Up in the sky med envåldshärskare Söderman…

Kort sammanfattning av senaste veckan: Mötet gick bra, förutom att jag var så arg och frustrerad att jag började gråta. När man måste argumentera för att ett barn ska få må bra, det blir lite mycket att hantera när man har en skitdag. Men, vi fick igenom våra önskemål och jag tror livet kommer bli lättare, så nu känns det bra.

Avslutat en del projekt och organiserat livet lite inför resan, nu har jag kontroll på att kollegorna är i fas med mina ”administrativa” åtaganden medan jag är borta. (Det hade dom varit ändå, men kontrollbehovet…)

Drack vin med kollega från en annan förskola igår, vilket var hemskt trevligt! Skickade hem henne med bussen runt midnatt, och avslutade flaskan själv samtidigt som jag sneglade på något slags kärleksdrama på tv, och scrollade genom facebook. GIVETVIS var det ”någon” där som postat något, som gjorde att jag drabbades av akut saknad av nämnda någon, och så blev allt jättejobbigt. Närhetsbehov, ensamhetskänslor och hela fidevitten. Det var inte vackert. Men istället för att messa ”någon” och säga det (vilket iofs var ovanligt smart…) messade jag en annan vän och terroriserade honom med mitt dravel. Stackars människa, jag borde ge mig själv telefonförbud… alt radera ”någon” ur mitt liv helt och hållet. Det skulle nog underlätta livet en del. Out of sight out of mind och allt det där.

Vaknade såklart alldeles för tidigt, men kunde inte somna om för jag kände ett trängande behov av att googla. Alltså, kontrollbehovet igen… Igår pratade jag med E, som är en av dom jag ska ut och resa med i veckan. Vi ska till Warwick med jobbet, och jag är så PEPPAD! Vi har fått all info, utom hur vi ska ta oss från flygplatsen i Birmingham till Warwick.

Eftersom det inte är jag som är reseplanerare (jag var på semester och hade NOLL kontroll över händelserna) fattar man ju att vi skulle få lösa det på plats. Nu låter det kanske lite ironiskt att JAG skulle vara den som planerar en resa, med tanke på att Frodis planerar (i detalj) alla våra resor, och Pernilla planerade hela thailandsresan, men i mitt sällskap törs jag gå i god för att INGEN har så bra koll på resande (Eller google) som jag.

Hur som helst. I pappren vi fått av vår värd, en skola i Warwick så står det att vi ska maila till en person och meddela vilken tid vi kommer, så ska dom möta oss på stationen. I natt någon gång inser jag att om inte VI vet när vi kommer fram, då är det definitivt ingen som har mailat honom heller, och jag blir jättestressad. Hatar lösa trådar i organiseringen!

När jag pratade med E var hon stressad och orolig över hur allt skulle gå, men jag låtsades att jag hade koll och sa att det där löser sig! Då säger hon att ”det känns så skönt att du är med, du är ju inte rädd för att flyga, är van att resa och verkar ha lite koll! Du får vara mamma på den här resan!!”. Återigen. Ironin i att jag ska vara den som har koll… Inte för att jag inte KAN, speciellt när vi ska till ett engelsktalande land är ju allt MYCKET enkelt, men det är liksom aldrig min roll att vara den som har koll när vi reser.

Så, jag släpar mig ur sängen, tar (en ipren) min frukostgröt och sätter mig och googlar. Hittar tågstationen, hur man tar sig dit från flyget (Som sagt, löjligt enkelt, engelsmännen är så organiserade!) och så hittar jag den avgång vi ska ta, och när vi kommer fram och så. Det visar sig att vi ska byta tåg en gång, och det är ju en baggis. Det är bara det att vi ska vänta 30 minuter vid bytet, för att sedan åka 4 (!!) minuter innan vi är framme. Alltså, det var så löjligt nära att hade jag varit själv hade jag promenerat, det kan inte vara mer än några kilometer!

Jag mailar vår värd, Jon, och säger att jag har kollat lite på tågtider osv, och säger att det känns lite fånigt att vänta så länge när vi är så nära slutdestinationen, så finns det något smidigare sätt att ta sig från Leamington Spa än med tåg? Han svarar raskt att han kommer och hämtar oss, vilken terminal anländer vi vid? Först tänker jag att han ska hämta oss i Leamington Spa, vilket känns helt ok eftersom det är så nära, men sen börjar jag fundera på varför han vill veta vilken terminal vi anländer till? Mailar tillbaka och frågar hur han tänker, och får till svar att han hämtar oss på flygplatsen i Birmingham! Ännu smidigare, må jag säga! Nu hinner vi dessutom vara med på välkomstmiddagen, som vi skulle missat om vi tagit tåget. Han kör oss till middagen, och sedan till hotellet. Vänligt! ”I have a Smax, I should be able to fit all of you!” Som om alla vet vad en Smax är *S*

Han sa först att han skulle droppa oss på hotellet, så kunde vi välja om vi ville joina middagen, och jag svarade (trodde jag) att vi måste ju oavsett äta, och då är det ju trevligt att göra det i sällskap med alla andra! Fast det jag egentligen svarade var att ”Vi vill gärna vara med på middagen, oavsett vad ni tänker tvinga i oss för mat!”… Gud så genant.

När allt det där var klart messade jag E och berättade att jag hade styrt upp allt, och att vi skulle bli hämtade på flygplatsen. Fick ett mycket glatt och tacksamt svar tillbaka! Det trixiga är att vi ska åka med tre personer till, och jag har inget nummer till någon av dom, så det här blir lite av en överraskning när vi möts på tågstationen i morgon… Envåldshärskare Söderman, bestämmer och organiserar utan att fråga merparten av sällskapet… Jag har dock svårt att tro att dom ska ha problem med att vi blir hämtade istället för att ta tåget, och hinner vara med på middagen.

Jag är så SJUKT peppad på den här resan. Dels för att det känns som semester, och dels för att vi får se spännande saker (Warwick Castle blir en höjdpunkt!!) men också för att jag ska få prata engelska i flera dagar, jag är så taggad! Ska försöka vara lite flitig med bloggandet igen, nu när jag är ”ledig” och faktiskt gör något värt att dokumentera.

Puss puss!

En reaktion till “Up in the sky med envåldshärskare Söderman…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.