Samtal och oro

Det är lite kul när man träffar någon som är lika vrickad som man är själv 😉

Samtalet här nere hade jag igår med en bekant-ish. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla henne? Bekant känns lite fel, för vi pratar nästan varje dag, men vi är inte vänner heller fastän vi känt varandra i över ett år. Det är först för några veckor sedan som vi började prata privat, så det är lite oklart vad vi är!

Vi delar en del tankar kring den här barn-grejen, och det är lite skönt att veta att jag inte är ensam om en del av den oro jag känner inför det här barnskaffandet. Jag är inte bara nojig, det är en relevant känsla av oro som delas av andra i samma situation. Personer som säger att det förvisso är en faktor, men att man kan leva med det. Det här att som ensam bli och känna sig ännu mer ensam när man upplever något fint, och inte har någon att dela det med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.