månadsarkiv: mars 2018

Ett A-barn, såklart

”Vecka 20-någonting-besök” hos barnmorskan idag. (Jag är ju i vecka 25 , men det verkar vara olika när själva besöket sker)

Jag har muttrat lite och tänkt att jag säkert måste göra massa fler undersökningar (som tar massa energi) eftersom jag inte gått upp nämnvärt i vikt (2 kilo nu i sjätte månaden) så att bebisen växer som hon ska, men det slipper jag. Mitt lilla A-barn ligger just nu exakt mitt på storlekskurvan och är med andra ord exakt precis så stor som hon ska vara.

Hon passade dessutom på att leva rövare när barnmorskan skulle lyssna på hjärtat. Hon kunde inget höra med den där ”tratten” dom lyssnar med, så hon fick ta dopplern och lyssna, och då hördes det både starkt och tydligt. Helt normala hjärtljud, som dessutom tydde på att det pågick morgongymnastik inne i magen på mig. Det kunde jag iofs känna, hon sparkade som en tok under hela undersökningen, och har fortsatt med det sen under resten av dagen vilket är ytterst ovanligt!

Hon hörde nog barnmorskan när hon talade strängt med den här blivande mamman. Jag passade på att fråga om det där med fosterrörelser, och vad som anses vara minskade fosterrörelser egentligen? Jag brukar känns henne en stund på morgonen och en stund på kvällen, nästan aldrig däremellan. I princip innan jag kliver ur sängen, och när jag lägger mig i den igen. Minsta steg utanför sängen så sover hon. Men samtidigt kan det gå flera dagar ibland utan att jag känner henne alls. Jag har inte stressat upp mig över det, som jag skrivit om tidigare, men FUNDERAR gör man ju.

När jag nämnde det för barnmorskan i samband med min fråga så tittade hon på mig med en blick som var både orolig och sträng, och sa att jag ABSOLUT måste ringa då! Det får ABSOLUT inte gå flera dagar utan att jag känner några rörelser, utan MINST en gång om dagen ska jag känna henne. Jahopp. Om den här bebisen fortsätter enligt samma mönster så kommer jag inte få göra annat än att ringa förlossningen och åka dit för kontroll. Dom kommer ju bli knäppa i huvudet på mig! ”Men herregud, sluta vara så neurotisk!” ”Men det är inte JAG, det är BARNMORSKAN som har pratat strängt med mig!”

Nja, jag avvaktar nog lite… Jag känner mig fortfarande inte orolig. Jag känner ju att det är något slags mönster även i avsaknaden av rörelser, och när hon väl är aktiv är hon RIKTIGT aktiv, och sparkar med rejäla bentag. Hon får väl träningsvärk eller nåt *S*

Men som hon sa, barnmorskan, så blir hon ju större och större, och nu BÖR jag känna något varje dag eftersom det börjar bli trångt för henne, så jag får väl försöka känna efter lite extra eller nåt =)

En lite rolig sak var mina blodprover. Iom att jag behandlats på klinik tidigare så har jag ju tagit en massa prover, bland annat hepatit som den uppmärksamme läsaren kanske minns. Två gånger tog jag det. Det testar man även när man blir ”spontant” gravid, och idag läste barnmorskan upp provsvaret från labbet. ”Vi har vid TVÅ tidigare tillfällen testat prover från denna patient. Proverna visade bla la bla bla. Inga ytterligare åtgärder nödvändiga!” Dvs, kan ni sluta testa den här jäkla människan för hepatit?? Vi har annat att göra! HON HAR INTE HEPATIT!! 😉

Men nu ska den här trötta själen ta och duscha och sen sova lite. 65 arbetsdagar, max, kvar. Jag LÄNGTAR!

Anar ulvar i mossen…

Två senaste veckorna har varit sjukt tunga, jag har varit så TRÖTT! Sure, jag är gravid, men orimligt trött. ”Det är nooooormaaaaaaalt” säger alla som ”vet”, men nej, jag hävdar att det inte är det! Man ska inte sova gott en hel natt, och ändå vara så trött att man vill gråta när det är dags att kliva upp… Speciellt inte i andra trimestern, när man ska känna sig PIGGARE än i början.

Ikväll var jag hos Frodis för mellofinal, den behöver vi inte säga så mycket mer om tycker jag… För att orka det sov jag middag i flera timmar på eftermiddagen. Ändå satt jag och gäspade halvvägs genom programmet…

Trött, frusen och snorig. Det skulle inte förvåna mig om jag blir sjuk faktiskt. Det är väl min tur nu. ALLA kollegor har varit hemma senaste veckorna, men jag har tuffat på. I normala fall hade jag köpt Ipren och Otrivin Comp och fortsatt tuffa på, men den här lilla parasiten jag bär på mår visst inte så bra av Ipren, så nu för tiden får jag vackert stanna hemma och vila, om det skulle bli så.

