månadsarkiv: januari 2018

Saker man kommer ångra bittert…

Den där enda dagen när jag mådde lite illa och störtade iväg till apoteket och köpte Postafen i förebyggande syfte var jag ju ändå lite glad att jag mådde illa, så jag fick känna mig gravid…

Igår vaknade jag, och kände när jag rastade hunden att fan, jag har nog foglossningar! Googlade lite när jag kom in och jodå, det är foglossningar. Lite, lite smärta i ena höften och ”känningar” i blygdbenet. Inte så att jag är särskilt påverkad av det, men det känns, och gör det lite mysigt. Nu får jag känna mig gravid igen! Jag inser ju att jag kommer tänka tillbaka på dessa dagar med ett hånfullt skratt inom mig när jag om några dagar eller veckor inte längre kan gå för att det gör så ont… Men just nu, mysigt.

Det faktum att Bulan växer i raketfart just nu och jag blir tjockare och tjockare gör inte att jag känner mig så gravid. Jag kanske är för van att vara tjock, helt enkelt? Jag gnällde ju sist om att jackan var för liten, och dagen efter var den fan ÄNNU mindre, men nu har det löst sig.

Den fd. gravida kollegan hade med sig en jacka till jobbet som jag provade, och den var nästan perfekt. Tight över brösten, men gott om plats för magen så det gör inte så mycket. Jag får lite panikkänslor när det sitter åt över magen, känns som om jag inte kan andas för att jag inte får plats i kläderna.

Dessutom hade T med sig en jacka modell stor, och ett par täckbyxor med hög midja och dragkedja som man helt enkelt lämnar öppen så magen får plats.  Jag gick ner och hämtade dom hos henne, och provade dom sen på min egen arbetsplats, och det är förvisso på millimetern att jag kan ha kläderna, men några veckor till ska jag nog kunna ha byxorna iaf, och sen är ju vintern över. Hoppas jag…

Låt oss hoppas på en tidig och mild vår! (Fast inte förrän jag fått så mina frön, jag har fortfarande inte orkat ta mig till odlingslotten…)

Gnälliga veckan deluxe

GUD vad jag känner mig gnällig just nu!

Det blev plötsligt vinter. På riktigt. Idag har det varit -10 hela dagen. Det är positivt för att jag kunde lägga ner frön i jorden (Så ur den aspekten hoppas jag det håller i sig), åtminstone på jobbet och i trädgården, jag har inte orkat ta mig till odlingslotten, jag siktar på att försöka göra det i helgen, men fasen vet…

Jag hatar vinter. Jag HATAR vinter. Och alla kläder man måste ha på sig. speciellt nu, när jag inte FÅR PLATS i mina kläder. På morgonen är det ganska lugnt, då är magen mindre. På jobbet är det lugnt, för när vi fick vinterjackor nyligen så beställde jag en som var GIGANTISK, just av den här anledningen. På eftermiddagen… När tarmarna fått jobba lite… Då är magen ca dubbelt så stor som på morgonen, och jag kan inte stänga jackan. Eller, jag KAN stänga den, men jag kan inte röra mig eller andas. Så jag har fått köra ”stängd ner till tuttarna, öppen resten” senaste veckorna när jag cyklat hem. Meeeen idag när jag skulle hem hade dragkedjan pajat, så nu kan jag varken öppna nedtill eller typ öppna jackan alls… Jag får krypa i den, och sen kan jag inte röra mig.

Oh well. Kollegan som fick barn förra våren hade en preggojacka som jag ska få prova och eventuellt köpa. Som det är nu kommer jag ju bli tvungen att köpa den oavsett hur den ser ut, så länge jag kan ha den, för dragkedjan kommer ju gå sönder helt inom mycket kort.

Överlag är det här med kläderna jäkligt bökigt. Så länge jag bara har ”vanliga” kläder är jag helt rörlig, så länge jag inte behöver BÖJA mig, men när ytterkläderna kommer på stånkar jag som en höggravid och kan knappt röra mig. Jag är oerhört glad att det skapligt ”snart” faktiskt är vår, och jag kommer kunna ha mindre kläder. Hade jag varit höggravid mitt i vintern hade jag blivit TOKIG (och fattig), men nu kommer jag ju kunna ha ganska lösa och sköna kläder när jag är som störst. En kofta istället för en tjock, trasig vinterjacka. Längtar!

”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”

Idag vid lunchen var det ett barn som vände sig till mig och sa ”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”, helt ur det blå *S*

Hen brukar ofta använda det uttrycket om saker som jag tror att hen LÄNGTAR efter. Att mamma ska komma, att det ska bli lunch etc, men det var så roligt formulerat =)

Jag fick förklara att den måste växa ganska mycket till innan den kan leva utanför magen, så vi måste helt enkelt vänta, även om det känns som helt galet lång tid. Man kan få till ganska många pedagogiska samtal om det här med bebisar, och ÄN SÅ LÄNGE har vi kunnat undvika dom svåraste frågorna… Redan när jag gick på fertilitetsbehandling pratade vi om att man behöver ”Spermier från en pappa, och ägg från en mamma. Men min bebis kommer ju inte ha en pappa, så jag måste gå till sjukhuset för att få hjälp”, och det köpte dom utan följdfrågor… 😉

Sen pratar vi mycket om hur stor den är, och ungefär vad den kan ”göra” när den är så gammal som den är just då. Att den kunde börja röra på armarna för några veckor sen var oerhört intressant! Idag kom frågan ”Är det du som klämmer ut bebisen, eller blodet?”. Lite oklart hur hen tänkte, men jag svarade att det var ett slags samarbete. Jag OCH min kropp gjorde det tillsammans, och det var tydligen en godtagbar förklaring.

