En samhälls- och vänskapsreflektion

Gud, vad frustrerande det är när man går HELA dagen med ett blogginlägg i huvudet, och inte har en chans att sätta sig ner och SKRIVA UT det ur huvudet… Som sagt, för många tankar och behöver verkligen en ventil för jag släpper ju aldrig en tanke förrän jag fått ”prata ut den” mot antingen en person eller i ett blogginlägg… Gärna flera varv så jag verkligen är KLAR med den…

Jag började som sagt älta det här i morse, när jag satte punkt för inlägget jag skrev då, fem minuter innan jag åkte och jobbade. Idag åkte jag hemifrån klockan 07, och innan jag kommit hem och gått en ordentlig promenad med hunden så är klockan 20 på kvällen. Jag HATAR dom dagarna, och jag är ju så lyckligt lottad som har hjälp med hunden.

Grejen är ju att jag kommer ha dom dagarna även när jag får barn. Det här var en av dom sakerna jag och Barbro (Eller kallade jag henne Gudrun? Jag minns fasen inte, hon heter ju något annat… Vi håller oss till Barbro så länge) pratade om igår, att hela samhället liksom är byggt för att man ska vara TVÅ. Det spelar, numera, ingen roll vilket kön de två har-så länge det är två.

Nu har ju vårt samhälle äntligen kommit så långt att även vi kvinnor som är ensamstående har fått möjlighet att lagligt skaffa barn och på det viset bilda en familj, vilket ju är fantastiskt, men det sociala stödet har liksom inte riktigt hunnit med. Sen vet inte jag hur det ens skulle lösas, jag kan inte på rak arm ge ett förslag på hur samhället skulle kunna anpassas, men det är klart att det SAKNAS ett stöd. Det bygger på att kvinnan har en familj, eller ett socialt kontaktnät på annat sätt, som kan hjälpa henne med barnet. Det här är ju något som en ansvarsfull kvinna får ta i beaktande innan hon börjar den här processen-vilket jag givetvis gjort. (Eftersom jag är sjukligt planerande)

Jag har fina människor i mitt liv, som jag vet att jag kan luta mig mot. Frodis är den man kan ringa när alla ligger hemma och kräks, och man behöver handla. Hon löser det och ställer en kasse utanför dörren =)

Både T och F har lovat att hjälpa mig. T jobbar ju i samma organisation som jag, men har tack och lov VÄLDIGT sällan APT samtidigt som jag har det. Kanske en gång per termin. Sen får ju hon cykla TVÄRS över hela stan för att hämta mitt barn (jag var så nära att skriva MINA, jag är så inne på tvillingar nu…), vilket ju blir lite bökigt, speciellt på vintern, men det löser sig.

F bor ju ett stenkast bort och har betydligt lättare att hämta på förskolan, och har även han lovat att i den mån han kan hjälpa till med hämtningar när jag har KUKDAGAR på jobbet. För även om jag KAN, så VILL man ju inte lämna sitt barn, speciellt inte en ettåring, 13 timmar på förskola…

Problemet är ju att allt är så bräckligt. Mitt största, eller egentligen ENDA problem med min och F’s relation är att vi aldrig umgås. Min hund träffar honom betydligt oftare än vad jag gör. När man behöver hjälp finns han där till 120%, och hur ont jag än får i magen av att fråga, så vet jag att han ställer upp när allt skiter sig. (Så därför vill jag inte fråga bara för att ”roa mig” ibland.) En fantastisk fixarsork som är väldigt pålitlig, om än en smula glömsk en gång i kvartalet. Men, hur oändligt mycket tacksamhet jag än är skyldig denna fixarsork, och hur glad jag än är över all den hjälp jag får, så är det ju inte DET jag vill ha i första hand. Jag vill ju ha en vän att umgås med. Någon att dricka kaffe med, ta en promenad, äta ost, se en film. Även om jag mer eller mindre helt och hållet förstår dom bakomliggande orsakerna så är det något som mellan varven gör mig väldigt ledsen.

Men. Jag är 38 år, och när det väl snöar i helvetet och vi faktiskt KAN ses utan att något behöver GÖRAS, så vet jag att det här är min vän, som jag tycker väldigt mycket om, och känner tillit till. En ettåring funkar inte riktigt så. För att F, eller T för den delen, ska kunna hämta på förskolan med gott samvete så behöver ju barnet ha något slags RELATION till dom. Det händer ju inte bara sådär, och framför allt behöver det ju underhållas.

Nu ska jag inte säga att det här är något som OROAR mig. Men det är något jag TÄNKER mycket på. Det är ju en fråga som ligger (minst) två år in i min framtid, och ingen vet ju hur något ser ut då, men det är ju en sån grej man som både ensamstående och ENSAM behöver försöka lösa ändå, innan man med gott samvete kan skaffa ett barn. Jag tycker inte att man med gott samvete bara kan tänka att ”det löser sig säkert”, utan att ens ha en DRÖM om hur det ska kunna lösa sig.

Jag är helt inne på det där med att it takes a village. Saknar man det stödet så blir det jäkligt trixigt i det samhälle vi lever i nu, där TVÅ är normen. Man ska både försörja barnet (dvs jobba skitmycket) och helst vara hemma så mycket som möjligt samtidigt. Plus att hela samhället utgår från att man har en hel familj i ryggen, som självklart kan hjälpa till.

Som sagt, jag oroar mig inte, men jag ser en del problem med mina lösningar, och en hel del dåligt samvete i min framtid.

God natt mina vänner, roligare än så här blev inte den här dagen!

3 reaktion på “En samhälls- och vänskapsreflektion

  1. Lina

    Kloka tankar och fint skrivet så jag förstår exakt vad du menar… Och har såklart ingen lösning utan är mest imponerad över hur mkt du tänker. 😎

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *