månadsarkiv: maj 2018

Så!

Om vi helt och hållet fokuserar på det här hörnet, och låtsas som om jag inte har en säng i vardagsrummet och en jättestor barnvagn i garderoben, så är det klart. Nu kan hon födas.

Studiebesök på förlossningen

Bebisen brukar ha dagar när hon är mindre aktiv, som igår, men då brukar hon i gengäld vara mer aktiv dagen efter. Men i morse, när jag vaknat, gått morgonpromenad och ätit frukost hade hon fortfarande inte rört sig ALLS, så då kände jag att jag kanske fick kolla upp det ändå och ringde förlossningen.

Dom tyckte att jag skulle komma in och kolla upp det, så jag satte mig på bussen och åkte dit. Fick ett rum direkt och sen fick jag ligga i ungefär en halvtimme med några mackapärer på magen som mäter hjärtljud och rörelser. Jag kunde höra att hjärtat lät helt normalt, som det brukar när jag är hos barnmorskan, och efter ett tag kände jag några svaga, svaga rörelser.

Barnmorskan läste av mackapären och sa att både hjärtljud och rörelser (hon hade rört sig mer än jag känt) var helt normala, men eftersom jag knappt känt några rörelser så skulle dom ändå kolla med ett ultraljud innan jag fick åka hem igen. Läkaren kom och kollade, och kunde se hjärtat som såg normalt ut. Hon konstaterade att bebisen ligger med huvudet jättelångt ner (tell me about it, kan knappt sitta!), och sen sa hon att hon bara skulle kolla med en specialistläkare som råkade vara där om den såg samma sak som hon såg, för hon var ganska ny på att göra ultraljud…

Specialistläkaren kom och förklarade vad det var läkaren ville kolla på, och gjorde ett till ultraljud. Bebisen hade en jättestor urinblåsa, så dom ville kolla om njurarna såg ok ut. Alternativen är väl att bebisen bara är kissnödig, eller att den har njurfel… Men, när specialistläkaren kollade så såg hon inga konstigheter med njurarna, och urinblåsan minskade lite under tiden så troligen kissade bebisen helt enkelt. Allt såg hur som helst helt normalt ut, trots att jag känner rörelserna så svagt (nästan inte alls), så troligen har hon bara lagt sig på något vis så att dom inte känns. Ingen fara på taket med andra ord, så nu får jag vänja mig vid att kanske bara känna svaga rörelser ett tag.

Däremot undrar man ju lite varför det är blod i taket på förlossningssalen…

Efter det hämtade Frodis upp mig och så drog vi till IKEA. Nu har bebisen även en säng, även om rummet sängen ska stå i är kris och katastrof. Jag behöver röja där, och för att göra det behöver jag få ut en barnvagn i förrådet, och för att göra DET behöver jag röja i förrådet, och någonstans här tog all min energi slut. Jag har inte ens orkat packa upp väskan sen förra helgen…

Men det FINNS en säng, så hon KAN få födas om hon skulle råka vilja det. Fast helst får hon stanna kvar några veckor till.

Grundlurad

Snacka om grundlurad!

På morgonen åkte jag till Rusta och köpte en grästrimmer och en gigantisk pilatesboll att ha när det är dags för förlossning, och när jag kom hem igen konstaterade jag att jag fick välja. Äta och vila i 45 minuter, eller fixa håret. För allas skull valde jag att äta och vila!

Strax efter ett kom fina vikarien och hämtade mig för att åka hem till henne på ”visning av hudprodukter” som hon säljer, och jag lovat att komma på för någon månad sen. Eftersom jag bara vilat, inte sovit, var jag rätt trött och seg, men som sagt, ska jag ha en enda vän kvar så är det bara att bita ihop!

Men, det visade sig att jag faktiskt har både en och annan vän, trots allt! När vi kom fram är det första jag ser en tårta. Värdinnan hade sagt att det skulle bli fika, så jag tänkte bara att det var värst så stiligt det var, innan jag hann börja tänka att det var ändå lite märkligt att det var trädgårdstema på tårtan… Då hoppade en massa fina människor fram och ropade surprise, och det visade sig att det hela var en babyshower, inte en visning av hudprodukter =)

Det var en salig blandning människor jag aldrig väntat mig att se i samma rum! Eftersom det visade sig att det var kollegorna från jobbet som styrt upp det hela är jag inte så förvånad över att se alla dom där, dom känner ju varandra dessutom. Men dom hade även på något vis lyckats gräva fram E och A, mina middagskompisar (bland annat då!) och, vilket förvånade mig mest av allt, FRODIS! Just att dom grävt fram Frodis tycker jag nästan är lite av en bedrift. För mig heter hon ju Frodis, och har gjort i typ 15 år, det känns jättemärkligt för mig att kalla henne SARA, som hon faktiskt heter, jag pratar alltid om henne som Frodis. Men S hade varit sneaky och i ett obevakat ögonblick frågat vad hon egentligen heter, och sen stalkat rätt på henne. Sjukt roligt, men herregud så förvånande! Jag kände mig lite som en fågelholk =)

Känner jag kollegan K rätt så har hon suttit i flera veckor och tillverkat den här tårtan! Kolla in detaljerna! K tycker om att baka, och lägger verkligen ner hela sin själ i sina tårtor! Det gjorde nästan ont att äta av den! Men god var den =)

När vi var i Stockholm förra helgen hade jag nämnt för S att jag inte var så förtjust i sockerfika, utan föredrog smörgåsar, vilket hade utlöst ett smärre kaos i planeringen där man precis enats om vem som skulle baka vad, haha! ”Stoppa kavlarna, red alert!” Herregud, dom har planerat i flera MÅNADER, och jag höll på att sabba allt genom att först glömma bort att jag lovat dyka upp, och sen vara för TRÖTT och anti mot människor för att orka, haha! När jag bokade in IKEA med Frodis i helgen hade hon lite försynt påpekat att någon nog måste påminna mig om vad som skulle hända i helgen, för jag hade tydligen all tid i världen att åka på IKEA, inte hade jag något annat inbokat inte! Jag, jag fattade iiiiiingenting!

Vi fick jättefina presenter också, bebisen och jag! Kläder och leksaker, en blöjtårta, böcker och något slags högtalare som vi måste lista ut hur den funkar! Så himla fina och genomtänkta grejer, jag är så tacksam! Så himla rolig överraskning!

Apropå bebisen tycker jag nästan att hon varit lite slö idag… Jag stressar inte upp mig (ännu), men jag är uppmärksam på henne ikväll. Jag har känt rörelser och sparkar, så det finns absolut liv i henne, men jag tycker att hon är långsammare än vanligt. Jag reagerade på det först vid 21 ikväll och kände inte att jag orkade störta iväg till förlossningen sent på kvällen (jag har ju varit på babyshower för guds skull!), men är hon lika slö i morgon får jag nog ringa dom ändå.

Samtidigt har ju jag känt mig otroligt sliten (jag sov i två timmar efter babyshowern), och det påverkar såklart henne också. Men, nu är hon så pass gammal att hon utan problem kan leva utanför magen, så nu är det väl kanske dags att börja vara lite nojig och ha lite koll på hur hon verkar må. Som sagt, vi får se i morgon! Så länge hon rör sig är det ju iaf ingen akut panik, och det gör hon mest hela tiden. En bebis måste ju också få vara lite trött ibland. Speciellt när man varit på babyshower och fått presenter och allt! <3

Sur, surare, Ebba

Hur bra min kropp än har fixat det här med att vara gravid, kan man lugnt säga att HUVUDET inte har fixat det särskilt bra alls. Jag känner mig helt personlighetsförändrad, och mina sämsta drag har blivit förstärkta till tusen…

I normala fall gillar jag fysisk kontakt. När barnen sitter nära, att kramas etc. Nu är det som om kroppen fått lite panik och skriker att den FAKTISKT redan är ockuperad av en person och HEMSKT gärna vill ha lite utrymme att andas också, så håll er på avstånd! Jag får lite panik när människor är nära, min personliga radie har ökat till ungefär tio meter runt omkring mig.

Det här är JÄTTEJOBBIGT på jobbet. Vuxna människor märker ju oftast ganska snabbt att man inte vill ha fysisk beröring, men barn kopplar inte riktigt. Och hur skulle dom kunna det, när jag i normala fall tycker om det? Man får lite snyggt försöka låtsas att man inte fattar att dom vill sitta i knät, för det kryper i hela kroppen bara dom kommer i närheten… Charmigt.

En annan grej är ju att nästan alla i hela världen har blivit akut dumma i huvudet. Eller nej, jag fattar ju att folk är lika dumma i huvudet som dom alltid varit, problemet ligger ju hos mig såklart. Jag är inte så tolerant mot omständliga eller förvirrade människor i normala fall, men nu tappar jag helt fattningen på folk! Oerhört charmigt. Men än så länge, det är dock bara en tidsfråga, har jag lyckats hindra mig själv från att ställa frågan ”Men HUR kan det vara så svårt att fatta??”. En riktig jävla solstråle.

Idag kan man kanske säga att det var lite kämpigt på jobbet. Inte själva jobbet, men folk var särdeles dumma i huvudet idag. Man orerar om hur VIKTIGT det är att vara NÄRVARANDE med barnen, sen sätter sig F E M personer i en klunga på en kulle-utan ett enda barn i närheten- och pratar. Hur. Jävla. Svårt. Kan. Det. Vara?

Jag tappade helt fattningen och hoppet om livet när en person kom och glatt meddelade att hen tagit ut soporna åt mig! Jag förstår att personen bara vill vara snäll, men dom där TRE minuterna av lugn och ro det skulle gett mig kändes oerhört värdefulla. Det var en livlina som klipptes av. Till sist kände jag bara att jag måste få åka hem och låsa in mig i lägenheten och inte prata med en enda människa på hela helgen om jag ska överleva nästa vecka…

Då fick jag ett meddelande. För flera veckor sen hade jag lovat en grej, som jag glömt bort. Först tänkte jag säga nej rakt av med hänsyn till mitt mentala tillstånd, men jag insåg att om jag ska ha EN vän kvar när det här är över så måste jag bita ihop. Plus att hen kom med ganska bra argument.

Just det där SOVANDET är oerhört centralt… Sömn och tystnad och avsaknad av andra människor. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna sova middag före kl 13, men jag får ge det ett försök…

Just sömn har ju fungerat sådär den här veckan. Natten till måndag samt tisdag sov jag SAMMANLAGT tre timmar. Nog för att jag är van att sova dåligt, men tre timmar på två dygn fungerar jag oerhört dåligt på. Resten av veckan blev bättre. Tankarna slutade snurra och jag kunde släppa det jag grubblade på, och sova mina vanliga fem timmar/natt ungefär.

Jag fortsätter gärna vara gravid, jag tycker om att vara gravid, men det finns INGENTING jag hellre önskar än att få sluta jobba. Vad tror ni försäkringskassan säger? ”Jag måste nog få havandeskapspeng, för jag tycker alla andra är idioter!”. Kanske inte… Jag har inte ens en liten sur uppstötning att klaga på! Ge mig lite akut ischias! Fem veckor kvar att jobba. Planen är att ta semester den sjätte veckan innan jag går på föräldraledigt. Kunde lika gärna varit fem år. Men hon KAN ju födas tidigt!

 

Vi är hemma idag, solkatten och jag…

Jag kunde för mitt liv inte somna igår… Huvudet snurrade av besvärliga tankar och besvikelse, fötterna gjorde ont, och bebisen bökade runt. Kl 05 skulle jag kliva upp. Runt 23 ändrade jag det till 06 och tänkte att jag skulle hoppa över morgonens planering och komma till jobbet 08 istället. 03,30 meddelade jag jobbet att jag helt enkelt inte skulle kunna komma in. 04,30 var sista gången jag kollade på klockan innan jag ÄNTLIGEN somnade, och sov till 06.

