Told ya so!

Fick brev från läkaren igår. (Att hon ens orkar posta det när jag bokstavligen bor 70 meter från mottagningen…). Det är LITE oklart vad hon egentligen menar, men jag väljer att tolka det som om jag bara har en viss brist på d-vitamin? Annars borde hon ju säga att jag ska äta B-12 också?

Hur som helst, jag googlade symptom. Nu är det förvisso diffust, men trötthet (Jag SÄGER ju att det inte är normalt att vara så trött att man tappar lusten att leva!) och viss nedstämdhet (Typ som att inte känna glädje va?) är vanligt. Check och check.

Det trixiga är ju att jag redan ÄTER D-vitamin varje dag som jag får på recept, så jag måste fråga hur jag ska göra då. Men jag skulle ringa barnmorskan efter KUB-testet (Jag minns inte VARFÖR, men jag är rätt säker på att jag skulle boka en tid för något…) så jag kan fråga henne då.

Saker man kan bli orimligt glad över:

Att bli alldeles gråtig över en dålig TV-serie, att få ont i ryggen och gå som en anka av att vagga sig ut på en promenad till odlingslotten och sätta upp två plastskynken över dom grävda bäddarna… 😉 (Nu väntar vi på ihållande minusgrader så jag kan slänga ner frön i jorden, och sen vänta på våren!)

Samtidigt fick jag lite feeling och var på väg att föreslå Frodis att vi skulle gå en vandringsled jag hittade till våren… Väl optimistiskt kanske, men den var ju bara två mil 😉 Kanske till hösten, snarare…

Julen då. Det var supertrevligt att träffa brorsan och hans familj igen, det är nog typ tusen år sen sist. Det var också superkul att träffa mormor igen, henne saknar jag verkligen! Träffade även resten av familjen, minus ena syrran som precis fött barn och ena brorsan som också precis blivit förälder, och ytterligare en bror som jag tror jobbar, och det var oväntat friktionsfritt. Faktiskt rätt trevligt om jag ska vara ärlig. Brorsan hade varit smart och samlat alla hemma hos mormor, så vi slapp åka runt, och det är jag evigt tacksam för. Jag hade inte fixat att åka från ställe till ställe. Nu klarade vi av allihop på några timmar istället.

När resten av familjen var ute i köket och hämtade pizza passade jag på att berätta för mormor att jag är gravid, med stränga förhållningsorder om att inte berätta det för dom andra =) Jag ville verkligen berätta det för henne, och jag ville verkligen inte berätta det för dom andra… I samma sekund som dom andra får veta det kommer exakt hela världen få veta det också, och det skulle inte ha varit min egen historia att berätta. Jag tänker att det kan få bli officiellt på tisdag, om ultraljudet visar något levande i livmodern. Men som sagt, mormor fick veta. Hon blev så himla glad, och förvånad! Mina syskon har ju spottat ur sig ungar på löpande band (Jag tror jag har 10-11 syskonbarn), men vid nästan 39 års ålder var det nog ingen som trodde att JAG skulle skaffa barn. Långsiktig planering och riskanalys är mer min grej 😉

Det är oerhört tveksamt, men vi får se om jag (vi, Bulan och jag) åker upp i sommar. Brorsan passade på att berätta att han ska gifta sig i sommar! Den 14 Juli… Tre dagar efter min preliminärt beräknade förlossning… Jag kommer ju inte åka upp höggravid och riskera att föda barn där, så det känns oerhört tveksamt om vi kommer åka. Möjligen om bebisen föds tidigt, men i så fall några VECKOR för tidigt så man hinner repa sig lite, och även det känns lite väl optimistiskt.

Hur som helst var det en trevlig resa! I retrospekt var det kanske inte vad jag BEHÖVDE, men det var trevligt. Jag skulle behövt sitta i en stuga ensam och lägga ved på brasan, inte umgås med människor varje minut av varje dag, jag var precis helt slut sista dagarna! På julafton somnade jag i soffan efter julmiddagen, himla socialt och trevligt må jag säga. Men det är väl lite så julen fungerar, tänker jag. Man blir helt slut.

Jul-recap coming soon!

Men innan dess vill jag bara säga att jag är SJUKT trött på att vara tät i näsan… Ska det fortsätta så här kommer jag 1, bli ruinerad och 2, ta död på mina slemhinnor helt och hållet.

