Sur, surare, Ebba

Hur bra min kropp än har fixat det här med att vara gravid, kan man lugnt säga att HUVUDET inte har fixat det särskilt bra alls. Jag känner mig helt personlighetsförändrad, och mina sämsta drag har blivit förstärkta till tusen…

I normala fall gillar jag fysisk kontakt. När barnen sitter nära, att kramas etc. Nu är det som om kroppen fått lite panik och skriker att den FAKTISKT redan är ockuperad av en person och HEMSKT gärna vill ha lite utrymme att andas också, så håll er på avstånd! Jag får lite panik när människor är nära, min personliga radie har ökat till ungefär tio meter runt omkring mig.

Det här är JÄTTEJOBBIGT på jobbet. Vuxna människor märker ju oftast ganska snabbt att man inte vill ha fysisk beröring, men barn kopplar inte riktigt. Och hur skulle dom kunna det, när jag i normala fall tycker om det? Man får lite snyggt försöka låtsas att man inte fattar att dom vill sitta i knät, för det kryper i hela kroppen bara dom kommer i närheten… Charmigt.

En annan grej är ju att nästan alla i hela världen har blivit akut dumma i huvudet. Eller nej, jag fattar ju att folk är lika dumma i huvudet som dom alltid varit, problemet ligger ju hos mig såklart. Jag är inte så tolerant mot omständliga eller förvirrade människor i normala fall, men nu tappar jag helt fattningen på folk! Oerhört charmigt. Men än så länge, det är dock bara en tidsfråga, har jag lyckats hindra mig själv från att ställa frågan ”Men HUR kan det vara så svårt att fatta??”. En riktig jävla solstråle.

Idag kan man kanske säga att det var lite kämpigt på jobbet. Inte själva jobbet, men folk var särdeles dumma i huvudet idag. Man orerar om hur VIKTIGT det är att vara NÄRVARANDE med barnen, sen sätter sig F E M personer i en klunga på en kulle-utan ett enda barn i närheten- och pratar. Hur. Jävla. Svårt. Kan. Det. Vara?

Jag tappade helt fattningen och hoppet om livet när en person kom och glatt meddelade att hen tagit ut soporna åt mig! Jag förstår att personen bara vill vara snäll, men dom där TRE minuterna av lugn och ro det skulle gett mig kändes oerhört värdefulla. Det var en livlina som klipptes av. Till sist kände jag bara att jag måste få åka hem och låsa in mig i lägenheten och inte prata med en enda människa på hela helgen om jag ska överleva nästa vecka…

Då fick jag ett meddelande. För flera veckor sen hade jag lovat en grej, som jag glömt bort. Först tänkte jag säga nej rakt av med hänsyn till mitt mentala tillstånd, men jag insåg att om jag ska ha EN vän kvar när det här är över så måste jag bita ihop. Plus att hen kom med ganska bra argument.

Just det där SOVANDET är oerhört centralt… Sömn och tystnad och avsaknad av andra människor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna sova middag före kl 13, men jag får ge det ett försök…

Just sömn har ju fungerat sådär den här veckan. Natten till måndag samt tisdag sov jag SAMMANLAGT tre timmar. Nog för att jag är van att sova dåligt, men tre timmar på två dygn fungerar jag oerhört dåligt på. Resten av veckan blev bättre. Tankarna slutade snurra och jag kunde släppa det jag grubblade på, och sova mina vanliga fem timmar/natt ungefär.

Jag fortsätter gärna vara gravid, jag tycker om att vara gravid, men det finns INGENTING jag hellre önskar än att få sluta jobba. Vad tror ni försäkringskassan säger? ”Jag måste nog få havandeskapspeng, för jag tycker alla andra är idioter!”. Kanske inte… Jag har inte ens en liten sur uppstötning att klaga på! Ge mig lite akut ischias! Fem veckor kvar att jobba. Planen är att ta semester den sjätte veckan innan jag går på föräldraledigt. Kunde lika gärna varit fem år. Men hon KAN ju födas tidigt!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.