Bra fest, crappy väg hem, bra morgon

Tjo vad det var livat i holken i lördags… Blev lite spontant inbjuden till en fest hos en kollega jag egentligen inte känner, hur kul som helst!

Jag och T hade tänkt cykla, men precis när jag skulle åka började det VRÄKA ner regn och eftersom festen var bokstavligen i andra änden av stan bestämde vi oss för att ta buss och komma sent istället. Planen var också att vi skulle avhandla den här manspersonen, men när vi väl träffades vid bussen var jag så sjukt kissnödig att jag inte kunde tänka på något annat, haha!

Vi kom fram och festen var supertrevlig. Det var massa människor jag inte känner där, och några jag känner. Skitkul! Först blev det att vi grupperade oss lite, som man gör. Vi som känner varandra ute på balkongen, och dom som känner varandra inne i soffan. Men, ska man lära känna nya människor är det ju inte så smart att sitta med dom man jobbar med varje dag, så jag fattade det oerhört mogna beslutet att gå in och mingla, och det var himla trevligt. Roliga människor.

Till sist hamnade vi på Frimis, och det var väl sådär… För det första var jag på tok för full (som vanligt) och för det andra var det för många människor där. Helt knökfullt. Jag blev mest trött, och några av oss gick till Mc Donalds istället innan jag sprang till bussen. 01,10 skickade jag det sedvanliga ”Jag är hemma och blev inte mördad”-smset till T.

Strax före Mc Donalds började jag prata med manspersonen, och under tiden vi pratade så sa han något som triggade en massa trötta känslor. Frustration över att livet inte innehåller mer än krogbesök, and so on. Kan tänkas att han fick en skopa av den frustrationen mitt i natten. Bra där Söderman. Men, han tycks vara en tålmodig mansperson, för han brydde sig inte så mycket om det, utan svarade bara snällt på all min frustration nu på morgonen. Sen har han ägnat morgonen åt att skicka låtar han tycker att jag ska lyssna på till mig. Han är inte lättskrämd, det måste man ge honom credit för ändå!

Manspersonen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här. Den här veckan har något hänt, och det känns som om vi på något vis hamnat i det läget att vi berättar för varandra hur vi är i en relation-utan att erkänna att det är det vi håller på med. (Och det var HAN som började!) Jag är lika delar förtjust och bekymrad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *