Blogg 100, 31

Hur kommer det sig att det där välformulerade och välstrukturerade inlägget man planerade i badkaret är som bortblåst när datorn väl startat? (Det tar minst 15 minuter, och jag skojar inte ens.)

Hur som helst. Jag bloggar väl ostrukturerat och dåligt formulerat då.

Idag mötte jag vår specialpedagog ute på gården på jobbet, och hon frågade hur det är? Jotack, svarade jag, det är faktiskt rätt bra! Då tittar hon på mig och säger ”Men vad SKÖNT att få höra det från DIG!”

Det skulle jag kunna tolka som att jag gnäller och klagar mycket. Vilket jag gör, jag är faktiskt trött på mig själv. Men jag VÄLJER att tolka det som att hon vet hur dåligt jag mått/mår senaste månaderna. Att hon blev glad för att allt inte känns helt nattsvart längre. Jag har ju suttit i MÅNGEN möte senaste månaderna och gråtit, för att allt känns tufft och nattsvart, och jag inte orkar något alls. För att inte tala om alla kvällar hemma jag suttit och gråtit och inte orkat med allt man känner, stackars F har mången gång fått agera målvakt mer eller mindre mot sin vilja när allt bara rinner över. Och då rinner ju inte bara den aktuella situationen över, utan LIVET, och det är fan inte vackert. Inte vackert alls.

E säger att jag behöver gå och prata med någon, på riktigt. Det har hon så jävla rätt i. Problemet är ju att jag känner en så OTROLIGT stor motvilja mot att berätta privata och personliga saker om vad jag KÄNNER för främmande människor (Ni räknas inte, för ni syns inte) som jag inte litar på, så det kommer typ inte hända. Då landar ju typ allt i knät på dom ca fyra människorna i livet jag litar på, av vilka en och annan är lite otippad. Jag kan liksom berätta kliniska fakta om mig själv för precis vem som helst, men be mig inte prata om vad jag KÄNNER, för då blir jag nästan förbannad. Skit i det du! Man är inte en hel människa, det är man inte.

Så, när man säger att jofan, det känns rätt bra, då är det ändå ett STORT framsteg mot för hur jag har mått. Jag är ju inte riktigt den personen som sätter upp en fin fasad… På gott och ont, såklart.

Därmed inte sagt att det är B R A.

Missförstå mig rätt, jag trivs extremt bra på mitt jobb och vill inte byta (tro mig, jag har funderat på om det skulle hjälpa…) och vi har fått ett extremt bra stöd från chefen och specialpedagogen. Vi har fått sätta oss ner och argumentera för vår sak, men efter det har vi utan knussel fått det stöd vi bett om. Ingen skugga ska falla över chefen eller organisationen, det vill jag ha sagt väldigt tydligt.

Så vad är då problemet? Vad är det som gör att ”jotack, det är rätt ok!” betyder ”jag gråter varken på eller efter jobbet”? Jag vet inte. Jag är ju lösningsorienterad in absurdum, men när jag satte mig ner i tisdags och gjorde listor och shit så kunde jag inte identifiera problemet. Kan man inte identifiera problemet blir det jävligt klurigt att lösa det, hur mån man än är om att göra just det! Jag anser ändå att jag är ganska bra på att hitta kärnan i olika problem, och lösa dom sedan, men nej. Till sist kunde jag ”typ-ish” (korv-ish) identifiera ett MÖJLIGT problem, och börja klura på en lösning, innan jag råkade dricka två-tre glas vin för mycket och liksom tappade tråden.

Idag(!) fick jag tid att fråga närmsta kollegan hur hon mår. Vad kan JAG göra för att DU ska må bättre? Och vi började prata. Och hon berättar precis hur hon mår. Att hon inget orkar, utan sover hela tiden, men inte sover BRA, så hon är helt slut ändå hela tiden. I princip berättade hon hur JAG mår. Vi känner exakt samma sak. Så jag frågade henne vad hon tycker är problemet.

Vad hon svarade? ”Jag vet inte”.

Så jag började förklara lite hur  jag hade tänkt i min vindimma i tisdags, och hon säger ”JA! Ja, det där kan funka!”. ”VI kanske inte hinner prata så mycket med varandra dock”, sa hon, men sen sa vi samtidigt i munnen på varandra att ”men vi kanske ORKAR umgås när vi är lediga”. Så när jag tog helg idag (sa jag att jag hade rätt mycket komp att ta ut?) så satte jag mig ner och började skissa upp lösningen.

På papperet ser det JÄVLIGT rörigt ut, men jag tror det kommer bli bra i praktiken. Jag skrev ner min tanke, och mailade henne så  hon får titta och tycka till, och så testar vi nästa vecka. I praktiken kommer vi aldrig ha mer än 9 barn att fokusera på per person, vilket BORDE eliminera konflikter, och möjliggöra någon form av LÄRANDE så att vi kan börja känna stolthet över det vi gör. Inte bara släcka bränder, utan LÄRA barnen något. PRATA med barnen.

Samtidigt som det känns väldigt frustrerande att vi är två intelligenta kvinnor, två BRA pedagoger, som inte kan fatta vad problemet är, så känns det väldigt bra att vi är två om problemet. Vi är två personer som bryr sig om varandra, som vill lösa det här, och som upplever samma sak. Just det faktum att vi upplever samma sak gör ju att det känns mer PÅ RIKTIGT! Det är inte bara jag som är vek och inkompetent, inte lämpad för jobbet etc, utan vi är flera personer som upplever exakt samma problem. Och viktigast av allt: vi är två (tre, faktiskt men en är sjukskriven pga detta) som PRATAR med varandra. BRYR OSS OM varandra. och vill lösa problemet så att vi alla ska må bra. Det är inte varje man för sig själv, vi är verkligen ett ARBETSLAG. Senast jag grät PÅ jobbet var det av tacksamhet för att närmsta kollegan ORKAR när jag har slut ork. Att hon fightar när jag tappat min fighting spirit. Jag å min sida fightar för att få ha henne kvar, och det kommer jag inte sluta med.

Bara det är ju en sak som gör att man orkar gå till jobbet även dom dagar man gråter förtvivlat. Det KOMMER lösa sig, för vi är ett jävligt tufft team som står pall för det mesta – så länge vi har stöd av varandra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.