A tipsade om att använda kortisonnässprayen istället, den är skonsammare mot slemhinnorna. Asbra, för såna har jag mängder av hemma! Säkert skonsamt mot slemhinnorna. Tyvärr helt verkningslöst mot min nästäppa, så jag är tillbaka på den gamla hederliga…

Så här i vecka 13 känner jag mig lite piggare, och det är ju positivt! Om man bortser från att jag genast blir ännu mer paranoid då… Jag kan dock EVENTUELLT ha börjat känna av något som kan vara början till ryggont och foglossningar. Yey, eller nåt.

Men nå, nu ska jag ta min täta näsa och gå och sova.

Off we go

En kvart kvar innan taxin ska komma, och vi är redo att åka!

Återstår att se om taxin kommer, han verkade lite virrig igår när jag ringde och bokade… När jag nämnde det för chefen igår sa hon ”Äsch, testa ring mig om den inte kommer, jag är säkert vaken!”

Jag kom liksom inte till en växel när jag ringde, utan till en chaufför. Det kanske är så det fungerar nu för tiden?! Jag åker ju ca aldrig taxi, och om jag gör det så är den ju haffad på gatan, inte förbokad. Återstår att se, som sagt.

Lilla hunden går runt och gnäller, fast övertygad om att jag kommer glömma honom annars…

Män-så inkonsekventa!

Igår fick vi alla på jobbet en ask choklad av en vårdnadshavare. Jag kan inte äta den tyvärr. Mest pga nötter, men även inte godaste smakerna, så jag frågade manspersonen som jag träffade när jag åkte hem om han ville ha den? ”Nej tack”, sa han, så jag fick släpa hem den.

Idag fick jag ett sms av någon som vi kan kalla en närstående vän, om någon skulle läsa och ta illa upp. Personen hade fått en chokladask i julklapp på jobbet, och var inte jätteimponerad av innehållet, som var exakt samma som i min ask 😉

Jag skojade lite och skickade en bild på min ask och sa att det var bara att säga till om personen ville ha fler 😉

Sen berättade jag det hela för manspersonen, som säger ”Jag kan offra mig på en ask!”

What?! Jag frågade ju igår om du ville ha den?! Haha, men visst babe, den är din direkt jag kommer hem igen 😉 Så himla orimlig människa, man kan inte annat än skratta =)

Men nu är det dags att sova. Klockan fakkin’ TVÅ ringer väckarklockan. Semester, sa någon?!

Vecka 12!

Vecka tolv, äntligen. Firar att bebisen nu får i sig allt jag äter och dricker med att äta en Ipren till frukost, och tänka att folk stoppar i sig betydligt värre saker än så och ändå får friska, fina bebisar.  Jag mår helt enkelt inte strålande just idag… Men jag slutar tidigt, och sen är det bara 12 timmars stress som gäller innan jag är på väg mot en veckas jullov på nordligare breddgrader.

Jag är lite naiv, så när jag bokade tåget norrut tänkte jag att alla tåg väl gick från samma ställe..? Så jag bokade tåg med bara 35 minuter mellan ankomst och avgång. Igår tog jag mig för att kolla upp det (Pris ske internet!), och det visar sig att jag garanterat kommer missa tåget.

Mest troligt kommer jag landa på spår 18, och nästa tåg avgå från spår 4. Det är inte ens i samma byggnad, typ! Hade jag vetat exakt var jag skulle gå och inte behövt leta skyltar hade jag nog hunnit om inte tåget är sent (många om här…), men nu finns det inte ens chans. Så jag fick boka ett nytt tåg från Örebro. Nu åker vi hemifrån redan 04,15 och jag har istället 1,5 timme i Stockholm, så nu ska det nog ordna sig. Det innebär dock att jag får kliva upp ca 02.30… Jag är redan trött av den tanken!

Men först ska vi jobba lite till. Jag har en del att fixa på jobbet inför julen idag, men sen får dom klara sig själva!

En dag kvar

När man är en person som i princip aldrig är hemma för att man är sjuk blir folk tydligen sjukt oroliga när man väl ÄR hemma… Första frågan jag fick av kollegan i morse var om jag fått missfall? Det var det enda dom kunde tänka sig som skulle få mig att vara hemma. I normala fall tar jag en näve ipren och kör på, men det kan jag ju inte nu. Panodil suger!

