månadsarkiv: september 2017

Den här kroppen är ju ett förunderligt ting…

Eller: JÄVLA SKITKROPP!!!

Idag har vi cykeldag 22. Elva dagar sen insemination. Jag vaknade och noterade direkt att brösten inte var lika ömma som tidigare. Strax efter lunch fick jag mensvärkskänningar, och strax efter tre hade jag en blödning.

Lite oklart ännu, det var mer än en flytning och mindre än mens, men känner jag min kropp rätt får jag mens antingen ikväll eller i morgon. Jävla, förbannade, skithelvete!

Är det mens är det verkligen en ultrakort cykel den här månaden. Men, som jag spånade i det förra inlägget KAN det ju vara en avbruten graviditet, och ett jättetidigt missfall. Om man nu kallar det för missfall när det är en avbruten graviditet så tidigt, jag vet inte, och det kvittar ju. Gravid tycks jag ju inte vara, och nu var det sista inseminationen via landstinget.

Jag får ringa på måndag och kolla hur vi går vidare. Sist jag pratade med läkaren var det ju sex månaders väntetid på IVF. Hon trodde då att labbet kanske skulle ha hunnit jobba undan lite så att kön skulle vara kortare, men det skulle ju inte förvåna mig om den istället blivit LÄNGRE. Vi får se, som sagt.

Är det väldigt lång kö tror jag att jag kör några privata inseminationer utanför landstinget medan jag väntar… Det är inte ett alternativ jag egentligen gillar, men om alternativet till det är ”inget barn” så kan det ju vara värt det. Jag får fundera lite på det. Det blir ju inte på den här cykeln oavsett så jag har ju tid att fundera.

BIM…

Beräknad icke-mens. Ett uttryck jag retar mig lite på. Men skit i det, Freja ställde en fråga i en kommentar som jag tänkte att jag kan skriva ett kort inlägg om.

Beräknad icke-mens. Eller som jag skulle kalla det: beräknad mens… Det är ju lite oklart, eftersom jag hade så tidig ägglossning. Enligt min app är beräknad mens på Torsdag nästa vecka, men på Tisdag är det dag 26 i min cykel-som är 26 dagar lång i genomsnitt.

Även testet jag fick med från kliniken ska tas på Tisdag, femton dagar efter insemination, så omkring då kommer vi väl veta antar jag… Jag gjorde faktiskt ett test i morse, väl medveten om att det var alldeles för tidigt för att visa positivt, vilket det såklart inte gjorde heller. Men ändå. Jag har ju börjat hoppas igen.

Vore det inte för tre misslyckade försök skulle jag nog hoppas mer. Brösten, eller snarare bröstvårtorna, gör fortfarande ont, och jag inbillar mig att brösten känns både större och fastare. Men som sagt, man känner ju efter lite för mycket… Jag minns ju att jag var så säker efter första försöket, just eftersom brösten kändes exakt likadana då som dom gör nu. Stora, fasta och ömma. Och som sagt-då var jag ju inte gravid. Den här bröstgrejen kan ju vara något min kropp ägnar sig åt var femte månad eller så…

Å andra sidan har jag funderat lite på det här sen den här bröstgrejen återinträdde i mitt liv. Jag kanske VAR gravid första gången, men att graviditeten avbröts innan den riktigt hann bli något, och att det jag upplevde som helt vanlig mens kanske var ett pyttelitet, tidigt missfall. Kanske? Jag vet inte om det funkar så, men det skulle ju i så fall kunna förklara bröstgrejen. Ni ser ju, det här hoppet gör att jag greppar efter minsta lilla halmstrå…

Just nu är det ju fortfarande några dagar kvar, men min kropp visar inga tecken på att vilja mensa. Inga blodiga flytningar, ingen mensvärk etc. Jag brukar ju kunna få sånt några dagar innan, men Tisdag är ju fortfarande ganska många dagar bort. Och det är ju egentligen inget som säger att mensen kommer på just Tisdag (fast den är ju rätt sällan sen…), så vi får se.

Men jag skulle ju ljuga om jag sa att jag inte hoppades ruskigt mycket nu.

Onsdag, dagen när allt funkade…

Eller nå, jobbet säger jag inget om, ibland blir jag så sinnessjukt trött på en del människor… Men bortsett från det!

Först fick jag äntligen tag på Odlingslottsmänniskan. Skam den som ger sig, eller nåt! Han var hemskt trevlig, och undrade om jag ville ha en lott från och med nästa säsong? Njae, sa jag. Om det finns någon ledig så vill jag allra helst ha den redan nu!? Njae, sa han… Men så funderade han lite och ändrade sig.