Barn är så himla nyfikna, och man vet aldrig vad det är dom går och klurar på förrän dom hittar ord till att formulera det!

Fredagsmys!

Jag var helt mosad i fredags (och är det fortfarande), men S fyllde år i torsdags och hade bjudit in till galej. Eftersom jag knappt klarade av att jobba i fredags var jag tveksam, men jag ville ändå lämna födelsedagspresenten så jag tänkte att jag åker dit en stund iaf, så ser vi hur länge jag orkar.

Det slutade med att jag inte var hemma förrän kl tre på morgonen… När jag väl satte mig i soffan hemma hos S och drog en filt omkring mig var det rätt skönt, och själva festen var rolig så klockan tickade på. När dom andra skulle dra ner på stan så tänkte jag att jag åker med och hoppar på bussen hem, men det visade sig att dom inte tänkte danshak, utan ett mindre ställe där man kan sitta och prata, så jag bytte från S soffa till en soffa på ett uteställe, och fortsatte sitta och ha det trevligt. Efter någon timme bytte vi ställe igen, till ett där några kunde dansa, och jag och T kunde fortsätta sitta, och så gick klockan vidare.

När det började närma sig stängning var det bara jag, S och hennes bror kvar, så vi packade ihop oss och gick och käkade mat, innan jag fick skjuts hem.

Huvudvärken hade försvunnit efter någon timme, och trots att det kanske inte är optimalt att vara ute och ränna till kl 03 när man är gravid, så var det en galet trevlig kväll med intressanta bekantskaper. Jag kunde ju lika gärna sitta hos S i hennes soffa, som i min egen. Det var betydligt trevligare! Att bara sitta hemma och vara gravid är typ min största skräck, så det är skönt med tillställningar där man (blir bjuden…) kan ta det lugnt, men ändå vara med.

V 14

Appen ba ” det kan nu börja synas att du är gravid om du är naken”

Bulan ba ”Bitch, please…”

Det här är morgonmagen, före frukost. På eftermiddagarna, när tarmarna fått jobba lite mer, är jag ca dubbelt så stor. Det är ju mer tarmar än bebis som syns, och i övre delen av magen gissar jag att det är min gastric bypass-opererade och därmed ”lösa” magsäck som trycker ut tarmarna för att den fått skifta plats när livmodern flyttat runt allt där inne.

Men trycker man lite längst ner på magen, där bebisen faktiskt ligger, så känner man tydligt att det är mer muskler än fett under huden. Dom har ju liksom tryckts ut och ligger mycket närmare huden där det tidigare bara var fett, så där kan man känna att det faktiskt finns något annat än gasiga tarmar 😉 Men tarmar eller ej, nu börjar det kännas fint att vara GRAVID, och inte bara lönnfet.

För övrigt gillar jag inte dom här byxorna. Mag-tyget slutar mitt på magen, så dom halkar ner hela tiden. Jag har ett par som är magiskt sköna, och där mag-tyget nästan går att dra över brösten (iaf en bit in i BHn, om man av någon anledning skulle vilja det…), men tyvärr behöver dom ju tvättas ibland. I morgon är jag ledig, då ska jag åka ner på stan och köpa fler av det paret så jag har ett litet lager!

Proudly present: Bulan!

Det är verkligen märkligt det här… Att kunna identifiera en känsla, men samtidigt inte riktigt KÄNNA den. Eller erkänna den? Man är ju rätt känslomässigt skadad 😉

Men här är hen (jag tror pojke, vad tror ni?).

Jag gjorde ju KUB idag (Låg sannolikhet för kromosomavvikelse visade det.), och precis i början av besöket förklarade barnmorskan (läkaren? Jag vet inte vad hon var…) vad dom skulle mäta, och leta efter. Jag svarade att allt jag egentligen behöver veta är om den lever eller inte, resten är lite come what may… ”Det finns ett(!) foster här. Och det lever” svarade hon, och jag blev så lättad att jag började gråta. Jag gick ju dit och visste att jag var orolig, men jag KÄNDE mig inte orolig. Inte förrän jag blev så lättad att jag grät för att jag har en levande bebis i magen =)

Men där var lilla Bulan. Jag är oklar över hur aktiva bebisar är i vecka 13 (+4), men som jag fattade det så sov hen. Det var helt magiskt att se den ligga där och sprattla i sömnen, sträcka på sig, vända sig på sidan och vägra vända tillbaka hur mycket hon än petade på livmodern. Vi fick ta en paus och knöla till mig lite så hen blev obekväm och bytte ställning så det gick att mäta ordentligt =)

Sovande eller ej så var det en aktiv liten tingest, 7,5 cm lång.