Proudly present: Bulan!

Det är verkligen märkligt det här… Att kunna identifiera en känsla, men samtidigt inte riktigt KÄNNA den. Eller erkänna den? Man är ju rätt känslomässigt skadad 😉

Men här är hen (jag tror pojke, vad tror ni?).

Jag gjorde ju KUB idag (Låg sannolikhet för kromosomavvikelse visade det.), och precis i början av besöket förklarade barnmorskan (läkaren? Jag vet inte vad hon var…) vad dom skulle mäta, och leta efter. Jag svarade att allt jag egentligen behöver veta är om den lever eller inte, resten är lite come what may… ”Det finns ett(!) foster här. Och det lever” svarade hon, och jag blev så lättad att jag började gråta. Jag gick ju dit och visste att jag var orolig, men jag KÄNDE mig inte orolig. Inte förrän jag blev så lättad att jag grät för att jag har en levande bebis i magen =)

Men där var lilla Bulan. Jag är oklar över hur aktiva bebisar är i vecka 13 (+4), men som jag fattade det så sov hen. Det var helt magiskt att se den ligga där och sprattla i sömnen, sträcka på sig, vända sig på sidan och vägra vända tillbaka hur mycket hon än petade på livmodern. Vi fick ta en paus och knöla till mig lite så hen blev obekväm och bytte ställning så det gick att mäta ordentligt =)

Sovande eller ej så var det en aktiv liten tingest, 7,5 cm lång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.