Däremot känner jag att jag utan problem kunde/borde varit hemma idag med. Jag var inte alls så pigg som jag trodde igår. Feber till och från och rinnande näsa… Men, nu är det bara en dag kvar, och då slutar jag tidigt, sen är det jullov i nästan en vecka för mig. Det överlever jag nog.

Klockan nio öppnade cykelaffären där jag är stamkund, och jag hängde på låset för att kunna lämna in cykeln. Oftast lämnar jag den på morgonen och kan hämta den när jag ska hem, sjukt smidigt. Idag lagade han den medan jag väntade!

Sist jag var där blev det gratis. ”Vi vill ha kvar dig som kund!” Tror jag det, så ofta som jag är där!!! Idag kostade det hela 50:-. Oerhört hanterbart! Kan varmt rekommendera det här stället om ni bor i Örebro. Billigt, bra service, snabba som vinden. Finns liksom inget att klaga på. Och för mig är det ju himla smidigt att det ligger så nära jobbet, eftersom jag som sagt är stamkund… Jag skulle gissa att jag är den av deras kunder som är där oftast. Säkert fyra-fem gånger bara i år! Två gånger med cykeln jag köpte i början av sommaren…

Nu måste jag (vila…) tvätta och börja packa lite, resan börjar redan klockan 04,45 på torsdag morgon, och jag vill inte ha precis ALLT kvar att göra i morgon-om jag är lika sjuklig då som jag är just nu…

Sur, surare, den här dagen kan dra åt helvete-sur.

Så. Planen var att gå en timme tidigare till vårdcentralen, ta blodproverna till KUB före läkarbesöket, och sen snabbt som attan cykla iväg med cykelkärran och hämta ut lite paket… Det är tre paket, och jag visste att ett av dom var stort (pga barnvagn och väger 16 kilo…) men jag trodde lite naivt att dom andra två var små (pga väger 4 kilo var, och borde innehålla småsaker…), men jag orkade inte be om hjälp utan tänkte att jag löser det med kärran.

Gick till vårdcentralen, sa till i kassan att jag hade tid 15.30, men ville lämna blod innan, och blev hänvisad till väntrummet. 15,30 hade jag fortfarande inte blivit inkallad till labbet, så jag insåg att hon måste helt ha missat att jag sa till om det också. En hel timme bortkastad därmed! Även lite trixigt att faktiskt hinna med dom blodproverna eftersom jag åker bort den här veckan, och sen ska det liksom vara klart. Så jag surade lite.

Fick komma in till läkaren som jag träffat förr, och det var inga konstigheter. Jag passade på att väga mig eftersom min våg gått sönder, och jag har totalt gått upp 900 gram sen jag blev gravid. Skönt, när jag ökat typ en decimeter i omfång! Hon tog ett blodtryck, kände på magen och ställde lite frågor, och så var det klart. Nu visade det sig att jag även skulle ta blodprover i samband med det här besöket (som ett skämt…), så då frågade jag om jag kanske kunde ta KUB samtidigt, och förklarade att något måste gått fel längs vägen. Det skulle inte vara några problem sa hon, och skickade iväg beställningen till lab. Jag satt bredvid, och såg henne skicka den.

Tillbaka till väntrummet och vänta lite till, men nu hade jag ändå lite hopp om att det skulle ske! Efter 45 minuter började jag känna mig en smula trött på det där, och när klockan var närmare halv fem och jag suttit där i totalt två timmar kom en labsköterska förbi av en slump och frågade om jag väntade på provtagning..? Jepp, sa jag, och hon tog mitt namn och gick in och kollade. Efter en minut kom hon ut och ropade in mig, och tog mitt leg och kollade igen i datorn. Det visade sig att det inte fanns någon som helst notering i deras system om att jag väntade, men när hon gick in via mitt personnummer så låg båda proverna där så fint och väntade! Någonstans hade dom fastnat längs vägen, så beställningen hade aldrig nått lab-som hade STÄNGT 30 min tidigare! Man kan ju bli knäpp för mindre. Nu hade dom ju sett mig sitta där och vänta i två fakkin’ timmar så dom var snälla och tog båda proverna ändå, tack och lov!

Så, det löste sig ju till sist, men trots att jag bara SATT STILLA och väntade så räcker liksom inte min energi till, jag var helt slut och sjukt lättretlig, och ville bara hem igen. Men, paketen skulle inte hämta sig själv, och jag hinner verkligen inte någon annan dag, så det var bara att cykla iväg.

