Männen i mitt liv,

Och olika sorters ego…

(Skratta ni åt snippgympepåminnelsen, det bjuder jag på! Mvh NOLL problem med inkontinens efter förlossningen!)

Jaha…

Akvariemannen. Jävligt rimlig, så nu känns allt bra, om än skumt. Skumt för att vi, trots att vi har ett barn ihop, inte känner varandra bättre än att han häromdagen frågade mig vilken färg jag har på mina ögon… Men bra för att det känns som om vi tänker likadant.

Jag började ju fundera på hur han tänkte egentligen. Vill han börja bråka om delad vårdnad etc? Men nej, han är helt enig om att jag bör ha ensam vårdnad, och så kommer han och hälsar på och är delaktig i den mån det går när man bor i en annan stad och reser mycket i jobbet. Jag inser att det låter lite som om han slipper undan ansvar, men tanken var ju aldrig att han skulle ha något ansvar, och jag tycker själv att det är den bästa lösningen. På sikt, när dom känner varandra osv, kommer jag ju kunna få ”lediga” dagar eller kanske helger (svindlande tanke) om allt fortsätter fungera så här smärtfritt. Jag är mycket nöjd med det hela, och glad att vi kommunicerar så smärtfritt än så länge.

Manspersonen… Sist ”vi” pratade med varandra sa jag ganska(!) tydligt vad jag känner för honom och vår relation och hur den fungerar just nu. Han valde att inte svara, vilket är exakt vad jag förväntade mig tyvärr. Alltså, jag ställde ju inga frågor som krävde svar, men någon form av respons hade man kanske kunnat önska för att bli motbevisad i sina antaganden, men nej. Dom senaste tio(!) dagarna har jag känt mig rätt trygg i att jag fattat rätt beslut, även om jag saknar honom som fan och allt sånt.

Och så, rakt ur tomma intet, hör han av sig. Efter tio dagars tystnad. En normalt funtad människa kanske hade insett det rimliga i att kommentera det jag skrev till honom, men han… Skickar en låt. Visst, det är ”vår grej” att han skickar musik till mig. Och visst, jag kan lyssna på texten (en massa förlåt och kom tillbaka till mig…), men han har själv sagt att han själv aldrig analyserar texterna… Så jag blev tvärförbannad. Som sig bör. Tror han på riktigt att han kommer undan med DET så 1, tror han att jag är helt jävla blåst och 2, är HAN helt jävla blåst.

Nej du gubbe lille, jag är ingen jävla bimbo som kommer fladdra med ögonfransarna och tindra med ögonen. Jag förstår att det är förvirrande eftersom det är såna brudar du brukar omge dig med, men icke!

Nu får vi se. Hans normala mönster är att bli stressad om han inte får respons, och höra av sig mer och mer, tills han till sist ger upp och ger mig det jag vill ha. För det vet han, alltid. Han vet ALLTID vad han gjort fel, men väljer att spela dum för att göra det lätt för sig. Märkligt att folk låter honom komma undan med det. (Och märkligt att jag inte har mer självrespekt än så här…)

På temat ego kommer vi in på fotografering. S var här igår, med ryggskott kraken så hon kunde knappt röra sig, och lät mig öva på kameran lite. Många bilder blev riktigt bra, men ännu fler KUNDE ha blivit bra…

Den här tex. SÅ nöjd med den, tills jag insåg att det var en stor skugga mitt i ansiktet!

Det är kul, jag gillar min kamera! Det är roligt att testa olika inställningar och typer av bilder, men det BLIR ju lite tröttsamt att bara ta bild på sig själv, haha! Längtar tills Signe blir lite större så jag kan leka paparazzi med henne 😉

Folk som ser bilderna måste ju tro att man har universums största ego som lägger ut tusen bilder på sig själv… Men vafan, jag vill leka med min kamera! Jag KAN också ha råkat beställa en fotobakgrund på ebay… Eventuellt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.