALT. Det är tunggrävt… Jag började tappa hoppet om att jag någonsin skulle kunna plantera i vinter.

Jag hoppas att föreningen, som påbörjade den där stenhögen som jag sedan har fyllt på, kommer forsla bort den. Annars har jag ett jättefint stenröse. Högen är ännu större idag.

När jag nästan var klar igår kom en man förbi och hälsade. Han har lotten bredvid min (och fyra-fem stycken till) och blev så entusiastisk över att jag skulle odla där! Lite oklart varför, men jag fick känslan av att det handlade dels om att någon faktiskt gör något med lotten som var helt övervuxen, och det faktum att jag är svensk. Han var hur som helst jättetrevlig, även om det var lite svårt att kommunicera, och när jag gick hem hade jag hela ryggsäcken full med grönsaker jag knappt vet vad det är! Lite spenat, lite sallad, och så något mer som jag inte vet vad det är. Så himla trevlig!

Idag var det bara att fortsätta. Det har regnat inatt, så hela lotten är bara en enda sörja, och det var jävligt tungt att gräva. Jag var så trött, less och sur och hade ingen som helst lust med den där skiten, men ska jag kunna plantera något i höst, som ger skörd i vår, så är det bara att bita ihop och gräva. Tack och lov var det inte så mycket sten i min tredje bädd (Iaf inte i början, mot slutet var det förjävligt) men blöt lerjord är TUNGT, och jag hade redan träningsvärk från i går. Men, det måste göras, så jag bestämde att jag gräver klart en bädd och sen skiter jag i det för idag.

Då dök min nye kurdiske vän upp, och kom och hjälpte till. Det är en ganska gammal man, men jävlar vilken stålfarfar! Han grävde sista halvmetern av bädden jag höll på med (Sitt ner, du är trött! sa han) och sen grävde han en bädd till i en jävla fart! I finbyxor och skjorta. Och blev inte ens smutsig. Visst, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi har ju lite språkförbistringar, så det var halvklurigt att förklara det där med raka kanter och ett visst djup, för att inte tala om det där med att jag ska fylla bädden med löv… ”Jo du vet det finns en jättebra youtubevideo!”

Men vafan, jag får väl gå dit och snygga till det någon dag när han inte ser =) Nu är det ju grävt, och att bara snygga till och lyfta runt jorden lite kommer vara busenkelt i jämförelse med att halka runt i leran, gräva, bära stenhelveten som jag först måste gräva UPP, och gräva lite mer. Nu har jag fyra bäddar, vilket var det absoluta minimum jag behövde. Sen behöver jag några till som egentligen inte måste vara färdiga förrän i vår, men ju snabbare jag får ner löven under jord desto bättre är jorden i vår när jag ska plantera, så jag vill gärna göra det i höst, ändå. Med lite tur blir det fortsatt varmt så att inte marken fryser riktigt ännu. Men det får hemskt gärna vara bra väder, så det inte bara är lervälling!

När jag kom hem fick jag ta hunden raka vägen in i duschen, och sen klä av mig i badrummet för att minimera skadan till ett rum… Nu ligger alla mina kläder och hundens täcke i tvättmaskinen. Praise the lord för egen maskin! Vi såg ut som lermonster, båda två. När hunden var duschad och tvätten i maskinen var det bara för mig att kliva ner i badkaret för vidare sanering…

En jäkligt TUNG helg rent fysiskt, jag har ont i HELA kroppen, men produktiv!

På bebisfronten känns det som om jag har mensvärk idag. Jag försöker intyga mig själv att det bara är livmodern som växer, men vi får väl se… Jag väntar ju som sagt bara på att någon ska hoppa fram och ropa ”Lurad!” Det kommer säkert gå bra, men…