Nu hade det börjat regna, och var SNORHALT, så jag fick köra riktigt långsamt. Tur det, för när jag kommer fram till Ica Maxi ser jag att bulten som håller fast bakdäcket och cykelkärran har lossnat någonstans längs vägen, så däcket är löst och kärran hänger bara i säkerhetsremmen. Men alltså jag ORKAR inte.

Nu är jag ju inte särskilt rationell, så jag hämtade ut dom där jävla paketen ändå. Jag får väl GÅ hem! Det hade jag ju fått göra med eller utan paket, så… Nu visade det sig att det var tre fakkin’ GIGANTISKA paket, och jag bara ville lägga mig ner och gråtskrika på ICA… Men, jag är en tjurskallig jävel, så paketen lastades med visst besvär (sa jag att jag är gravid..?) på cykelkärran som med knapp nöd satt fast i cykeln. En kvinna erbjöd mig hjälp, men jag är så satans tjurskallig så jag tackade glatt nej, samtidigt som jag ville spränga hela jävla cykeln OCH barnvagnen i bitar.

Men nå. Paketen kom i kärran och på cykeln. Det var ett jävla meck att hitta ett sätt att fästa säkerhetsremmen så att inte kärran åkte in i hjulet, och jag var sinnessjukt sur innan jag äntligen var hemma med hela ekipaget, men hem kom det.

Det här innebär ju dock att jag har en trasig cykel. Vilket i sin tur innebär att jag måste promenera med den till jobbet i morgon, så att jag kan lämna in den för lagning. Tre dagar före jag får lön. Det kommer ta en timme att gå, istället för en kvart att cykla, och jag är redan sur över det. Eller alltså, jag är generellt sur över hela den här eftermiddagen! Även fast allt löste sig så blev det liksom lite för stor energiåtgång till saker som borde varit helt hanterbara. Jävla skiteftermiddag!

Två dagar från vecka 12

12+0, den där magiska veckan som man räknat ner till. När risken för missfall minskar med ca 70%

Sjuk eller ej så måste jag masa mig iväg till läkaren i eftermiddag för något slags (jävla) kontroll som jag måste göra eftersom jag är gastric bypass opererad. Själv tycker jag det känns sjukt onödigt och ett jäkla slöseri med tid, jag mår ju bra. Skulle jag behöva ytterligare medicinering så skulle det ju synas på blodproverna jag tagit, och det kan ju barnmorskan avgöra vid nästa besök. Det enda jag skulle behöva är väl mer vitaminer i så fall, vad skulle det annars vara? Men, det är rutin, så jag måste väl antar jag.

När jag ändå är där så ska jag ta blodproverna inför KUB-testet som jag ska göra direkt efter nyår. Man gör ju KUB runt vecka 12, men iom att det är jul så blir det nästan i vecka 14 jag gör själva ultraljudet (en dag före v 14), men blodproverna kan jag göra nu. Håll en tumme för att dom inte visar några avvikelser… Själva ultraljudet ser jag fram mot, det ska bli spännande att se om det är något där inne, och om det lever…

I sjukstugan är hemma så har jag roat mig med att sträcklyssna på förlossningspodden. Konstaterar att jag kommit in i fasen ”blir gråtig av ingenting”, och att det faktiskt var en sjuk dålig ide. Dom flesta avsnitt var bra, det var inga konstigheter. Men så kom jag till Brita Zackaris avsnitt, där hon rakt på börjar med att berätta om missfallet hon fick i vecka 12, precis före sitt KUB-test… Det var inte precis vad jag behövde höra just nu, när jag äntligen nått den magiska gränsen…

Men men… Som sagt, ligamenten i magen stramar mer och mer, och det är ganska nytt. Det torde ju tyda på att något växer där inne. Och växer det borde det ju må bra, kan man tänka. Man kan väl säga att jag greppar efter halmstrån fortfarande… Hur glad jag än är att jag mår bra, så är det faktiskt rätt frustrerande att inte ha NÅGRA egentliga tecken på att man faktiskt ÄR gravid.

Trött och tät i näsan, visst. Men jag blev ju också SJUK, så… Overkligt stor mage, ja. Men jag är ju inte direkt trådsmal i vanliga fall, så jag blir väl bara fetare… Ja som sagt, det är frustrerande. Jag ser VERKLIGEN fram mot det där ultraljudet. Jag ska inte säga att jag är RÄDD, men jag funderar mycket på om det verkligen är något där inne som lever.