”Dör hon så dör hon”

Jag har ju just precis börjat känna bebisen inne i magen. Fortfarande tycker jag att det inte är solklart om det är bebis eller tarmar i vissa situationer, men överlag kan jag identifiera bebisen ganska bra.

Natten mot fredag sov jag USELT pga en incident på jobbet under torsdagen. Det kändes inte som om jag sov något alls, men enligt min fitbit skrapade jag ihop några timmar iaf, men jag vaknade minst varannan timme. Hela den natten hade jag sällskap av bebisen, som bökade runt i magen hela natten. Hon blev väl stressad av mina stressnivåer, fast det var ändå ganska trevligt. Ska man ändå vara vaken finns det ju sämre saker att ha sällskap av än sin inre parasit. Skönt att känna att hon finns där.

Hela dagen på fredagen sov hon, eller var iaf väldigt stillsam, men sent på kvällen när jag satt hemma hos kollegan kände jag att hon bökade runt lite. Efter det kände jag henne inte alls förrän IGÅR (tisdag), så det var rätt skönt att hon började böka runt igen trots att jag skulle försöka sova!

”Blir du inte stressad?” frågar folk. Men njäe, inte ännu iaf. Dels är det ju ganska nytt att känna henne, jag är ju mer van att INTE göra det, men sen så är det ju faktiskt så att dör hon så dör hon. Hon är ju ännu så liten att chansen att hon ska klara sig utanför livmodern är MINIMAL även om det inte är helt omöjligt, så det finns ju inte så mycket att göra. Hon kan troligen inte räddas hur snabbt jag än reagerar, så det är ingen idé att konstant vara vaksam och orolig. Inte ännu.

Sen vet jag inte riktigt, jag har sen första ultraljudet haft något slags tillit till att vi fixar det här, min kropp och jag. Min kropp verkar klara av att vara gravid väldigt bra (peppar peppar), och bebisen har ju redan från start visat sig vara OTROLIGT livskraftig. Hon blev ju för sjutton till medan jag fortfarande hade mens, så hon ville verkligen bli till! Det är ju såklart ren och skär inbillning, men jag känner att både min kropp och hennes ska kunna fixa det här, tillsammans, så jag behöver inte stressa upp mig över det! Ganska skönt att känna så faktiskt. Slippa oroa sig, som jag gjorde före första ultraljudet! Idag har hon bökat runt lite, så nu känner jag mig helt trygg med att hon mår bra =)

Apropå min kropp så har jag gått från +1 kilo till +3 kilo på typ två dagar… (Köpte ny våg i helgen!) Magen sa KABOOM och blev jättestor. Nu är den så stor, liksom UPPÅT, att överdelen av magen ligger och skaver mot bygeln i BHn. Oerhört obehagligt. Jag har köpt amningsBHar (hur ska man ens skriva det ordet?!) men jag vill helst inte börja nöta på dom redan… Jag tänker nämligen inte köpa fler *S* Blir väl snart sport-BH dagarna i ända.

Manspersonen skrattade åt mig igår när jag skulle böja mig ner och ta upp något från golvet men fastnade halvvägs. Som straff fick han skjutsa mig till bussen idag 😉 Det var -18 grader i morse, och ska vara lika kallt i morgon, så jag fick resignera och ta bussen till och från jobbet. Det går inte att cykla när det är så kallt. Jag kan inte andas, och cykeln fryser ihop.

Nu ska jag sätta mig i soffan resten av kvällen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.