Förlossningsberättelsen då.

En lång historia, med väldigt lite innehåll.

S har, med viss rätt eftersom hon bor ganska långt ifrån mig, varit lite stressad över min förlossning. Ungefär tre tusen gånger har jag fått lova att höra av mig DIREKT jag känner något. Jag har försäkrat att det är LUGNT! Det ”kan ju ta flera DYGN från första värk tills det är dags”, och det vet man ju att det kan, men man tänker ju att det kanske går lite snabbare ändå.

Ack, så rätt jag fick. Jag var helt säker på att det tog TRE dygn, men vän av ordning (Frodis) sa att ”inte för att på något vis förringa prestationen, men från natten mot fredag till natten mot söndag är det TVÅ dygn…” 😉 Så, två dygn minus fyra timmar ungefär tog hela förloppet.

Fy. Fan.

Jag har försökt analysera det hela i efterhand, varför var det så vidrigt. Jag visste ju att det är jobbigt att föda barn, det gör ont osv, men jag upplevde det stundtals som fullkomligt vedervärdigt. Jag hade jättebra stöd av både S och personalen (Fyra skiftbyten hann vi med), så vad var egentligen problemet? Vi återkommer till det.

Jag vaknade ju som sagt vid sex på morgonen i fredags och fattade inte att jag hade värkar förrän vid åtta på morgonen. Det var inte så farligt, det kändes att det var värkar, men inte mer än så. Meddelade S och Frodis att det hade startat, och sen hände ingenting. Det är lite av ett tema. Det hände ingenting.

Jag cyklade ju ner på jobbet, kom hem. Städade så att det skulle kännas OK att Frodis skulle flytta in här medan jag var borta och under tiden pratade jag med manspersonen för att tänka på något annat. Han som bokstavligen satt på andra sidan jordklotet kändes lagom långt bort för att få vara delaktig.

Vid halv två försökte jag sova lite så att jag skulle orka, men vid det laget hade värkarna faktiskt börjat göra lite ont, så det gick inte. Tog en piggelin och la mig i badkaret, och det lindrade lite. Faktiskt så pass att jag tror värkarna slutade medan jag badade. När jag klev upp igen var allt tillbaka, exakt likadant som innan.

Efter det gjorde jag typ… Ingenting. Vid 16 var S lite uppjagad och ville veta vad som HÄNDE, så då började jag klocka värkarna, bara för att ha lite fakta att ge henne. Jag kände ju att värkarna var EXAKT likadana som dom varit hela dagen, det fanns ingen som helst progress i förloppet, så jag var inte det minsta stressad. Värkappen (Som heter ”värkapp” kort och gott, och jag tycker den var rätt bra) visade att jag hade runt fem minuter mellan värkarna.

När jag meddelade det till S fick hon lite mild panik. ”Bara fem minuter??? Och jag som är och handlar! jag skyndar mig och sen åker jag!” Jag fick försäkra henne att jag haft exakt samma tidsintervall i MINST sju timmar, så det skulle knappast helt plötsligt bara smälla till och vara dags att åka in… Själv var jag på väg att gå till AFFÄREN samtidigt som jag klockade värkarna… Hon lugnade sig lite, men vi kom överens om att hon skulle börja göra sig klar och så småningom, utan panik i blicken, börja dra sig hitåt. Jag kände att om jag utan problem kan gå på affären (ok, jag ville slå alla som stod före mig i kön, och blev kränkt av att dom inte hade mina piggelin…) så skulle dom ju bara skratta åt mig om jag ens tänkte på att ringa förlossningen.

Ungefär när vi bestämde det började värkarna göra mer ont, så jag kände ändå att det nog var en bra idé att hon iaf var här, men jag stressade inte upp mig. Det gjorde däremot S, som med panik i blicken (föreställer jag mig) meddelade att motorvägen var blockerad så det skulle ta en stund! När hon sedan väl var i stan frågade hon om jag ville ha något att äta, jag svarade att jag OERHÖRT gärna ville ha en sushirulle och hon försökte fixa det, men det var stängt! (Kränkt, igen), då frågade hon om jag ville att hon skulle fixa piggelin, och det ville jag ju, så hon fixade det och sen kom hon hit.

Fortfarande hade jag fem-sex minuter mellan värkarna, ingen skillnad där, men dom gjorde mer ont. Vid det här laget hade jag plockat fram min balansboll och satt på den, det var mer eller mindre den enda hanterbara positionen. Jag var lite grann tvungen att gå in i mig själv och fokusera under tiden värken varade, vilket bara var runt 40 sekunder åt gången. Jag hade googlat det, hur lång en värk ”ska” vara för att det ska börja vara dags att åka in, och det var 60 sekunder eller mer.

