Jo men det gick väl bra, tror jag?

Frodis hörde av sig och frågade hur dejten hade gått, och jag svarade väl ungefär som jag svarat ”alla” andra som frågat. Att det gick nog bra tror jag, han verkar sugen på att ses igen. ”Jojo, men vad tyckte DU?” fick jag till svar, och blev plötsligt tvungen att tänka efter 😉 Det är som om jag inte ens själv tagit med mina egna åsikter i beräkningen…

Men jo, jag tycker det känns bra. När det gått så lång tid (tre veckor) sen den där gången när vi tydligen fattade tycke för varandra (det var inte första gången vi träffades) så har man ju dels hunnit glömma vad det var man kände den gången, och dels hunnit börja fundera på om man ens vill eller orkar om det ska vara så svårt… Men, för min del räckte det med att se honom stå och vänta på parkeringen för att jag skulle minnas vad det var jag hade känt den gången, och sen hade vi en riktigt trevlig dag-även om vi inte kunde ägna så mycket tid åt varandra pga sjuåring.

Vi badade, och sen åkte vi och åt lunch innan han skjutsade min hund en sväng i bilen (fråga inte ens, men hur gullig är han inte som vill göra hunden glad..?) och sen åkte dom hem. Medan vi badade så nämnde han vid ett par tillfällen och i olika sammanhang ”nästa gång” och ”utan barn”, och sa även att det förhoppningsvis inte tar tre veckor innan vi ses igen, så vi får väl se. Jag ska försöka avvakta lite och se om han föreslår att vi ska ses igen. Men ska det inte dröja tre veckor till nästa gång så är det liksom helgen som kommer som är det som gäller. Helgen efter det har han barn, och när han inte har barn så jobbar han ungefär dygnet runt. Jag vet iofs inte om han jobbar i helgen, så det hela är mycket oklart. Vi får väl se! Det finns nog en risk att det faktiskt tar tre veckor-minst!

Det här var ju inte så genomtänkt… Eller?

Fjärde gången gillt. Vi skulle träffats igår, men jag kom på bättre tankar och bokade om till idag, så idag är det dejt-day. Eller jag vet inte ens om det är en dejt, men vi kan väl låtsas det.

Vi har ju inte lyckats så bra med att ses, så nu får vi liksom lösa det på bästa sätt, dvs barnet följer med. Inte mitt barn alltså, den ingår oavsett, utan hans sjuåring. Därav oklarheten om det är en dejt 😀

Och, ska man umgås med sjuåringar får man göra sånt som sjuåringar gillar, annars blir det inte särskilt bra. Så vi drar och badar på äventyrsbad. Så vår eventuellt första dejt blir utan kläder, utan smink, gravid i fjärde månaden och så tjock och ovig att jag inte kan raka mig ordentligt. Så jävla dåligt genomtänkt. Men oh well, vi ska väl lära känna varandra som vi är, och han är ju väl medveten om att jag är gravid. Och alternativet är ju att vi inte ses på minst en vecka TILL, så nu drar vi och badar, så snart dom vaknar. (Själv är jag vaken sen kl 04…)

Jag gillar att bada, det ska bli kul! (Minus kroppsångesten då.) Jag saknar att åka och bada med F och E.

Det är inga tarmar, iaf

Sen ultraljudet har det känts mer toppen att vara gravid. Mer eller mindre helt fri från nojor, trots att jag fortfarande inte helt säkert känner bebisen. Nu har jag ju SETT att den lever, och tycks lita på att min kropp klarar av att härbärgera den och hålla den vid liv. NU känns det sådär mysigt som jag trodde att det skulle kännas.

Magen växer, speciellt senaste veckan känns det som om den verkligen dragit iväg (ligamenten i magen bekräftar det genom att göra ont…), och jag TROR att jag har känt fosterrörelser. Överallt står det att det första man känner känns ungefär som bubblor, eller som en fisk som sprätter (…) eller liknande, men det har jag inte känt. Däremot känns det mellan varven (tre ggr på två veckor hittills, så ganska sällan) som om någon PETAR på mig från insidan, ungefär där livmodern borde befinna sig.

