”Var tar tiden vägen?”

Som man säger.

Igår var vi på lönesamtal, trodde inte jag skulle få så mycket med tanke på budgetnedskärningar och det faktum att jag inte jobbat sen i JUNI, men jag blev mer än nöjd. Mycket positivt!

Dessutom pratade vi lite om vad som händer i höst när jag börjar jobba igen. Det känns ganska avlägset, men det går snabbt som fan! Jag fattar på riktigt inte var tiden tar vägen, hon är snart ÅTTA månader!

Jag kommer byta arbetsplats i höst, och det känns jättebra. Tyvärr kommer jag inte få dom kollegor jag trodde, men det kommer nog bli bra ändå tror jag! All logistik med Signe är löst, som t ex att jag inte kan börja jobba kl 06. Jag har haft lite ångest över det eftersom vår arbetsplats öppnar kl 06 (och även Signes förskola, därav att jag inte kan börja då!) och alla som jobbar har en morgon ungefär en gång i månaden eller så (eller kanske mer sällan, jag minns knappt) när man börjar jobba 06. Även om jag har min chef med på tåget så är det ju någon annan som måste ta min 06-tid, och förr eller senare kommer ju folk ruttna på det och då måste jag söka ett nytt jobb. Men nu löste det sig, för det är en person på min nya arbetsplats som gärna öppnar, så hon tar mina 06-tider.

Och så idag, som på beställning eftersom vi pratade om det igår, så kom ett brev från kommunen att Signe fått plats på den förskolan jag sökte. Swooosh, så rusade tiden iväg. Nu är ungen placerad på FÖRSKOLA! Hur sjutton ska det gå? Lillpluttan! Det kommer givetvis gå hur bra som helst, men hon är ju så LITEN! (Fast jäkligt stor, storlek 80 har ungen nu!)

Såatte… Livet hinner ikapp oss!

Katastroftankar

En månad sen bara? Shit vad jag bloggar frekvent! Vi kan väl nöja oss med att säga att avkomman har haft en period med krånglande sömn, så allt utom ÖVERLEVNAD har hamnat lite längre ner på priolistan.

Men nu skulle vi prata om katastroftankar… Jag har ganska mycket sånt, och det blir värre och värre. Inte så att jag går runt och är konstant orolig med en klump i magen, men jag är väldigt uppmärksam på tecken på annalkande katastrof, kan man säga…

T ex den här grejen att flera olika kommuner (alla kanske, det vet jag inte eftersom jag inte följer alla kommuner i landet…) med jämna mellanrum går ut och bara lite snyggt berättar hur man kan klara en kris. Lite sådär ”inte för att det finns någon ANLEDNING, men bara så att ni vet, lite som kuriosa!”

Och så ”katastroffoldern” som kom häromsistens. Och nu senast TV-serien på SVT, Nedsläckt land. VARFÖR gör public service den serien?! Vad vet ni som inte vi vet!? Kom inte och säg att det bara är bra tv, för då hade någon annan kanal gjort den och gjort det till en tävling. Det finns ett syfte med det. Lite så, tänker jag. Hela tiden.

Och så får jag ångest för att jag är så dåligt förberedd… Jag har liksom stenkoll på vad jag BORDE ha hemma, men jag har det inte. Mat skulle jag klara mig länge på, speciellt om elen finns kvar (men den lär ju ryka först, tyvärr) för då har jag ju hela frysen full. Men även det som finns i kylen skulle jag klara mig länge på, jag har ju t ex pastasås i mängder som inte blir förstört även om elen försvinner.

Men jag borde ha mer konserver, och jag borde VERKLIGEN ha vatten! Jag MÅSTE fixa dunkar! Det måste fan prioriteras. När jag var ensam var det väl en sak, men nu har jag en unge som behöver matas, och hennes mat kräver lite vatten.

Jag måste även fixa kokkärl att använda över öppen eld. Jag har ju min muurikka så steka saker kan jag, och jag har ju gjutjärnsgrytor som jag utgår från klarar eld, men jag behöver något mindre om man t ex bara behöver koka vatten. Campingutrustning, helt enkelt. Och så måste jag lära mig hur mitt trangiakök fungerar och köpa gasol, antar jag? Ved har jag hela skogen full av så vi klarar oss egentligen med det, men ändå.

I dessa sjukt fattiga föräldraledighetstider borde jag kanske prioritera något annat, men helt seriöst… Jag kanske överdriver och är hispig, men TÄNK OM krisen verkligen kommer, och så har jag inte fixat det här? Så står jag här utan vatten och ett barn som behöver äta? Nej, jag kan villigt erkänna att jag måhända oroar mig i onödan, men jag är hellre löjligt förberedd, än sitter i skiten om något verkligen händer.