månadsarkiv: september 2018

Feber och kaffe, och så gick den dagen

Lillknorret, hon somnade så sött när jag skulle torka håret efter duschen idag… Eftersom jag misstänker att hon är allergisk brukar jag försöka hålla hunden och hans päls borta från hennes grejer, men jag hade inte hjärta att säga åt honom att gå bort när han la sig på hennes fötter och sam-sov lite <3

Lagom tills att vi skulle möta E för en fika bland annat så slog febern till. Det lilla knorret satt hela fikan och var så tyst och snäll… Sen somnade hon nästan direkt vi gick därifrån. Men jag hoppade in på apoteket, så nu är vi kittade till tänderna med febertermometer, snor-sug och i allra värsta fall alvedon för pyttisar. Näsdroppar hade vi ju redan, men den där lilla handlingen gick loss på över 300 spänn! Billigt med sjuka barn. Men som sagt, nu har vi allt vi behöver för ett par förkylningar framöver, och behöver inte lämna lägenheten förrän hon blir frisk igen.

När vi kom hem igen var det i princip sängdags. Vi hoppade över kvällsbadet och direkt i pyjamasen (båda två, faktiskt) och sen ner i sängen efter lite mat. Lillknorret var precis helt slut, men gjorde sitt bästa för att inte somna… Men till sist vann sömnen, så nu återstår bara att se hur natten blir inatt. Jag gav henne näsdroppar innan hon somnade, så med lite tur klarar hon sig några timmar nu.Svartvita bilder hörrni, är dom inte väldigt förlåtande?? Tror jag ska leva mitt liv i svart-vitt from nu. Himla bra selfiekamera jag köpt ändå. Endera dagen kanske jag hinner lära mig fler funktioner, och hittar något annat än mig själv och Signe att rikta den mot 😉

A Coffe Kind Of Morning

Lillknorret har haft det kämpigt inatt. Jag misstänker att hon odlar sitt livs första förkylning, för inatt har hon varit jättesnorig trots att hon sovit i sin egen säng. (Hon blir ju annars snorig i MIN säng, men inte i sin egen)

Hon är ju liksom aldrig ledsen, utan jag har vaknat av att hon snorat sådant att hon inte kunnat andas och vaknat av det 🙁

Koksaltlösning har hjälpt henne att rensa näsan så hon kunnat somna om, men det är ju ändå kämpigt när man är två månader gammal… Vid fem flyttade jag över henne till min säng, men hon var alldeles för pigg och glad(!!) för att somna om, så vid sju gav jag upp och gick upp med henne.

Nu sover hon, och jag dricker kaffe… Senare idag ska vi träffa E på stan, och då ska jag passa på att köpa allt man kan tänkas behöva ha till en förkyld bebis, innan det bryter ut på riktigt. Sen ska jag googla RS-virus, så jag har koll på symptomen innan det eventuellt bryter ut… Mvh nojiga mamman.

Vardagsrealism

Lillknorret illustrerar väldigt bra den här grejen med att tvåmånaders bebisar blir uttråkade snabbt. Det är inte mycket hon kan tänka sig att göra mer än en kvart åt gången, utan att bli underhållen. Och man kan inte lite halvhjärtat prata med henne medan man gör något annat, nej det ska fan vara kvalité säger knorran!

Följden av det är att jag börjar känna mig en smula överhopad. Av livet, av att hela tiden ägas av någon annan, och av att lägenheten förfaller runt omkring mig. Jag är VERKLIGEN inte någon pedant, men förfallet har liksom nått en episk nivå… Kläder, garn, knäckebröd och post trängs på köksbordet, soppåsen blir bara fullare och fullare, diskbänken syns inte, det är hundhår ÖVERALLT (och med ett misstänkt allergiskt barn känns det ju sådär…), bebisspyfläckar på golvet och grönsakerna i trädgården ruttnar på plats. jag blir helt matt.

Och eftersom man max har en kvart på sig hinner man inte göra något åt saken. Man hinner kasta in en tvätt i maskinen, sen kan man lägga det åt sidan någon timme. Man hinner fylla upp diskvatten, som troligen hinner bli kallt innan man faktiskt hinner diska. Man hinner äta, stående vid spisen medan man värmer hennes välling. Visst, hon somnar för natten redan vid 17,30 numera, så i teorin har man ju hela kvällen på sig att göra allt sånt där, men jag fixar inte riktigt det… Om jag ska orka med hela det där rejset dagen efter igen så MÅSTE jag få sätta mig i soffan, sticka och glo på idiot-tv när hon har somnat, inte köra på med måsten i 190…

Igår var vi båda akut hungriga exakt samtidigt. Mom of the year…

Ikväll satte jag mig ner och bara vägrade… (Efter att ha diskat, städat på bänken, röjt i ”bebisrummet”, vikt tvätt och slängt in två mattor i tvättmaskinen)

Och eftersom jag inte tycker att det räcker med manspersonen (jag sa exakt vad jag kände häromdagen, och kommer bli mycket förvånad om vi pratar med varandra mer efter det, vilket delvis suger som fan eftersom jag saknar honom, men ändå känns rimligt…) så bestämde jag mig för att vara helt vuxen och kontakta Akvariemannen också. Allt till trots så finns det indikationer på att han ändå vill vara involverad i Signes liv. Jag vet inte hur eller i vilken utsträckning, men ändå. Och så länge han och jag kan komma överens och prata med varandra på ett bra sätt så ser jag inga hinder för det, så i veckan pratade vi med varandra för första gången sen i oktober förra året…

Det hela var mycket civiliserat, och kontentan av det hela är väl att vi kommer höras igen i oktober eller strax efter, pga orsaker, och sen får vi se hur vi tänker.

När jag hade fått svar på DET meddelandet så släppte väl ca alla spänningar i hela kroppen, och jag totaldäckade på soffan när Signe hade somnat. Jag låg fullt påklädd under en filt, med hunden bredvid, och frös så jag skakade! Helt däckad. Somnade och sov en halvtimme eller så, och efter det kändes det lite lättare att leva, men shit vad kroppen bara packade ihop och sa tack och hej! Den här lilla mamman börjar känna sig en smula tunt utsträckt nu…

Tur för mig att jag har världens gulligaste bebis, som även om hon är en smula krävande i dessa utvecklingstider (steg tre nu…) ändå är värd allt bestyr <3

Dop.

Nu när jag kan vara skapligt säker på att jag inte behöver ta hänsyn till en eventuell andra sida av släkten kan jag börja fundera på dop igen.

Jag HAR funderat lite, men jag vet inte hur jag ska göra… Jag är helt säker på att jag ska döpa henne iaf, sen får hon själv välja när hon blir vuxen hur hon vill göra med det kyrkliga. Jag själv är väl så nära antikrist man kan komma, möjligen enbart överträffad av Frodis – trots att hon får hälsningar från Gud när vi är på stan…

Dessutom orkar jag inte riktigt med allt det där gulligullet som förknippas med dop och andra kyrkhögtider. Att prästen (höll på att skriva prällen, ni ser ju…) vill läsa någon vers får jag väl stå ut med, men jag vill inte HA någon uppläsning av dikter eller någon som sjunger sånger (vem skulle det ens vara?), jag vill bara få det gjort!

Närmsta kyrkan erbjuder drop in-dop i November, och det är ofantligt tilltalande. Bara traska dit och få ungen döpt på en kvart eller så, utan fuzz! Men samtidigt MÅSTE man ju inte vara tjurig och tvärtemot hela tiden… Det skulle kanske kunna vara skoj för henne sen när hon blir äldre att se tillbaka på en skapligt normal uppväxt, och där kan man väl tänka att ett vanligt dop med några gäster kan ingå…

Jag kanske kan göra det mer tolerabelt för mig själv genom att välja en coolare kyrka, så har JAG något utbyte av det också?

Apropå två månader gamla bebisar…

Så börjar hon ha lite kontroll på sin motorik nu, helt fantastiskt!

Det är ju verkligen GROVMOTORIK det handlar om, men det är så fascinerande! Senaste dagarna har hon själv börjat peta in nappen om hon har råkat spotta ut den och den har hamnat precis vid munnen. Hon liksom trycker in den med armen. Det är nästan så jag tror att hon spottar ut nappen med flit för att få testa om hon kan peta in den igen, för hon gör det OFTA.

Det jag funderar över är om det är en reflex av något slag, eller om det är en medveten tanke i hennes lilla huvud? I så fall är den ju ganska avancerad… ”Oj, där åkte den ut, men om jag tar armen och gör så här så får jag in den igen”… Men reflexer brukar ju mer vara oplanerade ryckningar av olika slag. Mycket intressant! (för mig då *S*)

Mötet som Gud och handläggaren ”glömde”

Eller en stilstudie i ”hur tänkte du nu?”.

Kortfattat:

Nå, 45 minuter före utsatt tid hade man ju gott om tid att ha ångest över huruvida han skulle komma eller inte. Fem minuter EFTER utsatt tid kunde jag ju andas ut, eftersom han inte var där. EN OCH EN HALV TIMME efter utsatt tid hade vi fortfarande inte blivit hämtade till mötet, och receptionisten fick äntligen tag på någon uppe på familjerätten, som kunde berätta att ”pappan avbokat mötet”. Receptionisten fick ett smärre anfall och gormade att ”Ja fast nu har mamman suttit här ganska lång tid, MED BEBISEN, så ni får HEMSKT gärna berätta vad jag ska säga till henne!”

Jag blev tvärförbannad och bebisen blev less på livet (bebisar som är två månader gamla blir lätt uttråkade, så flera timmar i en reception var inte hennes ide om en rolig fest…), men det var bara att åka hem igen.

Väl hemma ringde handläggaren upp och bad om ursäkt, och förklarade att han hade mailat nu på morgonen och avbokat för att han är sjuk (döende, får man anta om han inte orkar gå på ett möte…), och föreslagit en ny tid. Handläggaren tänkte inte hela varvet runt, utan antog att han avbokade för oss båda. HADE hon tänkt hela varvet runt hade hon kanske antagit att vi inte kommunicerade problemfritt, eftersom vi behöver komma till familjerätten…

Hon hade tänkt att den tiden han föreslagit skulle gälla för oss båda, men jag sa att hon kunde låta honom ta den och ge mig en annan, för jag gissar att han vill komma själv. ”Tror du att det är det det handlar om?” frågade hon, och det tror jag absolut, om han nu ändå är i stan. SÅ sjuk är han knappast att han vill pendla från Stockholm för att gå på möten.

Så, jag och Signe ska dit igen på onsdag. När han ska dit vet jag inte, och känner att det kan kvitta lite. Sen måste jag tillbaka igen efter hans besök. Och vill han ta DNA (vilket jag hoppas att han vill för sin egen skull) så blir det ännu fler besök. Tur vi har gott om tid.

Men, då vet jag iaf att han INTE kommer vara där. Och eftersom han avbokade för att slippa gissar jag att jag inte behöver tänka mer på huruvida han vill ha kontakt eller ej. Dåså.

Blandad känsloklump i magen

och ett allmänt tillstånd av gråtfärdig.

Klumpen beror till största delen av att vi ska till familjerätten i morgon. Bekräftande av faderskap och allt det där. Jag vet inte om Akvariemannen kommer vara där, eftersom jag sa till dom att det kvittar för min del om han vill komma samtidigt, så dom skulle erbjuda honom samma tid som mig. Nu, en månad senare, känner jag att det kanske ändå inte kvittar… Vi har inte setts eller pratat med varandra sen i Oktober. Jag vet dock att han är i stan, så det känns ju jävligt troligt att han kommer.

Gråtfärdigheten kommer av att jag igår sa till Manspersonen att vi kanske tar och skiter i det här… Inte för att det är vad jag VILL, utan för att det känns som om han är på väg att flyta bort igen… Ut ur mitt liv. Jag sa väl med helt andra ord att vi inte kan hålla på och cirkulera tillbaka till varandra hela tiden, utan det får nog vara slut med det nu i så fall. Han verkar inte riktigt (vilja) förstå vad jag menar. ”Men jag är sån, jag blir lite ofokuserad ibland”. Jo, så är det väl. Men den du är behöver ju inte vara så konstruktiv för mitt känsloliv för den sakens skull. Sen får vi väl se om jag lyckas vara principfast när det väl gäller, jag gissar inte… Det är inte min starka sida, och varje meddelande han skickar känner jag ändå är jävligt rimligt formulerat…

Jag är en svag och usel människa… Iaf känner jag mig så. Och för att vara en person som inte har några män i sitt liv har jag förvånansvärt mycket problem med männen i mitt liv!

Sur och trött bebis

När varken vagn, soffa, babysitter eller golv duger längre (shit vilken lång dag det varit!!) så återstår sjalen. Så nu står vi här.

I sjalen är hon väldigt stark i rygg och nacke, men lägger jag henne på golvet på mage blir tyngdlagen övermäktig och hon blir jättearg när hon inte orkar lyfta huvudet 😂