Men, sen var det den andra grejen…

Den där grejen att jag saknar någon. Någon som jag brukade prata med flera ggr om dagen. Någon jag skulle ha träffat i morgon (jag kastade tågbiljetten i morse…) men som jag inte har pratat med på två månader. Någon som ”alltid” brukade ringa mig på helgkvällarna.

Någon som jag, just idag, jävligt gärna vill prata med. Hade jag bara haft en gnutta självrespekt hade jag sett till att han försvann helt från mitt facebookflöde, men så jobbar ju inte jag. Jag sitter och lider istället. Jävligt rimligt.

Förutom att jag saknar honom så är ju den där självkänslegrejen rätt jobbig. Oavsett vad vi hade eller skulle ha haft för relation så är han en människa som blev väldigt betydelsefull för mig. Jag gillade att ha honom i mitt liv. Snacka skit. Hänga. Och när då jag lider för att jag saknar honom, samtidigt som jag inte var viktigare än att (inte ljuga för…) jag gick att fimpa över en natt… Det känns lite. Det måste jag erkänna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.