månadsarkiv: november 2017

Inte bara kattungar och regnbågar… Inte ens lite.

Jag har alltid trott att jag ska tycka om att vara gravid, men hittills har ju inte det här med att vara gravid varit särskilt roligt.

Jag har inte nämnt det för någon tidigare tror jag (Kanske för Frodis, henne brukar jag säga det mesta till men jag minns fasen inte), men jag nämnde i fredags för E och A att jag har känt ganska länge att jag inte är glad. Eller, jag VET att jag ÄR glad. Jag vill det här mer än något annat, men jag känner inte känslan. Jag känner ingen som helst glädje, fast jag vet att jag är glad. Oerhört märkligt.

Ska jag analysera lite så tror jag att det från början berodde på att jag var så oerhört rädd att något skulle hända. Jag har ju trott två gånger att jag blivit gravid, men att det sedan avbrutits innan det riktigt hunnit bli en graviditet ens, så jag var jätterädd att det skulle hända igen. Nu är jag snart i vecka nio, och även om faran är långt ifrån över så minskar ju risken markant om bara några få veckor, och Bulan verkar trivas rätt bra där inne, så jag är inte så rädd längre. Jag känner att livmodern växer, och tar för givet att det beror på att något inuti den växer. Logiskt, liksom. Därmed inte sagt att jag inte kollar trosorna varje gång jag går på toa, för att se om jag blöder.

Sen tror jag att det nu kanske beror på att jag är så evinnerligt slut hela tiden… Visst, alla säger att det är helt normalt att man är helt utmattad i första trimestern och att det ofta går över i andra (så efter jul då), men är det verkligen normalt att tappa lusten att LEVA? Inte så att jag är ledsen och deprimerad och vill dö, jag orkar bara inte bry mig. Huset skulle kunna rasa ner, det skulle inte röra mig i ryggen. Det är som om jag är helt bortkopplad från mitt känsloliv. Oerhört märklig känsla. Jag vet att jag kan bli sån om jag sovit dåligt en natt, men nu är det ju hela tiden. Det är säkert för att jag är helt slut, men jag ska nog ta upp det med barnmorskan på Fredag när jag ska på inskrivningssamtal. Det KAN ju faktiskt hända att det inte alls är normalt. Vi får se.

I övrigt rullar det på. Bulan verkar som sagt trivas, och idag bokade jag tid för KUB-test. Den andra Januari ska jag göra det. Det ska bli sjukt spännande att se vad som finns där inne. Kattungar, kanske. Eller en stor fjärt. Eller tvillingar? Det kanske är därför jag är så slut och inte kan ha mina kläder sen vecka sex…

Eller så beror det sistnämnda på mina matvanor numera… Jag är som sagt HELT slut, och det märks på vad jag äter. Dvs: ingenting om det inte uppenbarar sig framför mig… Bulan säger att vi vill äta dom märkligaste saker. Idag sa Bulan att vi ville äta nudlar. På affären fanns bara såna nudlar som man tillagar genom att koka upp vatten, och sen lägga i nudlarna, men det sa Bulan att det ville vi inte alls ha! Tydligen ville vi ha såna där man häller kokande vatten i en pappmugg, och sen väntar. Här inser man ju att det inte handlar ett dugg om smak eller vad ”vi” är sugna på. Det är kroppen som vill ha föda utan att anstränga sig för fem öre. Att trycka ner knappen på vattenkokaren är max vad min kropp orkar idag, så då blev Bulan sugen på nudlar i pappmugg. Logiskt. Istället blev det en burk färdig köttfärssås. Från butiken. Med 98% konserveringsmedel. För att den var klar, och inte behövde tinas-som den jag har i frysen och som kroppen sa var äcklig.

Som sagt, än så länge är det inte så kul. Jag hoppas att jag BLIR piggare efter jul och får känna mig lite glad och engagerad igen!