Det har som sagt bara hänt några få gånger, och ofta när jag är helt nyvaken och knappt vet vad som är in och ut på min egen kropp, men jag tror ändå det är bebisen. Jag känner mina tarmar tillräckligt väl för att veta att det där inte är några tarmrörelser, och vad det annars skulle vara vet jag då rakt inte. Det är helt nytt, så jag tänker faktiskt ta för givet att det är bebisen. Det är mysigt. Den får gärna peta mer! Kommunicera lite, liksom. Jag ser fram mot om några veckor, när man börjar känna den tydligare, och hela tiden.

”Alla” gissar på att det är en pojke. Jag vet inte riktigt varför, men jag har själv haft en pojk-feeling. Kallat hen för han/honom och så. Men, om man ska utgå från det faktum att jag fortarande hade mens när input så att säga skedde, så är det ganska stor chans att det är en flicka. Det ska bli kul att se vad ultraljudet säger om det.

Fuck you, I’m from Norrland!

Jag behövde inte ens annonsera ut min sängstomme (Har jag ens bloggat om att jag köpt ny säng? Inte? Nåväl, jag har köpt ny säng.), jag blev av med den ändå. I morgon ska en tjej komma och hämta den, så idag fick jag torka rent den och skruva ner den.

Nä, slita och dra i ”tunga” madrasser och möbeldelar ska man kanske inte göra med en expanderande preggomage, men nu gjorde jag det ändå. Det enda som egentligen var tungt var att lyfta ur madrasserna, men det gick bra, sen var det bara att skruva, torka och dammsuga en jäkla massa. Tre års ackumulerade ansamlingar av hundhår i alla skrymslen och vrår…

Mitt i tröttnade jag och tog glasspaus…

Men trots glasspaus var jag klar på en timme, så nu kan jag slappa i soffan resten av kvällen! Om vi bortser från att jag borde vika in tvätten jag har på köksbordet…

Update:

S hörde av sig tidigt på morgonen och hade fått ett väldigt tråkigt besked, så i slutänden blev denna dag sådan att vi slöt upp för hennes skull, jag och några kollegor till

Dom andra hade fullt upp, så jag och S träffades någon timme tidigare och tog varsin alkoholfri Mojito hallon. Sjukt god.

Eftersom alkoholfria drinkar är ungefär som att dricka godisläsk kan det hända att vi hann avverka några stycken innan dom andra anslöt…

Under tiden hann vi prata lite om allt möjligt, bland annat mitt icke-dejtande. S är ju killens bästa kompis, så hon hade en del värdefull input på temat, och det slutade med att jag till sist skickade ett meddelande efter några timmars funderande. Resultatet av det är att vi har bokat in en ny dejt, igen. Fjärde gången gillt…

Om vi bortser från att orsakerna till att vi sågs var så himla tråkiga, så var det en härlig kväll. Mycket skratt, en del planer, och framför allt en värdefull distans till mina egna tankar. Jag är så glad att jag har dessa fina människor i mitt liv, även om vi ca aldrig hinner ses! <3

(Jag skojar inte, vi försöker boka in en ny fest, just nu lutar det åt att det blir på förlossningen i Juli…)

When it’s just not meant to be…

Idag skulle jag på dejt. I onsdags skulle jag på dejt. Förra veckan skulle vi ses. Det har gått sådär. Eller ja, inte alls.

Det här med att dejta, hur svårt ska det vara? Jag har liksom inte testat det förr…

Anledningarna till att vi inte setts är helt rimliga, men det börjar kännas som om det helt enkelt inte kommer bli av. Det är för svårt. Jag köper att vi inte kan ses så ofta eftersom vi bor på olika orter, det är helt ok. Gudarna ska veta att jag inte är särdeles social efter jobbet alla dagar… Igår var jag trött och hade sjukt dåligt tålamod hela dagen, det var inte ens roligt att vara omkring mig. Det var oerhört skönt att få låsa in sig hemma med hunden sen!

Men, när vi inte ens kan ses EN gång. Jag vet inte riktigt. Just nu orkar jag inte ens svara på hans senaste meddelande. What’s the point?

Triggervarning: WAY to much information. (På riktigt)

Trix för att skrämma slag på dig själv: bli gravid.

Idag efter lunch var jag på toa, och (här kommer det!) hade en riktigt äcklig flytning. Mycket, och gul-grönt. Inte ”det kanske ser lite wonky ut?” utan riktigt äckligt gul-grönt. Då ska man tydligen ringa sin barnmorska, så det gjorde jag.