Så, vi väntade på ca tre minuter mellan värkarna som skulle vara runt en minut långa, och jag låg på FEM minuter mellan värkarna, som bara var 40 sekunder. Det kändes inte som om vi behövde stressa…

Nu var klockan 18-ish och det hade därmed gått tolv timmar. Tolv timmar mer eller mindre utan progress i förloppet. Sakta, sakta började värkarna komma tätare och bli längre. Tills dom återigen kom mer sällan och blev kortare… Det höll på och varierade så i några timmar. så fort jag kände ”YES! Nu börjar det hända något!” stannade det av och blev längre mellan. Smärtan var dock densamma. S hade haft kontakt med sin kusin som helt plötsligt trillade in med två pizzor som vi kunde kalasa på, så himla snällt! Tyvärr hade jag vid det laget så ont att jag inte kunde mer än tvinga i mig en enda bit, och det var det sista jag åt på väldigt många timmar.

Det började vara jobbigt att sitta eller stå hela tiden, jag var ju SKITTRÖTT, så jag testade att lägga mig ner en stund. Big mistake. Värkarna ändrade karaktär, det blev längre mellan dom igen (från NÄSTAN tre till sex minuter), dom blev MYCKET längre (Upp mot en och en halv minut) och gjorde ont så in i helvete. Så jag fick välja mellan att vara helt slut och sitta eller stå med korta, täta värkar, eller försöka vila med SVINJOBBIGA värkar… Inget funkade riktigt.

Runt elva på kvällen (17 timmar efter att det startade) började S känna sig stressad av att jag hade så ont, och jag började känna att jag faktiskt inte orkade ha ont mycket längre till, så vi (ok, JAG, S ville ringa flera timmar tidigare) gav upp och ringde förlossningen. Eftersom jag hade kämpat på så länge hemma fick vi komma in för en koll iaf, trots att det var långt (LÅÅÅÅÅÅÅÅÅNGT, skulle det visa sig) från dags. Och, misstänker jag, tack vare att det var väldigt lugnt på förlossningen fick vi stanna kvar också. Dom frågade om jag ville åka hem, men orsaken till att jag envist vägrat ringa tidigare var ju att jag var livrädd att bli hemskickad, så jag sa att jag gärna stannar. I bilen och på väg in till förlossningen kom värkarna ganska tätt, kanske med två-tre minuter mellan. Jag hade slutat klocka när vi ringde för jag orkade inte bry mig längre.

Någonstans här, tror jag, blev jag undersökt och var öppen TVÅ centimeter. TVÅ!!! Efter alla dessa timmar. Det var lite jobbigt.

Jag blev erbjuden morfin mot den värsta smärtan, och herregud ja vad jag ville ha det! Jag fick en spruta i rumpan och barnmorskan, som tre skift senare var den som förlöste Signe, sa att ”oftast känner man effekt på ungefär en halvtimme, men det KAN ta upp mot en timme också”. Hur lång tid det tog för mig? Två minuter. Jag skojar inte! Jag är SÅ mottaglig för placebo! Bara tanken på att jag skulle få något mot smärtan tog bort den direkt. Det funkar även med lokalbedövning, märkte jag tolv timmar senare, men vi kommer dit.

När jag fått morfin blev allt så härligt så. jag hade fortfarande värkar i samma kraft, men jag kände INGENTING av smärtan. S bara skakade på huvudet när jag började tralla på en sång helt plötsligt… SÅ lättad över att inte ha ont! Vi kastade oss i säng för att hinna sova lite innan effekten gick över. Då var klockan ca midnatt. S somnade och sov lite, men jag kunde inte riktigt somna. Det var dock skönt bara att VILA lite, så det gjorde jag istället för att sova i ungefär två timmar innan effekten avtog och smärtan kom tillbaka-värre än tidigare. Så, vid två började jag ha ont igen, vid tre kunde jag inte ligga kvar i sängen längre för att det gjorde så ont.

Sen vet jag ärligt talat inte vad som hände dom närmsta timmarna efter det. Det är väldigt många timmar som är oklara. Jag vet att värkarna blev värre och värre, fortfarande ganska långt mellan dom men dom ökade helt otroligt i intensitet. Jag kunde vid det här laget bara stå upp. Jag kunde inte sitta, ligga eller gå på toa, för då kom DIREKT en helt vedervärdig värk. Vi började prata smärtlindring med en otroligt handfallen barnmorska som definitivt inte hade läst mitt förlossningsbrev. Jag hade så ont att jag ville dö, men hon förväntade sig att jag skulle fatta beslut om saker som jag inte vet något om… Till sist föreslog hon iaf TENS, vilket jag var skeptisk till men S kunde rekommendera, och eftersom jag inte direkt fick några andra förslag så testade vi det. Då var klockan tio på förmiddagen.