Inte i diket längre…

När man äntligen får tid att låsa in sig på kontoret och beta av alla dom där post-it lapparna med viktiga to do, svara på och skicka mail som tar för lång tid att skriva på mobilen, göra klart protokoll och generellt bara hamna på banan igen…

Väskan blev minst två kilo lättare utan alla viktiga lappar! #ryggskott

Fosterdiagnostik

Alla jag pratar med, som redan har barn, säger ”Du ska tjata dig till…” följt av valfri grej. Blodprover, KUB-test, tidigt ultraljud. You name it.

Hittills måste jag säga att jag känner mig rätt väl omhändertagen av mödravården. Ingen av dom där grejerna man enligt uppgift ska tjata sig till har jag ens behövt nämna, det har bara hänt. Tom grejer jag glömt att jag ska tjata mig till… Det bara händer.

Prov för sköldkörteln tog jag vid första besöket, en vecka efter plusset. Idag var jag på info om fosterdiagnostik, där jag bland annat erbjöds KUB-test. Eller, jag erbjöds att TACKA NEJ till KUB-test, dom vill helst att man gör det. Oavsett om man gör KUB eller ej så erbjuds man (möjlighet att tacka nej till…) tidigt ultraljud i vecka 12, det vill dom också att man gör. Så alla dom där grejerna folk tydligen behöver tjata sig till för att slippa oroa sig, erbjuds jag att tacka nej till, annars ingår dom i grundkonceptet i mitt län. Smidigt.

Preggo på loppis

Idag var det ”megaloppis” i stan, så det blev en lagom aktivitet att luncha med Frodis som syntolkat lite, och sen gå där en sväng och se om det fanns något av värde.

Det var folk ÖVERALLT, och det gick knappt att varken ta sig fram eller se vad som fanns, men det mesta var skit. Mycket gammalt julpynt och sedvanligt krimskrams i drivor. Det fanns även mycket billiga bebiskläder, men trots att jag fingrade på några av dom så lyckades jag låta bli. Jag har rätt mycket redan, jag kan inventera och köpa på nästa loppis lika gärna… Såg också några fina babysitters som jag skulle kunnat köpa, men NU blev jag plötsligt akut rädd att jinxa hela skiten så jag avstod. Som sagt, det kommer fler loppisar.

Däremot spanade jag efter en större gjutjärnsgryta. Jag har ju en jättebra, men tycker att den ibland blir lite väl full och kokat över, så jag ville ha en större. För min familj bestående av EN person behöver ju laga rätt stora mängder mat… Det är sen gammalt. När vi kom till slutet hittade jag min heliga gral, ett helt långbord med gjutjärnsgrejer. Fingrade på några grytor, men bestämde mig för att avvakta av någon anledning, så vi gick vidare. När vi sen kom till SISTA bordet såg jag en till gryta, och föll pladask. Dom andra var fullt funktionsdugliga och lika stora, men den här var FIN också, så jag slog till. 300Kr var den prismärkt med, men samtidigt som jag sa ”jag tar den” sa killen ”Du får den för 250”, och så blev det =) Den är från Duka, och kostar alla gånger runt tusen spänn ny, och den ser helt ny ut faktiskt. Jag är mycket nöjd med mitt köp!

Men det här med att vara gravid… Jag är i vecka SJU (6+3) och det är redan tungt… Det är drygt sju och en halv månad kvar, och det kommer ju knappast bli lättare!

Brösten är ju ett skämt. Frodis sa ”men det är ju helt absurt!” åt det faktum att jag inte kan stänga jackan… Jag hade på mig en dunjacka idag, det var lite för varmt med min riktiga vinterjacka. Den här jackan hade jag på mig för en månad sen utan problem, men nu kan jag inte stänga den. Över magen går det, även om det är på millimetern, men över brösten finns det inte en chans. Det saknas en och en halv DECIMETER. Jag fick ta en stor och varm halsduk som täckte det området istället. På vägen till bilen mötte vi T, som skrattade och sa att hon hade en vinterjacka hemma som var för stor som jag ska få prova, och även lite andra kläder. Bland annat ett par termobyxor hon hade när hon var gravid. ”Dom har hängslen, så man kan låta dom vara öppna fram bara”, helt perfekt! Hon erbjöd sig dessutom att byta arbetskläder med mig, mina jobbkläder kommer mycket snart inte gå att stänga dom heller, och då tog jag ändå i när jag valde storlek. T har varit flitig och gått ner mycket i vikt, så hennes är för stora, så då byter vi bara. Smart! Och snällt =)

Appen erbjuder lite info, som jag redan vet iofs men det är enkelt att screen shota 😉

Checkar av trött och yr, blodtrycket verkar ha sjunkit, vilket känns märkligt när jag har MER blod nu, men jag blir lätt yr när jag reser mig upp.

