En gnutta av sig själv…

Den där dagen häromdagen när jag plötsligt fick energi till att börja  FUNDERA på att ta tag i mitt liv bestämde jag att jag skulle springa intervaller idag, och det har jag hållit fast vid. Tills jag cyklade hem, och det började ÖSREGNA. Då började jag hata mig själv…

Men, det faktum att det var korta, snabba intervaller jag skulle springa (30 sekunder snabbt, vila 30 sekunder, upprepa 10 ggr) och praktiskt taget kunde göra det utanför dörren hjälpte till så att jag faktiskt tog mig ut genom dörren, trots regnet. Yey me!

Som sagt. 30 sekunder springa snabbt(!), 30 sekunder vila. Upprepa 10 ggr. Jag var helt slut efter 3 ggr… Men jag gjorde alla 10, och hela passet minus uppvärmning tog 11 minuter *S*

Löjligt nöjd över att jag kom ut faktiskt. Även om jag är så SJUKT otränad efter att inte ha rört en muskel på mer än sju månader så är jag nästan lycklig över att JAG KOM UT.

Jag tror inte ens att jag kan förklara för mig själv hur nere jag har varit (ja, det är definitivt för tidigt att ropa hej, men…). Jag har verkligen inte brytt mig om NÅGOT. Inte ORKAT något. Jag tror inte jag hade brytt mig om jag blivit påkörd, helt oengagerad i ALLT och vill INGENTING. Så, bara det faktum att jag ENGAGERADE mig tillräckligt för att göra något svinjobbigt i 11 minuter är fan en vinst. Jag börjar känna igen mig själv, om än i spillror. Och det faktum att jag känner igen mig sjäålv gör ju att man blir lite gladare, bara av det.

Om jag kommer ha träningsvärk i morgon? Japp.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.