Finns inte en chans att jag hade kunnat jobba på så lite sömn, jag går runt här hemma som en död, men det känns ju sådär att vara hemma från jobbet. Förhoppningsvis sover jag bättre inatt.

Den lilla solkatten däremot, han ligger ute på gräset och myser.

Stockholm och Schyffert stod på agendan

Jag hade tänkt se ”var inte rädda” redan i November när Schyffert var i Örebro, men av någon anledning som jag inte minns så gjorde jag aldrig det. Men nu i helgen fick jag äntligen tillfälle att sticka till Stockholm med S och T och se föreställningen. Den SISTA föreställningen, så det var i grevens tid…

Vilket jäkla geni. Det visste jag ju iofs sen innan, men ändå! Smart, rolig, träffsäker. Snygg. Geni. Nu lär det väl dröja innan han gör något nytt, men jag måste se till att se det! Jag och Frodis var i E-tuna och kollade på ”Ägd” för något (några?) år sedan men bortsett från det har jag nog inte sett så mycket utom på tv och internet.

Efter föreställningen var jag så trött och hade ont i magen (Alltså inte ”ont i magen” utan som jag brukar beskriva det ”ont i bebisen”…) så jag köpte en subwaymacka och gick tillbaka till hotellet medan mitt resesällskap gick ut på stan. Jag åt min macka och la jag mig i sängen mer eller mindre direkt, helt slut. Men sen låg jag och pratade med manspersonen (som jag helt plötsligt har börjat kalla vid namn, vad hände där? När blev han en riktig person?) om livet, universum och allting tills vi båda helt enkelt somnade ifrån samtalet runt midnatt. Han är intressant att prata med den där. Man börjar tänka mycket. Igår pratade vi bland annat om en grej som händer i hans liv, och han sa ”Jag är livrädd”. När vi hade pratat ett tag var han troligen minst lika livrädd, men hade mer eller mindre bestämt sig för att genomföra det ändå. Jag hoppas han gör det!

Men samtalet gjorde att jag började fundera… Det är ju det där med att göra saker trots att man är livrädd. (Vad är jag rädd för?) Pusha sina gränser. (Vilka har jag just nu?) Våga för att vinna. (Vad vill jag vinna?) Det är ju mest det där sista… Jag känner mig planlös, och det är ganska jobbigt. Under många år var målet att få en utbildning, ett jobb och att flytta till Örebro. Jag slet rätt hårt med det, och så checkade jag av den. Sen var jag mållös/planlös i ungefär ett år och kände mig vilsen. Och så blev målet att kunna skaffa barn ensam och faktiskt ha råd med det, och så blev det. Nu är jag mållös/planlös igen, och vet inte vad jag vill. Jag mår bra av att sträva mot något, men jag vet verkligen inte vad det ska vara just nu. Hoppas något dyker upp.

Bebisen har haft en kämpig helg, i den mån man kan ha det i en livmoder. Dels blev hon skrämd under föreställningen… Schyffert skulle illustrera något med hög röst, och vi satt precis bredvid en högtalare, och när det brakade loss sprattlade bebisen hej vilt! Hon hade nog legat och sovit, och vaknade av det där förskräckliga oväsendet! Kraken… =)

Idag hade hon vänt sig på tvären igen. Hon har legat ”rätt” (huvud ner, fötter upp) i någon vecka nu vilket är oerhört skönt, men så vände hon sig på tvären igen. Raska promenader är inte riktigt vår grej just nu. Vi kan gå obehindrat-men inte snabbt. Jag får foglossningar och ont i bebisen, och hon lägger sig på tvären. Hemma är det som inget problem, men när vi traskade runt Stockholm fick vi raska på lite för att inte hamna helt bakom och utanför hela tiden. Till sist orkade jag inte med det mer, utan gick som sagt till hotellet och la mig istället. Idag gjorde det svinont i magen när hon låg tvärs över som en korv och snurrade runt! Jag har alltså inga sammandragningar eller sånt, utan det är när hon ligger och pressar fötter och huvud mot mitt bäcken som det gör ont. Men nu ikväll när vi är hemma igen och kan lufsa på i vårt eget tempo har hon återigen lagt sig rätt. Huvudet ner, fötterna upp. Duktig bebis.

Under tiden jag har varit borta har Frodis sovit här tillsammans med Driva och hållit Halonen sällskap! Han har enligt rapporter haft det kämpigt med att hålla rätt på vimsiga tanter som går vilse i skogen och hamnar på en bilväg, så han var rätt trött när jag kom hem =) ”Åh hej, vad roligt att se dig igen!! *Bonk* Zzzzzzz”. Han la sig rätt ner på golvet och bara somnade, haha! Nu ligger han i sovrummet och piper, och tycker att jag ska komma och sova, så då gör jag väl det då =)

Från A-bebis till lur-bebis och tillbaka till A-bebis.

Jodå, allt såg bra ut, och jag blev inte ens aggressiv idag, trots att hon återigen sa ”hur var det nu, simmade du något??”

När det var dags att mäta bebisen, eller magen/livmodern då, sa barnmorskan en smula förvånat att ”Oj, här var det tomt!”

Tell me something I didn’t know… Hon kände i överdelen av magen, och där finns baske mig ingen bebis. Hon ligger jättelångt ner, tvärs över magen som en korv, och mosar sönder mitt bäcken… Det tycker hon är mysigt, hon har legat så i flera veckor.

Resultatet av det var iaf att när barnmorskan la in det där måttet i datorn så hamnade bebisen under viktkurvan, vilket bekymrade barnmorskan som började leta tid för ett nytt besök om en vecka… Jag suckade inombords och gick och kissade, och när jag kom tillbaka så mätte hon igen och då hade bebisen flyttat på sig så att det blev en hel centimeter extra på måttet och lur-bebisen hamnade precis mitt på viktkurvan igen och blev återigen en a-bebis! Close call. Jag ORKAR inte ränna där hela tiden!

Men hjärtat lät bra och allt verkar funka som det ska, så nu slipper jag gå dit på hela TVÅ veckor. Duktig bebis.

Snart dags för barnmorskebesök

Jag är ju ingen solstråle i vanliga fall, men som gravid har jag blivit sjukt tjurig och lättretlig… Får nästan slaganfall om folk går för långsamt eller bara typ existerar…

Av den anledningen är jag redan lite less på att gå till barnmorskan var och varannan dag (känns det som). Sist jag var där blev jag så himla irriterad för att hon inte LYSSNADE på mig, och det sitter i fortfarande. Jag berättade att jag är så trött att jag KNAPPT tar mig utanför dörren, och hon föreslog att jag skulle åka och simma lite… I andra änden av stan…  Alltså, fatta vilket PROJEKT det känns som när man inte kan jobba och handla samma dag… Så jag blev skitgrinig. Klart jag överreagerade, men ändå.

Dessutom har hon en tendens att, i all välmening, konstant fråga om pappan. Jag känner att hon kan ge fan i det, jag vill inte prata om det. Vi är överens, och när vi inte längre är det så löser VI det då, som vuxna människor. Det är inget jag behöver coachas i, släpp det och låt det vara. Jag är inte 14 år gammal, inte han heller.

Så jag ser inte riktigt fram mot besöket. Jag ska försöka att inte bli så grinig, men jag lovar inget…  Det ska bli kul att få höra hennes lilla hjärta igen, och jag vill gärna veta om hon växer som hon ska, men det tror jag hon gör. Magen har expanderat explosionsartat senaste veckorna… Jag har inte vägt mig sen senaste besöket, men jag skulle inte bli ett dugg förvånad om jag passerat +5 kilo nu. Sist var det +3 på eftermiddagen när jag precis ätit en massa. Vi får se.

Undrar om det var idag jag skulle bli tvungen att titta på förlossningsfilm? Eller var det amning idag? Herregud, jag fattar att dom gör sitt jobb, men kan sånt inte få vara VALFRITT? Sitta där i 20 min och titta på en film om förlossning… *facepalm*