Moderna tider…

Har nu ikväll skickat in ansökan om föräldraledighet till F-kassan. Har inte haft med dom att göra på sisådär 15 år(!) så det var ju inte många uppgifter som var rätt… Allra minst årslönen. Det skiljde bara sisådär 200 000kr. Nu får vi se hur mycket det ska krångla innan allt är godkänt bara 😀

Från 1 Juli har jag sökt. Den 5 Juli ska bebisen födas. Lite tight inpå kanske, men jag vill inte slösa dagar. Kanske söker jag sån havandeskapspeng längre fram, men just för sekunden känns det inte nödvändigt. Jag har en väldigt bra chef, som jag har en väldigt bra dialog med, så blir det nödvändigt löser vi det då.

För att kunna skicka in ansökan behövde jag veta vilket datum mitt löneavtal undertecknades, och för det behövde jag ringa lönekontoret eftersom det är det enda pappret i hela VÄRLDEN jag tydligen inte sparat. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, men jag ringde iaf upp och sa att ”Nu ska jag vara lite krånglig, men…” Jag vet inte om jag föreställde mig att dom skulle behöva ta bussen till något dammigt arkiv för att leta i fuktskadade kartonger eller nåt, men dom var ju SÅKLART supereffektiva. Det tog inte ens 30 sekunder innan jag hade rätt datum… Shame on me =)

Om jag fattat det rätt så går dom tillbaka ett år och kollar på min lön, och då stämmer inte den siffra jag angett, jag har haft högre lön. Jag angav min grundlön, men jag har ju även haft ett lönepåslag på 2000kr i månaden. Men jag tänker att hellre att lönekontoret höjer min siffra så att jag får MER, än att jag anger fel och så blir det bara pannkaka av hela ansökan. Grundlönen VET jag ju vilket datum etc och vet att det är min lön, och den är konstant tills nästa avtal ingås. Vi får se, helt enkelt. Nu är iaf ansökan inskickad, och jag känner mig ett steg närmare en bebis. Fatta paniken.

Den gamla klassikern…

Man får väl be om ursäkt för den totala radiotystnaden, men jag är/har varit HELT SLUT som människa. I torsdags skulle jag luncha med Frodis och kom lite tidigt. Vi skulle ses i foajén till SCB-huset så jag satte mig där och väntade – och somnade. Hela SCB-huset gick på lunch och där satt jag och sov… Sådär som man gör. Vaknade av att Frodis stod bredvid och petade på mig.

Påsken bjöd på långledigt. Jag tog ut klämdag i torsdags så det blev fem ljuvliga, lediga dagar. Hurra! Torsdag lunchade jag med Frodis, Fredag sov jag, och Lördag åkte jag hem till S för att hjälpa henne tapetsera. Ingen av oss har tapetserat förr, men hur svårt kan det vara? Inte särskilt visade det sig, vi var skitduktiga! Dessvärre är huset från 17-1800 talet någon gång, och har fler sneda än räta vinklar, och just det rummet vi tapetserade var väl kanske snedast av alla. Det var lite bök, men vi löste det mesta! Vi lämnade lite till hennes sambo som är något mer kompetent på området. Hade vi varit tvungna hade vi löst det med, men nu var vi ju inte det 😉

Efter ungefär en tredjedel av rummet började min näsa rinna och jag blev helt matt. Jadå, vid det laget hade kroppen fattat att vi var långlediga, börjat slappna av och gett utrymme för att bli sjuk… Konstigt om jag varit helt färdig! Jag bad bebisen om ursäkt och petade i mig lite febernedsättande, och så tapetserade vi klart och gick och sov. Dagen efter skulle jag ha tagit tåget hem, men jag var klipp slut och S erbjöd sig att köra mig hem istället, vilket jag så här i efterhand (ja, då med såklart!) är oerhört tacksam för! På kvällen, ungefär när tåget skulle kommit till stan, hade jag drygt 40 graders feber trots febernedsättande. Jag är oerhört tveksam till om jag hade kunnat ta mig hem för egen maskin faktiskt.

Nu är jag inne på fjärde dagen med feber och hemma från jobbet både idag och i morgon, sen hoppas jag att det här är över. Nu har jag bara runt 38 grader så jag känner mig iaf inte helt död som i söndags, men långt ifrån pigg. Jag känner mig helt instängd här hemma, och luften känns sunkig och infekterad… På torsdag hoppas jag att jag kan jobba igen!

Bebisen verkar klara pärsen bra. I söndags när jag var som febrigast var hon väldigt stillsam, men alla andra dagar har hon sparkat på som vanligt. Hon verkar ha tagit barnmorskan på allvar, för sen jag fick stränga order om att ringa förlossningen om jag inte kände fosterrörelser MINST en gång/dag har hon varit oerhört aktiv där inne.