Det är väl så det ska vara antar jag, och from Måndag är vi FYRA ordinarie personal på min avdelning ist för tre. Det är min ersättare som börjar redan nu av olika anledningar, och även om hon är ny hos oss så har hon sisådär 30 års erfarenhet av yrket, så jag hoppas det blir bra ändå. Jag hoppas VERKLIGEN att det blir bra. Jag har lite ångest över att lämna min kollega ”i sticket” när jag föder barn. Vi har tuffat på tillsammans i tre år nu, medan andra kollegor kommit och gått i en strid ström. Jag hoppas hon får bra stöd när jag går hem.

Men nu ska jag SOVA! Igen… Så att jag eventuellt INTE blir sjuk.

Nu kom den tydligen, ångesten!

Igår gick jag in i vecka 24, och när jag läste texten nedan tänkte jag ta en screen shot och lägga in med texten ”Ni ser, det är ingen idé att hetsa upp sig, dör hon så dör hon!”, men sen kom något i vägen och det blev inte av.

Men så inatt drömde jag att det var det som hände… Jag skulle till sjukhuset för något slags kontroll, och det visade sig att jag var fem centimeter öppen och skulle föda barn. Bara sådär, utan värkar… ”Det blir nog inte idag, men i morgon kan du räkna med att hon föds, så du får ringa dom som ska vara med på förlossningen”. Att jag bara var i vecka 24 och att bebisen inte har några lungor, så att vi liksom måste FÖRHINDRA förlossningen, fick jag inget gehör för alls. ”Det blir så ibland. Du kan ju ha tur!”

Haha, det är möjligt att mitt medvetna jag inte stressar upp sig så mycket, men mitt undermedvetna tar det på största allvar 😉

Vecka 23

Tittade på lite ”gamla” magbilder igår och fnissade lite åt hur stor jag tyckte magen var då… Inser också att jag om några veckor kommer tycka samma sak om vecka 23-magen, som just nu känns gigantisk!

Min våg pendlar mellan att säga att jag gått upp ett kilo, och tre kilo… Jag är oerhört viktfixerad känner jag. Som fd extremt överviktig är jag jätterädd att gå upp mycket i vikt och inte kunna gå ner det sen, så ett kilo känns bättre än tre-även om jag är fullt medveten om att tre kilo halvvägs in i graviditeten är oerhört bra…Minst ett kilo är ju bebis plus moderkaka typ, och så lite fostervatten på det.

Noll kredit till mig, det är min kropp som äter sig själv. Och bebisen hjälper till. Jag äter mest skit… Även om Bulan kommit över ”varma koppen Minestrone-fasen” så tycker hon fortfarande att chips är en fullt duglig middag, bara man slipper tillaga den.

Men strax jobba. Tidig dag idag, vilket alltid känns lite bättre än andra dagar.

Skottland!

Innan jag visste att jag var gravid (bokstavligen DAGAR innan) bokade jag en resa till Edinburgh. Tyvärr kommer jag inte kunna åka eftersom jag måste spara alla pengar jag kan och Edinburgh är DYRT (billigt att åka till, dyrt att vara i…), så jag är LITE bitter.

Frågade en kollega igår om hon var sugen på att följa med nästa år ist, och fick ett rungande JA till svar. Frågade två andra idag, och dom var också sugna! Så, typ någon gång i april-maj nästa år sticker vi till Edinburgh. Med bebis och allt. Vi kollade flyg idag, iofs på helt andra och ytterst hypotetiska datum, men det skulle gå på 1000:- var, ToR. Som sagt, billigt att åka dit. Dyrt att vara där. Vi kollade boende också, i en vecka, och det varierade mellan 60 000(!) och 8000, men det där för 8000 var ganska långt från centrum och bara för två personer. Men nu när vi verkar bli fyra plus bebis är det kanske smartare att hyra en lägenhet (billigare om inte annat), så får vi dessutom kök och tvättmaskin för ungefär 2000:- var. Det känns helt ok! Då sparar vi dessutom pengar på frukost och kanske någon mer måltid också.

Nu hoppas jag bara det blir av, för nu var det ALLDELES för länge sen jag fick planera något turistande…

Vi tittar på Brita!

Vasaloppet med Brita Zackari. Hunden sover och bebisen lever rövare, vilket är skönt för hon har varit väldigt stilla hela veckan. När Olivia sjöng igår i Mellon började hon sparka som en tok! Jag tolkade det som att hon har dålig musiksmak, men Frodis föreslog att hon kanske helt enkelt blev förbannad, det känns bättre!

Men Brita gillar hon, det är jag säker på 😊