Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

Jag har alltid trott att jag ska tycka om att vara gravid, men hittills har ju inte det här med att vara gravid varit särskilt roligt.

Jag har inte nämnt det för någon tidigare tror jag (Kanske för Frodis, henne brukar jag säga det mesta till men jag minns fasen inte), men jag nämnde i fredags för E och A att jag har känt ganska länge att jag inte är glad. Eller, jag VET att jag ÄR glad. Jag vill det här mer än något annat, men jag känner inte känslan. Jag känner ingen som helst glädje, fast jag vet att jag är glad. Oerhört märkligt.

Ska jag analysera lite så tror jag att det från början berodde på att jag var så oerhört rädd att något skulle hända. Jag har ju trott två gånger att jag blivit gravid, men att det sedan avbrutits innan det riktigt hunnit bli en graviditet ens, så jag var jätterädd att det skulle hända igen. Nu är jag snart i vecka nio, och även om faran är långt ifrån över så minskar ju risken markant om bara några få veckor, och Bulan verkar trivas rätt bra där inne, så jag är inte så rädd längre. Jag känner att livmodern växer, och tar för givet att det beror på att något inuti den växer. Logiskt, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kollar trosorna varje gång jag går på toa, för att se om jag blöder.

Sen tror jag att det nu kanske beror på att jag är så evinnerligt slut hela tiden… Visst, alla säger att det är helt normalt att man är helt utmattad i första trimestern och att det ofta går över i andra (så efter jul då), men är det verkligen normalt att tappa lusten att LEVA? Inte så att jag är ledsen och deprimerad och vill dö, jag orkar bara inte bry mig. Huset skulle kunna rasa ner, det skulle inte röra mig i ryggen. Det är som om jag är helt bortkopplad från mitt känsloliv. Oerhört märklig känsla. Jag vet att jag kan bli sån om jag sovit dåligt en natt, men nu är det ju hela tiden. Det är säkert för att jag är helt slut, men jag ska nog ta upp det med barnmorskan på Fredag när jag ska på inskrivningssamtal. Det KAN ju faktiskt hända att det inte alls är normalt. Vi får se.

I övrigt rullar det på. Bulan verkar som sagt trivas, och idag bokade jag tid för KUB-test. Den andra Januari ska jag göra det. Det ska bli sjukt spännande att se vad som finns där inne. Kattungar, kanske. Eller en stor fjärt. Eller tvillingar? Det kanske är därför jag är så slut och inte kan ha mina kläder sen vecka sex…

Eller så beror det sistnämnda på mina matvanor numera… Jag är som sagt HELT slut, och det märks på vad jag äter. Dvs: ingenting om det inte uppenbarar sig framför mig… Bulan säger att vi vill äta dom märkligaste saker. Idag sa Bulan att vi ville äta nudlar. På affären fanns bara såna nudlar som man tillagar genom att koka upp vatten, och sen lägga i nudlarna, men det sa Bulan att det ville vi inte alls ha! Tydligen ville vi ha såna där man häller kokande vatten i en pappmugg, och sen väntar. Här inser man ju att det inte handlar ett dugg om smak eller vad ”vi” är sugna på. Det är kroppen som vill ha föda utan att anstränga sig för fem öre. Att trycka ner knappen på vattenkokaren är max vad min kropp orkar idag, så då blev Bulan sugen på nudlar i pappmugg. Logiskt. Istället blev det en burk färdig köttfärssås. Från butiken. Med 98% konserveringsmedel. För att den var klar, och inte behövde tinas-som den jag har i frysen och som kroppen sa var äcklig.

Som sagt, än så länge är det inte så kul. Jag hoppas att jag BLIR piggare efter jul och får känna mig lite glad och engagerad igen!

2 reaktion på “Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

    1. ciccilus Inläggsförfattare

      Jag äter redan alla vitaminer som existerar =) Kanske får höja dosen, vi får se efter blodproverna. Jag vill gärna veta vilka förutsättningar jag har för det här föräldraskapet, så jag kommer göra alla riskfria tester. Mao inte fostervattensprov eller moderkaksprov, men absolut KUB.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *