Blogg 100, 38

Igår vaknade jag och var jättesnuvig, men jag valde att leva under föreställningen att det var pollenallergi (en dag när det ÖSREGNAR, ja…) och gick och jobbade efter en näve allergimedicin…

Det gick väl bra. Jag insåg efter ca halva dagen att det inte var allergi utan en begynnande förkylning, men eftersom mer än halva veckan redan gått, det snart var helg etc och det faktiskt gick bra ändå så tänkte jag att jag fixar resten av veckan utan problem!

När jag gick hem för dagen frågade min utvecklingsledare om jag ens skulle orka jobba om jag hade feber redan då? Jodå sa jag, jag kommer om jag så är döende! Kollegan hade möten, jag hade möten och samtal och vi hade redan vikarier, så jag kände att jag KAN inte vara borta!

Jo men tjena. Det gick fint med lite ipren till ca 2030, sen slog febern till med storsläggan. Jag ramlade bokstavligen ihop i en hög på min obäddade gästsäng och insåg att det här GÅR inte, så jag fick med svansen mellan benen messa utvecklingsledaren och säga att nej, jag KAN inte jobba, ledsen att jag kommer på det först nu…

Närmsta kollegan messade, men jag var så slut att jag inte ens kunde svara, utan jag ramlade ner i sängen (den bäddade!) och somnade DIREKT. Vaknade en sväng vid 03 och kände mig ynklig, men somnade om och sov till sju eller nåt. Helt slut. Fick släpa mig till apoteket, men sen somnade jag om igen och sov till sen eftermiddag… Nu är jag full av ipren, otrivin comp och thailändsk kuckelimuckmedicin, men jag är så otroligt risig… Så här sjuk har jag inte varit på år och dag!

Tur man har sällskap i sängen.


Och by the way. How am I still single??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.