Flåsig… Skojar du med mig? Nog för att Frodis tar ganska raska steg, men jag brukar kunna hålla skapligt jämnt tempo ändå. Idag flåsade jag som en nittioåring, och hade inte en chans att hänga med när hon älgade på! Vecka sju… Bara trettio plus veckor kvar då. Jag kommer ju behöva läggas in på hospis med syrgas! Jag blir typ andfådd av att kliva ur sängen, och även nu, när jag sitter helt stilla i en stol känner jag mig lite flåsig och pustig… Toppform på det här preggot.

När jag kom hem var jag helt slut och la mig och sov två timmar. Vaknade och mådde illa för att jag var hungrig… Den här bebisen är lite som den är… Jag mådde illa för att jag var hungrig, men jag kunde inte äta för att jag mådde illa! Trodde jag…

Gav maten till hunden, som mycket snart kommer vara mycket fet, och sen gick jag ut för att kissa lite med honom. Då hade grannarna ätit pizza till middag, och lagt sina kartonger utanför dörren, och vips gick illamåendet över och bebisen sa ”Ja! Pizza vill vi ha!”

Pasta med världens godaste kyckling ville den inte ha, men pizzan jag beställde för rätt dyra pengar var inga som helst problem. Inte minsta antydning till illamående då inte. Överlag verkar bebisen inte gilla pasta, jag märker att jag ofta mår illa när jag försöker äta det. Men vi får väl hoppas att den inte tänker lura i mig pizza vareviga dag bara för att jag inte ska må illa… Då är det inte bara över brösten det kommer bli trixigt att stänga jackan!

Sista besöket för i år

Det har varit minusgrader några veckor nu. Inte så många minusgrader, men dock minus. Jag har suckat lite och försökt fundera ut en alternativ lösning till att kunna plantera i vinter, men inte riktigt hittat något som känns bra.

Idag vaknade jag och konstaterade att det är plusgrader, ganska många för årstiden, sedan någon dag tillbaka. Gick ut och kände lite på jorden i trädgården och konstaterade att den inte är frusen, och så bestämdes det att idag är dagen när vi riggar för vinterodling.

Packade med min mina små ”drivhus” som jag köpt på Ebay, tog med lilla hunden och gick och riggade i regn och lera… Föga trevligt, men it had to be done. Att montera upp stommen till drivhusen var snabbt gjort, men att dra upp fåror i lerjorden var slabbigt som fan, usch! Men, nu är det gjort, och NU får det väldigt gärna frysa på ordentligt så att inte fårorna regnar bort. Jag behöver ha någonstans att peta ner mina frön sen i januari/februari någon gång, när det är riktigt kallt.

Jag låter bli att montera fast plasten, trots att jag inte kommer kunna fästa den i marken om jag väntar. Jag tror risken är att den blåser bort, och då har jag ju ingen glädje av hela anordningen. Jag har ju mängder med sten kvar i en stor hög, dom kan jag säkert använda till att lägga på plasten sen i vinter när jag lagt ner fröna i jorden.

Så nu är tanken att bara vänta på att det blir vargavinter. När marken är helt frusen och det inte är risk för plötsligt blidväder ska jag ta och lägga ner morots- och palsternacksfrön i fårorna, och sedan täcka med jord från en säck som jag tar med hemifrån, så att den är tinad. Sen drar jag på plasten, och väntar. I April/Maj borde jag kunna börja skörda. Det kommer inte bli vackra grödor, för det är så SJUKT mycket sten kvar. Hur mycket jag än tar bort är det lika mycket kvar, och då får man fula morötter. Det är nu man skulle haft ett gäng barn att anlita. 1 krona/sten dom plockar bort ur bädden…

Musikskolning pågår

Jag är inte så intresserad av musik. Jag TYCKER OM musik, mycket, men jag är liksom inte intresserad. Jag kan inte olika genres, jag vet inte vad jag tycker om, det är ganska slumpmässigt verkar det som. Jag hör något bra någonstans och shazamar för att få veta vad det är, typ.