Det FINNS en ledig. Det är en gammal dam som inte ska ha kvar sin, så den är ledig. Jag gissar att hon betalt till nästa säsong, därav svaret. ”Hon hade en lite annorlunda odlingsstil…” sa han. Tydligen är lotten full med buskar, och det vill jag ju inte ha. Men han sa att vi kollar på den på måndag, och vill jag ha den kan dom hjälpa mig att röja den! Är det bara några småbuskar kan jag ju röja den själv, men är det några monsterbuskar så tackar jag villigt ja till erbjudandet, faktiskt.

Så, nu hänger egentligen allt på att det inte är jättedyrt. På kommunens sida står ett pris, men nu är det ju inte kommunen som ansvarar för uthyrningen. OM det är det priset som gäller kan jag hyra tio stycken utan att det påverkar min ekonomi det minsta, men jag gissar att det inte är riktigt så enkelt. Vi får se! Nu måste jag nog utöka mitt odlande lite… Jag kan ju inte BARA odla lök, vitlök, morötter, palsternacka, tomat och sockerärtor… Då kommer jag ju få äta ihjäl mig på det! Jag får nog ge mig på lite kål också… Men tomat ska jag plantera mycket, mycket mer av! Men, om allt funkar nu så är jag mer eller mindre självförsörjande på grönsaker nästa år. Någon enstaka udda grönsak kommer jag få köpa, men allt jag använder ofta kan jag odla själv. Åh vad jag är peppad!

Sen kom jag hem, och hittade två ynglingar i trädgården. Dom jobbade dom bäst på att få upp det sista av staketet, som nu är klart för min del! Så himla fint det blev! Högt, stabilt, in- och utbrottssäkert och mer eller mindre underhållsfritt. Så himla bra!!!

Så nu har jag rivit ner mina kompostgaller och äntligen fått klippa gräset ordentligt. Fick tömma behållaren två ggr för att den blev full… Nu kan jag, när jag får feeling, gräva ner pallkragarna och fylla dom med jord (Vad ska jag så i dom??) och kompost. Jag kommer behöva MÄNGDER med bokashi… Dels till trädgården (fyra hinkar), och till jobbet (sex-sju hinkar) och till odlingslotten. (Okänt antal-men många)

Jag har ju dock fördelen att jag kan ta hem kompost från jobbet. Ska mina egna grönsaksrester täcka behovet av kompost skulle jag få äta ihjäl mig, jag är ju knappt hemma! Men på jobbet producerar vi ju flera kilo om dagen, att fylla en tiolitershink tar inte mer än en eller max två dagar. 53 barn och 13 vuxna producerar en del kompost… Nu behöver jag bara önska mig hinkar med lock i förskottsjulklapp eller nåt, för så många hinkar ÄGER jag inte!

Nu måste jag youtuba lite på att odla kål…

Lättantändligt

I samma sekund som jag noterade att bröstvårtorna var ömma och röda igår kopplade hjärnan på och började känna igenom resten av kroppen. Är jag inte lite svullen i livmodern? (Oerhört svårt att förklara den känslan) Är inte brösten större? Har jag inte mer ilningar i livmodern nu?

Det där HOPPET var ju oerhört lätt att tända…

Men tja. Bröstvårtorna ÄR röda och gör ont. När jag var på gymmet gjorde det ont när jag var tvungen att luta bröstet mot något, och när jag skulle duscha fick jag hålla armen för, för vattnet gjorde ont. Det känns ju himla positivt, MEN… Jag hade ju exakt samma känsla efter första försöket, och som vi alla vet så var jag ju inte gravid då… Så nja. Jag hoppas nog inte riktigt än.

Graviditetshypokondri

Om jag nu ska tillåta mig att vara en SMULA förhoppningsfull så skulle jag precis duscha, och reagerade på att mina bröstvårtor plötsligt såg så stora och röda ut…

Det kan ju med största sannolikhet bero på att 1, jag skulle duscha och var därmed naken och frös, och 2, dom har varit nermosade i en sportbh hela dagen och är säkert irriterade. Ingen större ide att hoppas på något, men jag reflekterade över det iaf.

Söndag

Ska man dela sitt liv med någon är det viktigt att det är någon som fryser lika mycket som man gör själv… 💞

Söndagen bjöd på en kort hajk, korvgrillning och ett något oväntat inslag i form av en eldsprutande drake… 😂 Nu är vi klar med den här veckan. Bring on the next One! 




Ilningar

Och återigen ilar det i livmodern. Det KAN vara ett tecken på att ägget fäster, men jag har haft exakt samma ilningar vid exakt alla försök, så jag känner mig rätt (bitter) trygg med förvissningen att jag inte är gravid den här gången heller.

Jag har inte riktigt haft något förtroende för det här försöket alls, det känns mest som något som måste stökas över innan jag går på sista försöket som är IVF. Lyckas inte den heller så är det tack och hej med landstinget. Då blir det antingen privat donator (troligen, men jag är inte helt övertygad om det…) eller ett banklån och privat klinik.