Här TROR jag att jag blev undersökt, och var öppen fem mesiga centimeter. Det är dock mer än två, så det kändes ändå bra.

När vi skulle ställa in styrkan på TENS-apparaten skulle vi vänta på en värk. Så vi väntade, och väntade, och väntade, och givetvis kom ingen värk alls. Dom slutade. Men Södermanskan, som lärt sig hur sin kropp fungerar, löste det enkelt. Jag satte mig ner på sängkanten i ungefär tre sekunder (tro mig, jag överdriver inte) och som på beställning kom en sjuhelvetes värk. Alltså, det där med att BARA kunna stå när man haft förlossningsarbete i ett dygn, det är inget jag önskar någon…

TENS fungerade rätt ok. Det tog bort fokus från hur jävla ont jag hade, men jag hade fortfarande ont… Oerhört snabbt fick vi öka styrkan, till sist kände jag inte ens av apparaten längre. Värkarna kom fortfarande i samma tidsintervall, men blev ofantligt mycket mer smärtsamma. Det här var dom värsta värkarna jag hade. jag ville på riktigt bara dö när dom kom, och resten av förlossningen var jag LIVRÄDD att dom skulle komma tillbaka (det gjorde dom). Jag kan inte ens beskriva smärtan, den var fasansfull. Jag ville bara gråta, och är ganska säker på att jag gjorde det när dom kom tillbaka senare i förlossningsarbetet.

Jag fick hicka när jag hade dom här värkarna. Ganska märkligt, men det måste blivit något slags anspänning, så när varje sån fasansfull värk avtog började jag hicka. S tyckte det var super, för då visste hon när jag var mottaglig för att kommunicera med igen… När jag började hicka kunde man prata med mig.

Någonstans här tror jag, det är tyvärr väldigt oklart, undersöktes jag igen och hade då öppnat mig SEX centimeter. Jag trodde jag skulle börja gråta, all denna VEDERVÄRDIGA smärta, och bara EN centimeter!?

Vid 13 hjälpte inte TENS alls, och jag ville som sagt bara dö. På riktigt dö. Vad som helst, bara jag slapp dom där värkarna. S sa lite bekymrat att ”Nu ringer jag, för jag tror inte du orkar mer…”, och så blev det. Den menlösa kom in, och nu var jag lite arg och sa att jag behöver NÅGOT, för jag ORKAR inte mer! LÖS PROBLEMET! Det gjorde hon, tack och lov, och vi satte in epidural. Nu fick jag svår ångest en stund, för det innebar att jag var tvungen att sitta på sängen. Stilla. En ganska lång stund. Och absolut inte röra mig. Jag som bara kunde STÅ upp om jag inte skulle drabbas av smärtan värre än döden… Ångesten i att vänta på den smärtan.

Men den kom aldrig. På något vis satt jag i en position som faktiskt fungerade, och även om det tog rätt lång tid att sätta alla nålar och hitta rätt ställe så överlevde jag utan att få så himla ont. Narkosläkaren som satte epiduralen var en störtskön  norrlänning som hette Jens, honom tyckte vi mycket om. Vid ett tillfälle frågade han mig vad jag jobbade med? Och när jag svarade sa han att ”jaha, det lät som om du var så sjukvårdskunnig så jag tänkte att du jobbade i vården!”. Vad jag sagt som fått honom att tro det vet varken jag eller S! Vid ett annat tillfälle, när han skulle sätta in nålen, sa han ”Har du blivit utredd för skolios eller så?”

WHAT?! Också ett tillfälle att antyda att jag är svårt sjuk, haha! Men sen kommenterade han mitt sneda bäcken, så han tyckte väl bara att jag är skev i ryggen. Och det kan han ju ha rätt i. hur som helst.

För att kunna sätta epidural fick jag lokalbedövning. Han sa att oftast tar det runt en halvtimme innan den nått full effekt, men vi kan inte vänta utan får nöja oss med den effekt vi hinner få på några minuter. Återigen, jag älskar placebo. När han skulle sätta in epiduralen frågade han hur det gick, och jag svarade att det gick finfint, jag känner ingenting! Det är inte möjligt sa han, jajjemen sa jag, det är det tydligen visst det! Så ljuvligt.

