Vad preppar man för..?

Ju mer jag preppar desto (mer inser man att man behöver) smartare blir jag (hoppas jag) och börjar fundera mer och mer på VAD jag preppar för. Visst kan man preppa för apokalypsen, det är nog smart, men då tror jag att man ska fokusera på att utveckla sin kunskap och sina överlevnadsstrategier, och typ samla fröer så man kan odla sin mat. Hur mycket konserver man än sparar kommer man ALDRIG ha så man klarar sig resten av livet…

Betydligt mer troligt är ju en pandemi eller ett elavbrott, kortare perioder då man måste klara sig. Eller, som just nu – VAB!

För några veckor sen var Signe förkyld. Tre dagar var vi hemma, inga konstigheter med det. 3000kr mindre i lön…

Igår vaknade hon med ögoninflammation… Jag vet ju inte hur länge vi blir hemma, förhoppningsvis inte så länge men några dagar iaf. Hon får inte gå till förskolan så länge ögat varar eller är rött, på 1177 står det att man ska söka vård om det håller i sig i mer än fem dagar. Hej då lönen! Nu får vi ju pengar från försäkringskassan, men hur vi än gör så blir det ju MINDRE pengar, och eftersom jag redan har lägre inkomst eftersom jag jobbar 80% fortfarande så kan vi väl nöja oss med att det inte blir så festligt. Vi kommer absolut KLARA oss, men det blir inga direkta utsvävningar…

Då är det ju faktiskt rätt skönt att ha frysen full… Vi kanske inte ger oss på konserverna i första hand när jag har hela frysen full med mat, men vi kommer ju inte behöva handla särskilt mycket nästa månad om jag utnyttjar den resursen! Att jag sen får panik när frysen börjar tömmas är en annan sak, jag får väl fylla på den igen 😀

DET preppar vi för. Vardagskrisen! Jag hoppas vi slipper vattkopporna den här månaden.

Utöver det så är det rätt bra! Signe har krisat sen före sommaren och vaknat och gråtit i flera timmar varje natt, så sömnlöshet har blivit ett normaltillstånd. Men, peppar peppar, senaste veckorna har hon faktiskt sovit hela natten NÄSTAN varje natt, så vi är nog på väg ut ur det.

Hon trivs på förskolan, jag gillar förskolan förutom att jag önskar att dom vore ute mer (speciellt med tanke på alla sjukdomar…), och jag trivs på jobbet. Om man bortser från sjukdomar och det vanliga gnället så är livet faktiskt rätt ok nu!

För någon månad sen frågade jag Akvariemannen om inte hans familj var intresserad av att träffa Signe, och fick lite arrogant till svar att ”det är dom säkert, jag har inte frågat”. Jag föreslog att han skulle ge sin mamma mitt nummer, varpå han surt sa att det kunde jag göra själv, så då gjorde jag det. Jag skrev ett kort brev och postade, med lite bilder och mina kontaktuppgifter och sa att hon gärna fick höra av sig om hon ville träffa Signe. Akvariemannen blev så provocerad av det att han blockade mig (vadå, trodde han att jag inte skulle ta hans förslag på allvar?), men ingen har hört av sig och så var det väl med den saken antar jag. Akvariemannen själv har föreslagit inte mindre än fyra ggr att han ska träffa Signe igen, men sen aldrig följt upp det.

Det är ju helt ok, vill dom inte så klarar vi oss fint ändå, men jag tycker att det känns jättemärkligt att det finns personer i samma stad som hon är släkt med, men vi inte vet vilka dom är. Vi kanske träffar dom utan att veta om det, hon kanske har kusiner på samma förskola, vad vet jag? Det känns märkligt. Men nå, det är ju dom som går miste om att lära känna världens mest fantastiska människa! Världens mest fantastiska människa som blir FEMTON månader i morgon! Galet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.