Det sjuka är att DANMARK ser ut att vara det billigaste alternativet just nu. Sinnessjukt. 37 000 tar kliniken i Stockholm. Erbjuder delbetalning, under tolv månader… Tre tusen pix i månaden som ska betalas samtidigt som man är föräldraledig. I think not. Då blir i så fall ett vanligt banklån billigare.

Men men. Oavsett om jag tror att jag är gravid eller ej så får jag behandla kroppen som om jag vore det, så igår var jag på fest-nykter. Jag kände inte att jag riktigt orkade med att besvara en massa frågor på temat ”varför dricker du alkoholfritt?” så jag hällde upp mina alkoholfria öl i ett glas, och var oerhört noga med att ställa undan flaskorna i sopskåpet, och tackade artigt nej när jag blev erbjuden någon annans öl… Mina kollegor som var där vet ju varför, men det var också andra människor där som jag bara träffat en gång tidigare, och jag kände inte att jag riktigt orkade med alla frågor som brukar följa…

Hur som helst var det en trevlig kväll! Himla härliga människor. Vid ett tillfälle kände jag att jag var LITE för nykter (och det var inte ens när en gäst nästan satte eld på lägenheten…) för att orka med det hela, men det gick bra. Att gå på Frimis nykter var något av en utmaning, men jag hade en fellow nykter som sällskap, och som sedan körde mig hem också, så det gick fint det med! Jag tror ärligt talat inte att jag hade haft roligare om jag druckit, tvärt om. Det var rätt skönt att vara nykter och ha lite kontroll över livet. Speciellt i morse, när jag vaknade 😉

Nu är det dags för söndagshajk!

Ett klapp-på-axeln-inlägg

Chefen mailade igår med den feedback ni kan se nedan. Hur kul som helst! När jag hade funderat på saken en stund insåg jag att hon troligen tagit fasta på en grej jag sa vid APT senast. Hon frågade hur vi ville att hon skulle visa sin uppskattning (eftersom det var en sak vi ville bibehålla från medarbetarenkäten) och jag svarade att många kanske behöver få konkret positiv feedback.

Vi har en väldigt effektiv chef, som dessutom är ganska upptagen (hon är chef över 50 anställda, mot rekommenderade 30…) och JAG tolkar henne som att när hon inget säger så är allt bra, då är det bara att köra på. Men många andra kanske tycker att hon säger ju aldrig något positivt, så då är väl inget bra då? Jag tror inte alls att det är så, men jag lyfte det ändå när hon frågade, och det var efter det som dessa mail började trilla in.

När jag insåg det blev jag först lite obekväm. JAG tycker ju inte att JAG behöver den feedbacken, hoppas det inte bara är jag som får det för att hon tolkar det som om jag menade mig själv… Och det är förvisso sant, det hoppas jag verkligen. Men samtidigt insåg jag att jag ju faktiskt blir så pass glad av att få den här feedbacken att jag vill visa den för alla och envar, så jag kanske behöver den mer än jag tror själv…

Dessutom kan jag hur som helst vara säker på att den är ärlig. Min chef skulle aldrig komma med falska komplimanger, bara för att ge positiv feedback, det ligger långt från hennes personlighet. Jag får helt enkelt försöka komma över den obekväma känslan, och fokusera på det positiva. Jobbet går iaf bra just nu! (Åtminstone den del jag kan påverka…)

Och ska jag fortsätta klappa mig själv på axeln så tycker jag att jag har varit rätt duktig med den här gymgrejen. Dels att inte tänka att ”jag är ju där så sällan så vad spelar det för roll?” och att faktiskt ta mig dit dom dagar jag känner att jag har tid. Och inte ta det där tänket att ”hinner jag inte så hinner jag inte” med mig in i dom dagar när jag HINNER, men kanske inte har LUST…

Den här veckan har varit hemsk på jobbet, så jag har bara hunnit dit två gånger, varav andra gången var idag. Det var iofs lika bra det, för idag var första gången sen sist som jag kunde GÅ NORMALT! Herregud vilken träningsvärk jag har haft!! I benen då såklart, armarna har jag inte känt något i vilket har retat mig.

Idag kom jag iväg ”lite sent”. Jag var vaken redan kl fem, men kom inte iväg till gymmet förrän vid sju, och då brukar det vara några andra morgonpigga jäklar där. Idag var det dock inte en själ inne på tjejgymmet, och bara någon enstaka ute i det andra gymmet. Jag var där i strax över en timme, och inte en enda människan kom under den tiden! Skönt som sjutton.