Epiduralen fungerade helt perfekt. jag hade fortfarande värkar, jag hade fortfarande lite ont, men dom där helt vedervärdiga värkarna ”försvann”. Jag säger ”försvann” för att jag inte kände dom. Men jag vet att jag fortfarande HADE dom, för med jämna intervaller började jag hicka…

Efter epidural kunde jag vila lite. En gång i halvtimmen kom barnmorskan in och undersökte bebisens hjärtljud och då vaknade jag, men jag kunde iaf ligga ner och VILA vilket var välbehövligt. Vid något tillfälle, kan ha varit nu eller flera timmar tidigare, försökte jag äta en smörgås, men höll på att spy så jag fick tuffa på utan mat. Det gick ändå förvånansvärt bra.

Den här tiden är som sagt väldigt oklar, jag vet inte riktigt vad som hände… Jag vilade lite, jag stod lite, jag gick lite, jag försökte gå på toa och tror att jag lyckades med det och timmarna bara gick.Till sist började jag känna att nu hjälper inte ens epiduralen helt längre, och efter en diskussion med barnmorskan vi hade då, som var HELT fantastisk, testade vi lustgas som fungerade ok. Alternativet var att ge extra doser av epidural, men jag var livrädd att värkarna skulle stanna av igen så jag härdade hellre ut.

Jag testade lite olika positioner och kände att stående på knä och hängande över sängkanten fungerar, och så tillbringade jag lite tid så. Någonstans här var det skiftbyte igen och vår fantastiska barnmorska började förbereda sig för att gå hem. Då började hon plocka fram grejerna som skulle behövas när det faktiskt var dags, matchande armband till mig och bebisen, peanger och gud vet allt dom behöver. Jag tänkte att det var då jävligt optimistiskt av henne att tro att det faktiskt skulle komma en bebis, men kände ändå att det fan kanske fanns lite hopp…

Mer eller mindre det sista hon behövde göra var att undersöka mig, vilket innebar att jag måste ligga på rygg. Jag försökte med hjälp av S förklara att ICKE, det går inte, då får ni hellre skjuta mig. Men det fanns ingen väg ut. Hon gav mig en extra dos epidural, drog upp lustgasen på max och gjorde mer eller mindre en flygande undersökning. Från att jag var på rygg i sängen tills att jag var undersökt tror jag inte det tog mer än fem sekunder. Runt 8-9 cm kunde hon uppskatta att jag var öppen på dom fem sekunderna, och jag jublade lite matt, inom mig. Sen återgick jag till att traska runt och vänta medan inget hände.

Så var det skiftbyte och vår första barnmorska kom tillbaka. Det fanns tillfällen när jag blev tokirriterad för att jag upplevde att hon inte lyssnade på mig (klart hon inte gjorde, hon kan ju sitt jobb!) men så här i efterhand känner jag att jag verkligen, verkligen gillar henne. Hon var väldigt bra för mig!

Nu var klockan kanske 22,30 eller så, men inget hände. Runt 23 undersöktes jag igen, vilket jag inte har något som helst minne av, och nu var jag öppen 10 cm. Ji-fakkin’-ha!

Barnmorskan föreslog att jag skulle använda förlossningspall, hon trodde det kunde vara bra för mig. Tyst inom mig bad jag henne dra åt helvete, men till henne sa jag att hon kan lämna den, men hoppas inte på för mycket för jag kan inte sitta ner utan att dö av smärta. Men, efter att ha varit på toa och insett att jag för första gången på nästan två dygn KUNDE sitta på toa utan att dö av smärta (Här fick jag också den första krystvärken) kände jag mig både optimistisk och välvillig, och testade pallen, och det kändes hur bra som helst. Misstänker att barnmorskan himlade lite med ögonen mentalt när jag sa det till henne 😉

Strax efter midnatt och framåt hade jag i princip bara krystvärkar, och någon halvtimme senare var det tydligen dags att föda barn. Herregud, äntligen! Och det var verkligen ÄNTLIGEN, för nu vaknade min kropp. Jag tror att en av orsakerna till att jag upplevde det så jobbigt var att jag litade så mycket på min kropp. Jag brukar ju säga att den är så stark och bra och ställer upp för mig, och jag trodde verkligen att den själv skulle ta tag i det här och visa var förlossningsskåpet ska stå, så att jag bara kunde göra som den ville, men nej. Jag förväntade mig att kroppen skulle vara på jobbet, men den gick runt med en paraplydrink i handen och var lika vilsen som jag!