Manspersonen är väldigt musikintresserad. VÄLDIGT. Och sen vi började prata med varandra mer eller mindre regelbundet har det pågått något slags skolning i musik. Han skickar låtar han gillar, och antingen lägger jag in dom på en spellista med hans namn, eller så frågar jag om han verkligen trodde att jag skulle gilla det där, och så fnyser han och säger att jag måste LÄRA mig att tycka om saker som är så fantastiska… =) Det har resulterat i en spellista på ungefär 16 låtar, och ungefär dubbelt så många ”Men LÄGG AV!” från honom.

Igår tror jag han hade lite tråkigt innan han skulle gå ut, för han satt ganska länge och skickade olika låtar, Det mesta åkte i soporna, men typ tre låtar behöll jag. Samtalet gick ungefär så här:

Han: Den här MÅSTE du gilla!

Jag: Jag önskar att jag kunde ljuga och ge dig det svar du vill ha nu…

Han: Men LÄGG AV!

Till sist verkade han ha kliat sig i huvudet och kommit fram till att elgitarrer inte alls är min grej, utan jag verkar gilla RÖSTER mycket mer, och skickade bland annat den här, som blev kvällens jackpot.

Låten har jag ju hört förut, men inte i den här versionen. Så JÄVLA bra! Varför har ingen berättat det för mig? 😉

Vi drar norrut, alla tre.

Tidigare i höstas funderade jag på om jag skulle bjuda in mig till brorsan och hans familj över jul. Dom bjöd in mig förra julen, men då var jag ju på andra sidan jordklotet och firade jul. Någonstans längs vägen i den funderingen så tappade jag liksom sugen, allt kändes så dyrt, långt och komplicerat (Kollegan uttryckte det där himla bra, jag bygger lufthinder!) eftersom lillebror bor i Skellefteå, så jag släppte den tanken igen.

Men igår, tidigt på morgonen, hörde han av sig och frågade om jag ville komma upp, så jag funderade lite, kollade flyg (HAHAHAHA, 3500Kr) och tåg (Knappt billigare…) och hittade tåg där jag både fick ta med hunden, och som var SKAPLIGT billiga (2200 kom jag undan med till sist, då kör lillebror mig med bilen dom sista 20 milen eller så… Som man gör i Norrland.)

Jag kollade med lillebror om dom var ok med att hunden följer med om jag inte får hundvakt, och det var ok. Jag kollade med chefen om jag ev. skulle kunna få ta semester två dagar före jul (för att kunna ta det billigaste tåget med hundplats…) och det var ok så länge det var ok med mina kollegor-och det var det. Så då bokade jag helt enkelt bara biljetterna utan att tänka så mycket mer på det, och så sticker jag, Halonen och parasiten till Norrland över jul!

Det knasigaste visade sig sen, när jag frågade en kompis som också bor i Skeå om vi skulle hinna fika lite när jag ändå var uppe, och sen kollade upp var hon bodde i förhållande till lillebror, och om jag skulle behöva hjälp med skjuts eller så? Det visar sig att dom mer eller mindre är grannar (Ja asså Skeå är ju inte så stort…), dom bor ca 500 meter från varandra, så jag tror nog vi ska kunna klämma in en fika. En om dagen, typ 😀

Det finns vissa mörka moln i form av familjerelationer på min julhimmer (MÅSTE jag verkligen berätta att jag är gravid? Brorsan vet-om han fattade att det var det jag berättade 😉  ) men överlag känns det faktiskt som om det kommer bli riktigt, riktigt roligt. Har inte träffat brorsan på minst sju år, har knappt sett hans barn på bild än mindre träffat dom… Det här blir nog bra!