Medan jag väntade på att hon skulle ringa upp läste jag på 1177. Också ett bra sätt att skrämma slag på sig själv. Själva infon om flytningen var mest det, ring din barnmorska omedelbart. Men lite längre ner fanns en länk som var SJUKT dåligt placerad. ”Läs mer om missfall”

Vadå MER? Betyder den där flytningen att bebisen håller på och DÖR? Någonstans där började jag stressa upp mig… Gick ner till S på hennes förskola och fick en födelsedagspresent (Tack!), och medan jag var där ringde barnmorskan upp. När vi hade pratat några minuter kunde hon lugna mig med att bebisen troligen mådde bra, men det var lite mer oklart hur JAG mår, så jag fick en akuttid hos min läkare efter jobbet.

Efter sju timmar ungefär (kändes det som) hade jag lämnat urinprov, blodprov, blodsocker, blodtryck och gjort en gynundersökning. Vill ni uppleva något sjukt obekvämt, testa att låta en främmande kvinna lukta på ert underlivssekret! Mycket ska man vara med om… Och den stackars muslimska kvinnan kunde inte hålla masken när hon frågade ”har din man märkt om du luktar illa i underlivet?”, och jag svarade ”Jag har ingen man…”

HAR du inte? Ok. Du är ensam. NU.

Jag orkade inte ens försöka förklara, hon är ju en modern kvinna, bara lite djupt rotad i en annan kultur. Hon fann sig snabbt iaf.

Hur det nu än var så verkar den där flytningen vara helt ok. Kanske inte helt normal, men vad det verkar en engångsföreteelse. Jag luktade visst normalt… Däremot sa hon att jag hade sjukt mycket proteiner i urinen. ”Har du haft diabetes förut..?” Till sist gick hon iväg och kollade om det protein dom testade för idag är samma som dom testar för när man är gravid (Som jag då?), och när hon kom tillbaka sa hon att det inte var proteiner, utan ketoner. Jag blir helt yr, men tydligen betyder det inget annat än att jag är uttorkad. Jag har inte diabetes. Så det var ju tur.

Gick dit för en äcklig flytning, gick därifrån två timmar senare-uttorkad. (Vilket man iofs kan bli på den tiden känner jag…)

”Har du gått upp mycket i vikt?” frågade hon. Det KÄNNS så (jag kan ju för fan inte ha mina kläder!), men jag vet inte svarade jag och ställde mig på hennes våg.

När jag skrevs in i vecka 6 vägde jag 86,6. Någon månad senare när jag var hos läkaren vägde jag 86,8. Idag, en dag från vecka 17, väger jag 86,7. Då har jag ändå levt på glassbåtar och varma koppen minestrone… Tur jag blir utfodrad på jobbet, där äter jag ju som en häst! Jag GÖR ju inget annat än äter… Snäll Bula. Men se bara till att få i dig det du ska lilla vän.

Så kontentan: Jag är singel, uttorkad och faboulus, och så vitt vi vet mår Bulan alldeles utmärkt.

Nu ska jag äta. 😉

 

Saker man kommer ångra bittert…

Den där enda dagen när jag mådde lite illa och störtade iväg till apoteket och köpte Postafen i förebyggande syfte var jag ju ändå lite glad att jag mådde illa, så jag fick känna mig gravid…

Igår vaknade jag, och kände när jag rastade hunden att fan, jag har nog foglossningar! Googlade lite när jag kom in och jodå, det är foglossningar. Lite, lite smärta i ena höften och ”känningar” i blygdbenet. Inte så att jag är särskilt påverkad av det, men det känns, och gör det lite mysigt. Nu får jag känna mig gravid igen! Jag inser ju att jag kommer tänka tillbaka på dessa dagar med ett hånfullt skratt inom mig när jag om några dagar eller veckor inte längre kan gå för att det gör så ont… Men just nu, mysigt.

Det faktum att Bulan växer i raketfart just nu och jag blir tjockare och tjockare gör inte att jag känner mig så gravid. Jag kanske är för van att vara tjock, helt enkelt? Jag gnällde ju sist om att jackan var för liten, och dagen efter var den fan ÄNNU mindre, men nu har det löst sig.

Den fd. gravida kollegan hade med sig en jacka till jobbet som jag provade, och den var nästan perfekt. Tight över brösten, men gott om plats för magen så det gör inte så mycket. Jag får lite panikkänslor när det sitter åt över magen, känns som om jag inte kan andas för att jag inte får plats i kläderna.