Dels behövde jag inte ta hänsyn till andra, vänta på min tur och sånt där som hör till ett socialt samhälle, utan jag kunde bara köra på exakt hur jag ville, i vilken ordning jag ville och hur länge jag ville. Skönt. Sen blir jag ju så självmedveten när det är andra människor där, men när ingen är där kan jag testa lite mer nya maskiner, och idag hittade jag en som tränade armarna väldigt bra, så nu hoppas jag på rejäl träningsvärk! Jag känner mig ganska mör i armarna. Benen var jag LITE mer försiktig med den här gången. Jag tränade ordentligt, men med lite tur kan jag träna IGEN på måndag när jag slutar tidigt…

Jag testade dessutom löpbandet. Jag är lite rädd för såna där tingestar, men nu har jag testat iaf. Jag sprang inte utan promenerade, men jag känner att jag är rätt sugen på att springa igen! Skulle jag mot förmodan vara gravid är det ju ingen idé att starta upp någon satsning mot löpning, men är jag det inte (vilket jag med tidigare erfarenheter troligen inte är…) så har jag ju gissningsvis runt ett halvår på mig att springa innan det blir IVF. Om jag inte kör några privata insemineringar emellan, men jag vet inte… Vi får se. Jag är iaf sugen på att börja springa igen. Det var länge sedan jag kände det suget.

Cykelkärror och odling

Samtidigt som jag köpte min nya cykel passade jag på att köpa en smidig cykelkärra. Eftersom jag inte har något körkort, och inte verkar komma att få det i brådrasket heller (jag vill verkligen inte köra på körskola, jag vill köra privat) så är det lite meckigt att köpa hem större eller tyngre grejer. Ganska mycket kan man lasta på själva cykeln, men det är fan inte smidigt. Så jag köpte en cykelkärra.

När jag väl fick hem den fick jag för mig att den skulle vara oerhört komplicerad att montera, och så blev den stående… När jag väl tog mig för det så var det inte alls särskilt svårt, så nu är den till och med invigd!

Igår fick jag för mig att jag skulle ta med bokashikompost, kompostgaller och fan och hans moster till jobbet, så jag lastade kärran full istället för att försöka släpa det på cykeln. Himla smidigt.

På jobbet använde vi komposthinken till att ”mata maskarna” så att jorden blir lite mer näringsrik. Barnen var sjukt engagerade, och just bokashikompost är så himla pedagogiskt, så det här kan nog bli kul! Min tanke är att gödsla även den andra pallkragen på jobbet sen (Jag har inte hört något från kollegan på grannförskolan än) och så plantera lite morötter och palsternacka när det fryser. Vi BORDE hinna skörda innan dom kommer och ska riva upp gården för oss i vår.

Konstaterade också att vi har varit duktiga på att lajva bin. Vi har fått flera små tomater på dom blommor som blivit pollinerade. Just nu är det faktiskt himla roligt på jobbet, om man bortser från att hela den här veckan har varit ett helvete…

Men nu är det Fredag, och jag slutar klockan ett.

När hjärnan jobbar på högvarv…

Jag har drömt lite märkligt senaste veckan, det märks att stackars lilla hjärnan har en del att bearbeta…

Jag var så sjukt trött igår så jag gick och la mig strax efter kl 20,00. Kul tjej, undrar hur det kommer sig att jag är singel?!

Jag har sovit som en sten hela natten, och hade oerhört svårt att ta mig ur sängen när det var dags. Och jag har drömt så märkliga grejer… Inatt var det F som fick vara symbol för det som tydligen bekymrar mig. Just nu ÄR det ju inte F, men han fick liksom vara kanalen för det hela. Tydligen stod det i drömmen i min kalender att vi skulle ses, och det var han helt ok med, under förutsättning att jag följde en hel radda med förhållningsregler som han ställde upp… Låter vagt bekant… Så gick mobilen sönder för tredje gången den här veckan, det fanns ingen ände på eländet…

En del av det här, den bit som F tydligen får symbolisera (man behöver ju inte vara hjärnforskare för att klura ut varför…) beror med största säkerhet på att manspersonen varit lite sur och tvär senaste tiden. Vi har fortsatt prata med varandra trots att han snubblade över en flickvän mitt i processen, men nu undrar jag ärligt talat varför… Han är ju himla rolig att prata med (så det fortsätter jag ju gärna med), men inte om han är omotiverat sur och tvär. Han får stå på paus ett tag, trots att min hjärna tydligen får panik över att ytterligare en person ska försvinna ur livet. Och då är han ju ändå bara en skapligt random mansperson, inte ens i närheten av lika viktig som F var i mitt liv. Oh well, som sagt. Paus. Han är lite svår att undvika, men det ska nog ordna sig!

Nu ska jag släpa med mig kompostgaller och bokashikompost till jobbet, så vi kan odla lite där i höst!