Tills jag började ha krystvärkar där på toa. Då kom kroppen rusande med sanden yrande och flipflopsen flappande och skrek att ”SHIT! VI FÖDER JU BARN!!! Varför har ingen sagt något?!” och tog över hela ruljansen. Från och med krysvärkarna behövde jag bara hänga med och göra som jag blev tillsagd, och det var LJUVLIGT.

Strax före 01 på natten började jag krysta på riktigt. Eller, kroppen skötte det helt själv. Allt jag behövde göra var att hänga med och uthärda smärtan, vilket jag gjorde genom att skrika rakt ut i lustgasmasken… Jag tog liksom inte i själv, det fanns inte utrymme för det, kroppen gjorde hela jobbet. Vid något tillfälle tänkte jag att jag borde försöka ta i mer, men barnmorskan sa att trots att det var glest mellan värkarna  så var det en otrolig progress när det väl kom en värk, så då kände jag att då ska jag inte hålla på och lägga mig i och sabba kroppens rytm.

En sak jag skrivit i mitt förlossningsbrev var att jag inte ville veta om jag blev klippt. Gör det ni måste, men berätta det inte för mig. Anledningen till det är ju att jag är fullkomligt livrädd för att FÖRVÄNTA mig smärta, bättre att bara överraskas av den i så fall. Tyvärr förväntade jag mig att BLI klippt eftersom det tog sån tid, så jag låg ju och lyssnade intensivt efter olika tecken…

Strax före 01,30 var jag helt övertygad om att jag hörde en sax öppnas. Strax efter det sa barnmorskan något om att nu försvann alla värkar här… Ja, sa jag, jag hörde saxen… Då tog hon i lite med rösten och sa ”TA BORT LUSTGASEN OCH LYSSNA PÅ MIG! Det FINNS ingen sax, DET BEHÖVS INTE!” och vips var värkarna tillbaka igen. Sen var hon på mig och tjatade lite om att jag skulle använda mindre lustgas, för att ”du kan få minnesluckor annars”. Så var det ju inte (eller jo, det kan man ju, men det var inte orsaken, det skiter väl hon i) utan jag märkte själv efter ett tag att värkarna blev svagare när jag använde lustgasen för mycket, så jag försökte skärpa till mig trots att det gjorde ÖVERJÄVLIGT ont. Vid ett tillfälle var jag helt säker på att jag BLEV klippt, men det gjorde inte så ont så jag orkade inte bry mig. Visade sig att jag inbillade mig det med.

Strax före två började barnmorskan tjata på mig att jag skulle sitta mer upprätt. Jag sa nej, hon sa JO, och så blev det. ”Jag är rädd att du inte orkar mer snart annars” sa hon. ”Du har krystat i över en timme”. Jag tänkte för mig själv att det är lugna gatan, jämfört med det jag genomlevt hittills kan jag ha krystvärkar tills jag dör, men ok, bebisen måste ju ut. Jag sa åt alla att bara sluta PRATA med mig, och när dom inte lyssnade (Duuh…) Hyssjade jag åt dom, och sen fortsatte vi- i mer sittande ställning.

Till sist kände jag att nu dör jag, och så kom halva huvudet ut. Ring of fire och allt det där, fy fan vad ont det gjorde, men nu var det ju VERKLIGEN bara en enda värk kvar så skulle det vara över sen! En värk, nu KÖR VI!

Eh, nej. Det gör vi inte alls. Det kom inga mer värkar. Kick fix klart sa kroppen. Så Signe satt fast där, med halva huvudet ute. Mun och näsa inne i mig fortfarande. Efter tio minuter (S klockade) hade det fortfarande inte kommit någon värk, och barnmorskan sa lite krystat åt undersköterskan att ringa efter dom andra. Efter typ tio sekunder till sa hon ”Nej. Ring igen. Dom måste komma NU!” och det gjorde dom, och sen gick allt jävligt fort. Nu var det krisläge så jag fick bara finna mig i behandlingen, såklart. Oklart hur många som kom in i rummet, men dom greppade tag i mina ben och bröt upp dom mot bröstkorgen, och jag tappade helt fattningen. Fy helvete vad ont det gjorde! Men, smärtan gjorde att värkarna satte igång igen och typ en sekund senare var Signe född. Klockan 02,03. Hon började trots allt andas och skrika ganska snabbt, och mådde bra!

Navelsträngen var jättekort, så hon fick nästan ligga kvar mellan mina ben, men hon var UTE! Hon var hel, hon andades och hon var min!

Efter det var det bara lite pyssel med att få ut moderkakan och så, men det är så ointressant i sammanhanget så det lämnar jag därhän 😉

Så! Så var det med den saken!

En reaktion till “Förlossningsberättelsen då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.