Vardagsrealism

Lillknorret illustrerar väldigt bra den här grejen med att tvåmånaders bebisar blir uttråkade snabbt. Det är inte mycket hon kan tänka sig att göra mer än en kvart åt gången, utan att bli underhållen. Och man kan inte lite halvhjärtat prata med henne medan man gör något annat, nej det ska fan vara kvalité säger knorran!

Följden av det är att jag börjar känna mig en smula överhopad. Av livet, av att hela tiden ägas av någon annan, och av att lägenheten förfaller runt omkring mig. Jag är VERKLIGEN inte någon pedant, men förfallet har liksom nått en episk nivå… Kläder, garn, knäckebröd och post trängs på köksbordet, soppåsen blir bara fullare och fullare, diskbänken syns inte, det är hundhår ÖVERALLT (och med ett misstänkt allergiskt barn känns det ju sådär…), bebisspyfläckar på golvet och grönsakerna i trädgården ruttnar på plats. jag blir helt matt.

Och eftersom man max har en kvart på sig hinner man inte göra något åt saken. Man hinner kasta in en tvätt i maskinen, sen kan man lägga det åt sidan någon timme. Man hinner fylla upp diskvatten, som troligen hinner bli kallt innan man faktiskt hinner diska. Man hinner äta, stående vid spisen medan man värmer hennes välling. Visst, hon somnar för natten redan vid 17,30 numera, så i teorin har man ju hela kvällen på sig att göra allt sånt där, men jag fixar inte riktigt det… Om jag ska orka med hela det där rejset dagen efter igen så MÅSTE jag få sätta mig i soffan, sticka och glo på idiot-tv när hon har somnat, inte köra på med måsten i 190…

Igår var vi båda akut hungriga exakt samtidigt. Mom of the year…

Ikväll satte jag mig ner och bara vägrade… (Efter att ha diskat, städat på bänken, röjt i ”bebisrummet”, vikt tvätt och slängt in två mattor i tvättmaskinen)

Och eftersom jag inte tycker att det räcker med manspersonen (jag sa exakt vad jag kände häromdagen, och kommer bli mycket förvånad om vi pratar med varandra mer efter det, vilket delvis suger som fan eftersom jag saknar honom, men ändå känns rimligt…) så bestämde jag mig för att vara helt vuxen och kontakta Akvariemannen också. Allt till trots så finns det indikationer på att han ändå vill vara involverad i Signes liv. Jag vet inte hur eller i vilken utsträckning, men ändå. Och så länge han och jag kan komma överens och prata med varandra på ett bra sätt så ser jag inga hinder för det, så i veckan pratade vi med varandra för första gången sen i oktober förra året…

Det hela var mycket civiliserat, och kontentan av det hela är väl att vi kommer höras igen i oktober eller strax efter, pga orsaker, och sen får vi se hur vi tänker.

När jag hade fått svar på DET meddelandet så släppte väl ca alla spänningar i hela kroppen, och jag totaldäckade på soffan när Signe hade somnat. Jag låg fullt påklädd under en filt, med hunden bredvid, och frös så jag skakade! Helt däckad. Somnade och sov en halvtimme eller så, och efter det kändes det lite lättare att leva, men shit vad kroppen bara packade ihop och sa tack och hej! Den här lilla mamman börjar känna sig en smula tunt utsträckt nu…

Tur för mig att jag har världens gulligaste bebis, som även om hon är en smula krävande i dessa utvecklingstider (steg tre nu…) ändå är värd allt bestyr <3

En reaktion till “Vardagsrealism

  1. Malin says

    Du är så jäkla tuff! Jag menar det, på ett positivt sätt. Ingen kan säga att du inte försökte. Att sedan andra personer krånglar och är komplicerade – inte ditt fel. Hoppas din helg blir lugn!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.