Dessutom hade T med sig en jacka modell stor, och ett par täckbyxor med hög midja och dragkedja som man helt enkelt lämnar öppen så magen får plats.  Jag gick ner och hämtade dom hos henne, och provade dom sen på min egen arbetsplats, och det är förvisso på millimetern att jag kan ha kläderna, men några veckor till ska jag nog kunna ha byxorna iaf, och sen är ju vintern över. Hoppas jag…

Låt oss hoppas på en tidig och mild vår! (Fast inte förrän jag fått så mina frön, jag har fortfarande inte orkat ta mig till odlingslotten…)

Gnälliga veckan deluxe

GUD vad jag känner mig gnällig just nu!

Det blev plötsligt vinter. På riktigt. Idag har det varit -10 hela dagen. Det är positivt för att jag kunde lägga ner frön i jorden (Så ur den aspekten hoppas jag det håller i sig), åtminstone på jobbet och i trädgården, jag har inte orkat ta mig till odlingslotten, jag siktar på att försöka göra det i helgen, men fasen vet…

Jag hatar vinter. Jag HATAR vinter. Och alla kläder man måste ha på sig. speciellt nu, när jag inte FÅR PLATS i mina kläder. På morgonen är det ganska lugnt, då är magen mindre. På jobbet är det lugnt, för när vi fick vinterjackor nyligen så beställde jag en som var GIGANTISK, just av den här anledningen. På eftermiddagen… När tarmarna fått jobba lite… Då är magen ca dubbelt så stor som på morgonen, och jag kan inte stänga jackan. Eller, jag KAN stänga den, men jag kan inte röra mig eller andas. Så jag har fått köra ”stängd ner till tuttarna, öppen resten” senaste veckorna när jag cyklat hem. Meeeen idag när jag skulle hem hade dragkedjan pajat, så nu kan jag varken öppna nedtill eller typ öppna jackan alls… Jag får krypa i den, och sen kan jag inte röra mig.

Oh well. Kollegan som fick barn förra våren hade en preggojacka som jag ska få prova och eventuellt köpa. Som det är nu kommer jag ju bli tvungen att köpa den oavsett hur den ser ut, så länge jag kan ha den, för dragkedjan kommer ju gå sönder helt inom mycket kort.

Överlag är det här med kläderna jäkligt bökigt. Så länge jag bara har ”vanliga” kläder är jag helt rörlig, så länge jag inte behöver BÖJA mig, men när ytterkläderna kommer på stånkar jag som en höggravid och kan knappt röra mig. Jag är oerhört glad att det skapligt ”snart” faktiskt är vår, och jag kommer kunna ha mindre kläder. Hade jag varit höggravid mitt i vintern hade jag blivit TOKIG (och fattig), men nu kommer jag ju kunna ha ganska lösa och sköna kläder när jag är som störst. En kofta istället för en tjock, trasig vinterjacka. Längtar!

”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”

Idag vid lunchen var det ett barn som vände sig till mig och sa ”Ebba, jag orkar inte VÄNTA tills din bebis kommer ut!”, helt ur det blå *S*

Hen brukar ofta använda det uttrycket om saker som jag tror att hen LÄNGTAR efter. Att mamma ska komma, att det ska bli lunch etc, men det var så roligt formulerat =)

Jag fick förklara att den måste växa ganska mycket till innan den kan leva utanför magen, så vi måste helt enkelt vänta, även om det känns som helt galet lång tid. Man kan få till ganska många pedagogiska samtal om det här med bebisar, och ÄN SÅ LÄNGE har vi kunnat undvika dom svåraste frågorna… Redan när jag gick på fertilitetsbehandling pratade vi om att man behöver ”Spermier från en pappa, och ägg från en mamma. Men min bebis kommer ju inte ha en pappa, så jag måste gå till sjukhuset för att få hjälp”, och det köpte dom utan följdfrågor… 😉

Sen pratar vi mycket om hur stor den är, och ungefär vad den kan ”göra” när den är så gammal som den är just då. Att den kunde börja röra på armarna för några veckor sen var oerhört intressant! Idag kom frågan ”Är det du som klämmer ut bebisen, eller blodet?”. Lite oklart hur hen tänkte, men jag svarade att det var ett slags samarbete. Jag OCH min kropp gjorde det tillsammans, och det var tydligen en godtagbar förklaring.

Barn är så himla nyfikna, och man vet aldrig vad det är dom går och klurar på förrän dom hittar ord till att formulera det!