Just exakt nu…

Hoppar jag av blogg 100. 

Jag har förvisso fuskat mig igenom några dagar, bloggat mitt i natta och hamnat på fel dag och så, men just nu känner jag att här tog det stopp.

Jag kan inte sitta här och blogga om blaj bara för att ha ett inlägg om dagen, när jag har så många riktiga och viktiga tankar i huvudet. Saker jag inte kan blogga om. Saker jag inte vill blogga om.

Så nej. Jag tar helt enkelt en paus från exakt allt utom att andas, och möjligen gråta en skvätt. För det är tydligen en sån människa jag är nu. En sån som gråter. Rätt främmande. Så jävla needy.

Igår, när vi var i Eskilstuna, kom jag plötsligt ihåg att jag anmält till Eskilstuna by night i aug. F sa att ”då har du ju ett val…” Och jag svarade att ”tja, det kostade ju bara 150 pix så jag överlever nog…”

Han replikerar att han snarare syftade på att börja springa igen(!) och jag svarar i min tur att så som jag mår nu är det inte ett alternativ. 

Jag känner nämligen inte igen mig själv. Jag minns en tid när jag sprang tre dagar i veckan, och var på gymet två… Det är inte ens särskilt länge sedan. I höstas. I dagsläget? Jag orkar knappt cykla hem. Inte bara för att jag är fet(!) och otränad(!),utan för att min mentala energi inte räcker till. När jag kommer hem SITTER jag och väntar på att få gå och sova.

Jag är 37 år gammal, känner mig som 22 och beter mig som 102. Som en sur, bitter, elak 102-åring.

Jag är inte som person sur och elak, åtminstone inte mot barn, vilket gör det ännu mer degraderande att vara sån. Jag mår dåligt exakt varje gång jag inser att jag är en elak jävla kärring.

Jag vill vara sån jag är. Tolerant, glad(!), förvisso bitter men ändå nöjd med livet.

Samtidigt som min fysiska energi inte räcker till för att jag ska ta min hem på under 30 minuter (det är fem kilometer, kom igen!!) , så vill jag verkligen inte vara ensam. Eller jo. Jag bara ORKAR INTE prata med folk. Men det vore fint om dom fanns i närheten. Bara fanns där. Existerade. Skötte sig själva, och lät mig bara vara. Inom pratavstånd, men på det klara med att jag inte vill prata. Nödvändigtvis.

F var himla bra på den grejen igår på tävlingen. Bara FATTADE exakt vilken minut jag behövde fokusera på mig och hunden, utan knorr. Utan att ens nämna att han inte var min butler (vilket jag med handen på hjärtat behandlade honom som) utan bara ställde upp. Inget knorr över att jag gick iväg för att titta på banan tre minuter efter ankomst, utan bara vinkade att ”här är vi”. Och sen helt underbar fingertoppskänsla för exakt när jag började zooma ut igen, och bara ”vi går häråt en stund…” För jag VILLE ju ha dom båda med, samtidigt som fokus ibland behöver vara på mig och hunden…

Just nu behöver jag dock lite ledigt. Ett par dagar då jag helt enkelt inte MÅSTE prata med människor och vara glad, för mina mungipor känns permanent fastlimmade i skosulorna. 

En reaktion till “Just exakt nu…

  1. Moa says

    Jag känner igen mig, energin räcker inte riktigt till för att vara den en ”egentligen är” och framförallt vill vara. Otroligt jobbigt!!

    Mvh 23 åring som känner sig som 16 och beter sig som 102 åring.

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.